Skogsliv vid Walden/Kap 01

←  Förord

Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau Översättare: Frans G. Bengtsson Bostad, kläder och uppehälle

Var jag levde och vad jag levde för  →

BOSTAD, KLÄDER OCH UPPEHÄLLE

När jag skrev denna bok, eller i varje fall det mesta av den, levde jag ensam, i skogarna, en mil från närmaste granne, i ett hus jag själv byggt vid stranden av en skogstjärn, benämnd Walden Pond, i Concord, Massachusetts; jag förskaffade mig under denna tid mina existensmöjligheter uteslutande genom mina händers arbete. Jag tillbringade där en tid av två år och två månader. För närvarande har jag återvänt till ett civiliserat liv.

Jag skulle inte tränga mig på mina läsare med en redogörelse för mina förhållanden, om inte grannar och bekanta visat stor nyfikenhet för detta mitt sätt att leva — en nyfikenhet, som andra kanske skulle vara frestade att anse såsom närgångenhet, men som jag inte anser närgången alls utan tvärtom mycket förklarlig och tillbörlig. Jag har blivit tillfrågad om hur jag kunde skaffa mig föda, om jag inte kände mig mycket ensam, om jag inte var rädd, med mera i den stilen. Andra ha önskat få veta, hur stor del av mina inkomster jag använde till välgörande ändamål; personer med stor familj ha frågat, hur många fattiga barn jag underhöll. Jag ber därför mina obekanta läsare om ursäkt, när jag nu går att i denna bok besvara en del sådana spörsmål. I de flesta böcker lyser första personens pronomen, Jag, med sin frånvaro; här kommer det att bibehållas; det är ungefär hela skillnaden mellan mig och andra egoister. Vi glömma allt som oftast att det, när allt kommer omkring, alltid är första personen som talar. Jag skulle inte tala så mycket om mig själv, ifall det funnes någon annan som jag vore lika förtrogen med. Olyckligtvis är jag nu bunden vid detta tema på grund av min inskränkta erfarenhet. Vad mera är: jag själv fordrar för min del alltid av varje författare först och främst en enkel och allvarlig redogörelse för hans eget liv och inte endast vad han hört om andras; en redogörelse av det slag som han skulle sända sina anförvanter från ett fjärran land; har han nämligen verkligen levat, i detta ords djupa och allvarliga betydelse, måste det ha varit i något land fjärran från mig. Kanske kunna dessa blad särskilt ha något att säga åt fattiga unga män, som studera. Läsare i övrigt få ta för sig av de delar, som ha tillämplighet på dem. Jag hoppas att ingen skall kränga på sig min rock så att den spricker i sömmarna, ty den kan vara till nytta för någon som den verkligen passar.

Jag vill gärna säga någonting — inte så mycket angående kineserna eller invånarna på Sandwichöarna — som just angående er, som läsa dessa sidor; någonting beträffande er metod att leva och att gestalta edra livsbetingelser, vad den innebär, huruvida det är nödvändigt att den skall vara så otillfredsställande, och om den inte kan förbättras lika lätt som bibehållas oförändrad. Jag har flackat omkring rätt mycket i Concord; och överallt — i affärer och på kontor och på åkerfält — har det tyckts mig som om innevånarna höllo på med att sona sina synder på många iögonenfallande sätt. Vad jag hört om brahminer, som sitta utsatta för fyra eldar och stirra in i solskivan; eller placera sig hängande med huvudet nedåt över ett bål; eller se mot himlen över axeln, tills det blir omöjligt för dem att återta sin naturliga ställning och de med sin omvridna hals inte kunna svälja annat än flytande föda; eller kedja sig för livet vid en trädstam; eller färdas på kålmaskars sätt, mätande vägen med sin kroppslängd, genom vidsträckta provinser; eller vistas på ett ben på toppen av en pelare: till och med sådana exempel på medveten botgöring äro knappast mera otroliga och förvånansvärda än de scener jag dagligen blir vittne till. Herkules’ tolv storverk voro småsaker i jämförelse med dem, som mina grannar ha åtagit sig; ty de voro endast tolv och togo slut någon gång; men aldrig såg jag mina medmänniskor avliva något vidunder eller göra slut på något arbete en gång för alla. De ha icke någon vän Iolaos till hands för att bränna såren efter hydrans avhuggna huvuden; utan så snart ett huggits av, skjuta tvenne nya upp.

