Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

22

kommit upp igen på sina skälfvande ben, var han vid ett fruktansvärdt humör.

Medan den skräckslagna fru Zätterblom vanmäktig sjönk ner i länstolen och den vettskrämde lille Pelle Blomsterblad dök under en soffa, stapplade hr Zätterblom efter kokosnöten, som med sina svarta fläckar till ögon låg och hånlog mot sin förföljare.

Hr Zätterblom vägde nöten i handen, tog sats och slungade den med hela sin kraft ut genom den öppna dörren och mot kaminen i tamburen.

Det blef en fruktansvärd träff. Kaminen af gjutgods rämnade, medan kokosnöten, hel och oskadad, gjorde ett hopp åt sidan rakt i famnen på jungfrun, som just passerade korridoren med middagsbrickan på armen.

Det hördes ett gällt nödrop, ett tungt fall, ett klirrande af krossadt porslin och en utvald samling af kraftiga svordomar.

»O, älskade Jakob,» kved fru Zätterblom svagt ur den stora länstolens djup, »låt den hemska nöten vara! Det slutar aldrig väl.»

Men hr Zätterbom, som klifvit öfver jungfruns liflösa kropp och sprungit ner i källaren efter vedyxan, var döf för alla böner.

Fnysande af vrede kastade han af sig rocken, slet upp kragen, vek upp skjortärmarna, spottade i näfvarna, högg tag om yxskaftet och måttade ett förfärligt dråpslag mot nöten på golfvet.

Nöten slank undan oskadad, flög som en blixt först mot en piedestal och därifrån mot fru Zätterbloms ena öga, hvilket den i en handvändning murade igen och målade rödt och blått. Yxeggen rände ett kvarter ner i parkettgolfvet och hr Zätterblom föll framstupa med ansiktet mot en stolskant.