Skogsliv vid Walden/Förord

Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau Översättare: Frans G. Bengtsson Förord

Bostad, kläder och uppehälle  →

HENRY DAVID THOREAU

We sleep in Lions’ skins in our
Progress unto Virtue; and we
slide not, but climb, unto it.
 Sir Thomas Browne.

Amerikas insats i världslitteraturen är, som flera kritiker anmärkt, knappt av den art att den nämnvärt kan understödja världsdelens anspråk på att bli kallad den nya världen. De amerikanska skriftställarna av rang äro förvånansvärt ålderstigna; de förefalla mera stå vid slutet av en lång europeisk utveckling än vid början av någon självständig amerikansk. Deras verk ha inte mycket av urskog och prärie: de äro snarare frukter av raffinerad trädgårdskultur än frodig växtlighet från den nyodlade mark som så länge legat jungfrulig och obruten. Långt ifrån att hämta någon styrka från sitt lands nyhet och latenta möjligheter, ha de tvärtom ofta måst emigrera till England för att finna sig själva och sin rätta miljö. Det frigörande från det koloniala beroendet, som på det politiska området så hastigt verkställdes, har aldrig tillnärmelsevis genomförts på det andliga. Deras kändaste poeter — Poe, Bryant, Longfellow, Lowell, — deras romanförfattare Hawthorne och Henry James, deras allmännast bekanta historieskrivare, Irwing, Motley och Prescott: — hos ingen av dessa skall man finna mycket som kan kallas speciellt amerikanskt; i den mån de äro stora och kunna kallas föregångsmän, beror detta på att de äro mera europeiska än européerna — ännu mera förfinade och psykologiserande, konstnärligt sett ofta till ytterlighet minutiösa och subtila. Letar man bland de amerikanska klassikerna efter den nya världens mera genuina röst, får man snarare gå till Cooper, som med lika mycken eller liten rätt som Scott nu ofta avfärdas som en författare för pojkar; till Walt Whitman, ett slags gräsätande profet i bisonhud; till Abraham Lincoln i hans tal och brev; till Amerikas vida störste, men i Europa kanske inte så mycket kände historiker Francis Parkman, som beslutsamt vände ryggen åt New York och Boston, negerfrågor och försumpad demokrati, för att i stället fördjupa sig i västerns vildmarker, leva bland trappers och indianer samt slutligen skriva nya världens prosa-Iliad om de gamla fransk-engelska kolonialkrigen.

Till denna i trängre bemärkelse amerikanska riktning hör i eminent grad författaren till Walden. Länge gick han och gällde för att vara endast en planet bland många andra runt Concords transcendentala sol, och det faller givetvis fortfarande ingen in att bestrida hans påverkningar från Emerson och hans likheter med denne; dessa likheter falla vid första ögonkastet starkast i ögonen, men i själva verket äro Emerson och Thoreau innanför sin gemensamma sfär i mångt och mycket varandras motsatser. Emerson är, om än hans originalitet skattas aldrig så högt, till övervägande grad en invandrad europé till sin mentalitet; han är en engelsk nybyggare, som rätt nyligen landstigit på den nya kusten med bibel och glasögon i bakfickan och som fortfarande alltsom oftast går tillbaka till landningsplatsen för att efterhöra brev från hemlandet eller för att själv avsända något sådant; han vågar sig inte för långt inåt land; vad som finns bortom det odlade nybyggarlandet kan visserligen vara intressant, men är i grunden något fientligt och främmande. Hans spekulationer och problem äro genomgående ärvda: han tar vid där hans förfäder slutat; trots sin självständighet släpper han aldrig kontakten med en västerländsk tradition. Thoreau är däremot till sin läggning ingen invandrad nybyggare med traditioner och minnen från hemlandet; hans blick är vänd mot väster, mot skogarna och vattendragens källor; han bor i en natur som är släkt med honom själv — och lyssnar han till några ljud, är det inte till byns församlingssång och till budskap från det gamla Europa, utan till någon lom i skogssjön och till vildgässflockar på väg mot Canada. I samhällenas europeiserade miljö är han en främling, sardonisk och enstavig; hemma känner han sig först i ensamheten i skogarna. Med stolthet kallar han sig på något ställe »the only autochton» — den ende urinfödingen bland det litterära Concord — ett epitet som han inte enbart var berättigad till genom den omständigheten att han råkade vara född där. Hans spekulation är alltigenom ursprunglig; han är hänvisad till att tänka själv från början utan hjälp av föregångare; hans natur tvingar honom att gripa sig an med de primitivaste livsproblemen. Han är i all sin tankeverksamhet konkret, kärv, handgriplig; även när metaforer och aforismer flyga omkring honom i ett vilt gnistregn, är det alltid god kärnved, hopsamlad av honom själv, som brinner i hans lägereld. I jämförelse med honom är Emerson abstrakt, härledd och sofistisk. Båda tycka om att fläta in österländska citat och tänkespråk i sina meditationer; men hos Emerson tyckas de ofta förtunnade till subtil metafysik, medan de däremot hos Thoreau bevara sin urtida, gnomiska karaktär, och ett språk av Confutse eller en rad ur Upanishaderna te sig hos honom som reciterade vid suset från bergens furor och nedskrivna på skinn eller björknäver. Hans egna ord förnimmas ofta som en vild doft och en atmosfärisk dallring — som tecken att mellan honom och naturen inte fick finnas kvar något målat glas eller någon skiljevägg. Han var, som han på något ställe uttrycker det, såsom samhällsmedborgare endast en e. o. lantmätare och en tillverkare av blyertspennor; men han fullföljde med sällsynt konsekvens och framgång sitt beslut att gestalta sitt liv efter eget huvud och hålla samtal med sin gud utan mellanhänder.

