254
Orörlig utaf skräck jag länge stått
Och nästan slö af hvad jag såg och hörde.
Men vid den afgrundssyn, som nu sig tedde —
En orgia af ett djefvulskt snille tänkt,
Der under rusigt skrän sig alla trängde
In på hvarann och i ett våldsamt tummel
Sig snodde samman till en formlös massa,
Som rörde sig på golfvet likt ett kräldjur,
Ett tusenbenadt jättekryp … då vardt det
För ögat svart, en pinsam vanmakt grep mig,
Jag såg, jag hörde ej — jag miste sansen.
När åter jag kom till mig, hördes klockan
Från klostergården. Scenen var förändrad.
De frambesvurne gäster voro borta,
Och undanröjda mattor, kärl och glas;
Blott nunneskaran fans der, åter klädd
I hvita svepningsdrägten. Några stodo
I korets midt, en ordnad hop; de flesta
På golf och bänkar suto, alla dock
I ängslig tystnad, tills det sista ljudet
Från klockan tonat ut. — Då stämdes upp
Från dem, som suto, uti klangfull chor
En rytmisk sång, af instrument ledsagad,