Den här sidan har korrekturlästs
Men om i skilda fåror rörde
Sig så för båda årens flod,
På afstånd dock om dig jag hörde,
Att du var kunskapsrik och god,
Att du, som förr, i gamla huset
Dig stängde af från mänskobruset
Och var bland dina blommor glad
Och gärna hjälpte, gärna bad
Och bakom »lifvets snabba stunder»
I tron såg evighetens under.
Så gick mer gömd för mig din bana
Och vår bekantskap stannat af
Tills, förr än någon kunde ana,
Vi möttes vid din stilla graf.
Min saknads krans den sorgset höljer,
Ack, en gardin för mig dig döljer,
En förlåt, lilla barndomsbrud,
Som före mig gått hem till Gud
Från mänskooro, mänskofunder.
O, »snabba äro lifvets stunder!»
