Skalder och Tänkare/August Strindberg
| ← Carl Snoilsky |
|
Henrik Ibsen → |
AUGUST STRINDBERG.
I.
Om man i sitt eget barndomstemperament kunnat upptäcka en smula nervositet och svårmod, kan man troligen, äfven om man utgått från det bästa och ömmaste hem, konstatera, hur barndoms- och ungdomsbegärens längtan och egoistiska stridslystnad nästan krampaktigt bryter sig mot yttervärlden, mot dess maktställning, framför allt mot föräldramyndigheten. Hos barnet som ung världsiakttagare kämpa mot hvarandra öfvermodet och fegheten. Det intelligenta barnet är under uppväxtåren alltid till en viss grad en melankolisk revolutionär, likasom den impulsiva barnnaturen alltid är en slags på-måfå-frågare. Den unga kraften känner sig vilsen i lifvet, förlägen och plågad af sina hemliga önskningars tygellösa drifter och de formlösa förhoppningar, som de äldre bruka benämna »dumma».
Denne Johan, som är Strindbergs hjälte i Tjänstekvinnans son, är en sådan drömmare. Strindberg har själf skizzerat honom med så trogen anslutning till sina egna lifsförhållanden, ått det är tillåtet att antaga honom vara ben af hans ben, kött af hans kött. Som bekant är det denne Johan, som har första stämman icke blott i nyssnämnda bok utan äfven i två andra af Strindbergs arbeten, Jäsningstiden och I röda rummet.[1] Om denne kvinnligt känslige, barnslige Don Quixote få vi bland annat veta, att han läst fem robinsonader, och vi tro det, ty vi känna alla, att ungdomslifvets vakna drömmar, när de upplösas till stoft och aska, hos ynglingen alstra en eremitlust — hvarje forskningslystet ynglingasinne har både erfarit njutningslusten och väldsförsakelsebegäret. Vid denna period af lifvet öfvertygar man sig lätt med oändligt vemod, att ens eget lilla jag, midt i världsvimlet, vistas på en obebodd ö. Den barnsliga rösten ropar ut öfver vida vatten eller mot obevekliga klipphållar utan att få något mänskligt eko till återsvar. Man är underkastad ett hårdt ödes förvisningsdom, och man känner världssmärtan af att stå ensam.
I utkast återfinnes i Johans barndomshistoria Strindbergs svartmålning af samhället. Är nämligen detta i hans tanke en lyxanstalt för konstlade behof, ett individens skugg- eller dödsrike och ett underklassens pinorum, då är det af alla dessa samhällets olägenheter Johan redan som barn och i hemmet får lida. Det är en ful definition på hemmet Strindberg har lämnat. Om den också är en karrikatyr, saknar den icke alldeles sin sanning med prutmån.
Barnet har i detta hem redan öfvertagit den socialt vanlottades rol att vara underklassvarelse, modern är »allmän åklagare», den faderliga agan gör barnet till lögnare mot dess bättre vetande, och det tar på sig skulden för brott, som det aldrig begått: »det vet, att nej friar och ja fäller till stryk.» Johan är rädd för »brödernas näfvar, pigornas luggar, mors ris och fars rotting» eller, som öfverskriften på första kapitlet underrättar oss: han är »rädd och hungrig». Barnet är proletären, det maktlösa och beroende inhyseshjonet, som lefver på nåd. Johan bibehåller denna »rädda och hungriga» natur äfven som yngling. Den blir en feghet och själssjukdom, som återkommer i det intressanta stadium af lifvet, när man först upptäcker, att människosläktet är deladt i man och kvinna. Han beundrar nu — och hvem har icke gjort det? — den djärfve kamraten, som med den segervana säkerheten hos en eröfrare gör sin kur för den sextonåriga baldrottningen, men han är både afundsjuk gent emot honom och rädd gent emot henne. Och när Strindberg börjar läsa böcker och grubbla öfver filosofi, när han gör sin kur för det s. k. kunskapsträdet på godt och ondt, bibehåller han något af denna olycksaliga blyghet, — blandad med trots — han vet icke, hvad han innerst tror och kan aldrig underordna sig under ett tankesystem. I korthet sagdt: slafmärket att slitas mellan stämningar och aldrig vara sin egen är redan inbrändt på hans panna. Han är, säger han om Johan, »en kvaderon», en sammansättning af »pietism, romantik, realism och naturalism», ett lappverk. Det är kulturens inverkan, som här första gängen visat sig och som påtryckt honom dessa fyra stämplar, som alltså gjort honom icke till en enhetlig människa utan till en splittrad, sammanhangslös varelse. Ord sådana som »öfvergångsmänniska», »affälling» börja redan nu tråda sin häxdans i Strindbergs fantasi och »återgång», »affall» och »samvetskval» bli i hans diktning grundbegrepp.
Detta ynglinganaturens slafmärke är på en gång den missnöjda upproriskhetens samt blyghetens och försagdhetens människostämpel. Blyghet och upproriskhet tillsammanlagda alstra emellertid ej handling, de alstra blott klander, steril kritik, munhjältemod och kvickhetsjakt. Både studentvärlden och den röda-rums-värld, i hvilken Strindbergs alter ego rör sig, äro ett slags bureaux d’esprit, den upplösande ironiens lekstugor. I Uppsala finner han en eftersägande samtalston, där allt går ut på raljeri eller skvaller — anekdotberättarna stodo här högt i kurs, och de, som kunde deklamera andras vackra skaldestycken, voro också omåttligt uppburna — intet eget får han där till lifs, idel långods.
Johan-Strindberg försökte nu den andlige yrkesmannens roll. Han blef tidningsskrifvare. Som sådan förtjänade han »ej så mycket som ett stadsbud». Han hade förut pröfvat folkskollärarkallet med en alls icke föraktlig beslutsamhet. Man märker tydligt nog, att det är Johans afsikt att om möjligt kämpa sig fram i det praktiska. Det är ty värr ej framgången i lifvet han här finner, och det är den jordiska framgången, ryktbarheten, han med all ungdomlighetens trånad svärmar för. Ack! Hvilken härlig lott att vara snille, att ej vara anonym här i världen — men han är dömd till olyckan att släpa för sitt dagliga bröd. Festlifvet ger honom ibland illusionen af den suveränitet öfver lifvets förhållanden han åtrår, men hur fattig ter sig icke orgien vid några punschbuteljer dagen efter! Trältjänsten för penningeförvärfvet medelst uppfostringsarbete uttrycker »tjänsteqvinnans son» drastiskt på följande sätt, när han uttråkat och uttröttat sig som folkskollärare: »Det är bestämdt tyngre än att stå vid en skruf eller kran på en maskin och dock lika enformigt.»
Och om förhållandet mellan lärarens och lärjungens arbete heter det, sant nog, att lärjungen inbillar sig, att hans möda är tung, medan det dock är han som får vara »vagn, när läraren är häst».
Denna följd af biografiska minnen intager i vår litteratur ungefär samma ställning som Rousseaus Confessions i Frankrike, d. v. s. de utgöra nödskriet af en maktlysten och äresjuk individ mot samhällets bojor och band. De uttrycka slående och frappant kvalet hos hvarje ungdom af att vara fattig, oförstådd och förtryckt, med andra ord sakna existensmedlen för både andligt och lekamligt viljelif i ära, oberoende och rikedom — denna hungerkänsla, som fortfar att vara Strindbergs olycka. Likasom fransmannens själfbiograf utgör denna en bikt af en ömtålig, brådmogen, mot samhället fiendtlig fantast, en djärf försökare, som skulle vilja reformera allt, och hvilken, som Strindberg själf sagt, icke kan förstå, hur det skall kunna röjas ny grund utan att förut rifvas. Som Rousseau mottogs också han med både hat och jubel, det maktlösa och trånande naturbarnet hos honom samlade skaror af anhängare och eftersägare kring hans fana, medan hans bizarrerier och hans eremitlynne utgjorde den repellerande polen på hans magnet.
