Den här sidan har korrekturlästs
Som blomman sköljd af daggen står,
Behöfver dikten sorgetår
Och glädjetår från evig vår.
Ja, fast vi smärteregn ej önska,
Det gagnar stundom diktens grönska.
Som blomman, när hon bryts i fröjd
Och fästs vid barmens liljehöjd,
Är åt så älskligt grannskap nöjd,
Så säger dikten: flicka, bryt mig
Och vid din barm, ditt hjärta, knyt mig!
