Skärgårdsbref (Sehlstedt 1871)
| ← Skärgårdsepistel |
|
En visa på höstqvällen → |
Skärgårdsbref.
Då du vill veta något nytt här utifrån den yttersta
svansspetsen af den stockholmska skärgården, så är det bäst att jag
till en början låter dig veta något om väder och vind,
hvilka, i synnerhet denna tid på året, hålla ett lefverne
som, i anseende till deras oåtkomlighet, får ostraffadt
passera, ehuru det kostar på att tåla och lida deras
oförskämdheter. En tjutande nordvest, en riktig luftvarg,
jagar nu som argast de arma böljorna, hvilka som vilda,
hvitulliga får störta ut huller om buller i det oändliga
hafvet, der de tröstlösa, det förstås, få se sig om bäst de kunna.
Fins något otäckare än en storm eller något vederstyggligare än hafvet? Det fins ingen sjöbuss, han må vara så rödbrusig som helst, som tycker om hafvet. Han är litet kaxig, då han kommer i land med blankhatt och silkesnäsduk och vill inbilla folk att han längtar ut igen; men det är bara puder och skepparlögner. Han vill ej ut, han, mer än jag, och då kan du lita på att hans längtan inte är stor. Jag har aldrig hört att en erfaren sjökapten någonsin önskat att hans son skulle blifva sjöman. Nej, tvärtom har jag hört honom stämpla sjömanslifvet som det otacksammaste af alla menskliga påhitt och yrkesfunderingar. Och:jag tror verkligen att så förhåller sig, ty öfverallt ser jag gamla sjömän lika fattiga som utslitna. Hvad mig sjelf angår, blir jag arg, då jag ser hafvets retfulla bondgrin och grimaser och hör vågornas olidliga och tröttsamma löpningar och tjutöfningar. Med Guds hjelp blir jag heller aldrig någon sjöman.
Tacka vill jag att i land
Trygg få gå med käpp i hand,
Sofva lugnt i stugans hägn,
Ha galoscher emot regn
Och ha både vår och höst,
Silkeshatt och hvita bröst.
Hellre än att ha som gast
Sommarnöje i en mast,
Dingla uti rå och vant,
Vingla uppå vågens brant;
Hellre traskar jag med plog,
Bryter sten och hugger skog.
Sjöman har ett fasligt värf:
Köpmans vinst är hans förderf;
Han skall våga lif och blod
Att få saffran i hans bod;
Våndas och gå vakt på däck
För vanilj och kaffesäck.
Att få redarn tät och trind,
Skall han trotsa våg och vind,
Stufva i hans magasin
Tobaksstjelk och apelsin.
Han får törsta mången dag,
Fast han för hans vinförlag.
När han, fastän styf och käck;
Ej för storm kan stå på däck
Och i mörker, oförsagd,
Tar in ref, på magen lagd —
Då far redarn i sufflett,
Tar på Rydberg sin kottlett.
Stormen har öfvergått till snöyra. Berg och backar ha i hast blifvit öfverpudrade. Det är naturligtvis ej på fullt allvar, ty vintern brukar ej komma så tidigt härute. Det är blott ett ögonblickligt skämt. Vattnet ger sig ej tid att formera några vågor. Det är en röra alltihop. Det ryker som mjöl, tjuter och skäller, skräller, ramlar och skramlar. Tolf fartyg ligga i vår hamn. Ingen skeppare törs ut. Sydvester och Helsingörspelsar hvimla i land. Man ser hvad man har att vänta, då man kommer till sjös. Man går in i handelsboden och dricker öl eller vin. Bränvin får ej säljas. Begär man en sup och en smörgås, så är man kuggad. Man tröstar sig, det förstås. Men blicken irrar oroligt omkring utåt hafsgluggen, dit man förr eller sednare får lof att sticka ut, så snart sjötjockan hunnit skingra sig. Vinden är god, det duger ej att ligga stilla, ty då blir det i stället oväder på Börsen i Stockholm, der man puttrar öfver söl och skeppartimmar. Jo jo, men! Telegrafen sqvallrar. Men det blåser för hårdt, börsgubbar! Ni få lof att ha liten smula tålamod med edra sjöplöjare.