Den negativa entusiasmen — konsten att säga elakheter — brinner med en tämligen svart, sotfylld låga både i hans stora författarsuccés vid 30 års ålder i Röda rummet och i det Nya riket. Deras kvickhet har något af den nattliga eldsvådans hemska brandsken öfver sig, som färgar själfva himmelen röd. Dessa hädiska och kätterska resonnemang öfver lifvets högsta frågor, dess auktoriteter och stockholmska vördnadsvärdheter ha icke mycket tycke af den jovialiska ton af skägglös dundergud, som annars är vanlig för den politiserande ynglingen eller unge ämbetsmannen. Naiv känsla är hvad man där minst finner, och samma anmärkning gäller såväl om studentskildringarna Från Fjärdingen och Svartbäcken, som delvis också om Mäster Olof. Öfver hufvud är det rätt eget att iakttaga, att Strindberg måhända som yngst är äldst och mest blaserad och som medelålders man och äldre blir allt mindre sträng och dömande. I student- och röda-rums-kretsarna segla kärleken till fosterlandet, kvinnan och ålderdomen under den falska flagg, som samhällsförtryck och konventionalism kunna ge dessa ord. Det är helt enkelt faktum, att så är, man må sedan förklara det som de ungas fel eller det dåvarande Sveriges fel eller hur som helst. I stället således för den helt naturliga entusiasm, den ideala glädje, som dessa begrepp och de realiteter, de beteckna, böra uppväcka och äfven, där förhållandena gått sin gilla gång, verkligen hos ungdomen uppväcka, finns det ingenting, som hellre här göres till föremål för gyckel, än hänförelsen för fosterlandet, kärleken till kvinnan eller vördnaden för staten.
Och en stormvåg af samma ungdomshat öfversköljde ungefär vid samma tid hela den skandinaviska norden. Det var Ibsens och Georg
.jpg) |
| August Strindberg 1879 |
Brandes’ tid, Drachmanns kamptid och hela det unga Norges, Danmarks och Sveriges slyngelperiod — en tid rik på kritisk ungdomslust. Huru plötsligt denna oppositionsstämning utbredde sig och hur plötsligt den gjorde den sentimentala idealismen med dess otroliga fadaiser omodern, ser nu nästan ut som ett mirakel. Män och kvinnor på skilda häll, som knappast visste af hvarandra och åtminstone icke tagit parol af hvarandra, uppstämde öfver hela linjen samma fältrop — fru Edgren sade mig en gång, att hon knappast tordes läsa ett arbete af J. P. Jacobsen, därför att han »tog ordet ur munnen på henne», och när jag förebrådde Geijerstam, att en passage i en af hans böcker var ett lån ur någon dansk bok, kunde han högt och heligt bedyra, att han icke läst boken.
Något mera ömkligt än det dåvarande samhällets sätt att upptaga den unga litteraturens stridshandske är svårt att upptänka. Man märkte icke ett spår af förstående, icke ett spår af erkännande, att det verkligen var, som det i »Hamlet» heter, »något ruttet i Danmark», man tycktes icke ana, att denna rörelse verkligen angaf ett djupt liggande ungdomsbehof af emancipation från slafbundenheten under konventionel frasdyrkan och mammonsdyrkan, ett behof att gissla officielt kryperi och byråkratiskt öfversitteri. Man mottog all protest, äfven den mest berättigade mot de löjligaste missförhållanden, som man själf inom skål och vägg gjorde sig lustig öfver, med en frammumlad ed öfver de »unga bråkmakarna, som icke voro torra bakom öronen», öfver »tidningarna», öfver »folkmötena», och, när man ville vara riktigt djärf, öfver »universiteten, som satte myror i hufvudet på studentpojkarna». Husfadern vid middagsbordet affärdade det hela med ett »fy fan», som var hans vädjande till högsta instansen i denna brottmålssak, kommenteradt af hans maka med ett svåruttydbart: »ja, den ungdomen!»
Detta pinsamma skådespel af ungt blod, som svallade öfver och begick förlöpningar, och en envis döfhet hos »samhällets pelare» var allt hvad som för tillfället resulterade af 80-talets vittra härnadståg. Här intresserar oss dock blott närmast frågan, hur 80-talets författaregeneration kunnat bli sådan och genom hvilka egenskaper Strindberg kunde bli dess svenske ledare.
Något naturevangelium à la Rousseau hade han ännu icke förkunnat, apostlasidan, reformatorstålamodet hade han aldrig haft. Men det fanns ett gemensamt drag hos dessa skriftställare, som hos honom var starkt utveckladt. Det slår oss, när vi blicka tillbaka på den produktion, som nu framkom, att hos alla dessa då unga förmågor fanns en nära nog medfödd observation, det förefaller oss som om rent af från början, när de slogo upp sina ögon mot lifvet, i den blick, hvarmed de sågo sig omkring i världen, kunde spåras teoretikerns granskande, grubblande, nyktra ärelystnad, det som förvärfvat vårt århundrade namnet af »vetenskapens och upptäckternas tidehvarf». Redan som barn höra de till de ungar, som tidigt vilja pröfva vingarna och önska sig ut ur boet, äfven om boet lockar med hemmets alla behag. Som ynglingar visa de uppstudsighet mot både skola och universitet, ja, icke ens partibandet och kotterivänskapen kunna riktigt fängsla och hålla dem kvar, och äfven kärlekens s. k. rosenbojor gjorde dem snarare ledsna än glada.
Det var ett underligt lillgammalt släkte, som hade födts till världen. Det låg strid i luften för dem, därför att allt för dem tedde sig som en kunskapens gåta med motsatsen mellan känsla och förstånd. De ägde mycket litet af »ton»-årens förnöjsamma entusiasm. Kom deras mor, medan de voro små, och sade dem, att tuppen i abc-boken hade värpt, så kunde de svara, att de icke trodde på tuppen, de älskade icke sagorna så mycket som barn borde göra och visade en upprörande misstro, när man ville förmå dem att tro, att storken aflevererat lilla bror i vaggan, de tviflade till och med på att julbocken kom med julklappar. De voro besynnerligt omutliga äfven för de illusioner, som lände dem själfva till nytta, och genomskådade ofta värdet af vissa nådegåfvor med ett för dem själfva ekonomiskt ofördelaktigt resultat, ty de afvisade dem. När en gammal fin farbror, som med hemliga kväljningar läst en af deras böcker men icke kunde underlåta att erkänna, att, hur elak och ensidig boken än var, den också malgré tout hade både talang och skarpsynthet, om han ville vara mycket nedlåtande och älskvärd och förklarade, att boken var fin på sina ställen, sade de kanske knappast tack en gång och visade sig icke blygt öfverraskade.
Det fanns en af dessa författare — uppriktigt sagdt hette han Strindberg — som beskref en af sina första litterära framgångar genom berättelsen om en ryss, som utgaf en bok Kända saker i Moskwa. Det är lätt att upptäcka, att allegorien handlar om Strindbergs Nya riket och dess mottagande.
Strindbergs eget ungdomslif är betecknande för hans ostadighet och hans kunskapsbegärs irrfärder. Född 1849, hade han börjat sina Lehrjahre med ombyte af tre stockholmsskolor, och efter år 1867 aflagd studentexamen försökte han sig, efter en termins vistelse i Uppsala, liksom Johan med lärarkallet vid Stockholms folkskolor och informatorsplatser, idkade också medicinska studier och gick sedan igenom dramatiska teaterns elevskola, dock utan att vinna den åtrådda debuten på tiljan, hvarför han återtog Uppsalastudierna under åren 1870 —72. Röda-rums-tiden med artistisk och litterärt vagabondlif följer under åren 1872—75, och härunder tillkommer också Mäster Olof 1872. Erfarenheter af mycket skiftande art genomlefdes nu, men hela tiden kände han sig som »en fågel som lefde i en grufva».
I boken I röda rummet, skrifven så sent som 1887, ger Strindberg själf tolkningen af sin »Mäster Olof»:
Han var, heter det vidare, en öfvergångsform till ny människa. »Med sina två synpunkter, samtidens lilla och framtidens stora, måste han beständigt se sakerna från minst två sidor.»
