259
Jag hört med harm: hur kortsynt insigt påstått,
Med lösa fraser om vår tids upplysning,
Att krig ej mera vore att befara,
Då folken sjelfva styrde sina öden;
Hur ytlig, klokhet sökt med siffror visa,
Med siffror, dem hon sjelf ej rätt begripit,
Att, om vi än fördubblade vår krigsmakt,
Vi likväl ej förmådde oss försvara;
Hur kräfstinn dumhet eller oblygt skräfvel
Förklarat, att vår svenska frihet vore
Ej mera värd, än att det gjorde samma,
Hvem ock i landet egde att befalla;
Och först och sist, hur ingrodd egennytta,
Ej minst hos dem, som hade mest att gifva,
Med salvelse predikat, att vårt armod
Förböd oss offra mera på försvaret.
Från slika minnen, från de bittra intryck De lemnat efter sig, jag länge sökte, Ehuru fåfängt, vända mina tankar. Det hjelpte ej, att gång på gång jag tvang mig Att i min tanke flytta mig tillbaka Till tider utaf offervillig storhet, Då fosterland och frihet var det högsta,
Digitized by
