Skalder och Tänkare/Henrik Ibsen

[ 141 ]

HENRIK IBSEN OCH SVENSKARNE.

När Ibsen började dikta, var han troligen lika famlande som någon af det moderna släktet bland hans samtida, angående hvad som ägde kraftens berättigande eller hvad som var det moderna lifvets Kongsemne. Däremot torde han alltid ägt en liflig öfvertygelse om hvad som ägde personlighetens berättigande, hvad som alltså var Kongstanken hos en viss individ. Detta måste enligt honom denna individ sedan utveckla, det måtte nu bära eller brista. Detta har varit den röda tråden i Ibsens diktning. Det kunde kallas temperamentets grundval för personligheten, det kan förtydas som en alltför långt drifven tillåtelse att experimentera med det egna jagets möjligheter — huru som helst: det är denna känsla af att vara eller åtminstone tro sig vara människa, »den enskilde», som för Ibsen utgör lifsgnistan, det som tänder och glöder, hur artistiskt barnsligt eller egenrättfärdigt dumt det än ter sig.

[ 142 ]Huru långt Ibsen har fullföljt denna tanke in i dess allra yttersta konsekvenser, visar sig kanske tydligast i Vildanden. Doktor Rellings ironi är ganska allvarligt menad: en individuell lifslögn kan — märk väl — i brist på annat duga att lefva på. Hvad han säger, tror jag mig kunna fullt sant öfversätta så, att det är bättre, om så illa skall vara, att låtsas vara människa, om man nämligen har en viss tro på sin mission, än att alldeles intet temperament — ingen lifsgnista ha — och lefva ändå. I Vildanden blir som bekant den falska entusiasmen, den uppstyltade tanke- och känsloriktningen, afklädd i all sin nakenhet. Hvad som här drabbas, är naturligtvis icke idealet som hägringen af en läskedryck på lifvets ökenstig, utan idealet som en inbillad verklighet och en fullkomlighet, hvilken varelsen tror sig om, men icke äger. Här är det icke fråga om det glada, jublande: det är fullkomnadt, hvilket hvarje människobröst har behof att utropa efter en besegrad svårighet, ej ens den rent mänskliga fåfänga och lilla själfbeundran, som vanligen i hänryckningens ögonblick åtföljer en min personliga seger, eller den berusande känsla af lycka, som då är fullt naturlig om också öfverdrifven. Intet af allt detta är Ibsen emot. Medan Gregers i detta skådespel är representant för den opersonliga dogmtron på vissa maximer, är Hjalmar Ekdahl också ett offer för sin opersonliga orörlighet. Han är mycket personlig i sin njutningslystnad, om man kan kalla djuriskhet för personlig[ 143 ]het. Men i allt hvad som rör viljan är han opersonlig, och det är också den omotiverade, lata själfbelåtenheten, hvilken straffas i Hjalmars skepnad och som utgör hans tragik.

Jag yttrade, när Vildanden utkom, några ord, som jag här upprepar, därför att det kan vara af intresse att se, hur de kunna tillämpas på Borkman, så mycket senare författad, hvarigenom det också bäst visar sig, huru konsekvent Ibsen spinner sin tanketråd till slut.

»Felet hos Hjalmar är, att entusiasmen hos honom väckes af inbillade segrar, drömda storverk utan någon annan verklighet, än den hans egen inbillning ger dem. Han har därför icke rättighet att känna arbetsglädje, ty han har ingenting gjort, men det är en lycka för honom, att han kan känna den, ty annars blefve han förtviflad. Själfkännedom skulle hos honom åstadkomma förtviflan, därför gäller det att hos honom vidmakthålla illusionen, lägga bränsle på entusiasmens eld, och det är detta doktor Relling gör med honom och andra. Han är maskinisten, som, när kol tryta, förser lifsprocessen med nytt förråd af bränsle, och detta utvecklar han för Gregers … Dr Relling är omgifven af förtviflade fall af skeppsbrutna existenser, åt hvilka han ur sitt andliga apotek ger läkedom. Att försöka bekämpa sjukdomsorsaken, det bryr han sig icke om, som erfaren läkare vet han, att för obotliga sjukdomar detta icke är lönt. För att få Hjalmar Ekdahl andligen på benen igen, använder doktorn, när hypokondrin vill taga öfverhand, endast smärtstillande och stimulerande medel. Han har således skaffat honom en lifslögn att hålla kuraget uppe, d. v. s. en inbillning att haka sig fast vid, ett nödankare för hans sjuka själfkänsla.

Denna lögn heter uppfinningen» o. s. v.

Detta skrefs då och kan med ytterst få förändringar tillämpas på fallet Borkman, om man [ 144 ]erinrar sig den smickerduett, som han och Foldal så länge till ömsesidig uppbyggelse utfört.

