DE PROTESTANTISKA LÄNDERNA. 15
är sårande för de religiösa öfvertygelser, som afvika från hans personliga.
Det var först efter långa och bittra strider, som denna lag antogs. Småningom hade bildats ett litet men ytterst värksamt ultra-protestantiskt parti, som fordrade, att statens skolor skulle blifva konfessionsskolor eller att statsunderstöd skulle beviljas privata konfessionsskolor. I båda dessa önskningar öfverensstämde de med de ifrigaste katolikerna, som endast föredrogo konfessionslösa skolor, så länge de ej hade hopp om särskilda katolska konfessionsskolor. Men i trots af all agitation voro dessa partier så underlägsna inom riksdagen, att de ej lyckades genomdrifva något af sina önskningsmål eller efter sina meningar ändra någon af den nya skollagens bestämmelser. De uppgåfvo dock icke kampen, utan bildade föreningar för införande af konfessionell religionsundervisning i skolorna och då en ny skollag — af andra grunder — var af nöden, så arbetade de energiskt för insamlande af underskrifter under en jättepetition: 300,000 protestanter och 150,000 katoliker petitionerade, men den nya skollagen antogs med stor majoritet 1878. Den innehåller fullkomligt samma bestämmelser i fråga om skolans ställning till de olika konfessionerna som 1857 års skollag. Endast det tillägg göres, att den lärare, som ej respekterar skolans religiösa neutralitet kan suspenderas och — vid upprepad lagöfverträdelse — afsättas. Den nya lagen trädde först i kraft i slutet af 1880.
I England, där de religiösa intressena spela en så stor roll, är kristendomsundervisningen valfri i alla af staten understödda skolor, och de af skolråden anordnade skolorna (motsvarande andra länders statsskolor) äro fullständigt konfessionslösa.
Det har i England, själf-hjälpens och själf-styrelsens land, dröjt länge, innan staten tog folkundervisningen om hand. Intill börjar af vårt århundrade var det den anglikanska kyrkans presterskap, som ledde folkundervisningen.
Men då en undersökning 1803 visade, att skolorna voro både fåtaliga och dåliga, stiftades flere olika sällskap till folkundervisningens befrämjande, de flesta knutna till någon religiös sekt. Det var vid denna tid som Lancaster, en fattig lärare i London, full af nit för de fattiges
