Den här sidan har korrekturlästs
Vår lefnadsfärd var lång, och leden
Gick ofta fram på blomsteräng,
Men vi ha äfven skådat heden
Och nog var blåsten stundom sträng.
Vår färd var lång. Af törst vi brunnit,
Vi tröttats ut till hjärtegrund,
Men sista tunneln nu försvunnit,
Där vi fått somna in en stund,
»Hvad plötsligt ljus?» du höres fråga.
Ack jo, nu slutas resans plåga.
Vi äro framme mycket snart:
Det sken, som strålar underbart,
Är ljusets stads. Dess glans går vida;
Se, genom porten in vi glida.