⁎ ⁎
⁎

För bedömandet af Ibsens inflytande på och sammanhang med Sverige och Sveriges bildade allmänhet torde Vildanden jämte Brand vara af central betydelse. Den idealism, som uttryckes hos Brand, var den gammalsvenska idealismen, medan den, som uttryckes af Gregers i Vildanden, var den falskt klingande, om ock kanske ofta uppriktigt menade, frasreligionen hos en del idealistiskt anlagd svensk ungdom vid 70-talets midt, då Fichteska pliktbegrepp, Hegelsk och Boströmsk filosofi dansade hexdans med de unga hjärnorna.

Då var också frågan Ibsen brännande och stod på dagordningen rent af som partifråga. Och hvarför var den då en partifråga, som upprörde sinnena liksom ett politiskt välfärdsproblem? Jo, ty det gällde att bestämma, huruvida Ibsen tillhörde ungdomens eller ålderdomens parti. Detta var viktiga frågor för dåtidens Sverige. Det kom också som ett verkligt dunderslag, fastän det blott efter hand uppenbarade sig, att Ibsen icke tillhörde någotdera partiet, att han ville ställa sig utom bägge. Det väckte ju alltjämt mycken undran hos en mängd människor att han icke ville intaga, hvad man ansåg vara »en ståndpunkt». Man anförde, att han ju dock i Peer Gynt förmanat att icke ställa sig

[ 145 ]

Henrik Ibsen

[ 147 ]utom, att just detta att vara ljum, d. v. s. hvarken kall eller varm, var det värsta, och att han i den »moderate» Aslaksen ställt sig så afvisande mot den opartiska neutraliteten, att han kanske aldrig tecknat något så rent afskyvärdt som i denna figur. Och likväl visade det sig snart, att han ej förlorat ett grand af de ungas sympatier, att man kunde förena dessa skenbara motsatser, att han kanske i Sverige var mest uppburen, och förklaringen ligger nära till hands: Ibsen har så mycket af det, hvilket af ålder legat i det svenska lynnet, så att vi mycket lätt förstå honom.

Vi skola först ägna ett ord åt hans förhållande till de axiomatiska partisanningarna. Han blef den unga kraften bland vår ungdom och våra framåtsträfvande män på 70-talet, af samma skäl som Geijer på sin tid blef vårt folks store man. Det finnes kanske knappast ett mera fundamentalt karaktersdrag hos Ibsen än just hans misstro till den subjektivt personliga synpunkten, fastän han på samma gång är personlighetens apostel. Man har att betrakta honom från svensk sida nästan som en svensk Lessing, d. v. s. en man, som ger den svenska allmänheten, ej i formler men i lefvande gestalter, idén om den kritiska analysens nödvändighet eller rättare sagdt påminner den och inskärper hos den, hvad den redan förut har sympati för i detta fall. Det finns kanske ingen nation, som mer än den svenska älskar oändlighetsperspektivets undrande och spörjande, och som i allmänhet är [ 148 ]mindre fallen för godtköpslösningar och för lifsproblemens uppställande i katekesform med gifna frågeformulär och gifna svarformulär. Tegnérs klarhet har aldrig i djupare mening tillfredsställt oss, Geijers dunkel har i så mycket högre grad utmanat vårt vetbegär. Och Ibsen utsådde samma frön hos oss som denne, och när den svenske professorn lät oss skåda det sfinxartade i personligheten, som en personlighetens växt med oafslutade utvecklingsmöjligheter, med sagostoff inom sig och med något af sagans egen hjälteskugga i sitt inre lif, anslog han denna sträng, som skulle kunna kallas svenskens otillgänglighet för positiva lösningar, för dogmatisk välvishet och dogmatiskt regeltvång. Ibsen anslog också denna sträng, han kunde heta en Geijers efterföljare, och han kan därför också göra anspråk på namnet en modern svensk Lessing. Han har liksom denne tyske reformator predikat den kritiska analysens ansvar och första bud, att om Gud Fader höll i sin ena hand all sanningen och i den andra all villfarelsen jämte tviflet och grubblet och bjöd människan välja, så borde hon svara som den modige Lessing, ödmjukt men bestämdt, i sin känsla af att som människa blifva bländad af den absoluta sanningen eller loj af den: »sanningen är din, Fader, oss tillhör det att tvifla och att sträfva».

Det är därför som Ibsen aldrig har kunnat blifva den fullfärdiga typens beundrare, men däremot den mångskiftande människans.