I

Thoreau föddes i Concord 1817 och begåvades i dopet med namnen David Henry, vilka han emellertid vid mogna år föredrog att placera i omvänd ordning, förmodligen för att i detta som i alla andra fall demonstrera sin självständighet. Concord, inte att förväxla med huvudstaden i New Hampshire med samma namn, är beläget i Massachusetts ett trettiotal kilometer nordväst om Boston; det beskrives på denna tid som en hemtrevlig by med ett par tusen invånare och vackra skogiga omgivningar, genomflutna av de båda floderna Assabet och Musketaquid — »Floden med grässtränderna» — vattendrag vilka såväl Thoreau som Hawthorne sedermera skulle föreviga. Under Thoreaus ungdomstid besatt ännu inte Concord någon litterär ryktbarhet; den enda anmärkningsvärda händelsen då förknippad med dess namn var det s. k. slaget vid Concord, en tämligen harmlös skärmytsling varmed på sin tid befrielsekriget invarslats. Thoreaus farfader kom från en fransk familj på ön Jersey och hade invandrat på 1770-talet; emellertid hade sonsonen hunnit utvecklas till en fullödig yankee, i vars läggning och kultur knappt något franskt kan spåras; han läste visserligen sina fäders språk, men hans försök att under sin kanadensiska resa tala franska med en farmare i Ontario beskrivas av hans reskamrat såsom ytterst originella. Likväl skulle kanske någon, som vore road av rasteorier, anse sig kunna spåra hans franska påbrå i hans längtan till vildmarken och hans själsfrändskap med det primitiva samt i hans hårdnackade vägran att köra fast bland borgerliga sysselsättningar och ambitioner; det finns hos honom, när man jämför honom med de andra transcendentalisterna, mycket av en kanadensisk voyageur från den gamla nybyggartiden. Det är nämligen ett märkvärdigt och intressant faktum, att av alla de folk, som koloniserade Amerika, var det fransmännen som hastigast och beredvilligast anpassade sig efter den nya miljön, först trängde fram genom okända ödemarker och i många fall föredrogo kringströvandet i vildmarken framför det ordnade och fredliga åkerbrukslivet i nybyggena: franska officerare och jesuitfäder voro hemmastadda ända borta på Lake Huron, innan ännu engelsmännen ens hört talas om de stora sjöarna, och äventyrliga pälshandlare och coureurs de bois, som lämnat åt kvinnor och åldringar att odla rovor och vakta kor hemma vid Montreal, följde indiankrigare på jakt och skalpspår längs Ohiodalen på en tid, då de solidare anglosachserna alltjämt röjde mark och sjöngo psalmer på en kustremsa i Nya England och endast anade Alleghany-bergen i ett dimmigt och skräckhöljt fjärran. De rapporter och reseskildringar, som dessa pionjärer lämnat efter sig, utgjorde för Thoreau den franska litteratur som han satte mest värde på; och det är sannolikt att han kände sig som en frände till dem, när han — all transcendentalism till trots — förkunnade att han älskade det vilda lika högt som det goda. Från mödernet hade han skotskt blod i sina ådror. Hans fader, en stillsam och flitig man, sysselsatte sig med tillverkning av blyertspennor efter en av honom själv uppfunnen, förbättrad metod; avkastningen av denna industri skänkte honom emellertid endast en torftig bärgning. Under några år flyttade familjen flera gånger omkring till olika städer; men 1823 bosatte den sig på nytt i Concord, som kom att allt framgent förbli den fasta medelpunkten i Thoreaus liv. Trots familjens inskränkta tillgångar skickades Henry David vid sexton års ålder till Harvarduniversitetet, där han fick draga sig fram på knappt understöd och där han levde som en enstöring; i hans isolering och hans enstöriga sätt, vilket hans jämnåriga kamrater tolkade som ett utslag av självgod överlägsenhet, framträdde redan då några av hans senare förhärskande karaktärsegenskaper. I föreningslivet vid universitetet tog han ingen del och föreföll inte att ha några litterära intressen; minst av allt väntade sig någon, att denne trumpne och rustikt tillyxade individ själv en gång skulle komma att framstå som en litterär person. Han uttalade sig sedermera i sina skrifter tämligen beskt om universitetsstudiers organisation och nytta, men för egen del tog han en god examen. Sitt huvudsakliga intresse ägnade han de klassiska språken: hans kunskaper i grekiska språket och litteraturen anses ha varit ytterst grundliga och omfattande. Tjugu år gammal lämnade han universitetet och började fundera på möjligheterna att skaffa sig sin utkomst. Han tänkte först på lärarkallet och reste bland annat till Maine för att söka en befattning; men ehuru han var ägare till ett certifikat, undertecknat av pastorn i Concord, rektorn för Harvarduniversitetet samt Mr. Ralph Waldo Emerson, vari hans stränga moral samt hans fulla kompetens att handleda små yankeebarns intellektuella fostran på det bestämdaste vitsordades, blevo hans ansträngningar i den vägen utan resultat. Slutligen återvände han till Concord och övertog tillsammans med sin några år äldre broder John ledningen av »akademin» i Concord, en privatskola för gossar och flickor där han själv som barn njutit undervisning. Emellertid blev denna hans befattning inte långvarig. Han säger själv i Walden att hans lärareverksamhet var ett misstag, som kostade mera än det smakade — att den från hans synpunkt var förfelad från början emedan han »inte ägnade sig åt undervisning för att göra sina medmänniskor en tjänst utan uteslutande för att förtjäna sitt uppehälle»; det var med andra ord inte något företag där han kände sin personlighet engagerad och främjad. Dessutom gillade inte skolstyrelsen hans pedagogiska metoder; han ville försöka upprätthålla ordning genom att vädja till barnens goda sidor, under det styrelsen med skärpa rekommenderade tillgripandet av kraftigare medel. Traditionen vill veta, att Thoreau slutligen mot sina egna principer lade upp sex elever till en grundlig avbasning, men att hans samvete efter utfört dåd slog honom och kom honom att omedelbart inlämna sin avskedsansökan.

Detta var hans första och sista försök med ett borgerligt yrke. Han stannade sedan i hemmet och hjälpte sin fader med penntillverkningen. Han var ytterst händig med redskap och praktiska göromål; »jag har ett hantverk på varje finger», säger han. Snickares, glasmästares, smeders och korgmakares alla yrkesknep och finesser behärskade han fullständigt; han var berömd såsom skicklig trädgårdsmästare; dessutom anlitades han ofta av farmare i grannskapet såsom lantmätare. Det berättas, att han i sin faders verkstad lärde sig tillverka de mest förträffliga blyertspennor; han erhöll intyg från Boston och New York att de voro förstklassiga; men när hans vänner gratulerat honom till detta och antogo att han nu på allvar skulle ägna sig åt denna syssla, förkunnade han att han aldrig mera i sitt liv skulle göra en penna: »Varför skulle jag göra två gånger det som jag en gång gjort perfekt?» I stället för att ägna sig åt detta yrke eller åt något annat bland de många han behärskade, föredrog han att, som han själv säger, »antaga befattning som självutnämnd kontrollör över snöstormar och åskregn, uppsyningsman för skogsstigar och genvägar, broläggare över raviner och bäckar alla årstider». Livnärande sig genom inkomsten av tillfälligt arbete som daglönare — vilket han med lätthet kunde göra med sin stora händighet och sina små anspråk på livets materiella förnödenheter — valde han att ägna all sin fritid åt kringströvande i skogarna, att göra sig intimt bekant med naturen och utbilda sig till dess följeslagare, härold och trogne reporter — alltid på språng efter det underbara och oväntade i detta vidsträckta rike som han beslutat göra till sitt — »på observationspost på någon kulle i väntan på något ljus från en solnedgång eller något ljud från en främmande vind» — »så att jag skulle fånga något, ehuru det kanske aldrig blev mycket jag lyckades fånga, och vad jag fick tag på kanske ofta, likt manna, åter upplöstes i solen». Till sina många övriga specialiteter lade han med tiden också den att bli ett orakel för alla byns barn angående sommarens bästa blåbärsställen, och det förefaller som om på mils omkrets runt Concord knappt funnits en stig, en kulle, ett träd eller en tuva som han inte gjort sig förtroligt bekant med. Emellertid hann han också med att få tid övrig till studier. Hans aptit på böcker förefaller att ha varit lika kraftig och ursprunglig som hans hunger efter skogsluft och soluppgångar. Naturvetenskap — framför allt botanik — resebeskrivningar, filosofi och poesi voro ämnen i vilka han gjorde sig grundligt hemmastadd, och han vidmakthöll och fördjupade sitt intresse för den antika litteraturen. I sin skildring av sin tillsammans med brodern företagna båtresa på Concordfloden inflätar han bland många andra utvikningar såväl översättningar från Anacreon som också en uppsats om Aulus Persius Flaccus. Han är förmodligen den ende man i modernare tid, som för inhämtande av råd angående lämpligaste förfaringssättet vid brödbakning vänt sig ej endast till tillgängliga grannfruar utan också till Roms berömde censor, Marcus Porcius Cato, författare till traktaten »Om Bondska Ting», som tycks ha tillhört hans favoritlektyr. Vid den tid då han började framträda som skriftställare, hade hans beläsenhet hunnit bliva ytterst omfattande. Han synes ha varit förtrogen med all österländsk vishetslitteratur, som då fanns tillgänglig i översättningar. Att döma av otaliga citat var han djupt bevandrad i personhistoria och lokala krönikor från den engelska och franska kolonialtiden. Av svenska författare nämner han i olika verk Olaus Magnus — citerad i andra hand — Swedenborg, Linné — för vilken han enligt ett yttrande av hans vän Ellery Channing hyste en »transcendent» beundran — Linnélärjungarna Biberg och Per Kalm — den sistnämnde författare till en ofta anförd Resa till Norra Amerika; men jag känner inte till om det är hos en av dessa författare eller hos någon annan som han hämtat sitt vetande, när han i sin uppsats »A Walk to Wachusett» talar om, att han vid ett tillfälle kom att tänka på den upplysning till vägfarandes fromma, som en gång skulle funnits uppsatt utanför ett svenskt värdshus:

»I Trolhate (Trollhätte) gästgivaregård får du ypperligt öl och god stek — om du bär det med dig dit matsäcken.»

