Sida:Wirsen,Visorromanserochballader185.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
179

En gång som gisslan följde en riddersman mig med
Och tankarne på honom gubben trösta,
Jag drömde hela natten i sömnens helga fred
Om min discipulus och vän herr Gösta:
Hvad Hemming Gadd ej mäktat den unge mäkta skall,
Då stiger riket åter ur svart förnedrings fall.

Kom, mästerman! I solen din bila glimmar skön:
Det frihetsglimten är för trötte fången.
O Gud, gif Sverige frihet, och hör min sista bön:
Gif Kristiern helvetet och undergången!
Låt timmerbilan falla! När mig hon hugger ner,
Hon ger ej hugget endast, hon ock försoning ger.»