Den här sidan har korrekturlästs
I dimlikt bleka, sköra atlastygen
Af vikens vatten hörs ett sakta fras
Vid båtens färd. Vi segla som på Stygen
I töckendagrar öfver fjärdens glas.
Helt tyst är färjekarlen. Tung till sinne,
Jag far från sommar och från glädje bort,
Och Bråviksvistelsen är snart ett minne,
Och vinden susar; Allting skönt är kort.
Det käns, som om mot obekanta öden,
Af andesegel förd, jag sakta gled.
Hvad är den strand, som vinkar? Är det döden,
Och går mot Hadesskuggors nejd min led?
Wirsén, Visor. 17
