253
I täta rader föllo de på knä
Och sträckte upp mot bilden venstra handen,
Hvars fjerde finger bar en liten ring,
Som syntes skifta uti alla färger,
Än starkt, än svagt, och ormlikt röra sig.
En stund vardt tyst; derpå med sänkta hjessor
De under dämpadt mummel bådo så:
“O du, som herrskar öfver tjusta sinnen,
I mörkret dold bakom den ljusa bilden
Utaf ett helgon, kom, vi kalle dig!
Stig ned till oss, tag med de dina — våra!
Du ser abraxasringen … hör oss! kom!“
Och åter vardt det tyst … Så hördes plötsligt
Ett jubelskri.
Ur ramen steg han ned
Den helige … ack nej, det var en annan,
En mörkrets furste uti lånt gestalt;
Men icke han allena; efter honom
En svärm af andra ock steg ned ur ramen
Demoniskt sköna, hvar och en en vrångbild —
Så tycktes det — af något helgon, alla
Med röda glorior kring de svarta håren.