245
Sent omsider
Jag drogs i strömmen in och fann mig snart
I lifligt samtal med en Romas son,
En monsignore, “vän af allting skönt
I konst och i natur“ — så sade värden
Ej utan skälmsk accent på sista ordet,
Då han förbindligt förde oss tillsamman.
Han var en man om några trettio år
Med skarpa drag, en hög och smidig växt,
Med ledig hållning och en vacker stämma,
En andlig man utaf det egna slag,
Som blott kan frodas i en verdslig kyrka,
Hvars hela sträfvan var och är att blifva
På jorden re’n “ecclesia triumphans“.
Med honom tiden gick rätt snabbt sin gång
Vid tal om allt hvad skönt Italien alstrat
I poesi, musik, plastik och målning,
Och våra tycken här ej skildes mycket;
Men desto mer, då talet fört oss in
På våra kyrkors tro och deras läror.
Då log han först, slog ämnet bort med skämt;
Men då till slut det tröt, han sade spetsigt,
I det en blixt ur mörka ögat sköt,