249
Då hörde jag
En klocka ringa ifrån klostergården
Entonigt, långe; men når sista ljudet
Förklingat, vardt det plötsligt mörkt i kyrkan.
Ett sakta rassel hördes rundtomkring,
En skrapning utmed golf och väggar, lik den
Som hörs, när stenblock gnidas mot hvarandra.
Bestört och hemsk till mods jag reste mig
Med darrhändt stöd mot marmorbildens fot,
Då — o, hvad gräslig stund! — jag tydligt märkte,
Hur den sig långsamt rörde under handen.
Af skrämsel skrek jag till och for tillbaka
Som biten af en orm, men stötte mot
Den närmaste kolonnen, hann ej längre;
Ty stel af fasa ofvan mig jag hörde
Liksom ur fjerran fruktansvärda orden:
“Fördömda, I, som ej fån dö, ej lefva,
I, hvilkas ve är årslång, qvalfull dröm
Och usla fröjd en timmes lust i synden,
Fort, vaknen upp! Den stora stund är inne,
I hvilken Han, som I föraktat, föddes,
Den underbara stund, då jemväl Er
En nåd ej nekas kan och straffet hvilar.
Så stigen upp ur edra grifter alla
Och våren hvad I voren!“