KÖR AF SKEPPARE.
Upp genom luften, bort öfver hafven
Stormbyar tumla så långt man kan se.
Sommarens drottning med rosiga stafven
Funnit för godt att på flykt sig bege.
Se, hur det ryker
Och rifver i skyn!
Hafsguden stryker
Kring böljornas bryn.
Sjötroll och gastar ha kommit på trafven,
Hafvet det kokar och bjuder på te.
Tackar ödmjukast! Men vi komma sedan,
Vi stå oss bättre att ligga vid bron.
Dessutom segla vi aldrig på freda'n:
Vi ha läst bättre vår navigation.
Ingen oss narrar
Till sjös att bege.
Vinden bedarrar
I morgon kanske.
Satan må segla i djupaste nedan,
Helst när ej vindarna taga reson.
Sakten er, vindar, och simmen, Tritoner,
Kring våra kölar med mildare sqvallt!
Jemt oss i kikarn ha våra patroner:
Låtom oss segla, dit de ha befallt!
En skall till Kina
Och en skall till Råå,
En till Messina
Och en till Bordeaux.
En till Oporto och hemta citroner.
En till S:t Ybes och kånka hem salt.
En skall till Holland och kumminost packa,
En till Havanna och hemta farin,
En skall med stångjern till Albions bracka,
En, gudskelofs till Rouen efter vin.
En skall till Skotland
I stenkolsaffär,
En skall till Gotland
Och lägga sig der.
En till Arabiens kuster skall flacka,
En skall för vintern gå hem till Stettin.
Vinden har mojnat. Det blir lif och rörelse bland fartygen. Lotsflaggan hissas på förtoppen. Kettingar skramla. Ankaret kryper upp under bogen. Märsseglet sträcker på sig. Flaggen svajar under gaffeln. Lotspojkarna kasta loss undan för undan. Fartygen försvinna mer och mer, tilldess de slutligen se ut som flugor på horisontskynket. Ännu några minuter — och herrligheten är förbi.
För några dagar sedan firades här ett lotsbröllop af
det större slaget. På det du ej må onödigtvis göra dig
några oriktiga föreställningar om ett lotsbröllop härute,
så vill jag bibringa dig några redigare begrepp i berörda
hänseende.
En liten snäll och förmögen lotsgubbe gifte bort sin fosterdotter med en ung, hygglig lots. Hör på nu, hvad jag säger. Samlingen var talrik, inemot tvåhundra personer "med qvinnor och barn”. Brudskaran, som i hemmet hemtade bruden, tågade upp till en för tillfället upplåten större lokal, under kanonskott och musik af dragspel och fioler, utstofferade med rosenfärgade sidenband. Salen, der vigseln förrättades, var bländande upplyst af stearinljus, oberäknadt de ljuslågor i trearmiga stakar, hvarmed marskalkarna instakade och under vigseln temligen närgånget bestrålade brudparet.
Bruden var klädd i svart siden med blombuketter utefter kjolen, från axeln till fotabjellet, krans och krona af myrten samt en hvit slöja, som sopade golfvet. Brudgummen bar svart bonjour och hjertbukett. Brudtärnorna, hvita, mjuka, smidiga som unga måsar — men dunfria.
Jag var icke med och klädde bruden, men jag vet att silfverpluringar inlades i hennes skor, som bruket här kräfver, äfvensom att bruden sjelf, innan brudskaran satte sig i gång, inpraktiserade silfverslantar i fiolerna. Att hafva penningar i brudskorna lärer vara ett tillförlitligt medel att i äkta ståndet få dansa på rosor alltigenom. Att lägga dem i spelmansinstrumenterna måtte innebära lycka i äktenskapets hasardspel, så vida det ej helt enkelt betyder en blifvande god klang i de så kallade äktenskapsfiolerna.