[ 149 ]Men hos Ibsen betyder alltså icke tanken, som en människas uppgift, något annat än ett evigt forskningsbegär, ej alltså en stillastående tanke, en begreppsmässigt formad tanke, men en evigt framåtsträfvande tanke, en tanke, som är ett med inbillningen. Det härskar emellertid mellan tanken och inbillningen en evig motsats, som just visar sig, när de skola förena sig i en och samma personlighet. När Ibsen skildrar för oss tankens män, blir det därför alltid inbillningens martyrer han på samma gång tecknar. De blifva aldrig sådana människor, hvilka slå sig till ro vid ett gifvet resultat, de blifva alltid rastlösa entusiaster och detta är deras svaghet, på samma gång som deras styrka. Brand, Peer Gynt, Gregers, doktor Stockman, Rosmer äro allesammans inbillningsmänniskor på samma gång som tankens män. Att bereda dem ro är icke diktaren möjligt, de måste alltid flyga upp i tankens sjunde himmel. För att belysa detta något närmare är det af intresse att som kontrast jämföra Ibsen med Björnson. Björnson skapar också fantasimänniskor, men deras inbillningsnatur är någoting afslutadt, och de hafva en hvilande fröjd i denna stämning, de äro med andra ord rena inbillningsmänniskor. Björnson tror på människans inspiration af goda inflytelser, alldeles som ungdomen tror på den, han litar på människonaturens förmåga att omvända sig efter ett starkt intryck, han gläder sig åt den ödmjuka människonaturen, och när han författar sin beundransvärda roman [ 150 ]Det flager, så blir kärnpunkten i denna ödets öfvervinnelighet och fatalismens fiasko. För Ibsen är åter människonaturen mera hård och obeveklig, antingen den är mera af ödets järnband förhårdnad eller den lyder någon viss idé, som utöfvar en nästan hypnotiserande inverkan på den. Man skall också finna, att en hel sida af det norska lynnet, den frimodiga, lyriska kraftkänslan och maktkänslan, står Ibsen ganska fjärran, medan vi svenskar här torde: möta honom vida lättare. Om man t. ex. slår upp den norska skådespelerskan fru Lucie Wolffs nyligen utgifna soliga lefnadsminnen, får man just denna sida af norskheten till lifs. Hon lefver i en säterjäntans söndagsstämning, och under det hon svärmar för Ole Bull och Björnson, förhåller hon sig mycket kylig och reserverad mot Ibsen; han är mannen, som insveper sig i den vida kappan med de många vecken, och himlen vete, hvilka nattens hemska läderlappar kunna flyga ut ur den kappans mörka veck. Man märker så tydligt, att hon fruktar honom, han är en farlig karl, medan Björnson, som efter spektaklets slut står där med utbredda armar och kysser henne och säger: hvad ni var söt i kväll, just är en man efter hennes sinne. Ännu mera upplysande är det dock att jämföra Ibsen med Kierkegård. Här skulle man framför allt vänta sig att finna, att tonen vore densamma, då hela idégången är så besläktad. Men här ger åter den danske författarens naturell hela hans skriftställarskap en vida lättare prägel. Af [ 151 ]Kierkegård har Ibsen lärt så mycket, att man till och med velat benämna honom dennes lärjunge. Det gemensamma dem emellan, i synnerhet när Ibsen var ung, är icke blott paradoxmakeriet, den sokratiskt ironiska dialektiken, utan äfven misstroendet till förståndets höga rätt att afgöra, ett tvifvel på all filosofi och på att de vises sten låter sig finnas. Men hos Kierkegård finnes alltid som en säker hamn religionen och som kompassen tron, och hans kritik må börja aldrig så dystert och slingra sig fram aldrig så labyrintiskt krokigt och mörkt, den slutar därmed att alla gåtor slutligen blott hafva en lösning. Äfven Kierkegård tänker sig världen som en valplats, men den är icke skådeplatsen för människoandens eviga strid, utan för dess eviga längtan.

Som tankens män veta alltid Ibsens hjältar, ty deras medvetenhet är stor, att fantasin är deras fara, att tanken bör vara deras styre, att mätande af verklighetens betingelser är villkoret för det praktiska lifvet. Detta är grunden till deras själsoro, deras inre konflikt. Men denna själsoro och denna inre konflikt var det, som så tidigt gjorde ett så djupt intryck i vårt land. Vi kände igen oss själfva med våra anlag att vara praktiska, i strid med våra anlag att vara fantastiska. I Sverige hade 60-talets tendenser gått i rak motsats mot det praktiska lifvets fordringar. Då blef det s. k. intelligenspartiet och det filosofiska Boströmspartiet hela det politiska och sociala lifvets häf[ 152 ]kraft. Ej nog med att namnet bracka, öknamnet på handelsmannen som en stackars stoftätare, blef Uppsala-ungdomens mest föraktade ord, äfven namnet empirik, som beteckning för erfarenhetsfilosofen, tog öknamnets klang, som synonymt med det otillåtna inom vetenskapen. När Brand kom ut, låg det också något mystiskt idealistiskt i luften, och verkligen vackert var det att se den entusiasm, hvarmed såväl gråhårsmän som ynglingar hos oss mottogo den, ty det låg en andakt i denna vördnad, som visade, att man kände denna dikt som ett tidsbehof. I det svenska lynnet låg grunden till de sympatier, dikten väckte, ty detta är i själfva verket ett vågspelslynne med storsyner, och Brand var en ideal äfventyrare, en fjällspetsens anakoret, som lefver och dör på sin tro, därför att den för honom är en ideal förvissning, som står öfver all logik och alla klokhetsregler. Ännu hade man ingen blick för, huru mycket af abstrakt lagpredikan, som gömde sig under denna protestantiska munknaturs kalla kraft, hvilken alltid fordrade offer och offer, en teckning, hvilken visserligen egentligen uttryckte diktarens otvifvelaktigt beundrande medkänsla, men också medlidsamma ironi öfver en förstucken egoism, hvilken likasom egoismen hos Abraham offrar sitt käraste, sin Isaac, dels för Guds ära och af barnsligt lydnadsbehof, men, när det är fråga om Brand, också af det egna jagets behof att erfara något märkvärdigare och större än hvardagslifvet, af detta jags behof att vara storartadt — [ 153 ]alltså dels till åtlydnad för lydnadens lag, dels till åtlydnad af egoismens.

