Den här sidan har korrekturlästs
2.
»Jag vaknar om natten, jag träder
Till bönestolspallen och ber.
Därute är hvinande väder,
I ångest jag hukar mig ner.
En kvinna i skimrande kläder,
Osägeligt fager, jag ser.
Hon är från de himmelska landen,
Hon hör de förklarade till,
Det skimrar kring mantelfållranden,
Jag bäfvar, mitt hjärta står still.
Hon håller en krona i handen
Och spör, om jag hafva den vill.
Jag jakar, och ned på min hjässa
Hon trycker den, huldrik och skär:
»O barn, dessa törnen sig hvässa,
Men rosor mitt törne dig bär.
Min krona skall stundom dig pressa,
Men varda dig lätt där jag är.»
