Den här sidan har korrekturlästs
Topasen gafs dig, när du stilla svarat
På den, som fräckt dig talat till och hårdt,
En ádamas, när lugn du uppenbarat
Fast du lekamligen blef skadad svårt.
Karfunkeln skänktes, när vid falska budet
Om barnets död du kände mycket ve,
Men trodde stormigt, trotsigt rop förbjudet
Och ödmjukt sade: Herrens vilja ske!
Men än, Birgitta, felas ädelstenar.
Se till, att fler och ständigt fler du får!
Så Gud har ordnat, att oss smärtan renar.
Och mycken pröfning än dig återstår.»
