Den här sidan har inte korrekturlästs
■292
O, hvad vårlig solglans Af ovansklig ungdom Spred sig öfver hennes Tjusande gestalt, när Med behagligt sjelfsvåld Hon föraktligt slängde Från sig hatt och krage Och med höga klacken Puffade åt sidan Parasoll och handskar; Eller när hon derpå Under komiskt allvar Med den knutna handen Riktade ett dråpslag Mot turnyrens resning; Eller när hon sedan Misslynt strök sin pannlugg Ända ned till ögat, Der en tår sig gömde; Eller när till slut hon Lät ett gudalöje Lyfta öfverläppens Purpurröda förlåt Öfver skimmerhvita
I Digitized by Google