Delat mellan studier i naturen och studier i omsorgsfullt vald litteratur, flöt hans liv fram, fattigt på mera i ögonen fallande tilldragelser men därför visst inte blottat på andliga sensationer och själsliga äventyr. »Våra tankar äro vårt liv», förkunnade han; och trogen denna sin lära drog han tidigt försorg om, att så mycket av hans liv som möjligt skulle bevaras åt honom själv och kanske också åt andra. Vid tjuguett års ålder började han föra regelbunden dagbok och staplade sedan den ena handskrivna volymen på den andra under hela sitt liv, omsorgsfullt bevarande varje intryck och upplevelse dag för dag, antecknande datum för olika växters knoppning och lövsprickning olika år, vilka fåglar han sett under sina promenader och vad intryck de gjort på honom, meteorologiska och geologiska observationer, intressanta citat, referat av samtal och moralfilosofiska funderingar. Då han under sin livstid endast offentliggjorde två böcker, A Week on the Concord River och Walden samt dessutom ett begränsat antal poem och uppsatser i tidskrifter, består största delen av de volymer, vilka nu ingå i hans Collected Works, av utdrag som efter hans död och begynnande ryktbarhet verkställts ur hans dagböcker; denna källa påstås fortfarande vara långt ifrån uttömd. Även de nämnda verk som han själv utgav utgöras av hans egna bearbetningar av dagsboksanteckningar. A Week on the Concord River är skildringen av en båtfärd, som han 1839 företog tillsammans med sin broder John nedför Concordfloden till dess biflöde i Merrimac samt sedan uppför denna flod till dess källor i New Hampshire; ursprungligen endast en dagboksskildring av händelser under flodresan, har boken i sin publicerade form svällt till en tjock volym genom överarbetningar och allsköns inlägg av lokalhistorisk, filosofisk och poetisk natur; den blev heller inte färdig för pressen förr än tio år senare. Under mellantiden hade Thoreau kommit i intim kontakt med den nya transcendentalismen samt i dess atmosfär hunnit definitivt utbilda sin personlighet och sin litterära karaktär.

II

Anglosachsiska litteraturhistoriker och essayister anslå gärna en smått elegisk och bekymrad ton, när de gå att ta itu med kapitlet om New-England-transcendentalismen, ty samtidigt med att denna rörelse från historikerns och psykologens synpunkt erbjuder ett sällsynt givande fält med sin rikedom på aktstycken av alla slag, personliga dokument i det oändliga samt idéhistoria och strömningar i ett måleriskt virrvarr, vilket allt borde komma det att vattnas i munnen på den analytiskt utredande forskaren, som här finner så många trassliga ariadnetrådar att nysta på dockor, samtidigt med alla dessa fördelar inställer sig strax den olägenheten, att det tydligen är fullständigt omöjligt att med någon som helst definition uttrycka, vad denna transcendentalism egentligen till sitt väsen är. Detta faktum är smärtsamt för idéhistorikern, som i stor utsträckning är hänvisad till att laborera med formler och slagord; men för den transcendentala rörelsen själv innebär förhållandet snarast ett plus. Den var alltför levande för att låta sig fångas i nät eller förstenas inom formlernas skal. Den sysslade med livet mera än med spekulationen. Den byggde sitt hus för att bo i. De teoretiska dekorationerna smyckade aldrig dess byggnad i större utsträckning än den praktiskt inriktade impulsen krävde. Ingen av transcendentalisterna föll på den idén att framlägga sin livsåskådning i något »system» — vilket alltid mer eller mindre får en karaktär av pretentiös humbug och lätt kommer att förhålla sig till de psykologiska realiteterna bakom systemets kuliss ungefär som en jubileumsutställning förhåller sig till det dagliga livet i ett industrisamhälle.

Emellertid äro auktoriteterna ense om, att transcendentalismen hade sitt upphov i vissa religiösa oroligheter, som i slutet av sjutton- och början av adertonhundratalet skakade den puritanska ortodoxin i Boston med omnejd. Meningsskiljaktigheter rörande treenigheten och Jesu gudom, efter allt att döma nästan identiska med de klassiska striderna mellan Athanasius och ärkekättaren Arius, ledde till organiserandet av en unitariansk sekt, som genom individuell tolerans och andliga intressen stack skarpt av mot Kalvins rättrogna menighet. Denna nya sekt omfattades endast av en minoritet och förblev i viss mån ett slutet brödraskap, som inte så mycket ådagalade sin livaktighet genom försök att värva nya proselyter i största möjliga antal som fastmera genom att intressera intelligent folk för sina läror och syftemål samt söka upprätthålla en viss andlig standard till och med hos sina prästmän. Det strikt teologiska bagaget blir givetvis betydligt inskränkt till omfånget hos en sekt med konsekvent ariansk läggning, och för dessa unitarianers vidkommande visade sig därför steget icke vara alltför stort fram till en rent konfessionslös livsfilosofi av utpräglat individualistisk karaktär. Genom en sådan personlig vidareutveckling av unitarianska tendenser framkom transcendentalismen. Som redan namnet betygar, hade härvid element från den tyska filosofien spelat in. Det anses emellertid stå utom tvivel, att transcendentalisternas förstahandskännedom om Kant och hans efterföljare var rätt obetydlig — till all lycka, kan man kanske säga, ty därigenom räddades deras rörelse från risken att bli blott och bart en fotnot i någon Filosofins Historia och kom att utveckla sig på ett bredare mänskligt plan utan att någonsin helt förlora kontakten med livets lagar och sunda förnuftets krav. De mera handgripliga tyska lånen inskränka sig till övertagandet av ett antal mestadels missförstådda eller fritt omtolkade glosor ur den transcendentalfilosofiska jargongen. Betydelsefullare än det direkta tyska inflytandet blev den andra strömning, som indirekt förmedlades via England, först av Coleridge och senare även av Carlyle; den abstrakt teoretiska kylan hade på denna väg redan hunnit mildras, systemraseriet hade humaniserats, och den tyska katederatmosfären hade syrsatts genom den rikedom på religiösa, historiska och litterära idéer, som utgjorde de båda engelska tänkarnas självständiga tillskott. Att även Wordsworth starkt bidragit till utformandet av New-England-transcendentalismen, torde vara otvivelaktigt. Mycket av Concord-kretsens förkunnelser ter sig som en prosaversion av hans naturfilosofi, hos honom fanns fullt utbildad deras tendens att skänka den enklaste vardaglighet en karaktär av sublim höghet, och i själva verket är väl Wordsworth den bland alla moderna västerländska föregångare, som i såväl ord som gärning förträffligast åskådliggör transcendentalisternas fundamentala maxim om »plain living and high thinking».

Man brukar räkna den nya rörelsen såsom organiserad från hösten 1836, när ett antal intresserade i Boston först sammanslöto sig till en förening, som snart började kallas Den Transcendentala Klubben. Bland grundarna voro Emerson, Ripley och Alcott de mest framstående. Andra medlemmar tillkommo efter hand. Något program formulerades emellertid aldrig; men den amerikanska handlingslusten kom snart de olika medlemmarna att från klubbsammankomsternas kontemplativa frid ge sig ut som sin övertygelses praktiska profeter. Reformnitet brann klart; och som sig bör bland en församling av fria individualister gick envar till verket efter sitt eget huvud, ohindrad av några gemensamma doktriner. »Vi äro alla en smula berusade av otaliga förslag till sociala reformer», skrev Emerson 1840 till Carlyle. »Det finns inte en litteratör, som inte går omkring med ett utkast till en ny världsordning i västfickan.» George Ripley, en f. d. unitarisk prästman i Boston och en av rörelsens första medlemmar, satte i gång mönstersamhället Brook Farm, där man skulle leva naturligt och enkelt samt utveckla sin själ i harmoni med slåtter och harvning. Omöjligheten att tillfredsställande beskriva transcendentalismen ens med en så allmän term som »individualistisk» illustreras vackert av detta rörelsens första praktiska försök, som snart ändrades om efter Fouriers recept med falangstärer och social kommunism, stick i stäv mot all individualism. Experimentet varade flera år, utsattes för åtskilligt hån men sköttes ej alltför opraktiskt och tilldrog sig ett ganska vidsträckt intresse; Hawthorne har med vänligt gyckel skildrat vissa sidor av företaget i »The Blithedale Romance», där korna mjölkas i arisk belysning samt iordningställandet av trädan bedrives med tömmarna i ena handen och de Homeriska hymnerna i den andra. En annan av rörelsens stora profeter var Amos Bronson Alcott, den utan jämförelse mest excentriske medlemmen av sällskapet; han började som någon slags gårdfarihandlare, blev sedan lärare och sökte som sådan genomföra en mängd pedagogiska reformer, vilka förbryllade alla utom honom själv; därpå intresserade han sig för Brook Farm-företaget samt grundade efter dess misslyckande sin egen transcendentala lantgård, kallad »The Fruitlands», där ett i än högre grad förandligat jordbruk skulle bedrivas. Bland hans agrara normer märkas, att ingen gödsling fick förekomma, att bladlöss och trädmaskar inte fingo ofredas samt att endast sådana växter fingo odlas, vilka utvecklade sina värdefulla produkter i riktning mot solen — föreskrifter som i bisarr skönhet påminna om Pythagoras’ berömda förbud mot att odla bönor, att förvara viktualier i lerkärl, att träda över en vågskål och att röra om i elden med ett svärd. Sedan även denna mönstergård regelrätt gått omstyr, slog sig Alcott sorgsen ner i Concord, där han tillbragte resten av sitt långa liv, obegriplig för alla men mycket ärad av sina vänner; han var kretsens orakel och vishetsbrunn samt författade skrifter, benämnda »Orphic Sayings», vilka fortfarande anses stå ouppnådda på den sidan Atlanten i fråga om oklarhet och mystisk höghet. Thoreau vördade honom djupt och omnämner honom panegyriskt i Walden; och det kan anses ligga en vacker symbolik i det faktum, att det var av denne opraktiske pioniär i praktiskt naturliv som Thoreau i mars 1845 lånade en yxa, när han gick att fälla timret till sin eremithydda vid Walden; — »ägaren av yxan sade, när han lossade sitt grepp om dess skaft, att han värderade den som sin ögonsten; men jag återlämnade den bättre vässt än jag tog emot den».

