Den här sidan har korrekturlästs
Just som i hög han skred igen,
Ur sömnen Hallbjörn väcktes
Och såg hans gullhjälm skymta än
Och gladdes och förskräcktes.
Han kom hans kväde väl ihåg,
Det i hans hjärta skrinlagdt låg:
Nu kan han toners rätta gång,
Fornyrdalag, runhendasång.
Han rykte fick som dråplig skald,
Hvars sång sig Brages närmat,
Men, som han vardt så strängt befalld,
Han aldrig Torlef härmat,
Blott att ibland, när sången flög,
Man skymta såg en ättehög,
En glimt, som af en gullhjälm, fann,
Som lyste upp och snabbt försvann.