Jag ser unga män, mina grannar, vilkas olycka består i att de ha ärvt egendomar, hus, boskap och husgeråd; ty dessa äro ting, som det är enklare att komma i besittning av än att bli kvitt igen. Det hade varit bättre för dessa människor att födas på öppna fältet och ammas av en varghona; då hade de med mera oförvillad blick kunnat utstaka sin egen väg. Vem danade dem till torvans slavar? Varför måste de idissla sextio tunnland, när en människa endast är tvingad att äta en handfull jord? Vem befaller dem att börja gräva sina gravar så snart de äro födda? Nu få de försöka leva ett mänskligt liv, stretande under tyngden av alla dessa döda ting så gott det går. Hur mången stackars odödlig själ har jag inte mött, som varit nästan krossad och tillplattad under sin börda, där han kravlat längs livets väg och skjutit framför sig en ladugård med sjuttio fots långsidor och aldrig rensade augiasstall samt hundra vidhängande tunnland jord — åker, vall, betesmark och skogslott. De egendomslösa, som inte tyngas och snärjas av all denna onyttiga ärvda bråte, finna det vara arbete nog att uppodla och kultivera några få kubikfot kött och blod.

Människor gå till sitt arbete, fångna i ett missförstånd. Största delen av deras liv plöjes ned i jorden som gödsel. På grund av vad de tro vara ödets egen nödvändiga befallning syssla de, såsom den gamla boken säger, med att hopsamla skatter, som mal och rost skola förtära samt tjuvar skola bryta loss och stjäla bort. Det är ett liv för dårar, såsom de skola bli varse när de nått dess slut om inte förr. Det är sagt, att Deukalion och Pyrrha skapade människor genom att kasta stenar bakåt över sitt huvud:

Inde genus durum sumus, experiensque laborum,
et documenta damus qua simus origine nati.

Allt sedan dess är vår släkt född hård, strävt danad att utstå
mödor — vittnande än, att vi räkna från stenar vårt ursprung.

Så går det, när man blint lyder ett ovederhäftigt orakel och kastar stenar bakom sig utan att se efter var de falla.

De flesta människor äro, även i detta jämförelsevis fria land, så helt tagna i anspråk av livets ytliga omsorger och onödigt förgrovade arbeten, att de alls icke kunna nå dess bättre frukter. Deras fingrar ha blivit alltför klumpiga av överdrivet arbete och skälva alltför mycket. Den arbetande har ingen tid övrig för sant oberoende; han kan aldrig komma i relation till sin omgivning såsom människa till människa; sådant skulle försämra hans marknadspris. Han har inte tid att vara annat än en maskin. Hur skulle han kunna draga sig till minnes all sin okunnighet — vilket vore nödvändigt för hans utveckling — när han ständigt och jämt gör framgångsrikt bruk av sina kunskaper? Vi skulle föda och kläda honom gratis och förfriska honom med våra stimulanser, innan vi döma honom. Vår naturs finaste egenskaper kunna liksom daggen på frukt endast bevaras genom den omsorgsfullaste behandling. Likväl umgås vi varken med oss själva eller med andra så varligt.

Vi veta alla, att många bland er äro fattiga, finna det hårt att leva och stundom så att säga flämta efter luft. Jag tvivlar inte på, att några bland er, som läsa denna bok, äro ur stånd att betala de middagsmål ni förtärt, eller de kläder och skor som hastigt hålla på att bli utnötta; kanske ha ni slagit er till ro vid denna bok för att förbruka en lånad eller stulen timma, som edra fordringsägare gå förlustiga. Det är mycket tydligt för mig — ty min syn har skärpts av erfarenheter — att många bland er leva ett slags lågt kringstrykarliv på de obestämda gränsmarker, där ni alltid försöka komma in i något företag och komma bort från en gäld, en gammal historia, som det gamla folket i Latium kallade æs alienum, en annans koppar, emedan några av deras mynt voro av den metallen. Och ni leva, och ni dö, och ni begravas — ständigt av detta »en annans koppar» — i det ni alltid lova att betala, lova att betala, i morgon — och dö insolventa i dag; sökande framgång och görande reklam på Gud vete hur många sätt, endast undvikande dem, som rendera straffarbete: genom lögner, smicker och röstskoj, genom att krypa in i ett nötskal av hövlighet, eller genom att flytta ut i en atmosfär av tunn och dimmig storslagenhet, bara för att övertala er granne att låta er göra hans skor eller hans hatt eller hans vagn eller importera hans specerier; varigenom ni göra er själva eländiga och sjuka under ert jäkt att spara samman till ohälsans dagar — att spara samman något i en gammal kista eller i en strumpa bak tapeten eller, säkrast av allt, i en bankbyggnad av tegel — var som helst, mycket eller litet, det gör detsamma.

