Skön Botild

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 159 ]

SKÖN BOTILD.

.

När en gång, i sagans underfulla da’r,
Hvarje konstnär som en trollkarl aktad var,
Verland, Smed på Göthakungens gård, förstod
Sig tillegna kronans skönaste klenod.

Botild satt i loftet, ner i dalen såg,
Der, i klippan huggen, Verlands grotta låg:
Eldens ande drog, i ljusa kretsar, kring
Konstnärns djupa blickar en förtrollad ring.

Guldomgjuten brann saphir och diamant
I hans hand; och för Vulcani anförvandt
Svärdet, som en båge af det blanka stål,
Spänstigt bröts, men nådde ändå rakt sitt mål.

Och när kronan på Prinsessans gyllne hår
Verland pröfvar, hammarn likt hans hjerta slår.
Ingen gnista snabbare från härden flög,
Än den stråle, som från blick till hjerta smög.

Snart skön Botild sade under suckars ljud:
”Heldre blef jag din, än Balders tempelbrud:
Vakta lågan på hans altar, sjelf förtärd? ...
Nej, den hvita Gud är bättre offer värd!” —

Konung Alle, anande ej hjertats magt,
Tog sitt runesvärd, af Verland guldbelagdt,
Och med hundra drakar uppå hafvets våg
Drog han bort med Götherna på vikingståg.

Från bevakad borg Prinsessan flydde ned,
Och på sadelknappen bort med Verland red:
Mellan skogens kronor månan, en juvel,
I facetter bröt de klara strålars spel.

[ 160 ]

Hvarje stjerna darrade på vattnets våg,
Stranden, opp och ner, sin bild i spegeln såg,
Lund och bölja, suckande om kärlek blott,
Ägde mera fröjd än något kungaslott.

Vestan susade, i blomsterångor klädd,
Hviskande om kyssar öfver gräsets bädd.
Hvarje känsla lyssnade i Botilds bröst
Till musiken af naturens anderöst.

Kärleken, en ljusalf, från hvar boja fri,
Flög till himlen, som en vingad melodi.
Uppå Ungmöns kind brann hoppets rosenmoln;
Tåren skalf i ögat, som i blomsterskåln.

Snart på hemlig stig, i otillgänglig trakt,
Stod ett ensligt tjäll förutan kungavakt:
Natten, en Prestinna, ledde bruden in,
Höll sitt brudtal: ”Du är min! och jag är din!”