Sida:Wennerberg - Samlade skrifter4.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

269

Med venstra handen ned från ljusa ännet Och stod der nu i enkel drägt och ödmjuk, En ädel qvinna, än en drottnings like.

På stället, der jag stod, var allt förändradt. Med blicken fäst på underbara synen Jag hade icke märkt, hur stora skaror Af män och qvinnor, åldriga och unga, Sig småningom församlat rundtomkring mig Och nu med sorl sig trängde om hvarandra, Så som det plägar ske vid hvarje folkfest. Jag icke heller märkt, att längesedan För fröjdeskottens skräll ej mera hördes Det dofva dundret från de mörka molnen Och ej att norrskensflamman tyst förbleknat I skimret utaf fräsande raketer. Det var, så sades mig, en festlig hyllning Af staden egnad åt en dagens storhet, Som morgondagen skulle finna liten. Hans namn jag hörde, men det for med vinden Vid tanken uppå henne, som jag nyss sett I kungligt majestät med spira, krona Och nu såg lutad stå vid hårda gallret,

Digitized by LjOOQle