Sida:Wennerberg - Samlade skrifter4.djvu/293

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

287_

Obebodd och ensam? Der är första målet För vår korta vallfärd."

Sakta sänkte vi oss Ned och snart vi stodo På den branta stranden I en skuggig lund af Höga, mörka pinjer. Underbart en sus gick Genom deras kronor, Och det var som ljöde Stundom i mitt öra Svagt ett sista genljud Af en hymn ur fjerran, Stundom i min själ en Stilla efterklang af Någon menskoslägtets Nu förglömda vaggsång. Mäktigt gripen af de Trollska ljudens vemod Stod jag liksom fastväxt, Glömde allt omkring mig.