En efter en hamnade de ledande transcendentalisterna i Concord. Emerson var bofast där alltsedan 1835, efter sin första europeiska resa. Alcott kom 1840; senare anlände William Ellery Channing, en metafysisk poet och essayist, som blev Thoreaus synnerlige vän och hans följeslagare på många vandringar. Margaret Fuller, kretsens bortskämda blåstrumpa och en tid redaktör för det transcendentala organet The Dial, höll också ofta till där. Dessutom bodde sedan 1842 Nathaniel Hawthorne i samma by och bidrog ytterligare till Concords litterära gloria; men han höll sig knarrigt mest för sig själv, tillhörde aldrig den invigda kretsen och roade sig med att i sin dagbok teckna smått karikerade silhuetter av dess medlemmar. I fråga om denna litterära och filosofiska Concordkrets tryter inte det historiska materialet i brådrasket, ty ej nog med att varje rättrogen transcendentalist samvetsgrant förde dagbok, där varje tilldragelse och varje minsta skiftning i hans eget och hans vänners själsliv noga registrerades, vägdes och mättes, samt att dessutom alla dessa vänner med religiöst allvar ordnade och buntade sin inbördes brevväxling; ovanpå allt detta har slutligen också ett antal transcendentalt lagda farmare och prästmän i byn och grannskapet offentliggjort sina memoarer och sina personliga intryck av den mängd förnämiteter, som alltifrån 40-talet trängdes i Concord. Över denna lavin av papper resa sig dock numera endast Emerson och Thoreau som gestalter av kött och blod, fortfarande lika levande som någonsin.

Thoreaus första personliga beröring med Emerson — och därigenom med transcendentalismen överhuvud — daterar sig från 1837. Anledningen till bekantskapen var att Thoreaus syster Helen upptäckt, att någon reflexion i hennes brors dagbok påminde om vad hon nyligen hört Emerson yttra i ett föredrag; detta framfördes till Emerson, som kallade den unge mannen till sig och snart kom att räkna honom till sina förtroligaste vänner. Jag tycker mycket om min unge vän», meddelar han redan året därpå, »han tycks ha ett så fritt och självständigt sinne som någon jag hittills råkat.» År 1841 inbjöd Emerson honom att bli ständig inackordering i hans hem; han skulle få mat och bostad fritt mot att han hjälpte till med diverse göromål; hans ovanliga praktiska händighet gjorde enligt Emersons eget vittnesbörd hans hjälp i hushåll och trädgård ovärderlig. Året därpå drabbades Thoreau av ett hårt slag: hans broder John, som alltid varit hans ende förtrogne vän, avled hastigt på grund av en olyckshändelse. Om Thoreaus förhållande till denne broder får man en föreställning, när det med anspråk på trovärdighet berättas, att David Henry den enda gång i sitt liv, då han var förälskad, avstått från alla frierier till förmån för John, som också var intresserad i samma flicka. Vid skildringen av den båtfärd på Concord- och Merrimacfloderna, som han och brodern gemensamt företagit, nämner han i den publicerade boken inte en enda gång den bortgångne vid namn; smärtan över detta dödsfall, som han endast här och där i sina skrifter indirekt berör, tycks han aldrig helt ha övervunnit. I Cape God, som är journalen över en vandring längs havskusten 1849, beskriver han som ögonvittne de hemska scenerna efter ett irländskt emigrantfartygs skeppsbrott utanför Cohasset; med indiansk oberördhet betraktar han de ilanddrivna döda och slutar med den reflexionen: »Varje människa är under sin livstid i stånd att vara med vid endast en begravning, kan stå bredvid endast ett enda lik». Då något band av samma styrka inte syns ha förenat honom med föräldrarna eller systrarna, kom broderns bortgång honom att än närmare sluta sig till Emerson och hans umgänge. Men någon sällskapsmänniska blev Thoreau aldrig; och Emerson har förmodligen mer än en gång haft svårigheter med hans kantigheter och egensinnighet. »Thoreau is, with difficulty, sweet», lyder en av de emersonska karakteristikerna.

Thoreau var nämligen ingalunda den, som avstod något av sin andliga självständighet ens inför Emerson, trots sin beundran för denne och sin eventuella tacksamhetsskuld till honom för att han så gott som upptagits i Emersons familj. Ibland kunde han av allt att döma säga sin mästare rätt beska saker. Det finns en anekdot om en tilldragelse några år senare, när Thoreau som bäst höll på med sitt eremitliv vid Walden, vilken är karakteristisk för dem båda. Det var när Thoreau råkade i konflikt med myndigheterna genom att under mexikanska kriget uppträda som tredskande skattebetalare. Thoreau var i allmänhet en god passiv statsmedborgare; han betraktade staten och dess förehavanden med filosofiskt jämnmod och fördragsamhet; men han ansåg, att om statens fordringar gentemot individen stredo mot samvetets bud, borde den tillrättavisas genom att man vägrade att lyda den. Han har efterlämnat en essay »On Civil Disobedience»; och redan i sin tidiga ungdom, när han ännu var skollärare, vägrade han en gång att betala prästskatt med den motiveringen, att han inte insåg, varför skolläraren skulle betala prästen, när inte prästen betalade skolläraren. Då ordnades saken i godo; men denna gång råkade han värre ut med sin vägran att betala mantalspengar och sin förklaring, att han för sin del inte ville att staten för hans pengar skulle köpa gevär eller hyra folk att skjuta mexikaner». När skatteindrivaren, häpen inför denna ovanliga vägran, undrade vad han rätteligen borde göra, rådde Thoreau honom att avgå från sin orättfärdiga befattning, men mannen i fråga föredrog vid närmare eftertanke att inspärra eremiten i byhäktet. Thoreau vistades där en som han själv påstår mycket minnesvärd natt, vilken gav honom ett utmärkt tillfälle att »se byn och samhället från insidan». På morgonen infann sig Emerson hos fången. — »Henry, why are you here?» var den faderlige vännens bekymrade hälsning. — »Why are you not here?» genmälte Thoreau enkelt, stark i känslan av att ha handlat mera filosofiskt och konsekvent än Emerson, vars kallelse inte låg åt de praktiska protesternas håll. Episoden avvecklades sedan genom att Thoreaus syster honom ovetande inbetalade skatten i hans namn, och eremiten kunde därpå med bibehållen självaktning återvända till sin sjö och sina furor.

