Den här sidan har korrekturlästs
När tolf år därefter han reste igen
På färd genom skymmande skogen,
Då tittade månen, en gammal god vän,
I vagnen ånyo, förtrogen.
»Hvart far du så sent i den ensliga skog?
Du ser så förnöjd ut, jag tyckte du log.» –
»O måne, som täckes min himmel att smycka,
Jag far till min lycka,
Jag kommer den närmre hvar timme som går,
Snart skymtar jag kullen, där hvila jag får.»