Kunskapsbegäret med sin uppfinnartanke och sin experimentlust har alltid sin oro, sin kamp och går alltid på spaning efter rof, och för dess fanatici blir det den stora svårigheten att kunna finna sig i och känna sympati med hvardagsförhållandena. Vänskapen blir för de goda vänner, som samlas under Röda rummets tak, ett ideligt experimenterande med hvarandra, ett uppvisande af hvarandras svagheter. Kärleken antager lätt samma karaktär af experimenterande, ett uppdagande af den hemliga bristen, af den difformitet, som borde ha hållits dold. Man gör upptäckter, finner sanningar, utvecklar skarpsinnighet, men det, som börjat som kärlek eller vänskap, kallnar, analysens härliga förmåga förvandlas till en andlig sjuklighet att vilja dissekera, att vilja upptäcka dödsmasken bakom det lefvande, benranglet bakom kroppsgestalten.
Intoleransen blef afvigsidan af 80-talets skarpa analyserande, och Strindberg blef chefen både genom sin målsmedvetenhet och genom sitt snille. Han upptäckte nämligen genast »de två sidorna», att det fanns något af djäfvulskonst i den där förmågan att upptäcka brister. På samma gång förkunnade han den som en räddning ur ett dvallikt samhällslifs dödssömn. Han kämpade här för kritikens rätt att yttra sig äfven som verop och förbannelse, för »det stora sköna hatet». Modigt ser Strindberg denna förintelsens och nyskapandets gåta i ögonen utan att förmå lösa den, och upprepade gånger framställer han räddar- och djäfvulstypen i en och samma person, nihilisttypen, som på en gång djäfvul och frälsare. Den halft vansinnige Gerdt bokpräntare är en slik nihilisttyp, som har drag af en sådan Mefistofeles, en Loke-Lucifer och Moses-Johannes-döparen på samma gång. Kunskapsträdet är alltså, också enligt Strindberg, på både godt och ondt. Strindberg har själf uppfattat, att det är oblyghetens träd, därför att det yppar all synd — den röst, som drifver bort ur barndomsparadisets härliga trädgård och lustgård, är den röst, som hväser ur dess bladverk och grenar — den kan, därför att den förvandlar till misstroende, därför att den förbjuder både Adam och Eva och Kain och Abel att gå par om par, kallas en djäfvulsröst. För öfrigt inser han också, att denna kunskapens och analysens onda ande begagnar närsynthetens och småaktighetenssynglas. Strindbergs vetandes törst har något af den naivitet, som förlorar ett paradis för ett äpples skull, den oblyghet, som kommer pojken att klättra öfver grannens staket, drifven af ett oemotståndligt begär efter frukter, som i fantasins ljus synas honom mera härliga, därför att de äro mer svåråtkomliga än dem han kan förvärfva sig i månglerskans äpplestånd. En sådan kurtis för den förbjudna frukten, — den af människohopen som giftig ansedda kunskapens frukt — har, som hos pojken, element af äfventyrslust och brottslighet och utgör en blandning af mysticism med realistisk nyfikenhet. I skildringen af hans barndoms- och ungdomslif finna vi romantik i hans ratande och förkastande af målet, sedan han nära på nått det. »Det var icke segern jag ville, det var striden», utbrister Mäster Olof. Mäster Olof törs icke hänge sig åt kärleken till en kvinna, den är en svaghet, som binder honom vid henne, den förstör hans kärlek till idén och det opersonliga. Vare sig det gäller eröfringen af en varelse af motsatt kön, en examens lagerkrans eller missräkningar på vänners intelligens i ett gladt lag, tror Strindberg icke på lyckan af att hvila i ett sträfvandes eller en beundrans glädje. Nyhet och förändring och andlig luftväxling älskar han öfver allt annat.
Han upptäcker alltså öfverallt ihåligheten, maskstungenheten, bristerna i verkligheten, men å andra sidan lockas han, städse med storstadshbarnets lätthet att upptaga nya intryck, af nya och intressanta kunskapsföremål. Han är barn af en kunskapsgirig tid, för hvilken intet är för litet att älska men också intet för stort att klandra, som alltså både älskar allt och föraktar till och med hvad han älskar med en oändlig ofönöjsamhets förakt. I ett dystert ögonblick kan han utslunga sitt motto till »Mäster Olof», det hemska citatet: »Att förakta världen, förakta intet, förakta sig själf och förakta att man föraktas, se där fyra goda ting.»
Om vi skulle vilja beteckna det specifika hos honom och hans samtida, skulle vi kanske kunna kalla det det demoniska hos ynglinganaturen, när den förklarar sig suverän, när den förklarar sin reslust bland lifvets företeelser och sin omättlighet att som Tegnérs Elden »sluka världar och hungra än» som den enda värdiga uppgiften för en verklig sanningssökare. För dessa analysens öfvermätta fråssare gäller aldrig ordet: la pièce est finie, allons souper, snarare tvärtom: le souper est fini, allons à la pièce. Vikingens-sjömannens-upptäcktsfararens dådlust är sedan gammalt nordisk, och det säges, att ingen nation är en sådan turistnation som den svenska. Hos Strindberg utgör denna rastlöshet både en egendomligt tilldragande och en frånstötande egenskap. Hans hållning gentemot världen och människorna med dess utmanande ton förlänar hans målning af samtidsförhållandena dess utanförstående patos och hemlöshet. På denna suveriänitet kunde man gärna, äfven med fara att missförstås, tillämpa det gamla bibelordet att man kan bruka världen som brukade man den icke, därför att man aldrig med denna själsbeskaffenhet kan finna sällheten af att trifvas i ett förhållande. Den ger Strindberg på samma gång subjektivitetens immanens och det egna jagets själfhärlighet i hvad han skildrar, men också objektivitetens transcendens, ett utanförstående öfver och bortom allt jordiskt och individuelt bindande.
Typisk för denna dubbelnatur hos honom blir hans teckning af Lyckoper i Lyckopers resa. Lyckoper lider af ett omättligt forskningsbegär, som oupphörligt tvingar till nya skådespel och därmed förbundna äfventyr. Men när han, efter att ha kastat snöboll en stund i skogen, utbrister, att det inte är roligt alls och »ledsnar på naturen för myggens skull», då se vi både natur- och fantasivarelsens glada nyfikenhet och dess trolöshet afporträtterad i Pers historia; situationen utgör en illustration till ynglingens planlösa glädje öfver den mångskiftande outtömligheten i världspanoramat, ynglinganaturens svaghet, en missnöjdhetens idealism, som tar sig uttryck i kritiskt hån öfver allt och alla. Strindberg har starkt sinne för denna analysens tragik, att den gör hemlös, att den gör biltog, att den kommer allt hvad den vidrör att vissna. Det är ett fruktansvärdt djupt ord med hvilket Laurentius bemöter Olaus’ anklagelse mot kung Gösta, att han afföll från principerna, när denne säger: »Han vågade till och med för sin saks skull affalla, det vågade icke du.» Samma till det paradoxala gränsande tanke återkommer i Lisas ord i Lyckoper: »Om han haft kraft att begå en dålig handling för en god sak, då skulle han åtminstone visat, att han kunde göra ett offer för något annat än sig själf.» Underligast lyda dock i Strindbergs mun sådana ord som Skuggans i samma pjes, — ord hvilka tolka nödvändigheten af rotfasthet i ett kärleksförhållande — att en man aldrig blir en riktig man utan en kvinna. Det är analytikerns hemlängtan efter det begränsade, efter det bundna förhållandet, tröttheten vid idealjagarens negativa kritik och fridlöshet.
Redan i »Mäster Olof» fälles domen öfver den kritik, som siktar mot solen för att träffa skogsbrynet:
dit bort mot målet, dit du vill så gärna:
du faller dock af, som vi gjorde alla,
om ock ditt märke du tar på en stjärna,
ty himlens stjärnor ju också falla.