1840, kort tid innan Thoreau flyttade över till Emerson, hade transcendentalisternas organ The Dial — Solvisaren — börjat utkomma. Här fick han ett första tillfälle att offentliggöra sina poem och uppsatser i början endast sparsamt, ty Margaret Fuller, som var tidskriftens redaktör de två första åren, förhöll sig ganska kritisk mot honom och refuserade ofta hans produktioner. Vid ett sådant tillfälle avgav hon följande, i transcendental stil hållna, mycket träffande omdöme om hans personlighet: »Han är kärnsund, av en sällsynt typ, med klart öga, hjälpsam hand och ädla uppsåt. Han sätter inga gränser för sitt liv, inte heller för naturens inverkan på honom själv; han är aldrig av överläggning och med berått mod påträngande, inbunden, asketisk eller fantastisk. Men han är ännu så länge en ganska kal kulle, som ljum vårluft inte hittat in till. Vad skulle likväl någon kamrat just nu kunna uträtta annat än att i förtid tämja denna väktare bland bergen? Det är bäst att han lämnas i fred bland den snö han trivs med. Han förmår känna vänskap, och han skall finna någon fri verksamhet som skall uppfostra honom. Det är inte någon jordmån för oranger och rosor utan lämpligare mark för blåbärsris, fur eller ljung.»

The Dial blev inte någon publiksuccès. Läsekretsen var aldrig stor och stod ej sällan rådvill och förargad inför transcendentalisternas djupsinnigheter, vilka ofta framfördes i en mycket äventyrlig terminologi, påminnande om Coleridge som religionsfilosof; Emerson själv, som inte alltid hörde till de lättfattligaste, blev ibland betänksam inför yngre krafters mystiska utbrott; endast Amos Bronson Alcott klagade allt emellanåt, att tidskriften var flack, belletristisk och konventionell samt publicerade som hjälp några »Orfiska Utsagor», vilka i fråga om obegriplighet ställde allt annat i hopplöst skymundan. Efter två år, när ställningen började bli alltmer besvärlig, avgick Margaret Fuller från redaktörsposten, och Emerson övertog därefter personligen ledningen. Thoreau blev hans medhjälpare och skötte ibland, när Emerson var frånvarande på resor och föredragsturnéer, redaktionen helt på egen hand. Hans egna bidrag blevo nu talrikare, ty Emerson skattade hans alster betydligt högre än Margaret Fuller hade gjort. Flera av hans bästa essayer — A natural History of Massachusetts, A Winter Walk och andra trycktes första gången i The Dial. Dessutom bidrog han flitigt med poem — alltid väl genomtänkta, fulla av »ämne» och hög symbolik, sententiösa och underfundiga, i tanke och uttryck ofta påminnande om de engelska sextonhundratalslyrikerna — Cowley, Donne, Herbert, Quarles och andra, i vilkas verk han var djupt bevandrad och som han älskade att citera och låna motton från. Han kallade sig själv hellre poet än filosof — kanske av blygsamhet, emedan han med filosofer menade gestalter av heroisk höghet, mänsklighetens mytiska uppfostrare, samt snarare med denna benämning åsyftade Indiens och Persiens gamla siare och lagstiftare, kung Salomo och Greklands sju vise, än adertonhundratalets vetenskapliga statstjänstemän i katedrar, vilka han hjärtligt avskydde. Likväl står han för eftervärlden som filosof — i hans egen bemärkelse — i långt högre grad än som poet. Emerson är bland transcendentalisterna den ende som skrivit poem vilka ännu leva. De andra — Very, Cranch och W. E. Channing — äro enligt samstämmiga vittnesbörd fortfarande trots god vilja lika omöjliga att ta del av som vid sitt framträdande. Den upphöjelse, som med åren kommit Thoreau till del, grundar sig uteslutande på hans prosaverk; hans versproduktion är nu att betrakta som endast en fotnot till hans biografi. Han hade inte Emersons lyckliga hand med utformandet av den oväntade och träffande poetiska frasen; inte heller var hans öra för rytm vidare pålitligt. Åsynen av hans knotiga och stelbenta verser i The Dial lär ibland hos läsarna ha framlockat ett skratt — »lika homeriskt och mellangärdsskakande som de olympiska gudarnas vid åsynen av den halte Hefaistos». — »I än högre grad än Emerson», säger professor W. P. Trent i sin välskrivna och instruktiva History of American Literature, »skänker Thoreau som poet sina läsare snarare poesins råmaterial än själva den utarbetade produkten». I sin bok om båtfärden på Concordfloden sticker han ofta mellan naturskildringarna och reflexionerna med sina poetiska försök, men de utgöra snarare en antiklimax i framställningen än tvärtom: de skulle i de flesta fall vinna på att omskrivas på prosa — självfallet hans egen utomordentliga prosa, solid, konturfast och tung av färg och ton, men likväl så tvångslöst smidig och full av liv.

The Dial upphörde 1844, sedan det visat sig omöjligt att få dess finanser att gå ihop. Thoreau hade någon tid förut flyttat till Staten Island, där han fått anställning som informator hos en broder till Emerson. Under vistelsen där besökte han ofta New York, lärde känna några litteratörer och tidningsutgivare, bland annat den inflytelserike Horace Greely, som intresserade sig för honom, samt publicerade då och då någon uppsats i olika tidningar. Men han blev aldrig någon favorit hos redaktörerna, på vilka hans litterära egenheter verkade avskräckande: den amerikanska publiken var van vid annan kost. Horace Greely, som gjorde vad han kunde för honom, skrev bevekande till Emerson, att han skulle förmana Thoreau att inte alltid föra sin arroganta panteism till torgs utan åtminstone någon gång skriva en sida utan att draga in Gud i resonemanget och därigenom chockera och uppreta läsekretsen. Sådana förmaningar, från vem de än kommo, voro emellertid alltid helt bortkastade på Thoreau; han var obönhörlig som Pilatus inför alla ändringsförslag beträffande vad han en gång uttryckt till sin egen belåtenhet. Även när han kunde ha stort behov av honoraret, tvekade han inte att avbryta en påbörjad artikelserie och återfordra manuskriptet, emedan redaktionen företagit någon liten uteslutning i trycket. Hans motvilja mot städer och folkträngsel skärptes under denna tid, när han vistades så nära New York; mera än att blanda sig i storstadsvimlet älskade han att ströva omkring längs öns strand och betrakta havet och skeppen. Efter mindre än två års bortovaro återvände han till Concord 1844, och året därpå skred han till realiserandet av det företag, som gjorde honom berömd som excentrisk enstöring och som han skildrat i sitt mästerverk Walden.

III

Det kunde kanske ha varit bra för Thoreau, om han fötts rik eller om han vid mogna år ärvt en förmögenhet att fritt disponera över. Som hans förhållanden gestaltade sig, var han hela sitt liv en fattig man, om man räknar i dollars och cents; och på grund därav kan möjligen i cyniska främlingars ögon hans asketism, hans enstöringsliv och hans lovprisande av det enkla och naturliga livets fördelar löpa risken att förlora en god del av sin trovärdighet och sitt ursprungliga patos: hans förakt för rikedom och hans oförblommerade gående till rätta med alla slags självsäkra borgerliga materialister kan alltid av den misstrogne tolkas analogt med rävens förhållande till rönnbären. Han förkunnade »att en farm var lättare att få på halsen än att göra sig kvitt igen»; han beklagade dem som han såg »mödosamt kravla sig fram längs livets väg, skjutande framför sig boningshus och uthus, ladugård sjuttio fot i kvadrat samt hundra vidhängande tunnland jord»; han sade sig i sin ungdom ett par gånger ha gripits av ängslan att råka in i något affärsföretag som kunde visa sig inbringande och komma honom att drabbas av en förmögenhet»; han var asket och enstöring; han tyckte bäst om den middag han själv metat upp ur Walden; han skaffade sig »en tillfredsställande måltid av bladen av Portulaca oleracea, som han samlat som ogräs i sin täppa, kokat och saltat»; han var nöjd med sin lott, levde ostörd, hade fria händer att utveckla sin själ och studera Confutse och brahmanerna, föredragande »att ha ungkarlshushåll i helvetet framför att sitta vid gemensamt middagsbord i himmelriket». Gott och väl, säger skeptikern: denna dygdens väg var likväl till stor del tillrättalagd för honom från början, han hade just inget annat val; de fördärvliga lantgårdarna och bankböckerna kommo aldrig inom hans räckhåll. Om han fått hus och jord och en borgerlig ställning — eller om han under sina strövtåg ute bland sanddynerna på Cape Cod fått korn på någon hattfull av kapten Kidds nergrävda dubloner: skulle han då fortfarande ha sagt detsamma och levat sitt liv enligt oförändrad norm? Eller skulle han inte då på känt manér börjat modifiera sig och kompromissa och gömma sig bakom sofismer som den evangeliske Tolstoj, som predikade fattigdom och koketterade med att gå klädd i bondedräkt men likväl satt kvar på Jasnaja Poljana i mjuka skinnstolar och enkom komponerad kaftan och hermetiskt bullerfritt skrivrum — eller som Ruskin på gamla dagar, som protesterade mot kapitalismen med profetiskt tordön men som i praktiken för egen del inte kunde komma stort längre än till den symboliska demonstrationen att vägra att vidröra mynt — eller som åtskilliga moderna asketer och buddhalärjungar, som författa entusiastiska framställningar av Gotamas lära med ett öga på honorar och upplagor och copyright — »little better than one of the wicked», för att tala med Sir John Falstaff.

