Den här sidan har inte korrekturlästs
252
Ett samfäldt "ja!" Ett gällt och vidrigt skratt; och psalmen sjöngs På hädisk melodi med vrängda ord.
Derpå med djurisk lust de åto, drucko, Och sorlet vardt allt högre, ystra glammet Alltmera öfverljudt vid glasens klang. Den blekhet, som jag sett, var snart försvunnen, Och nu i dunkel rodnad kinder glödde Och ögon glänste af en lysten eld. Med kransar utaf rosor, röda, hvita Och här och der en klase utaf drufvor De prydde lösta håret, likt bacchanter, Och ryckte så till sist i fräck förtjusning Från smidig kropp den stela svepning bort Och sprungo upp, i genomskinligt flor Förrädiskt höljda, fram mot altarrunden.
Så buro de en gång i lifvet ock Inunder dygdens klädnad lastens drägt.
~ ed by Google
