72
ter voro, men genom att studera den olika syrlighetsgraden hos det där draget kring hans mun, hade fröken Lina tämligen snart kommit på det klara med, hvilken mat han tyckte om, och från den dagen kom ingen annan på bordet. Hon försökte få den så välsmakande som möjligt och gjorde sitt allra bästa, för att inte flugor och smolk skulle komma i, men — ja, sådan mat, som kontrollören hade rättighet att fordra för sina hundra kronor, det fick han inte, det måste hans värdinna till sin skam och stora förtviflan medge.
Hon brukade sitta med hjärtat i halsgropen, ända tills hennes gäst expedierat den första munsbiten eller det första skedbladet soppa. Då visste hon genast, hur pass hon misslyckats. Han gjorde aldrig någon anmärkning, men hans ansikte fick ett förvånadt, upprördt uttryck, under det hans ögon stirrade ut i luften och hans käkar med vild energi arbetade på den inmundigade födan. Han sköt sällan tallriken ifrån sig, utan tvingade sig för det mesta att äta, men med ett utseende, som om det varit rama giftet han förärde.
Det var ändå knappast det värsta! Det hände ibland, att det trots all aktsamhet kom en fluga i maten, och när så illa var, nog skulle hon hamna borta hos kontrollören alltid! Efter en sådan händelse hade han matskräck i flera dagar, och under de närmaste månaderna var det en gifven sak, att han, hvar gång han satte sig till bords, framsuckade en vänlig fråga, adresserad till ingen, om inte flugorna kunde skummas bort ute i köket, eller om det var alldeles nödvändigt, att det skedde här inne.
⁎
Hvad kontrollören tänkte om fröken Lina? Han hade på det hela taget inga sympatier för kvinnfolk.