Så kan man med något sken av berättigande fråga; men för dem som närmare lärt känna Thoreau kan svaret inte vara tvivelaktigt: Thoreau skulle alltid ha förblivit densamme. Han kunde inte korrumperas eller lockas på avvägar från vad han ansåg vara det väsentliga i livet, och en klyvning mellan liv och lära var hos honom från början utesluten. Han var långt ifrån vare sig någon Sokrates eller någon Sankt Franciscus, men han var med säkerhet lika suveränt anlagd som de; och sedan hans övertygelser nått mognad och hans livsprogram utformats, skulle rent materiella påverkningar och lockelser av vad slag som helst varit så maktlösa gentemot honom som gentemot dem. Han var till sin fiber och struktur heroisk; och envishet eller egensinne äro alltför svaga uttryck för hans naturkraftsliknande inriktning på sitt livsideal.

Men jämförelser och teoretiska utredningsförsök äro inte mycket på sin plats vis-à-vis Thoreau; man får inte glömma att han var praktiker och individualist alltigenom. Han undanber sig alla generaliseringar och allt dragande av slutsatser; han kommer inte med någon teori att vederlägga eller någon text att predika över: han har beskrivit sitt liv sådant han levde det, och han levde det som han gjorde, emedan det passade honom själv bäst på det sättet — och därmed nog. Av hans recept och föredöme ber han dem, som anse sig ha nytta därav, ta vara på vad som passar dem; de andra uppmanar han att låta bli. — »Jag hoppas», säger han om sitt verk och sin förkunnelse, »att ingen spräcker sömmarna i min rock under försöken att kränga den på sig, ty den kan måhända vara till god nytta för någon som den passar.» — Han är individuell levnadskonstnär i långt högre grad än etisk eller social reformator: »Vi komma inte först och främst hit för att göra denna värld till bästa tänkbara boningsplats», säger han i någon av sina essayer, »utan vi komma först och främst hit för att leva ett liv — vare sig betingelserna i vårt fall ha råkat bli bättre eller sämre.» Han är inte intolerant, kräver visst inte att alla skola bli saliga på hans fason; trots all sardonisk kärvhet och alla emfatiska förbannelser över städer och borgare, lyx och förkonstling, sjusovare, middagsätare, tidningsläsare och politiker är han likväl tillräckligt konsekvent individualist för att erkänna, att andra möjligen kunna följa sin rätta kallelse längs andra vägar än den han valt. Kanske inte alla gå sin andliga undergång till mötes ens i den mest industriella och merkantila miljö, kanske finns det själar så inrättade att de kunna leva och utvecklas bland materiellt överflöd liksom fabelns salamandrar i elden: à la bonne heure, säger Thoreau, sådant är visserligen svårt att tänka sig, själv har jag aldrig råkat på något dylikt exemplar, men må så vara — Naturen är oändligt rik och vem pejlar hennes djup eller föreskriver henne gränser: kanske ingå när allt kommer omkring finansmän och politiker i hennes plan lika väl som pungdjur och svärdfiskar. Han ber Gud bevara sig för en jord bebodd av idel filosofer.

Det är bland annat på grund härav, som hans landsman James Rusell Lowell i sin kvicka men delvis ganska illvilligt insinuanta essay om Thoreau råkar bygga hela sin kritik av hans eremitliv uteslutande på en teoretisk fiktion. Han gör ett nummer av, att Thoreau visst inte förmådde helt frigöra sig från civilisationens hjälpmedel, att han slog sig ner endast lumpna sex kilometer från Concord, att han fick till skänks eller lånade en del material, att han alltsomoftast besökte Concord och till och med ibland åt middag hos goda vänner etc. — varmed Lowell dels anser sig ha avslöjat Thoreaus vildmarksliv som humbug, dels tror sig ha fört ett apagogiskt bevis för att Thoreaus idé överhuvud inte låter sig allmänt förverkligas, enär Thoreaus eget högst tvivelaktiga »återvändande till naturen», i den ringa mån det kan anses ha lyckats, möjliggjordes endast tack vare särskilt gynnsamma omständigheter. Men Thoreau gav sig överhuvudtaget aldrig till Walden för att statuera något exempel i den mening Lowell förutsätter. Han återvände aldrig till naturen på så sätt att han systematiskt avskar alla förbindelser med yttervärlden för att tomhänt och naken bygga upp en existens från början; hans experiment hade inte någon teoretiskt vetenskaplig bakgrund, som när arkeologer leka stenålder, klä sig i getskinn och fälla träd med flinta för att komma underfund med hur herrarna av Neanderthalras hade det ställt för sig. Thoreaus syfte var ett helt annat, både blygsammare och större; han ville till en början visa att en normal, händig och förnöjsam människa, som har sig själv att ta hand om och som vill ha tid och krafter över för intellektuella sysselsättningar, kan leva både hälsosamt och bekvämt och försörja sig helt och hållet själv med förvånansvärt ringa arbete utan att gå till några löjliga asketiska överdrifter. Men framför allt hade han ett personligt syfte, för honom det viktigare: han ville finna den miljö eller det plan, där hans andliga vitalitet var störst — där han ostörd kunde möta det fundamentala och eviga. — »Det mest uppmuntrande faktum jag känner till», säger han, »är att människan genom en medveten kraftansträngning förmår lyfta sig själv till ett högre plan — — Jag vill driva Concord, Massachusetts och amerikanarna bort ur mitt medvetande och vara vid klart förnuft någon stund varje dag. Jag önskar glömma bort en hel del av det vardagliga, alla låga, inskränkta och futtiga individer — och därför går jag ut till denna ensamhet, där tillvarons problem stå klarare framför mig.» Och i fråga om denna »lyftning till ett högre plan» skulle det till och med för den ovänlige och sofistiske Lowell varit hopplöst att söka påstå att inte Thoreau lyckats: beviset föreligger nämligen i form av Walden, som redan räknas bland litteraturens klassiska verk. Kände han sig inte själv ibland som Apollo, som tröttnat på Admetos’ hjordar och rymt tillbaka till Arkadien för att tävla med Pan på syrinx? Och har han inte i Walden givit oss full valuta för sin olovliga helg? Det finns fullt upp av dem som passa förträffligt att vakta korna och lägga nytt strö i båsen; men vem hanterar vassröret så bra som han?

»Vi kunna tolerera alla filosofiska riktningar — atomister, pneumatologister, ateister och teister — Plato, Aristoteles, Leucippus, Democritus, Pythagoras, Zoroaster och Confutse. Det är dessa personers attityd mera än något speciellt meddelande de göra, som drar oss till dem. Det är sant att mellan dem och deras uttolkare råder ändlös tvist. Men om det en gång gått därhän, att man börjat jämföra tolkningar, då ha alla parter fel. Som det är, förmår envar av dem lyfta upp oss till en lugn rymd, dit den minsta bubbla kan stiga så väl som den största, och förläna jord och himmel en ny färg. Varje uppriktig tanke är oemotståndlig.» (A Week on Concord River; Monday.) Besjälad av andan i denna hans förklaring får man taga del av även hans egen filosofi och inte förfalla till att över hövan tolka och systematisera den och strypa den med abstraktioner. Om någon plockat ut två sentenser ur hans text och påvisat att de stodo i uppenbar motsägelse till varandra, skulle förmodligen Thoreau svarat ungefär som Walt Whitman i ett liknande fall: »Motsäger jag mig själv? Gott; jag motsäger mig. Jag rymmer mångfalder.»