När Ibsen lät oss undra öfver den skizzerade karakteren byggmästaren Solness, gjorde han på sitt sätt en ny variant af Brand-naturen, ty Solness är också byggmästaren i molnen, som har många tomma barnkamrar för att fylla sin fantasis byggmästarslott med sin fantasis väntade underbarn. Äfven när Ibsen för oss uppritar ett litet miniatyrporträtt af Brand i Gregers, har han åter reproducerat typen Brand, fast reducerad till dvärgformat, och när han gaf oss doktor Stockmann, har han äfven då haft Brandproblemet i åtanke, men här är den forne asketiske mannen iklädd den djärfva världseröfrarkostymen — och här är han mannen med hjärtat på läpparna men utan maktmedlen. Samma motsats mellan världseröfrartanken och saknaden af maktmedlen att förverkliga den, går ofta igen både i snillets och talangens vanmäktiga varde, när de också sakna dessa samma maktmedel, och det är denna snillets, ja människoandens tragiska saga, till hvilken Ibsen ständigt återkommer. Men han beklagar den, d. v. s. han tecknar den med samma hjärtslitande tragiska färg i svart, om missräkningen blott är den ofullgångna talangens pretention, eller om det är ungdomens gråtande pretention, ja till och med om det är den gammalvordne själfdyrkarens pretention på hans eget lifs resultat, när han ingenting ernått, men fordrar af samtid och eftervärld, att de skola förstå sig på hans djupt fördolda, [ 154 ]men af honom själf upptäckta snilleegenskaper. Jag har någon gång, när publiken uttryckt sitt ogillande af Ibsen, tyckt mig förnimma ett missnöje, som kunde tolkas så: hvad? få vi icke förakta? Det måtte väl ändå vara vår rättighet.

Det är kanske icke skäl att alltför snart göra sig lustig öfver inbillningssjukan, som är det sig upprepande grunddraget hos fåfängans martyrer. Det är för mig ett stort drag hos Ibsen, att han, som ännu i dag är tankens inbillningsmänniska så starkt, att han älskar både den aristokratiskt finkänslige Rosmer, den naivt själfkäre Hjalmar Ekdal, hvilken alls intet förstår af det, som ligger utom hans egen horisonts synvidd, och den storartade Stockmann, hvilken bara blir »topprasande», som vi på ärlig svenska säga, så fort en person säger ett jota mot honom — att han, som sett alla dessas svagheter, tillika förstått det mänskliga hos dem — den trånad efter det ideala, som mer eller mindre och trots alla deras fel ändock gör dem till något annat än efter vissa maximer handlande pliktdockor.

Hvarför han målar dem så opartiskt, är naturligtvis icke därför, att han ej kan granska dem alla. Han gör det också. Men hvarför han förstår dem alla, är därför, att han ej är egenrättfärdighetens partiman, och att deras problem för honom framställde sig som människans problem.

Detta var, hvad vi ungdom på 70-talet kände, när vi läste Ibsen, och detta känna vi ännu. Än [ 155 ]som fyratioårs män känna vi ett behof att stämma upp för honom, som för Viktor Rydberg, hvilken vi då beundrade och ännu beundra, den litterära kungssången, som börjar med Ur svenska hjärtans djup.

Det är också Ibsens modernt experimenterande och mångsidigt forskande lynne, vi måhända hafva att tacka därför, att han aldrig velat taga emot en litterär klicks religiösa vördnad och dess tack- och lofoffer. Personligen har han alltid varit människa, ej gud, likasom han skildrat människor, ej gudar. Vare sig han vistas i München, i Rom, på en norsk västkust eller i Kristiania, har han ej brytt sig om vare sig skarornas hyllning eller referenternas efterhängsenhet. Kanske han därvid tänkt, att det finns tillräckligt många, som låta sig rådfrågas. Måhända skulle han tillmötesgått den allmänna nyfikenheten, om han varit en modern politiker, den där måste stå midt i det aktuella lifvets stormar och därigenom likasom är mera förbunden att prisgifva sitt personliga jags stämningar. Säkert är, att denna tillbakadragenhet som aristokratmärke väl anstår en diktare, hvilken står på en särskild plats som det aktuella lifvets bedömare, och framför allt förtjänar detta drag att annoteras som en släktskap med det engelskt reserverade i det svenska lynnet, hvarom mera här nedan.