På samma gång Strindberg har analysens frihetsbegär från alla dogmers bojor, ett fribytarlynne, som stundom gör honom rå, känner han dock äfventyrs- och vikingalusten hos detta kallt kritiska jag som en plåga, som em utstötthet ur människolifvet. Han vill på två sätt befria sig från det. Han kan vilja dränka sitt kallt nyfikna förstånds-jag i medvetslöshet. Det finns stunder, då dess världsvishet och diablerier pina honom som en gatpojkes näsvishet eller som en skolfux’ pedanteri. Då vill han bedöfva sig för att erfara känslans blindhet i raseri, i kärlek eller i rus eller hvad som hälst, blott för att undkomma det sönderslitande arbetet med att skilja mellan godt och ondt, tillåtet och otillåtet. Han vill, kosta hvad det vill, bli känslomänniska, bli öm, bli barn, bli kvinna, glömma all manlig värdighet och alla begränsande pliktbud. Han vill känna utan några men, förbehåll och inskränkningar: det är känslomänniskans reaktion mot förståndsmänniskan.
Hans andra stämning är att gifva fritt lopp åt den nyktra förståndsuppfattningen, åt nyttighetssynpunkten. Han fördömer då all poesi, all skönhet som onödighet och våld på naturen. Detta fågelperspektiv kännetecknar hans andra period, den med positivism uppblandade rousseauism, som han förkunnar i Giftas (I 1884; II 1886), i Utopier (1885) och redan i Svenska öden och äfventyr (1882 och följande).
Han står därför som exponenten för ett af de intressantaste problem, som den nutida mänskligheten söker lösa: hvilken som kan och bör rå, diktaren, jagaren efter idealet, eller reformatorn, den praktiske förbättraren; antingen den, som håller på principen, eller den, som håller på saken. Af bägges sammanslagning, när idealisten och den praktiske reformatorn söka att förmäla sig, uppstår en diktarfysionomi, sådan som Strindbergs, utopisten, framtidsdrömmaren, reformatorn, som tar samhällsförbättrarbråket i klump, som alltid skapar jordiska himlar och helveten, som än förkunnar »det stora sköna hatet», än den förlåtelse, hvilken med vetenskapsmannens opersonliga tolerans betraktar all mänsklig dumhet. Lidandet hos Strindberg af denna dubbelnatur har han själf många gånger tolkat.
II.
När i Herr Bengts hustru i »Svenska öden och äfventyr» den gamle magistern berättar för sin unge junker historien om ett äktenskap med starka konflikter, som upplösas i sämja, då skulle man i hans ord möjligen kunna läsa sig till kärlekens evangelium och tro Strindberg vara dess apostel. När den unge herrn bara tror på kärleken som en öfvergående förälskelse i yttre företräden, bestrider den gamle hans åsikt, att det icke finns några dufvoäktenskap.
»Jag har sett dufvor, herre», säger han, fast han också, enligt eget medgifvande, sett mycket annat.
»Som aldrig hackades?» frågar den skeptiske ungdomen.
»Jo, hvad de hackades», svarar den gamle, »när det var trångt i boet och det var ondt om mat, men de voro lika goda vänner ändå, och se det är kärleker.»Han berättar också, den gamle, »som sett mycket», att, fast fåglarna ha sin älskogstid om våren, så hålla de tillsammans äfven om vintern, och »när den ljufva känslan kan finnas hos osjäliga djur, hvarför skulle den icke finnas hos människor?»
Men den unge menar, att den kärlek, som varar, icke finnes hos människorna, den går bort efter bröllopet, det som kvarstår är vänskapen.
»Alldeles rätt, nådige herre», svarar den vise guvernören, men vänskap mellan folk af olika kön, det är just kärlek det». Och angående älskogen förklarar han också, att den kan komma »som en blixt från himmelen», och då, säger han, »går han öfver all vår vilja och allt vårt förstånd, men det är olika med olika människor, om den skall fortlefva eller icke». Och därpå berättar han historien om »herr Bengts hustru» och hennes man, hur de kifvades och voro orättvisa mot hvarandra och hur hon uppsökte den usle fogaten och blef ursinnig på honom, när hon genomskådade hans råa afsikter, och hur hennes man fann henne i trappan afsvimmad.
Hur riktigt löses icke i denna berättelse äktenskapsfrågans s. k. gåta. Den kan tydas så, att hos hvarje individ finnas vissa outrotliga olater eller ensidigheter och egendomligheter, som möjligen äro behof. Vid det dagliga umgänget utgöra de fallgropar och snaror äfven för den mest äkta kärlek. Strindberg har alltså ännu så länge en fast tro på kärleken. Allt hvad som kan kallas kärlekens och familjelifvets ljufhet har han också ett fint utveckladt sinne för. Berättelsen om den stackars ungkarlens metodiska källarlif i en af berättelserna i »Giftas I» innehåller rent af en ganska uttrycklig propaganda för äktenskapet. Först skildras kallpratet med umgängesvännerna i källarlokalen, sedan, hur skolfuxen på midsommardagen, genom en mängd olyckliga tillfälligheter, står utan ens matställets provisoriska hem, hans stramhet, hans nödtvungna åskådande af en borgerlig fête champêtre på Djurgården och hans upptäckt af tomheten i hans eget lif, här han åhör de glada familjeskrattsalfvorna af barnsliga själar, som skratta åt dukningsbestyren i gröngräset, åt pantlekarna med smällande kyssar, åt bodbetjäntens outtömliga repertoar af trollkonster med att hjula,
.jpg) | |
| August Strindberg 1899 | EFTER FOT. AF BRÖDERNA ANDERSSON. |
äta eld och gud vet hvad — och den gamle inbitne skolfuxen går åstad och gifter sig. Äfven i «Utopiers» Återfall bringar Strindberg åt kärleksgudens mysticism ett nytt offer, som vi genast skola skärskåda.
Om vi fasthålla den synpunkt, som Strindberg här ofvan uttryckt, gäller det ju framför allt att uppfatta förbindelsen mellan man och kvinna som ett känslomysterium. I Återfall för han undantagsvis en äktenskaplig konflikt till ett harmoniskt slut. Makan vill och lyckas genomdrifva, att hennes barn döpes, mannen vill det ej. Han får ett plötsligt frihetsbegär, far hemifrån men återvänder, därför att han vantrifs och känner sig rotlös utan hemmet och utan hustrun som han ändå älskar. Däri ligger också gåtans lösning. Åktenskapets okränkbarhet och helgd ligger i dess lycka, och denna lycka beror på den stora öfverensstämmelsen, därpå att det fria valet gjorts med känslans oemotståndlighet, att frieriet icke varit ett frieri på narri men ett frieri af kärlek. Men kärleken har också Strindberg då och då förstått icke bero på ett mer eller mindre af likhet i åsiktsväg utan på en viss helhetsförnimmelse af sympati, ett slags eko och gensvar, som är den sannt älskandes bästa skatt, som väl kan slarfvas bort genom enfaldigt rätthafveri och detaljkält, men hvars tillvaro är omöjlig att förneka och ett af naturens gladaste mysterier. Att dess mystik är jämförlig med vårens lifsförnimmelse, att den, likasom denna, skänker eröfrings- och segervinnarlusten, har Strindberg ofta utsagt, och äfven för Strindberg innebär denna lycka af vår och kraft, som de bägge älskande erfara, när han eller hon upptäcker, att de äro två om lifvet, något för analysen oförklarligt, något lika hemlighetsfullt som solskenets fjärrskådande inverkan att återuppväcka barnasinne och ungdomsmod i människonatur eller lika öfverraskande som de första majdagarnas samband med nyvaknadt hopp och lifslust i människosinnet — man behöfver blott erinra sig berättelsen Ett dockhems uppsluppna målning af marimkaptenen Pall och hans lilla fru med dess varning mot att resonnera.
