254
Orörlig utaf skräck jag länge stått Och nästan slö af hvad jag såg och hörde. Men vid den afgrundssyn, som nu sig tedde — En orgia af ett djefvulskt snille tänkt, Der under rusigt skrän sig alla trängde In på hvarann och i ett våldsamt tummel Sig snodde samman till en formlös massa, Som rörde sig på golfvet likt ett kräldjur, Ett tusenbenadt jättekryp... då vardt det För ögat svart, en pinsam vanmakt grep mig, Jag såg, jag hörde ej — jag miste sansen.
När åter jag kom till mig, hördes klockan Från klostergården. Scenen var förändrad. De frambesvurne gäster voro borta, Och undanröjda mattor, kärl och glas; Blott nunneskaran fans der, åter klädd I hvita svepningsdrägten. Några stodo I korets midt, en ordnad hop; de flesta På golf och bänkar suto, alla dock I ängslig tystnad, tills det sista ljudet Från klockan tonat ut. — Då stämdes upp Från dem, som suto, uti klangfull chor En rytmisk sång, af instrument ledsagad,
Digitized by LjOOQle
