Den här sidan har korrekturlästs
Hon slog ett slag på harpan och därtill hon kvad,
Det kändes så för kungen som renas i bad.
Hon spelte fram hans minnen från barnsliga år,
Hans moders fromma ögon och lefnadens vår.
Då kom i kungens öga så lönligt en tår:
»Hvar har du lärt den visan om lefnadens vår?»
»Af ränniln mellan alar, som sedan blef å,
Han bad mig den att spela, om sorg fölle på.» –
Hon sjöng om bygdens fägring, om svalkande sjö,
Om mannamod och ära, om renaste mö,
Hon sjöng, till slag på harpan, om innerlig bot,
Om Honom, som tar gärna den ångrande mot.
»Hvar har du lärt den visan om oskuld och tro?
Hvar har du lärt den visan om själarnas ro?»
»Jo, somt jag lärt i dalar, på berg och vid fors,
Det mesta har jag lärt vid det heliga kors.» –
