251
När allt var ordnadt, satte de sig ned
I spridda hopar. En blott upprätt stod,
En hög och stolt gestalt. Jag kände henne.
Från hjessan tog hon bort det hvita doket,
Som hennes hufvud dolt. De andra strax
Exemplet följde; och jag såg en ring
Af bleka anleten, de flesta sköna,
Som lyfte upp till henne mörka ögon,
Då hon ett tecken gjorde — icke korsets,
Men väl ett annat — log med hån och sade:
“I veten, systrar, att vi äro nunnor
Och himlens brudar, att det anstår oss
Som helgon bölja denna kärleksmåltid.
Jag frågar derför — jag, er abedissa
I forna dagar, se’n kanoniserad
Af helge fadren Alexander Borgia
Och alltså öfversalig — om I viljen
Ett Sanctus sjunga?“ — “Nej!“ det ljöd från skaran.
“Ett Benedictus?“ — “Nej!“ — “Ett Agnus Dei,
Qui tollis“ … “Ah!“ — “peccata mundi?“ — “Nej!
Tog han väl våra bort?“ — “Ett Miserere?“ —
“Nej! Nej! In sæc’la sæculorum nej!“ —
“Nå, viljen I till nattens ära sjunga
In dulci jubilo?“