Den här sidan har korrekturlästs
252
Ett samfäldt “ja!“
Ett gällt och vidrigt skratt; och psalmen sjöngs
På hädisk melodi med vrängda ord.
Derpå med djurisk lust de åto, drucko,
Och sorlet vardt allt högre, ystra glammet
Alltmera öfverljudt vid glasens klang.
Den blekhet, som jag sett, var snart försvunnen,
Och nu i dunkel rodnad kinder glödde
Och ögon glänste af en lysten eld.
Med kransar utaf rosor, röda, hvita
Och här och der en klase utaf drufvor
De prydde lösta håret, likt bacchanter,
Och ryckte så till sist i fräck förtjusning
Från smidig kropp den stela svepning bort
Och sprungo upp, i genomskinligt flor
Förrädiskt höljda, fram mot altarrunden.
Så buro de en gång i lifvet ock
Inunder dygdens klädnad lastens drägt.