Den här sidan har korrekturlästs
O, att jag mist min son i ungdomsåren,
Då än hans hjärta ofördärfvadt var!
Till riddarvärf och bragd hans hug var boren,
Men världens njutning honom fångat har,
Hon såg hans fägring, såg de ädla leder,
På hvilka mandom slösat styrka neder,
Han själf betagen – o, jag såg det nyss –
På hennes läppar tryckte åtråns kyss.
Han tro och pligt vid detta hof fördrömmer,
Och dock han är med ädel hustru gift,
Nu för förförerskan han äran glömmer,
Förgäter maka, fosterland, bedrift.
Neapel bjuder gift i gyllne skålar,
Dess blåa vik, som ler i solens strålar,
Dess ljumma vind, som hemlig smitta har,
Min Karl i silkesbojor hålla kvar.