Rena motsatsen till denna optimism blir temat för den andra fasen af hans äktenskapsskildring, där han framställt kvinnan som mannens plågoande, såsom i Fadern, Fordringsägare, En dåres bikt, Bandet och en mängd noveller i Giftas. Vi medge villigt, att »de nuvarande förhållandena» och existensbekymren kunna erbjuda rik anledning till sådana äktenskapliga scener med de onda ordens orgier. Vi medge också, att han med mästerskap utmejslat dessa äktenskapsdebatter, som lätt öfvergå till en duell med ömsesidiga hugg och mothugg om ditt och datt och hvar skåpet skall stå, och vi hafva troligen alla varit vittnen till liknande äktenskapliga sammandrabbningar, där hvarje försoning blott är ett stillestånd mellan två krigförande makter. Vi gå till och med in på, att missförhållandena hos människor, förenade i dagligt samlif, lätt öfvergå till en »sårfeber», som Strindbergs term plägar lyda, och att man icke får lita på, att icke striden åter skall uppblossa, därför att vid frukostbordet dagen därpå allt synes vara glömdt, ty stridens ärr äro dock det värsta, och de efterlämna som bekant fula fläckar, äfven när såren äro läkta. De visa tillvaron af forna sår, påminna om forna lidanden, och det är dessa ärr, dessa minnesbetor som ha förstört friden och lyckan i många familjer. Men det är omöjligt att i likhet med Strindberg så genomgående peka på kvinnan som orsaken till dessa missförstånd och som den underlägsna varelsen i förhållande till mannen, och för öfrigt är den könsmotsats, som Strindberg så ofta påpekar, ett lidande icke blott för mannen utan också för kvinnan. Tvenne individer måste alltid tillåta vissa olikheter sig emellan fortfara att existera, om de vilja hålla vänskaps- eller kärleksförbund. Men Strindberg icke blott förbiser detta, utan i sina resonnerande uppsatser framställer han äktenskapet som ett kontrakt med noggrannt afvägda rättigheter och skyldigheter och utstakandet af skilda maktområden, och olyckan är, synes han mena, framme, så fort icke dessa koutraktsbestämmelser nogerant iakttagas. Men detta är en inkonsekvens och står i skarpaste strid med sådana hans egna uttalanden, som ofvan anförts, då han är fullt och omedvetet diktare. Olyckan är framme redan då rättsfrågan bringas å bane, ty själfva kifvet om rätt gör äktenskapet till hvad det icke bör vara. Strindberg må ha aldrig så rätt i en mängd fall, där mannen är den misskände och en stolt natur, som skulle förtjäna att vara härskare men nu är en varelse utan både spira och undersåtar, han må också vara i sin goda rätt i påståendet, att kvinnan ofta gör äktenskapet till en slags »kronans brödkaka» som det förnämsta, med kärleken som bisak och som dessert, eller han må ha orätt, när han själf uppträder som part i målet i denna rättstvist — allt detta är dock blott af mindre betydelse. Det egentliga grundfelet i hans dikt är den ensidigheten, att han glömmer kärlekens natur af känslofråga så, att hufvudpunkten af hans ransakning gäller att konstatera, hvem af de båda, som har rätten på sin sida eller hvem af de båda, som har mesta vattnet på sin kvarn. Äktenskapsspöket är, att kvarnen evigt mal och mal. All det är en process och rättstvist, utgör missuppfattningen på bägge håll, ty därigenom blir kärlekens samlif ett kontrakt mellan tvänne förståndsvurelser. Det är just den förståndigaste advokaten för sin egen fördel som är den mest brottslige. Och så ser han då grandet i Ibsens öga men icke bjälken i sitt eget. Han är typisk för våra nordiska äktenskapsteoretiker, hvilka på äktenskapets mitt och ditt tillämpa den nordiska abstrakta rättvisan, medan kärleken likasom vänskapen är en förlåtelsefråga i stället för en rättsfråga och består af gåfvor och gengåfvor af efterskänkta fordringar. Men Strindbergs intresse för dessa problem ligger ej blott i hans intresse för denna subjektivismens envishet i dess strid mot rättvisan, äktenskapet är för honom ingenting mer eller mindre än en bild i smått af samhällets vanliga tragedi, och härmed äro vi inne på frågan om Strindberg som social framstegsman, jämlikhetsifrare och naturfilosof à la Rousseau.
III.
Om för Nietzsche själsaristokratens kännemärke består i en »omvärdering» af de häfdvunna föreställningarna, i ett ersättande af den vanliga mänskliga betygsskalans vitsord med nya, och om han har uppfinnarrätten till namnet — så är likväl idén äkta Strindbergsk. Under den andra period af dennes lif, som vi redan betecknat som utmärkt af nyttighetssynpunktens öfverhandtagande, går han raskt till verket med att kritisera den allmänna opinionens betyg åt seder och samhällsskick, som anses heliga och vördnadsvärda. Han utgår därvid från att betrakta hela kulturen som ett enda stort misstag. Det är en utveckling bakåt i stället för en i utvecklingens tjänst stående samhällsmakt, det s. k. framåtskridandet är en urartning, ty den rätta naturlighetens folkmakt är öfverensstämmelsen med naturen. Synvillan, som skapat satsen om kulturens öfverlägsenhet, är framkallad af dess tjänlighet att befordra vår nuvarande samhällsordning, som är ett ondt i stället för ett godt. Samhällsordningens syndafall inträffade, när den blef individfientlig. Vi ha blifvit nyttigare för samhället men därigenom blifvit onyttigare för oss själfva, och det är denna afpassning, som egentligen är den servilitet man berömmer. Kultursystemet har skapat en förtryckande klass, öfverklassen, och en förtryckt, underklassen. Vid fortsättningen af denna examen, som fått sitt mest pregnanta uttryck i De lycksaligas ö (Svenska öden och äfventyr), tror han sig finna, att under kulturens hägn trifvas parasitexistenserna, de maktägande, det ämbetsmannavälde, som fråssar i lyx och öfverflöd, och den kapitaliststat, för hvilken arbetsfördelningen är A och O i samhällsläran.
Det är denna falska princip, att lifvets lycka beror på skapandet af onyttigheter för de fås behof, han vill bekämpa. Hela jurist- och krigarstaten lefver en blott artificiel tillvaro, och återgången till naturlifvet som ett slags nybyggarlif predikas som den nya sanningen i Återfall (Utopier). Här insveper idyllens fagraste sommarljus i luftig morgonstämning med en doft af Edens paradislif de oförgätligt sköna taflorna af rosenodlarens hemlikt vinkande vrå bland bergen. Allt hvad en modern robinsonad kan bjuda af förledande solskensprakt ligger öfver detta alplandskap. Vi rent af bländas af all den trolska dager Strindbergs fantasi kan förläna naturen, när han skildrar ett barndomslif med stilla hvila vid naturens bröst. Man diskuterar också här lyckan af att lefva oberoende af konkurrerande viljor, som slåss om brödbiten, talar om huru missljudet och disharmonien i de nuvarande förhållandena uppstått på grund däraf, att mänsklighetens broderskapstungomål förbytts i en Babelstorns-förbistring, som har sin rot i kulturens eviga påbyggande af samhiällslabyrinten och dess utvidgande af dess feodalslott med alltjämt nya källarvåningar och fängelserum. Allt sedan arbetsfördelningens kommandorop födt oordning och tvist till världen, har förbistringens tid kommit, och broderskapets universalspråk är glömdt för de olika intressenas skorrande dialekter. Här åter njuter man ett lif, som existerar blott genom individens värde. Man lefver i sitt eget lilla kungarike som i ett slags Noaks ark, som inga syndaflodens vågor kunna bortskölja. Där skulle man, om så påfordrades, kunna uthärda en belägring, ty proviant har man tillräckligt. Allt finnes inomhus eller inom området för denna borg utan palissader, murar och torn som i gamla bondedagar. Man har en jordlapp med majs, några kor för att ge mjölk, på körsbärsbladen kokar man té. Och i Nybyggnad i samma bok finner man detta familjesamhälle utvidgadt till en familjestat, en falanster efter kommunistiskt mönster, där ingen är herre i huset, ty ingen har något att vara herre öfver. Där äro gifmildheten och tacksamheten med deras följeslagare: ödmjukhetskänslan af beroende och högfärdskänslan af välgörarskap okända. Man lefver i en overklighetsvärld, där allt tvång är borta, där allting sker af öfvertygelse om det ändamålsenliga. Själfva barnen göra allting frivilligt, och när modern säger till flickan: »Ställ fram en stol åt pappa», och hon vägrar, ger fadern henne rätt, ty man skall icke tvingas att vilja, när man icke vill.
