■251
När allt var ordnad t, satte de. sig ned I spridda hopar. En blott upprätt stod, En hög och stolt gestalt. Jag kände henne. Från hjessan tog hon bort det hvita doket, Som hennes hufvud dolt. De andra strax Exemplet följde; och jag såg en ring Af bleka anleten, de flesta sköna, Som lyfte upp till henne mörka ögon, Då hon ett tecken gjorde — icke korsets, Men väl ett annat — log med hån och sade: "I veten, systrar, att vi äro nunnor Och himlens brudar, att det anstår oss Som helgon bölja denna kärleksmåltid. Jag frågar derför — jag, er abedissa I forna dagar, se'n kanoniserad Af helge fadren Alexander Borgia Och alltså öfversalig — om I viljen Ett Sanctus sjunga?" — "Nej!" det ljöd från skaran. "Ett Benedictus?" - "Nej!" - "Ett Agnus Dei, Qui tollis" ... "Ah!" - "peccata mundi?" - "Nej! Tog han väl våra bort?" - "Ett Miserere?" - "Nej! Nej! In ssec'la sseculorum nej!" — "Nå, viljen I till nattens ära sjunga In dulci jubilo?"
I Digitized by