Sedan vigseln var förrättad och lyckönskningarna och slägtpussarna voro öfverstökade, kringbars kaffe med ty åtföljande alla form-möjliga stockholmska sockerbagarekrumilurer. Derofvanpå kom den för manfolket oumbärliga, konjaksdoftande kaffehalfvan, som äfven kallas gloria mundi, hvarefter dansen började och fortsattes med lif och anda till klockan ett på natten, då de äldre aftågade till en annan lokal, der bröllopsbordet var dukadt. Ungdomen, som under tiden fortsatte dansen, fick sedan utgöra andra backlaget och undfägnades i samma lokal under en vida högre och ungdomsmessigare munterhet.
Bordet var storartadt försedt med Guds gåfvor. Der fattades icke en gång krokanformiga tårtor. Allt var fullkomligt herrskapsmessigt och sjelfva aptiten gaf ingalunda någon herrskapsaptit efter.
Då måltiden var vederbörligen slutad, återtogs dansen, som sedan fortgick eller forthoppade till klockan fem på morgonen, då balen afblåstes, sedan man på öfligt sätt dansat kronan af bruden.
Att ett väldigt toddybord var anordnadt i ett särskildt rum och som efter tedrickningen flitigt anlitades, under det att damerna mellan danserna serverades med vin och allehanda bakverk, behöfver jag knappast säga dig. Nemo saltat sobrius.
Hvad som i början af dansen gjorde litet uppseende var, att tvenne inbjudna sjökaptener trådde dansen under njutande af blossande cigarrer, hvilket nya mod lotsarna, troende att det möjligen var brukligt i Portugal, Spanien eller Storbritannien, men antydande att de här icke ville hafva ett så infernaliskt mod infördt på sina dansnöjen, allra minst vid bröllopstillfällen, på höfligt sätt bådo Neptunisönerna bortlägga, på samma gång de underrrättade dem om det allmänna ogillandet af deras stinkande och eldsprutande rökelsetraktering.
”Der har ni penndrag få, men sanna,
En sjögast, en djerf, så fan förbanna!
En äkta krabat på Guds försyn.”
Neptunisönerna sväljde lotspillerna och afstodo från rökningen.
Presten, som var tillkallad för att förrätta vigseln, lyckades icke göra något godt intryck på församlingen. Han var: nykommen till orten och ville göra sin person gällande, men tog miste om sättet — och blef löjlig.
Vid kaffets servering ansåg han sig på något sätt mankerad, kanske i det hänseendet att han icke bjöds först. Allt nog, han tog sin hatt, gick på härvarande nykterhetsvärdshus och intog sitt kaffe; kom sedan tillbaka och berättade för fruntimmerna, att det smakat honom särdeles väl. Roligt såg det äfven ut, att han hela aftonen, under det dansen pågick som allra lifligast, sysselsatte sig med ett envist studerande af bibeln. Om det var texten eller illustrationerna deri, som upptogo hans oaflåtliga uppmärksamhet, kunde icke utrönas. Ett lika underligt beteende visade han under hela bröllopshögtiden; men med dessa sorgliga ämnen vill jag nu icke vidare sysselsätta mig. Han störde emellertid ganska betydligt dagens glädje och trefnad, och jag instämmer i hvad en gammal lots yttrade: “Gudskolof, att han bor på en annan ö!”
Andra dagen var frukost klockan tolf och likaledes dans på aftonen. Men som jag icke var med längre, så har jag igenting att förtälja derom. Jag är öfvertygad, att allt gick ordentligt till, emedan seden och vanan bland lotsarna att på skickligt och anständigt sätt fira sina familjhögtider härstädes alltid äro och troligen alltid förblifva rådande inom detta lilla “meerumschlungna” samhälle.
Och så kom den tredje dagen,
Mulen uppsyn hade den.
Festen slöts och glad var magen,
Och hvar en drog hem igen.
Och nu fins af hela festen
Endast ett, som du ej vet:
Att i regndusk reste presten
Och att himlen ensam gret.