Allt detta är visserligen ett upprepande af gamla drömmar, och all vederläggning måste också blifva ett upprepande af gamla satser, att gåfvorna äro mångahanda, och att ett sådant fridstillstånd blott vore möjligt under förutsättning af allmän välvilja och en förnöjsamhet, som aldrig erfore ärelystnadens behof af att skapa sig en undantagsställning, men det är likväl intressant att följa Strindberg i hans strid för dessa, som kan kallar dem, realiserbara utopier, som han tror skola blifva morgondagens verkligheter, och framför allt blir det intressant, när han blottar sin polemiska klinga och hugger in på det nuvarande samhällets brister. Han utdelar då månget dråpslag åt jättar och troll, som dölja sin fulhet i halfskymningen. Om lyxens falskhet som välgörare heter det i Likt och Olikt I på följande sätt:
Men det är icke blott den materiela lyxen, det är öfverhufvud taget allt det ändamålsvidriga i vetenskap och konst vi måste söka utrota, genom att söka »förenkla» icke blott oss själfva men hela lifvet. Vi hafva nyss sett, att detta sker genom en återgång till naturen, som gör individen till arbetsvarelse men icke till arbetsträl under arbetsfogdar. Enligt Strindbergs öfvertygelse har allt det orättvisa i maktfördelning och det omdömeslösa i den nuvarande andliga rangordningens maktbud uppstått och uppstår som en följd af ett alstrande af ändamålslösa praktblommor i samhällets drifbänk för kulturväxter. Rensningsarbetet blir verkligen grundligt. Hans fältrop kunde återgifvas så: Bort med alla dessa kulturens lyxartiklar, som återfinnas i både vetenskapens och konstens lyxmagasin för modevaror, bort med alla lärdomens högfärdsnarrar och principryttare, bort med poesiens slingerväxter kring verklighetens stam, icke blott med skönhetens lögn utan äfven med vetenskapens onödigheter. Tag bort det alltsammans, tag bort hela öfverklassen!
Det fanns en gång, berättas det, en fransk diplomat, som besöktes af en nödlidande, hvilken till slut utbrast: »men jag måste ju lefva», hvarpå den andre kallt genmälde: »jag inser icke nödvändigheten», och Strindbergs radikala förkastelsedom öfver all öfverklass erinrar ovillkorligen om dessa ord; han inser icke heller nödvändigheten af att öfverklassen finnes till.
Låt hemmet också omdanas på sant demokratisk grund. Ty hvarför är det en bild af samhället i smått, om icke därför, att det kopierar dess falska maktfördelning, i det att mannen-familjförsörjaren är trälen-underklassvarelsen, som får arbeta och släpa, hustrun är rodockan, som bara fordrar att underhållas. Huru detta skett, att hon kunnat upphöjas till denna värdighet af sultaninna, som antar en slaf på lifstid, är just ett exempel på, hvad som sker inom alla lifskområden, där den ena bara har skyldigheter, den andra blott rättigheter. Man har »idealiserat», d. v. s. man har poetiserat bort missförhållandena genom att göra svart till hvitt, den officiela poesins uppgift i det nuvarande samhället består just i att ljuga bort den naturliga högheten för att ersätta den med en artificiel sådan. Det lilla knepet att förvända ögonen på folk går så bra, sedan man uppfunnit, att förfiningen och förfalskningen äro skönhet; ärligheten är rå, att ljuga är fint: »låtom oss uppfostra oss till mera råhet». Man anser exempelvis den planterade rosenblomman som en »förädling» af den vilda rosenbusken, fastän sanningen borde vara tydlig, att det är genom att bli steril, förlora sina ståndare, alltså genom en missbildning hon blifvit praktblomma. Det är genom en sådan trädgårdsodling på hemmets och statens område vi fått vår mänskliga praktblomma i boningsrum, den lata damen, som är sultaninna, och den dagdrifvande, eleganta salongsmannen och den rike mannen, som sköter sina nöjen men icke sköter något annat. Och när skalderna uppgöra kvinnans meritförteckning, står hon naturligtvis högst, när hon visar sig i det förklarade ljuset af ungdomsberusning; när hon däremot, som det i »Herr Bengts hustru» heter, »tappat änglavingarna och feskon», då anses hon degraderad och prosaisk, medan sanningen är, att hon just då såsom maka och moder och som sådan i viss min hemmets arbetskvinna stigit i graderna. Men det är lika falskt, detta undantagsförhållande, detta fjärrstående från lifvets allvar, som ger inträdeskort till de förfinades och privilegierades värld och hedersplats bland samhällets grädda, som den åskådning är falsk — för att åter begagna en Strindbergsk liknelse — hvilken vill låta den fina hvita handen gälla som skön och förnäm eller vill upphöja den på bekostnad af den valkiga, bruna arbetsnäfven, fastän just denna är tecknet på äkta mänsklig tillvaro.
Intressant är framför allt att här märka den fullkomliga sammanslagning af skönhet och sanning, Strindberg vill förorda, eller, rättare sagdt, hur han vill upphäfva all motsats mellan öfverklassens och underklassens skönhetsbegrepp. Ofverklassens önskan att ha ett skönhetsbegrepp, motsvarande dess lefnadsvanor, eller underklassens behof af ett dylikt skulle bägge vara lika oberättigade. Det är nedbrytandet än så länge af alla skrankor, hvilka utgöra ett helt naturligt afspärrningssystem, som uttrycker hans innersta i denna periods böcker. Arbetsnäfven i all ära — men vid dess beröring med vissa sysselsättningar kan den icke bli ett föremål för vår ästetiska naturs beundran, och detta beror icke på öfverklassuppfostran, ty äfven för läkaren, som dock är en öfverklassmänniska, erfara vi en instinktiv motvilja, när han handskas med anatomisalens mindre behagliga råämnen för hans yrke. Lifvet är nu en gång sådant, att den ästetiska känslan är en vanesak och icke beroende på beundran eller teoretiskt bifall till det nyttiga. Vi älska alla, både hög och låg, det begränsade hemområdes traditioner, som vi äro vana att se i våra personliga känslors belysning och som äro förbundna med minnet af ett personligt behag. Men det må vara aldrig så sant, att vi aldrig skola förmå öfvervinna den trånghet i vår horisont, som gör oss höjda för att sympatisera med det med våra personliga erfarenheter och lyckomöjligheter besläktade och likartade — detta hindrar dock ingalunda, att vår skönhetskänsla kan uppfostras att underkänna det omänskliga och det råa, hvar det än förekommer, och sympatisera med det glada i arbetets ansträngningar. Så långt har också Strindberg rätt att påyrka en omredigering af vår smaks lagbok. Han vill ur den utvotera — som en grannlåtsmänniska, hvilken går omkring och gör skada, äfven — skalden. Han liknar honom i Öfver molnen både vid boaormen och vid spindeln, som suger ut, man vet icke hur många flugors blod för att själf bli fet och stor och intressera allmänheten. Hans befattning är, för att tala i Strindbergs stil, att förrätta en den hemliga spionens lyssnartjänst och stjäla hjärtehemligheter. I af den äktaste förtrytelse genomglödgade ord sammanfattar han också sin förbittring mot kriget som yrke och mot den skönhetstolkning, som åstadkommit förvildning i våra begrepp, när han låter prästen i Samvetskval föra sanningens talan gent emot skönhetens ytliga påsmetande af en fernissa, som döljer det innerst upprörande:
Dessa onyttigheter på alla områden och försvarstalen för dessa kämpa då öfverallt osundhetens och förkonstlingens mullvadsstrid mot det enkla, naturliga, individuella lifvet med arbete för individuel fortkomst. Ingen är heller så olycklig, därför att ingen är så erbarmligt beroende, som just lyxvarelsen inför plötsliga konjunkturer på världsmarknadens salutorg. Samhällets skötebarn äro i själfva verket dess fattiga och lifvets offer, roffade på dess bästa gåfva, arbetsglädjen, och på lifvets spännande intresse: hoppet att lyckas, farhågan att misslyckas. De äro de utanförstående, nollorna, som någon gång också själfva erfara sysslolöshetens tomhet eller sin egen vanskaplighet, olikheten med de arbetsdugliga, och detta fjärrstående från medmänniskorna alstrar deras hat, deras utsugningssystem mot de fattiga, med ett ord alla de instinkter, som äro de verkligt antisociala. Äfven karikatyren kan ju hafva sin sanning, när i Lyckopers resa tiggargumman afvisar anklagelsen för tiggeri med det blodigt ironiska ordet, att hon icke tigger men »begär anslag». I kort sammandrag utgör detta ett uttryck för hela Strindbergs syn på öfverklassen som ett privilegieradt tiggeriskrå af allmosetagare, som lefva på deras arbete, hvilka producera de egentliga nyttigheterna. I Pål och Per i »Svenska öden» ställes den ene brodern; som är bonde, emot den andre, köpmannen. Han kallas för den underlägsne, men han är den öfverlägsne, medan stadsmannen, som hämtar allt från andra och i boden, köpmannens visthus, får bordet uppdukadt för sig och familjen. Den senare har vändt upp och ned på den naturliga ordningen att taga ur själfva naturen som sitt förrådsrum. I Strindbergs själ jäser alltjämt samma förbittring mot samhällets uteslutande dekorativa element, vare sig de utgöras af höga ämbetsmän med omåttliga inkomster eller grosshandlare med lyxvaror eller softhörns- och baldrottningar eller poetsnobbar, som prägla idealismens äreminnesmedaljer åt upphöjda medelmåttor, eller präster, som äro helgonsnidare åt den servila foglighetens pultroner. Och dock skola dessa bondetillvarons luftslott snart falla och dessa stormvågor mot samhällets fästningsmurar snart lägga sig, och man skall återfinna den forne stormlöparen som lustvandrare bland kyrkogårdens grafplatser, bland cypressuset och det förgångnas minnesmärken.
