Den här sidan har korrekturlästs
Han henne egde just i Gud,
Här rum och tid ej gällde,
Och höjd var denna hjärtebrud
Från vansklighetens välde.
Ledsagarinna för hans själ
Från jordisk lust till evigt väl,
Hon stod belyst af andaktsglöd
Och lyftad öfver grus och död.
Hans bref buro vingade turturdufsposter
Till henne från Visby, dess haf och dess kloster.
Ej nämn mystik så underbar
Extas, till kramp förvriden!
Ej mät med mått från våra dar
Den dunkla medeltiden!
Om andens rymd mer fri nu är,
Så vörda dock en tro så skär,
En eld, som gått till lifvets märg,
Ett hopp af öfverjordisk färg,
Och tänk, medan stjärnor ruinen beskina,
På priorn, som skref till sin fromma Kristina!
