Och kungen stod en morgon på höganloftsbro,
Ej blund han fått i ögat, till sinnet ej ro.
Då hörde han en harpa och därtill en sång,
Han lyssnade betagen till tonernas gång.
»Min smådräng, säg hvem sjunger till harpa så huldt?
Det klingar som från himlen hugsvalelsefullt.» —
»Det är en fattig flicka, med får hon går vall,
Men Visa-Lill’ hon kallas för kvitter och trall.» —
»Och är hon bara vallhjon, hon komme ändå!
Hon tage med sin harpa och spele därpå!»
Och så blef Visan hemtad, hon syntes ej rädd,
Med fagergula lockar, i vallmaret klädd.
»Och hör du, lilla Visa, sjung älskogens sång!
Mitt hjärta söker lisa, min sorg var så lång.» —
»Ej sjunger jag om älskog — du menar om lust
Men annat vill jag sjunga, som passar dig just.»–
