Den här sidan har korrekturlästs
I drogen förr den rosenhöljda char,
Som Venus bar,
Kariter trådde dansar kring den ljufva.
Vid hennes gördel, full af trånads makt,
Höll ofta vakt,
Men ej för strängt, en skimmerhalsig dufva.
Än under vingen dufvan för de bref,
Som älskog skref,
Budbärarinna mellan trogna sinnen.
Än väcker turturdufvans sång, som går
Ur lundens snår,
I hjärtat upp fördolda kärleksminnen.
De förste kristne älskat dufvans bild.
Och vän och mild
Den skumma katakombers grafvar pryder,
Symbol af renhet, tro och tålamod,
Som än i blod
En himmelsk oskulds stilla lagar lyder.
