Sida:Wennerberg - Samlade skrifter4.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

248

Mot koret fram en sidogång jag gick Och satte mig på kanten af en grafvård, På hvilken låg en bild i marmor mejslad, Utaf en qvinna, klädd i nunnedrägt, Med knäppta händer öfver yppig barm Och dödens allvar i de sköna dragen. Från altarfoten steg en ljusblå rök, Som samlad till en sky inunder hvalfven Än höjde sig, än sänkte sig och spred En rosendoft omkring sig.

Ljuft det kändes Att, skild från verlden, från dess larm och flärd, Dess grofva vantro, fina sjelfförgudning, Få hvila ut och njuta stilla ro I kyrkans sköte och i Herrans hus.

Så satt jag länge. Orgeln hade tystnat. Alltmera bleka altarljusen brunno. Jag ville gå, men hölls dock ständigt qvar Som af en hemlig makt.

Digitized by LjOOQle