Ibsen har aldrig varit partiman, utom när det gällt att bekämpa — kotteriväsendet. Han är en[ 156 ]störing till hela sin natur. Och antingen mina ord här vinna tilltro eller ej — detsamma är fallet med oss svenskar i påfallande grad.

Vi bruka ofta beklagas af främlingar, som tillfälligtvis besökt oss, därför att vi äro alltför sällskapliga, alltför öppenhjärtiga och äfven när det gäller vår börs alltför meddelsamma och dumt gästfria. Efter gästbesök bruka vi af tacksamma tidningskorrespondenter i skilda tonarter få förebråelser härför. Det är emellertid ett faktum, att det finnes ett djupt hos oss inneboende drag af björnidesnatur och björnidesfilosofi. Det människofientliga grubblets fantasier tilltala oss. Wallin, Tegnér, Vitalis, Geijer ha alla skrifvit sitt mjältsjukans poem, och det är ålderdomsluft här. När vi sedan komma ut ur björnidet, både förefalla vi och äro idel människovänlig förbindlighet, uppmärksamhet, ja kanske »ödmjuka tjänare» äfven för dem, som sedan ej just visa sig vara vänner att hålla på — och då tycka vi om att odla den ungdomliga konversationens superlativa uttrycksformer såsom konungar ej för en dag men för en kvällsstund.

Detta ålderdoms- och ungdomsdrag kämpar också hos Ibsen. När Ibsen tecknade den pratsamma ungdomens framfusighet hos Stensgård, »en begavet Mand», så voro de samtida då för tiden ej genast på det klara med, hvad han menade. Var då ett de unges förbund ej ett sådant — kunde det ej vara framtidslöftet?

[ 157 ]När han i Samhällets pelare tecknade kotteriets förhatliga drag, när han visade oss hvad allt kotteriväsende innebär — kärleken till imitationen, till stillaståendet —, då frågade man sig först allmänt: hvilken vill han gifva rätt: ålderdomen eller ungdomen? Och dock fanns det en viss sanningsröst, ett visst samvete hos oss svenskar, som allt ifrån början svarade: ingendera. Han ger som en Sokrates ej svar, han ger blott dialoger, han ger färgsammansättningar, och hvad han hatar är i bägge fallen, vare sig det gäller ungdom eller ålderdom, pratet, det må uppträda under ungdomens eller ålderdomens-skylt. Så snart ett sådant uppstyltadt prat ger sig sken af att spela det högröstade partiets stora roll, och lyckas däri blott därför att det är högröstadt, så har det orätt. Det tomma pratet är löjligt, om det sitter inne med maktställena och åberopar ålderdomens namn som fetisch för sin förtegenhetspolitik och sina artighetshänsyn, och följaktligen fordrar, att vördnadsbanden skola vara stramt tillsnörda; i sådant fall har till och med skandalen, ohöfligheten sitt berättigande, ty då är detta ungdomsegenskapernas uppror fullt naturligt, och detta visades bland annat i Samhällets pelare. Men det tomma pratet är lika oberättigadt, om det tar ungdomens namn som i De unges förbund, om det också har en begåfvad sakförare som Stensgård i sin midt, det är lika oberättigadt som ungdomsöfverdrift, ty äfven här gäller det blott att bilda ett nytt kotteri, det vill säga ett [ 158 ]krigförande parti, en blindt lydande hop smed ett högtidligt bjudande öfverhufvud. Individualitet — detta har alltid varit Ibsens valspråk:

Hvarför jag i början på denna uppsats så starkt betonade, huru det var det centrala hos Ibsen, att han framställde en entusiasm, som var på en gång tankens och inbillningens, kom sig däraf, att jag ansåg, att han i denna motsats fann det mest intressanta hos människorna. Jag har också velat påpeka, huru Brands idealism är sympatisk med diktarens egen, därför att den är iklädd en öfvertygelsens trosvisshet, hvilken verkar bedårande såsom en djup naturs behof af ett hållfast ankare, äfven fast han är inbillningsmänniska och visionär. Hjalmar Ekdals pratsjuka med alla dess lånta fjädrar är besläktad med Gregers frasreligion, hvilken på sitt håll är ett magasinsupplag af aldrig smälta abstrakta vishetsregler, ty bägge ha de ett gemensamt, en önskan att lefva lifvet helt, vare sig programmet heter lifsglädjen, vunnen genom den ena eller andra tillfredsställelsen.

