Den här sidan har korrekturlästs
3.
»Jag Guds palatium såg mer klart än solen,
Mer skönt än skönsta tempelhus i Rom.
Där satt Guds ende Son på domarstolen,
En menskosjäl för honom stod till dom:
Som nyfödt barn, så skälfvande, så naken,
Den stod i glans af gyllne ljusastaken.
En ängel fanns beredd till dess försvar,
Till käromål en djäfvul rustad var.
Den onde anden sade: vällusts låga
Och världens högfärd blef hans lifs förvärf,
Gif honom hit åt mig till långsam plåga,
Till pinorum och frätande fördärf!
Men ängeln sade: hvad hans själ förgiftat,
Det har han ångrat djupt och öppet skriftat,
Han återföll, men bad på nytt om nåd;
Vid dom barmhärtigheten gifve råd!
