Han föddes vid Lasso, där löjorna stimma
i vågor, som glittra likt pärlor och vin.
Han kom i det gulaste månljusets timma
till stränder, där ängsgräset blommar som lin.
Han döptes av vinden, som for genom gräset,
till ”Sizzi av Lasso” av springarnas ätt,
men kallades hare av folket på näset
och dömdes till döden av jägarnas rätt.
Och dagögat, höken, såg skarpt där neröver:
”Det rör sig, det prasslar i strandlinjens blom,
jag seglar väl ner när ett mål jag behöver,
jag skjuter — det kan ej bli värre än bom!”
Om nattögat, räven, gick fram och gick åter:
”Kan undra vad Sizzi i kväll håller till?
Kan undra om liten går vilse och gråter,
han dock få sällskap i natt om han vill.”
Men Sizzi gick glad genom ängar och hagar
Och gömde sig djupt in i Råmyra skog,
och bort flögo sommarens rosiga dagar,
och Sizzi fick leva, förunderligt nog.
Och vintern slog bro mellan stränder och öar,
där lövskogens grönska låg vissnad och strödd,
och vit över slogar på infrusna öar
och vit över ängen, där Sizzi var född.
Då travade döden en dag genom skogen
med herrgårdskoppel och blanka gevär,
och jakten tog fart uppåt Hagbergaslogen
och gick nedåt Lasso och stannade där.
Där hörde vi ekot av smällarna sjunga
kring Lasso, kring dalen och skogen och sjön,
där fick han ett skott genom flåsande lunga
och blodet rann rött på den gnistrande snön.
Vid Lasso, där isarna råmande brista,
vid foten av Kvarnklintens vissnande fur,
där tumlade Sizzi omkring i det sista,
där stannade drevet, där blåstes i lur.