Äfven skall det ej vara omöjligt att sammanbinda två så skilda tanke- och inbillningsmänniskor som Peer Gynt och Borkman. Om det nämligen i Peer Gynt såg ut som om fantasihjälten vore den evigt unge, hvilken trots allt har sin älskade kvar, trots alla sina trollutflykter får behålla den, som väntar på honom, så ser man i Borkman, att samma slags fantasihjälte, nu på annat sätt åldrad och i en straffånges gestalt, kan gå omkring som en [ 159 ]skugga af sig själf och lalla sin ofelbarhetsdogm i enrum, medan hans egen hustru, hans egen son, hans egen vän och hans egen ungdomsälskade vända honom ryggen efter år af lidande, — och likasom Brand ser han på fjällets vidder, dödstrött och förbi, något af samma »deus caritatis», kärlekens gud, som i det sista ögonblicket uppenbarar sig för den store drömmaren Brand. Borkman ser honom knappast förr, än när han själf på fullt allvar behöfver »kärlekens gud» i dödens vanmaktsögonblick.

Det har ingått i min uppgift att söka tolka, huru himlastormande Ibsens idealism som längtan varit, huru anspråkslöst förnöjsam den också uppenbarat sig, exempelvis när doktor Relling sökt att trösta sina patienter, och huru hånfull den varit mot skenmänniskorna och frasen. Huru älskvärd den kan vara mot det rent småaktigt trogna praktiska arbetet, är blott i förbigående antydt, men därom kunde mycket talas apropos Gina Ekdahl.

När man i fulla drag njöt af Ibsen här i Sverige som idealismens quand même, som Brand-naturens allt eller intet, hade man rätt. När man såg det stora hos denna prästerliga gestalt, som var förtroendeingifvande, ej därför att han hade salfvelsen hos en präst, men därför att han hade trosvissheten hos en riktig präst, hade man rätt. När man återfann något af det idealistiska geniet hos en visionär hos honom, hade man också rätt. [ 160 ]Ty han var allt detta, och det gammalsvenska idealistiska lynnet upptäckte med glädje något af allt detta hos Brands diktare. Men ehuru jag förstår, att jag genom att fortsätta gör mig skyldig till samma fel som vissa germaniska chauvinister, när de försöka att göra våra svenska storheter, exempelvis Bellman, till tyskar, att jag nämligen försöker att göra Ibsen till svensk, så fortsätter jag, ty ingen norrman skall missuppfatta mig, alla skola förstå, att det man älskar, det försöker man gärna annektera, och hvarje norrman skall, tror jag, icke ogärna se, om vi svenskar hysa den djupa medkänslan med deras störste författare.

Det ligger hos oss svenskar, precis som hos engelsmännen, med hvilka vi i grunden äro hundrafaldt djupare besläktade än med fransmännen, den egenheten, att naturen har en uniform, arbetslifvet en annan. När svensken måste aflägga sitt temperament, blir han likasom engelsmannen ämbetsman, han blir högtidlig, artig, korrekt och en oåtkomlig maskin. Som sådan är han en annan än sitt egentliga jag, en pliktarbetare, som förstår och tänker med orubblig konsekvens, — han är tankens man. I samma ögonblick han aflägger denna uniform blir han offer för alla ungdomens impulser, och samme man, märk väl att jag säger samme man, som nyss var det nyktraste pliktarbetes slaf eller en tankens man, blir med ens en inbillningens tjänare. Kommer därför en diktare som Ibsen och framställer för oss denna inkonse[ 161 ]kvens i lifvet, denna motsats mellan tankens nykterhet och inbillningens drömlif som en konflikt hos individen mellan å ena sidan hans oerhörda frihetsbehof, å andra sidan kotteriets samfundsanda och samhällets fordran på församlingsandakt, ja då har denne diktare genast träffat hjärtpunkten i vårt grubbel öfver oss själfva och världen — då är den diktaren vår egen. Lyckas en sådan diktare uttrycka kotteriväsendets inverkan på vår natur som maskinsöm, har han lyckats att bräcka ett pansar i vår egenrättfärdighets rustning, och talar han med oss om frihetens ansvar eller ansvarets frihet, då har han åter funnit en af dessa ordsammansättningar, som ha ordspråkets och minnesregelns kraft, som inprägla sig särskildt hos oss som lifsord, då det framför allt för oss är svårt att förlika ungdomsnaturen, det individuellt mänskliga med samhällsmänniskan — fantasimänniskans diktarskapande varde af overkligheter med förståndsmänniskans ytterliga regelrätta försiktighet; i förra fallet ha vi svårt att ihågkomma »frihetens ansvar» likasom vi i det senare lätt glömma »ansvarets frihet». Att bevara den ädla mänskligheten i bägge fallen är att hålla sig inom en gräns, som undviker både ungdomens och ålderdomens öfvergrepp. Och här komma vi till det märkvärdigaste af alltsammans — nämligen att, ehuru här med största sympati skildras människor, blandade af så olika element som inbillning och förstånd i förening, blir det alltjämt en längtan hos dessa människor att lika[ 162 ]som komma bort ifrån sitt eget jag, ehuru denna pendelsvängning mellan olika poler ger dem just deras mänskliga intresse som icke-hvardagsmänniskor. Entusiaster i sin själföfverskattning, som på sitt sätt är ett riktigt själfbedömande i inbillningskraftens ljus, önska de sig på grund af tvåfalden i sin karakter bort ifrån detta, och när de kommit till det fega förståndsstadiet, önska de sig också bort ifrån detta. Hvad blir följden? Jo, dessa inbillningsmänniskor, som tillika äro förståndsmänniskor, underlåta att säga sig, att lifvet för dem är den nödvändiga motsatsen mellan dessa båda poler, utan de säga sig tvärtom: vi hafva orätt i bägge fallen, vare sig vi äro inbillningsmänniskor eller förståndsmänniskor. Det är då, de hitta på sin filosofi: vi kunna ej högakta oss själfva, hvarken som inbillningsmänniskor eller förståndsmänniskor, men vi kunna ödmjukt undersöka, hvad andra duga till, vi kunna vara filosofer. Och så hängifva de sig åt denna anspråkslösa roll af betraktare — eller Ibsenfrågare.

