FASTEDAGEN.
Dagen förut hade varit en synnerligen glad, angenäm och fästlig dag, och detta i förening med den kroniska magkatarren gjorde, att hr Zätterbloms tillstånd var förfärligt. Det svartnade för hans ögon och kändes som jordbäfning i hans inre bara tanken så mycket som snuddade vid något mataktigt.
»Det är för otäckt så mycket man äter och sätter i sig,» sade han med bittert själfförakt. »Man belastar sin kropp med ett öfvermått af näring, grundlägger den svåraste ohälsa och förkortar ett dyrbart lif —.»
»Ack, kära lilla snälla rara Jakob!» sade fru Zätterblom mildt.
»Skulle jag kunna få behålla ordet en tusendels sekund?» frågade hr Zätterblom mörkt, och då fru Zätterblom endast svarade med en suck, fortfor han:
»Jag har läst i någon tidning, att man lär bota allehanda sjukdomar genom en eller annan dags fasta. Det ligger visdom i det där. Man svälter, man hungrar och kroppen tvingas att förbruka den upplagrade näringen. Vi ha onsdag i dag — på söndagen tar jag min första fastedag. Jag längtar efter att slippa all denna förfärliga mat.»
»Du går aldrig i lifvet i land med det, söta Jakob,» sade fru Zätterblom kärleksfullt. »Du med din aptit!»
»Du menar, att jag inte vet, hvad jag vill,» sade hr Zätterblom skarpt. »Att jag är en schajas, som pratar