Det finns tre grundregler för litterär komposition: sanning, sanning och återigen sanning! — fastslår han på något ställe, och han hade också en teori, att man inte skulle fästa något på papperet förrän meningen kom klar och utan ansträngning »som en sten faller till marken». Han ansåg att stilens utsmyckning skulle vara »plainness and vigour». Bibliskt heroisk prosa satte han högst av allt: »God prosa, av jämn upphöjdhet, imponerar på oss ännu mera än jämngod vers, emedan den förutsätter en mera stadigvarande lyftning, ett liv mera genomträngt av storslagen tanke. Poeten gör ofta endast ett överfall, liksom parthernas ryttare, och försvinner sedan åter snabbt, skjutande pilar under reträtten; men prosaförfattaren går fram som en romersk legion, erövrar och grundar kolonier.» Om man av maximer liknande dessa tror sig berättigad att antaga, att Thoreau för egen del hör till de mera klara och lättfattliga skribenterna, tar man emellertid fel. Han älskade samtidigt det invecklade, bisarra och äventyrliga; och den jämna framställningens legionärsmarsch avbröt han ej ogärna för nöjet att flacka omkring på vinst och förlust och låta bågsträngen surra vasst av några parthiska pilskott. Hans begreppssaltomortaler, vitsar och smädelser tumla fram om varandra och ha säkert berett honom själv en ogemen tillfredsställelse. I sin konversation var han känd som en farlig man. En gång hemsöktes han under sin eremittid av en talträngd främling, som ville göra sig noga underrättad om hans levnadsvanor; Thoreau lämnade önskat besked men blev efterhand mer och mer lakonisk. Man diskuterade naturstudier, och besökaren råkade i upphetsning: »Men, Mr. Thoreau, hur är sådant möjligt: hur kan ni studera fåglar med utbyte, när ni inte skjuter dem?» — Filosofen betraktade interpellanten tankfullt: »Skulle ni anse det lämpligast att jag sköt er, om jag önskade studera er närmare?»

Ingen sanning hade något värde för Thoreau, om den inte var en konkret, upplevd, skådad sanning. Han tänker uteslutande i liknelser och metaforer; såtillvida är han helt poet. Därav hans tvära övergångar; hans brist på synligt sammanhang, hans ideliga användande av någon till synes harmlöst jordisk sats till ett språngbräde, som plötsligt låter honom hamna hos Björnvaktaren eller Orion eller »i någon lugn vrå av universum borta bakom Plejaderna». Hos honom får mycket läsas mellan raderna. Ibland får man intrycket att han nöjer sig med en snabb, förkortad, antydande stenografskrift lämpad för dagboksändamål för honom själv, men besvärlig för läsarens vidkommande. Ofta ernår han därmed förträffliga effekter i sententiös stenstil, men ofta lämnar han läsaren tveksam mellan ett flertal tydningar. Han har inga av Demosthenes’ småstenar i munnen; men det är ibland som om han sutte försjunken i en inspirerad monolog som anginge endast honom själv, mumlande spasmodiskt, med ett grässtrå eller ett stycke innerbark av en fälld »pitchpine» mellan tänderna: den nyfikne lyssnaren får höra på om han gitter och förstå vad han kan — honom kvittar det lika. Men när han är som bäst, har han inte många medtävlare inom sitt speciella område. Emerson gav honom högsta betyget som stilist, när han året efter hans död skrev: »Vid läsningen av Thoreaus dagbok märker jag ständigt kraften i hans konstitution. Denna ekliknande styrka och seghet, som jag lade märke till närhelst han strövade omkring eller hanterade redskap eller mätte upp skogslotter, samma snabba och säkra hand varmed en arbetare på fältet tar itu med något företag som jag skulle undvika som slöseri med kraft — detta visar han också inför sin litterära uppgift. Han har muskler, och han ger sig i kast med sådana företag, som jag tvingas att undvika, samt bringar dem lyckligt till slut. När jag läser honom, finner jag samma tankar, samma ande som hos mig själv; men han går ett steg längre och lägger i ypperliga bilder fram detsamma som jag skulle varit tvungen att meddela i en sömnig generalisering.»

IV

Efter något mer än två års vistelse vid Walden Pond återvände Thoreau på eftersommaren 1847 till civilisationen. Han tog till en början på nytt sin bostad hos Emerson, men flyttade efter ett år över till sin faders hus, som blev hans bostad resten av hans liv. 1849 hade han äntligen hunnit få sin första bok färdig — skildringen av den tio år tidigare företagna båtfärden på Concordfloden. Boken trycktes i tusen exemplar av en förläggare i Boston på författarens risk och fick god press men inga köpare; efter fyra år sändes restupplagan till Thoreau i Concord: förläggaren hade inte längre plats för skräpet. Thoreau gjorde den kvällen en karakteristisk reflexion i sin dagbok: »Varorna ha kommit i dag. — — De äro något mycket mera substantiellt än rykte, som min rygg tillfullo känner efter att ha burit dem uppför två trappor till samma vind där de kommo till världen. Av de tvåhundranittio exemplar som saknas ha sjuttiofem givits bort, resten sålts. Jag besitter nu ett bibliotek på nära niohundra volymer, varav jag själv författat de sjuhundra. Mina verk ligga uppstaplade i min kammare till halv manshöjd, mina opera omnia. Detta är att vara författare. Så ta min hjärnas produkter sig ut. — — Icke desto mindre tar jag nu, sittande bredvid denna döda massa, upp min penna med samma tillfredsställelse som vanligt för att fästa på papperet någon tanke eller upplevelse som jag kan ha haft.»

1854 blev Walden färdig; den gick något bättre än första försöket, kanske delvis emedan en del kritiker i den funno ett lämpligt objekt för elegant och sinnrikt gyckel. Den förskaffade honom ett antal hängivna beundrare och kom kanske honoraren på hans tidskriftsbidrag att ökas en hårsmån. Någon nämnvärd inkomst av sina litterära arbeten fick han dock aldrig. Efter Walden publicerade han intet mera i bokform. Han hade planer på ett verk om indianerna, vilka alltid livligt intresserat honom och som han begagnat varje tillfälle att studera, alltsedan han som pojke lärt sig kanotpaddling när en kringströvande spillra av penobscotsstammen gästat sina fäders fiskevatten vid Concord; men det planerade verket kom aldrig längre än till förstudier i dagboken. Monotonien i hans tillvaro i Concord avbröts genom de talrika utflykter han företog åt olika håll. Han föraktade järnvägar och var en varm anhängare av konsten att färdas till fots: han ansåg att man med den metoden »gjorde en lång resa på en kort sträcka». Som resenär till fots hade han mera tycke av Diogenes än av Apollo. Hans utrustning bestod då av en ryggsäck, en tennskål dinglande vid livremmen samt ett i Concord med omnejd berömt grönt paraply; han togs ofta av främlingar för att vara kramhandlare eller kringvandrande hantverkare, och en gång skuggades han och hans reskamrat, den metafysiske poeten Channing, under flera dagar av detektiver, som misstänkte de både märkvärdiga figurerna för att vara två efterlysta farliga landstrykare.^[1]

Av längre resor, på vilka han fick bekväma sig att delvis använda järnvägståg, företog han en tillsammans med Channing 1850 till Canada, varom han publicerade en reseskildring, A Yankee in Canada, som inte hör till hans bättre; han börjar den också uppriktigt med orden: »Jag är rädd att jag inte har så mycket att säga om Canada; vad jag huvudsakligen fick med mig därifrån var en förkylning.» Han har några tilltalande bilder från de franska områdena, tycker om de pittoreska franska ortnamnen: »fransmännen voro de enda som hade rätt att med sina nya benämningar undantränga de ursprungliga indianska» — och kommer i filosofisk stämning i den katolska domkyrkan i Montreal; men ibland är han en smula trång och knarrig, och det får kanske skrivas på förkylningens konto, när han vid åsynen av en högländare, som går på post vid citadellet i Quebec, förnumstigt meddelar »att bredvid en man i paraply (han själv) ter sig en individ i kask och musköt löjlig»; — andra skulle gissa tvärtom.

