Den här sidan har korrekturlästs
I vagnen.[1]
Han reste i vagnen, i däld, öfver brant,
Han ensam i sällskap med lutan,
Då tittade månen, en gammal bekant,
Ett ögonblick in genom rutan.
»Hvart far du så sent genom dal, öfver fjäll?
Du tycks mig så sorgsen i villande kväll.« –
»O måne, som täckes min himmel att smycka,
Jag far från min lycka,
Jag far från hvad kärast i världen mig är,
Nu far jag till hedar, hvart vägen än bär.»
- ↑ Efter en idé af Chateaubriand.
