Den här sidan har korrekturlästs
248
Mot koret fram en sidogång jag gick
Och satte mig på kanten af en grafvård,
På hvilken låg en bild i marmor mejslad,
Utaf en qvinna, klädd i nunnedrägt,
Med knäppta händer öfver yppig barm
Och dödens allvar i de sköna dragen.
Från altarfoten steg en ljusblå rök,
Som samlad till en sky inunder hvalfven
Än höjde sig, än sänkte sig och spred
En rosendoft omkring sig.
Ljuft det kändes
Att, skild från verlden, från dess larm och flärd,
Dess grofva vantro, fina sjelfförgudning,
Få hvila ut och njuta stilla ro
I kyrkans sköte och i Herrans hus.
Så satt jag länge. Orgeln hade tystnat.
Alltmera bleka altarljusen brunno.
Jag ville gå, men hölls dock ständigt qvar
Som af en hemlig makt.