Hans strövtåg längs havskusten på Cape Cod 1849 fylla en volym i hans efterlämnade skrifter, en annan upptages av skildringen av hans tre resor till Maines skogar uppe i norr, den sista företagen 1857. Ingen av dessa reseskildringar kan på minsta sätt mäta sig med de båda böcker han själv publicerade — naturligt nog, ty de innehålla endast de omedelbara dagboksreferaten och utkasten och sakna nästan helt den överarbetning, som han under så många år var sysselsatt med beträffande Walden och A Week on the Concord River. Men flera av bilderna från Maine äro likväl storslagna: där var han i sitt element med urskogar och berg, indianska vägvisare, kanotfärder, forsar och portages — scenerier av en helt annan vildhet och ursprunglighet än Concords omgivningar förmådde erbjuda. Anmärkningsvärd och tilltalande är den sida hos honom, som kom honom att anse allt dödande av vilda djur motbjudande; han föredrog att botanisera och anteckna skogsfåglars lockrop framför att deltaga i sitt ressällskaps älgskytte.

Under sina sista år kom Thoreau att med eller mot sin vilja i någon mån dragas ut ur sin kontemplativa filosofexistens för att blanda sig i politiska diskussioner. Från 1850 blev slavfrågan stadigt mer och mer brännande och kom mer än en av transcendentalisterna att klättra ner till den politiska arena, vars damm och skrän de så djupt avskydde. Alla voro mer eller mindre abolitionister, och Concord utgjorde en av stationerna på den »underjordiska banan», längs vilken förlupna negerslavar förhjälptes till Canada och friheten. Thoreau var en av de mest nitiska, för att inte säga fanatiska, medlemmarna av antislavpartiet, författade en uppsats om »Berättigad Olydnad mot Staten» samt förklarade — utan att kanske ana på vilket fruktansvärt sätt hans ord snart skulle illustreras — »att dessa stater måste upphöra att hålla slavar, om det så skulle kosta dem deras statliga existens». Häri utgjorde han en så skarp motsats som möjligt till sin samtida store rival som vildmarksskildrare och naturlivsdyrkare, historikern Francis Parkman, som ungefär samtidigt fastslog i stenstil, att hans belåtenhet skulle vara fullständig »if all niggers could be knocked on the head, and as many abolitionists as could be conveniently brought together».

I början av år 1857 besöktes Concord av en av de märkligaste och mest namnkunniga aktiva kämparna mot slaveriet, John Brown, då just återvänd från ett privat fälttåg mot slavmännen i Kansas och i stånd att bland transcendentalisterna förevisa den järnkedja, varmed en av hans söner fjättrats och torterats av motståndarna. Thoreau, som gjorde hans närmare bekantskap, greps djupt av denne enkelt allvarlige man, som »tog sina befallningar från Gud och från ingen annan» och som förefaller ha verkat som en återuppstånden från Cromwells dagar; han kallade honom »en av dessa puritaner, som man hör så mycket talas om men så sällan träffar på». Två år senare upprepades besöket, och kort efter detta startade Brown med en liten skara anhängare sitt sista korståg — det bekanta försöket mot slavägarna i Virginia, som slutade med att han omringades av utkommenderad militär och med ett fåtal överlevande efter en skarp träffning kapitulerade vid Harpers Ferry samt sedan efter tre veckors rättegång hängdes som upprorsmakare. Denna episod gav Thoreau anledning att offentligt framträda med ett »Försvar för kapten John Brown», hållet som föredrag innan ännu Brown hängts, fullt av flammande indignation och med Brown ställd upp som en fläckfri karaktär och en hjälte vid en tidpunkt, då alla människor av båda partierna kappades om att framställa honom som en stråtrövare eller rubbad fantast. Detta föredrag samt ett något senare, »Browns sista dagar», innehålla något av det ypperligaste Thoreau skrivit. Betänksamma vänner varnade honom, när han offentliggjort meddelandet att han ämnade uppträda till Browns rättfärdigande; men han svarade kort, att han inte vänt sig till dem för inhämtande av råd utan endast för att meddela att han ämnade tala.

Inbördeskriget stod nu omedelbart för dörren. Den 12 april 1861 small första skottet vid Fort Sumter; Lincoln kallade folk under fanorna; och inom kort sjöngo de federala soldaterna på marsch visan om John Brown — när de inte hade Lee eller Stonewall Jackson alltför tätt i hälarna. Men frågans slutliga avgörande fick Thoreau inte uppleva. Hösten 1860 förkylde han sig under sysslandet med att räkna årsringar på trädstubbar när marken var snötäckt; ehuru sjuk lät han inte övertala sig att avstå från ett föredrag som han lovat hålla; och när han till sist sökte läkarvård, hade lungsot redan hunnit utvecklas. För att söka förbättring reste han följande år västerut till Minnesota, men det utbrutna kriget tyngde honom mycket; han sade, att han var sjuk för sitt land, och att han aldrig skulle kunna tillfriskna så länge kriget varade. Han återvände snart hem, och fram på nyåret 1862 blev det tydligt, att sjukdomen inte stod att hejda. Han såg sin förestående död i ansiktet utan att märkbart blinka; så länge han förmådde vistas uppe, deltog han i familjens måltider som vanligt; in i det sista begärde han varje dag sina manuskript och iordningställde anteckningarna från sin sista resa till Maines skogar. Han lät bära ner sin säng från sin vindskammare för att lättare kunna ta emot besökande vänner: man har bevarat några karakteristiska yttranden till dem från hans sista tid. — »Tja, Mr. Thoreau, vi måste alla gå bort förr eller senare», sade någon Eliphas eller Zophar i brist på bättre trösteord. »När jag var pojke», svarade Thoreau, »lärde jag att jag skulle dö och är därför inte överraskad nu; ni är så nära döden som jag.» — Någon frågade honom, om han hade slutit fred med Gud. »I never had any quarrel with him», genmälte filosofen lugnt. En annan försökte underhålla honom med konversation angående livet efter detta, men han vägrade sin medverkan: »Låt oss ta en värld i sänder!» Hans biograf, Henry S. Salt, talar i detta sammanhang om den järnhårda självbehärskning, som han skulle ha ådagalagt under sin sista tid och bland annat manifesterat i var som de anförda; men det är att bevisa hans praktiska filosofi alltför liten heder. Det föll sig säkert naturligt för honom att skiljas hädan utan onödigt bråk och att betrakta döden med oskyddade ögon. Hans filosofi gick djupare än till skinnet.

Den 6 maj 1862, en vacker vårmorgon, bad han, efter att ha andats in doften från en bukett hyacinter, att bli rest upp till sittande ställning i sängen; andedragen blevo efterhand svagare, och han dog lugnt utan dödskamp. Hans sista urskiljbara ord voro »moose» och »Indian»: i en sista syn försattes han måhända tillbaka till skogarna uppe i Maine — kanske på nattvakt vid älgbetena i de högtidliga vildmarkerna nedanför Mount Ktaadn — eller styrande björknäverkanoten utför Penobscotflodens forsar tillsammans med sin indianske båtförare Joe Polis — en av de få människor som helt vunnit hans hjärta. Han begrovs på Concords kyrkogård — Sleepy Hollow — tätt intill den plats där sedan också Hawthorne fick vila. Emerson talade vid graven; och säkert kände redan de kringstående, vad eftervärlden sedermera allt klarare insett — att det var en sann Nimrods ättling och en stor jägare inför Herren, som här hade nått sitt spårs slut och nöjd lagt sig till ro.

De ord som borde stå som hans epitafium, har han, som Henry Salt säger, själv skrivit; de kunna inte översättas. — »My greetest skill has been to want but little. For joy I could embrace the earth. I shall delight to be buried in it. And then I think of those among men who will know that I love them, though I tell them not.»

Frans G. Bengtsson.

1. Det är synd, att den för övrigt goda notisen om Thoreau i Nordisk Familjebok vanprydes av det porträtt, där han uppträder i en monstruös skepparkrans. På det vanligen reproducerade, mera tilltalande porträttet från hans senare år ser man honom med ett långt skägg som anstår en filosof och skogsman. Han beskrives som medellång, proportionerligt byggd, med ordinär panna, väderbrynt hy, djupt liggande blågrå ögon, lång romersk näsa, mera efter hök- än örn-modell — »lik Cæsars», stor mun med hoppressade, något putande läppar, brunt skägg, figuren alltid mycket rak, god kroppsstyrka och stor uthållighet, allmänt uttryck av självsäker beslutsamhet och fullkomlig fysisk oförskräckthet, något kantigt och träaktigt i skick och rörelser.