Huru mycket i hans ståndsskillnadshat är ett sant ord och ett sant grepp inses lätt, likasom det icke behöfver vidlyftigt påpekas, huru ofta han skjuter prick, när det gäller att träffa dekorationsväsendet och skyltmåleriets tendens- och reklamkonst i det moderna samhället. Men lika parodiskt orättvis är hans förblindelse, när han icke vill veta af en öfver- och underordning i själfva naturens hushållsplan eller när hans aristokrathat gör honom till förnekare af all naturlig aristokrati med dess själfklara öfvertag och dess »naturliga» förmynderskap öfver andlig omyndighet, vanförhet eller slapphet. Därför måste också hans jämlikhetsfanatism framkalla ett bakslag hos författaren själf och slå öfver till sin motsats. Bakslaget blir, som vanligt hos denne författare, lika radikalt som den föregående ytterligheten. Denna omsadling sker i romanen I hafsbandet (1890), ehuru redan Hemsöborna (1887) och Skärkarlslif (1888) visat tydliga ansatser till en genomgripande förändring. Steg för steg kunna vi naturligtvis icke följa Strindberg på hans bana. I Hemsöborna presenterar han redan för oss skärgårds- och bondelifvet med en allt annat än idealisk färgläggning. Nu äro minsann alla maktens mest obehagliga attribut inkarnerade hos den utstuderadt sluge värmlandsdrängen, som förstår att krypa, innan han går, och gå, förrän han flyger, för att vinna den förmögna skärgårdsänkan, och hans medgång medför också genast dumdryghetens försök att flyga högre än vingarna bära.
För öfrigt är hela tarfligheten i fattigdomens knussel och småsinne numera satt i den mest afskräckande relief. I hafsbandets tendens är ett öppenhjärtigt lofprisande af intelligensaristokratien och dess representant, vetenskapsmannen och fiskeriintendenten Borg, som tillhör den »stora hjärnans» människoklass och som går under i sin fruktlösa kamp mot fiskarne och mot dumheten hos den kompakta majoritet, hvilken uppfattar hans ansträngningar för deras välfärd så, att de anse honom för folkfienden. Till hans dödsorsaker kunna också räknas själfförgudning och vetenskapsafgudadyrkan, hvilka båda plåga honom till döds med harmen öfver otillfredsställdt maktbegär. Denna intendentens lidandeshistoria är för öfrigt berättad med stort mästerskap, men illusionen om mänsklighetens behof af jämnstruken andlig nivå är nu utbytt mot en annan illusion, den om den begåfvade mannens rättighet och plikt att despotiskt härska, befalla och förakta. I Utopier voro vetenskapens alla detaljforskningar utsatta för ett intelligent hån, här fråssar man däremot i vetenskapliga miniatyrbestyr. I det förra arbetet låter studentskan sitt missnöje gå ut öfver boklärdomens tomhet, när hon förklarar sig icke behöfva logaritmer, emedan hon hvarken behöfver bli sjökapten eller hört talas om, att Columbus behöfde sådana för att upptäcka Amerika, och i dess företal utlåter sig Strindberg själf så, att det är bättre att som naturbarnen ha god syn än att upptäcka linsslipning för svaga ögon; här åter öfverträffar Borg alla fiskarne genom sin medels studiet af vetenskapen skolade blick för deras sysselsättningar. Han utrider en storm, fast han aldrig förr seglat, och genomskådar alla hafvets hemligheter med sin kikare.
Intressant är det vidare att jämföra den redan här ofvan beskrifna eremittillvaro, som rosenodlaren, afskild från all mänsklig civiliserad tillvaros pestsmitta, i den förra boken prisar, med den senares klagan öfver den människoöken, till hvilken fiskeriintendenten är dömd, där han har fiskare till sitt enda sällskap och förbannar deras tröga uppfattning och illvilja mot honom — kulturvarelsen.
Således är det själfmotsägande och stundom kaotiska i Strindbergs produktion alltid beroende på en och samma orsak: svårigheten att förena hans sympati för känslomänniskan och naturbarnet med hans sympati för aristokraten, intelligensvarelsen, världsmänniskan och samhällsvarelsen, kanske allra djupast uttryckt: barnets impulsiva och subjektiva natur med mannens reflekterade objektivitet. Det är, när denna strid antager sina ytterlighetsformer, den blir åtminstone psykologiskt mest intressant, och det är detta den gjort i hans nuvarande författarskaps sista skede, i Inferno, Legender, Till Damaskus och Vid högre rätt, hans under de sista två åren utgifna böcker.
IV.
Den lifliga sensation, som de efter en längre tids tystnad framträdande Inferno och Legender framkallade, berodde i främsta rummet på de nya afslöjanden af diktarens själslif de innehöllo, den mystiskt spiritistiska andeskådning, som visade hans natur från en visserligen icke helt och hållet ny sida men dock med en bestämd prägel af tro på det öfvernaturliga i spökväsendets form, som man minst af allt antagit vara möjlig för en så positiv ande som hans. Den själfkoncentration, som är Strindberg så egen, hans inneboende med det egna själfvet och med hans egna fantasier och drömmar, uppträdde nu i ny form, i ett objektiverande af hans drömmar, som gjorde dem till hallucinationer af delvis ganska barnslig art, och samma fruktan och vanmaktskänsla, han förut känt gent emot yttervärlden, tog nu formen af en förföljelsemani, ett slags strid mellan honom och »makterna» eller en kamp, förd inom hans dubbeljag mellan hans stolthetsjag och hans ödmjukhetsjag. De människor, han påträffar, framstå knappast längre som verkliga eller med bestämda konturer af vinner eller fiender utan som fantomer, växlande gestalt och form; hans rum, hans promenader, småtilldragelserna i hans yttre lif ha samma förmåga att inge honom en känsla af afsiktlig förföljelse eller trolsk besvärjelse. Natten fylles ofta af denna spöktro, och en viss rädd religiös öfvertro låter honom ej sällan i kampen mot hans egen osäkerhet se en kamp mellan goda och onda makter, där han spelar rollen af en obotfärdig, en satanisk skickelse, som kämpar med Gud, en trotsande ande, hvilken likasom den evige juden eller Näcken icke kan få förlossning, — med andra ord ett slags sagoväsende.
