Den här sidan har korrekturlästs
»Abboten talar jämt om evighet,
Besynnerligt för mig det talet lyder;
Oändlig tid rätt bra jag fatta vet,
Men »evighet» — det ordet oj jag tyder.
Ett stelnadt nu jag aldrig kan förstå
Som tid ej föregår och följer på».
Den stackars Felix’ blick var ej mer skum
Än andra stoftets barns i världens villa:
Vi se oändlighet i tid och rum.
Men »evighet» — där står vår tanke stilla,
Tills Gud oss tyder gåtan någon gång.
För Felix tydde den i fågelsång.
En fågel, skimmerhvit till vingars sken,
Mer välljudsrik än näktergaln till tunga,
Begynte underbart från almsens gren
Att om odödlig tro och kärlek sjunga.
Om paradisets hvila ljöd dess röst.
Och hjärtat greps i munken Felix' bröst.
