Den här sidan har korrekturlästs
Den här sidan har korrekturlästs
Till ensam säng, till ensamt bord
Jag vandrar här och klagar,
Nu hvilar i den kalla jord
Den högst min själ behagar.
Mig likar här just ingenting,
Då han mig ej är nära,
I döden gaf han mig sin ring,
Den vill jag ständigt bära.
Den är min kärastes relik,
På fingret den jag sätter,
Den gör mig än i hågen rik
I sorgefulla nätter.
Den talar om minnen förborgade, ömma.
Allrakärasten min, jag kan eder aldrig förglömma.»