För att förstå något af detta må vi först erinra om inbillningens karaktär af lek och dikt — den skapar visserligen med tillhjälp af verkligheten, men inbillningens skalder skapa också alltid ur sig själfva, af intet yttre — d. v. s. ur och af sitt eget inre —; denna rena uppfinning är det rena diktarelementet, hvarest inbillningen uppträder än som teaterdirektör för fingerade personer, som i Klockaren på Rånö (Skärkarlslif), än som sagoberättare, som förvandlar, öfverdrifver, utpyntar ända till oigenkännlighet. Vänder sig nu denna inbillningskraft analytiskt själfätande mot sig själf, skall man upptäcka något besynnerligt. Ålderdomens ensamhetsgrubbel återvänder då till barndomsvärlden, mannen vandrar utom hvardagslifvet på djärfva heroiska fantasifärder, barnet spelar roller ur de vuxnes värld och är framåtskådande, men af verkligheten blir alltid någonting okändt, fantastiskt. Grubblar man nu som Strindberg på sin egen forntid, som ju är en gammal bekant, omformas också denna. De stöd, som en gång kunnat gifva ro, de svar, som en gång kunnat ge lugn, gripa visionären med en ny, underbar makt. Kvinnan och religionen, de förr försmådda hjälpmedlen och tillflykterna, te sig också nu för Strindberg som underverksgestalter och underverksanstalter. Han framställer typen för människoanden i Till Damaskus som den okände, och denne moderne Faust, som vill njuta men icke kan och vill försonas men icke vet huru, brottas mest med sitt eget jags dubbelgestalter eller skuggor; han uppträder under flere former, som den ironiske tiggaren och den stränge confessorn. Strindberg står själf undrande och spörjande inför denna fantasiflykt.
Det är i själfva verket den intuitiva sidan af hans primitiva barnanatur, som nu återtagit sin rätt, fast den blickar tillbaka. Den kritiska ärligheten och uppriktiga obarmhärtigheten riktar nu sitt förstoringsglas mot en själf, och all stolthet faller, och en del af värdighetskänslan, viljan att vara en person, följer med. Ömhets- och beundransbehofvet, så omodernt ovetenskapligt, kan aldrig döda ett minne eller en tacksamhetsskuld, kan aldrig bli kvitt ett samvetskval och lefver alltid i en forntidens idealvärld af skuggbilder, hvilka gå igen som helgon- eller djäfvulsvålnader, förtjänta af dyrkan eller fasa. Det evigt gengångaraktiga hos dessa dimfigurer, som andra men icke han kunna förvisa till minnets skripkammare för förlegade eller urvuxna plagg, denna fantasiens idisling både plågar och förtjusar honom. För hans blick växa gestalterna spöklikt, och intet blir litet, allt får en betydelsens trollglans öfver sig, de utgöra ett sällskap för hans själs lekbehof eller fantasien. Hallucinationslifvet hos Strindberg tyder imellertid icke på någon atavism eller medeltidsmunkens fanatism utan på den moderna människans hjärnlif, som aldrig kan sofva. Äfven detta — att han går i ring, ständigt kommer tillbaka till detta gamla, barndomskänslornas plågor, ungdomskänslornas jäsning, mandomskänslornas förtviflan och grälsjuka, för att hamna i ålderdomskänslans vanmakt — äfven detta är något, som människosläktets känsligaste representanter just för närvarande allmänt lida af. Heidenstam har fällt ord, som Strindberg kunde afundas honom, när han säger:
men med ögonen slutna
drack jag ur mörka Styx och såg
sedan jämt det förflutna.
Den öfverkänslige går i ring; det, som är förloradt för honom men som icke fick sin rätta fullbordan, kan han icke släppa eller lösslita sig ifrån; han kan icke förnya sig, aldrig säga slut och förbi åt något; han kan icke glömma som barnet eller börja på nytt som den energiske, handlingskraftige mannen. Alltid kraxar korpen förbi, förbi, som i Edgar Poes dikt, och detta korpkrax är den öfverkänsliges plåga. Denna det alltjämt återkommandes fixa idé är icke den vansinniges fixa idé, denna repetition af sig själf är ångerns fullkomlighetsbehof, som yttrar sig i sorg öfver att man icke gjort hvad man kunnat göra, den fullvuxnes förtviflan öfver att han aldrig ånyo kan få läsa upp lifvets bakläxa. Därför kan för den öfverkänslige med reflexion intet minne dö, det förflutna är intet förflutet, det döda står alltid upp ur sin graf.
»Häxan med tittskåpet» förevisar hela lifvets piskande furier i en skärselds bengaliska underjordsflammor, som i Advent. Och redan så tidigt som i Mäster Olof är det, som Strindberg författat de ord, hvilka kunde vara motto på hans senaste diktning:
föll han för dygd men trodde sig som mången
kämpa mot satan, när han brottades med Gud.
Men ehuru han, själf en sårad, står i stridens hetta och larm, ehuru halfskymning ligger öfver slagfältet, som kanske är en kyrkogård eller kanske ett skördefält, ehuru han icke riktigt kan skilja och igenkänna agnarna från hvetet, vän från fiende, ehuru hans hugg ibland på måfå hvina i luften eller falla i hopen, är det något i hans gestalts reslighet, i hans hjälms och hans spjuts glans, som samlar olyckskamraterna omkring honom. Från hans läppar falla ord, som de icke älska, ur hans ögon skjuta blickar, som icke äro vackra, men de veta, att han hör till deras folk och att han har förstått deras kval. Därför har han väckelsepredikantens auktoritet bland dem och kan, trots alla mänskliga svagheter, påräkna missionärens och såningsmannens vördnad bland dem, han är den store vågaren af det fria ordets farlighet. När han tecknar människohataren — den som vill mörda med den onda viljans trollskott, den som intet hjärta har, den som icke kan älska, den som lider af sin grymma elakhet och på nytt syndar, den som likt en osalig ande pinas af omöjligheten till ödmjukhet — den som evigt famlar och aldrig skall nå fram — när han kallar denne någon Den okände, när han tror honom vara den ensamme, undantagsmänniskan, den på vansinnets gräns stående människodemonen, — hvilket misstag! Han är i stället en typ för det nuvarande släktet i dess mörkaste stunder. Själfva den kuriösa egenskapen hos denne människohatare, att han är själfhataren, själfplågaren, själfförtalaren till och med af sina bästa rörelser, själfförödmjukaren, som har lust att ljuga för att bli svart nog, motståndaren mot sig själf, som andligen vill bevittna sin egen afrättning som brottsling — äfven detta är den lidande fantasimänniskans själfgisslande. Nej, de, som på grund af sådana egenskaper förklara honom vara en abnormitet, de ha aldrig förstått, hvad upplyst kritik vill säga. Hvarje fantasivarelse, hvarje kunskapstörstare tillhör i någon stund af sitt lif dessa förnekandets och revolutionens andar, blir stundom en nihilist, stundom en tviflare på kärleken, stundom en tviflare på gudomlig rättvisa och slutligen stundom en förtviflad och ångerköpt varelse, som icke rätt finner kompassen till sitt rätta hem hvarken i denna världen eller i den tillkommande. Strindbergs storhet är att han upptäckt, hvar den kroniska tidssjukdomens rot är att söka — i den orons och hemlöshetens ande, som lider af bostadsbrist och är evigt husvill, sedan idealets tomt är afbränd i brytningen mellan gammal och ny tid. Strindberg är teoretikern, när det gäller denna andliga febers symptom, men icke läkaren. Han är diagnostikern men icke hygienikern, frågaren, när det gäller botemedlet, men visheten själf som anatomen af det onda.
- ↑ Boken I röda rummet icke att förblanda med Röda rummet.