Denna roll ådrar dem ånyo nya obehag, men det bry de sig ej mycket om. De veta, att något af deras mänsklighet som sjudande kraftmänniskor gått förlorad, men de veta, att sympatiens mänsklighet är kvar, att de både förstå och lida och älska. En god del af den svenska nationen ägnar sig åt denna mänsklighetens sjukskötartjänst, och jag vet att kvinnor, som kunnat göra något bättre, ägnat sig åt den och att män, som kunnat lefva sitt eget lif, varit glada att stå vid andliga sjukbäddar. Jag [ 163 ]vet naturligtvis också, att det finns både kvinnor och män, inbillningskraftens heroer, som varit rena motsatsen, det hänsynslösa och egoistiska lifvets skandal- eller sagohjältar och hjältinnor, och det är icke svårt att inse, att där finnas af bägge slagen och att de af det senare äro lika talrika som de af det förra, att det alltså aldrig finnes brist på sådana, som blott lefvat för sig själfva och varit fega lika väl som modiga blott för sig själfva.

Jag har här icke just, om man vill vara rättvis, vindicerat åt vår nation några synnerligen höga egenskaper. Det skulle jag kunnat göra i ett annat sammanhang. Jag har blott sagt, att vi hafva inbillning och att vi hafva förstånd, och att dessa bägge hos oss ingå en mera broderlig förening, än som i allmänhet är vanligt. Men hvad jag ville säga som slutreflexion är just det, att Henrik Ibsen i vår nation har en stark bundsförvant därigenom, att han också önskar att, ehuru han är fantasimänniska, skåda så djupt han någonsin kan, innan han dömer, innan han vågar döma menar jag, ty han har likasom vi i allmänhet en försynthet för det heliga i människonaturen, som gör, att han studerar äfven dess mest främmande former. Jag tror, att jag har sett svenskarnes fel så godt som någon, men som förtjänst hos vårt folk rent af som folk betraktadt, tror jag man kan framhålla eftertänksamheten, en billighetskänsla, en stork rättvisa och en tröghet i att skrika hvarken hosianna eller korsfäst utan att undersöka och pröfva.

[ 164 ]Det är denna billighetskänsla mot människor, som gjort Henrik Ibsen till vår gunstling. Om denna egenskap ofta stämplas som ironi, om den i många fall yttrar sig med vissa öfverlägsna later och som ett envist förakt för att taga parti — så är jag gärna villig att underskrifva, att denna egenskap har afvigsidor, som äro förtjänta af förkastelsedom. Det är det moderata, som ligger i blodet hos oss alla, och när Ibsen exempelvis tecknat Aslaksens vedervärdigt moderata gestalt — är det då för djärft att säga, att han måhända sökt befria sig från detta hos sig själf genom en karrikatyr, när jag på samma gång säger, att hans ord där och annorstädes drabbat oss med själfanklagelsens bitterhet och gjort honom dubbelt kär för oss som kött af vårt kött och blod af vårt blod. Så kär blir blott en lärare, hvilken mången gång känner samma svagheter som vi: en sådan lärare blir alltid den mest beundrade, på samma gång han blir den mest älskade.

