Den här sidan har korrekturlästs
Framme vid hemstationen.
Vår färd var lång, och vacker var den,
Vi sett så mången ädel syn,
Men genom hedar stundom bar den,
Och mulen ofta nog var skyn.
Vår färd var lång. Ibland vi domnat
Af trötthet, damm och järnvägsskri,
I sista tunneln ha vi somnat,
Men nu är äfven den förbi.
»Hvad plötsligt ljus?» du höres fråga.
Ack jo, nu slutas resans plåga,
Vi äro framme mycket snart;
Det sken, som strålar vidt och klart,
Från staden är. Dess glans går vida;
Nu genom porten in vi glida.
