269
Med venstra handen ned från ljusa ännet
Och stod der nu i enkel drägt och ödmjuk,
En ädel qvinna, än en drottnings like.
På stället, der jag stod, var allt förändradt.
Med blicken fäst på underbara synen
Jag hade icke märkt, hur stora skaror
Af män och qvinnor, åldriga och unga,
Sig småningom församlat rundtomkring mig
Och nu med sorl sig trängde om hvarandra,
Så som det plägar ske vid hvarje folkfest.
Jag icke heller märkt, att längesedan
För fröjdeskottens skräll ej mera hördes
Det dofva dundret från de mörka molnen
Och ej att norrskensflamman tyst förbleknat
I skimret utaf fräsande raketer.
Det var, så sades mig, en festlig hyllning
Af staden egnad åt en dagens storhet,
Som morgondagen skulle finna liten.
Hans namn jag hörde, men det for med vinden
Vid tanken uppå henne, som jag nyss sett
I kungligt majestät med spira, krona
Och nu såg lutad stå vid hårda gallret,