Jag tror, att jag med detta hvarken tecknat Ibsen eller svenskarne alltför idealt — vare sig nu teckningen i sina grunddrag är riktig eller icke. Gemensamheten hos oss och honom — om jag försöker sammanfatta — är den af en idealism, som hellre nöjer sig med förnekande än halfhet, en skepticism, som ej nöjer sig med slagord, och slutligen — skall jag våga säga det — en observationskyla, som ej nöjer sig med verkligheter utan alltid förkastar det verkliga som något ej absolut. [ 165 ]Redan tidigt i vår historia kan man märka fabeldiktens spasmodiska mod, hvarför vi ännu sörja vår forntids idealer, som Rosmer sina aristokratiska förfäder, som Solness sin ungdoms stora kraft, med minnesdiktens form och vemodets poetiska saknad.

Måhända är det personliga minne, jag nu som afslutning vill anföra, tämligen trivialt. Det är dateradt Uppsala-jubelfesten 1877, när Ibsen, nyss ankommen till staden, där supé var anordnad i en familjekrets, stod tämligen otillgänglig, stödd mot kakelugnen och syntes besvärad att vara observationsföremål. Jag såg honom senare hos fru Edgren, sedermera duchessa Cajanello, men aldrig syntes han mig så ståtlig som då. Han svarade kort och knapphändigt — under de buskiga ögonbrynen framtittade tvenne skarpa ögon, vanligen beslöjade, men ibland blixtlikt ljungande. Man får icke förvåna sig öfver, att det var stilla förväntan i församlingen. Man talade mest för att det ej skulle vara tyst, man ville framför allt lyssna. Och lyssna fick man — ty småsmulorna från den rike mannens bord läto vänta på sig. Ett moln lade sig småningom öfver sällskapligheten, man visste ej, om ej ett oväder var att vänta. Var han missnöjd, hvad hade man förbrutit? Någon kom att nämna namnet Boström, och vid det namnet vaknade diktaren likasom upp. Helt godmodigt och stilla, som om han varit en lärare, hvilken nu fick tillfälle att anställa förhör med skolbarnen, [ 166 ]frågade han, hvem denne Boström, den store svenske filosofen, som han hört så mycket om, egentligen var. Hvad var det stora hos honom, det epokgörande, det ville han egentligen veta. Detta personlighetsbegrepp, detta själfmedvetande, hvad var det då egentligen? Det hade icke funnits någon, som riktigt hade kunnat gifva honom besked, han hade frågat åtskilliga — nu bad han att få veta det. Han fick icke det besked han frågade efter, och då tycktes han lättad. Han tog sig en smörgås och en sup och tänkte möjligen, att nu kunde han godt underkasta sig ett förhör af dessa människor, om de ville. De tycktes icke vara så klyftiga, att de hade gjort sig besvär med att utforska Boström, och det var ju i alla fall en fördel. Som supéanekdot har jag anfört detta, beledsagadt af mina helt och hållet hypotetiska kommentarier med risk att man skall beskylla mig att underkänna Boströms genialiska system. Det var i alla fall ett af de tillfällen, då jag lärde mig tro om Ibsen, hvad jag nyss utvecklat, att han nämligen är den mångsidiga människokännedomens psykolog.

Jag iakttog honom under de följande dagarna. Det var icke de stora titlarnas och de vetenskapliga namnens människor han sökte. Kanhända han ej kunde hitta på människan hos dessa. Men det fanns en, som han under dessa dagar med synnerlig förkärlek följde — och det var en af »de stilla i landena», för hvilka intet [ 167 ]högt existerar utom den idé, för hvilken de själfve äro intagne. Denne alltid glade och förnöjsamme drömmare brukade utan ett spår af respekt klappa Ibsen på axeln, fråga honom hur han mådde ett par gånger om, och prata och skratta med honom precis som ett godt barn. I stället för att undvika honom sökte Ibsen hans sällskap. Att han studerade honom som typ, är både möjligt och troligt, men det är också alldeles säkert, att han njöt af honom som en barnslig vän, med hvilken han själf kunde vara barnslig.

Dessa småminnen — de enda jag personligen känner ur Ibsens hvardagslif vid ett festtillfälle, och som jag tyckt kunna förtjäna att blifva allmännare kända — har jag anfört i hopp att därmed också förklara något af den brytning, han gjorde med det ceremoniösa tvånget. Det var en känsla af befrielse, Ibsens diktning för dåtidens ungdom representerade, en befrielse från kastskillnadens förbannelse, från afgudadyrkan för formerna och från respekten för det lärda, i meningen af det inlärda och af den fastslagna formelns tyranni.

Äfven här var han individualist — dock icke så att han sade, att lif var själfmedvetande, d. v. s. ett intellektuellt företräde vare sig i den ena eller andra betydelsen, utan så, att han gaf både instinkten, hvad instinkten tillhörde, och tanken, hvad tanken tillhörde, och att han till och [ 168 ]med tillät dem att förmäla sig i samma människosjäl, utan att fråga efter om äktenskapet var så äkta, att filosoferna kunde fira vigseln med sina definitioner.