Den här sidan har inte korrekturlästs
275_
Hon sorgset log och med en suck hon sade: "Jag är ett namn."
Derpå hon stolt sig reste. En blixt ur ögat sköt. Var den af glädje? — Af vrede? — Af förakt? — Jag vet det icke.
Hon tog en gosse, lyfte honom kraftigt Fä armen upp och, pekande på stöden, Hon sporde så den lille, om han visste, Hvem mannen var, som syntes öfver alla. Då pilten svarat: "det är Gustaf Vasa..." Hon kysste honom, sade derpå långsamt. Som om hon velat prägla i hans minne Hvart enda ord: "Han var min rätte fader, Min egen broder och min bäste son."
Från trappan steg hon ned. Med handen gaf hon Ät dem, som ville bana väg för henne,
Digitized by
