Den här sidan har korrekturlästs
»Din fylgja är jag, men din domarinna
För hvarje knopp, som ej blef blom
I sång och bragd. Dock skall du snarligt finna,
Att dom är läkedom.»
Då såg han upp, fast svagt, ty aftonkölden
Slog honom mot från dödens fors,
Emot hans öga brann på kvinnoskölden
I blodigt sken ett kors.
Och vid en glimt, som nådde ögonhinnan
Från någon öfverjordisk dag,
Han fann, att sköldmön, sångmön, domarinnan
Bar äfven Ragnhilds drag,