Ofta förvånar det mig, att vi kunna vara tillräckligt lättsinniga att ha tankar till övers för den grova men i viss mån främmande sorts träldom, som kallas negerslaveri; det finns ju så många andra starka och sluga makter som förslava både nord och söder. Det är hårt att ha en uppsyningsman i södern över sig; det är värre att ha en här i norden; men värst av allt är det att vara sin egen själs slavdrivare. Man talar om det gudomliga i människan! Se på formannen, som färdas till marknaden; rör sig något gudomligt inom honom? Hans högsta plikt — det är att fodra och vattna sina ök. Vad är hans öde för honom jämfört med skeppsfrakter och marknadspris? Är han inte kusk hos en, vars eviga befallning är: »Gno på!» Hur pass gudalik och odödlig är han? Hans liv går i krok och slingring, var dag fyllt av en ny obestämd ängslan; han är varken odödlig eller gudomlig, utan slav och fånge under sina egna åsikter om sig själv, ett rykte format av egna gärningar. Allmänna meningen är en svag tyrann jämförd med vår privata uppfattning om oss själva. Det är vad en människa tänker om sig själv, som bestämmer, eller rättare utpekar riktningen av, hennes öde. Självfrigörelsen från slaveri, om så bara i de jagets västindiska provinser, som kallas dröm och fantasi — vilken Wilberforce finns för att åvägabringa detta? Och tänk sen också på de ädla damerna av i dag, som syssla med toilettgöromål intill domen för att inte förråda ett opassande intresse för sitt öde! Som om man kunde döda tiden utan att såra evigheten!

Mängden av människor lever ett liv av stilla förtvivlan. Det som kallas resignation är förtvivlan som stelnat. Från den tröstlösa staden gå vi ut på den tröstlösa landsbygden, och vi få gå att hämta hugsvalan hos vesslors och myskråttors tappra oberoende. En invand, omedveten förtvivlan ligger till och med gömd under vad som kallas mänsklighetens spel och förströelser. Det finns intet element av lek i dem, ty detta kommer endast efter förädlande arbete. Men det är ett vishetens kännemärke att icke vara hänvisad till förtvivlade företag.

När vi överväga vad som utgör människans sanna bestämmelse samt vari livets verkliga nödvändigheter och betingelser bestå, förefaller det, som om människorna frivilligt hade valt sitt sätt att leva på den grund, att de föredraga detta sätt framför varje annat. Men i själva verket tro dessa människor helt uppriktigt att det inte fanns något val alls. Vakna och friska naturer påminna sig dock, att solen gick upp klar. Det är aldrig för sent att överge våra fördomar. Inga tankens eller handlingens vanor, de må vara hur gamla som helst, förtjäna tilltro utan bevis. Det, som envar i dag upprepar eller tyst passerar förbi såsom en obestridlig sanning, kan visa sig vara falskt sken i morgon — skeva åsikters tunna rök, fastän mången trott det vara ett moln i stånd att vattna fälten med befruktande regn. När gamla människor predika, att du inte kan göra en sak, gör den bara då och finn att det mycket väl går för sig! Gamla banor för gammalt folk och nya för de unga! En gång i världen fanns det till äventyrs gamla slughuvuden, som inte ägde tillräcklig kunskap för att samla bränsle och hålla lägerelden vid liv; yngre släkten stoppa nu lite torr ved under en ångpanna och slungas runt jorden med fåglars hastighet, på ett sätt som kunde ta livet av gammalt folk. Ålderdomen är på intet sätt lämpad till lärare bättre än ungdomen; den har inte tagit vara på så mycket som den har förlorat. Man kan nästan tvivla på, att den visaste människa inhämtade något av absolut värde endast genom livserfarenhet. I allmänhet ha de gamla intet råd av värde att ge de unga; deras erfarenheter ha varit alltför ensidiga och deras liv alltför stora misslyckanden — på grund av rena tillfälligheter, tro de själva; i lyckligaste fall ha de som gamla kvar litet av den tro, som motsäger deras erfarenhet: då är allt man han säga, att de äro mindre unga än de en gång voro. Jag har nu tillbragt trettio år på denna planet, och fortfarande återstår mig att få höra den första stavelsen av ett värdefullt och ärligt menat råd från någon äldre än jag. De ha aldrig sagt mig något och förmå troligen inte heller säga mig något om vad som är av vikt. Här har jag livet, ett vågspel till stor del ännu oprövat av mig; det gagnar mig intet, att de redan prövat det. Om jag nu besitter någon erfarenhet som jag anser värdefull, gör jag alltid den reflexionen, att just detta sade mina visa rådgivare ingenting om.

En farmare förklarar för mig: »Det går inte att leva uteslutande på växtämnen, de äro inte benbildande» — och därför viger han nitiskt en del av sin dag åt att förse sig med benbildande substans; i trots av att han, medan han pratar med mig, vandrar bakom sina oxar, som med ben åstadkomna av växtämnen skaka honom och hans plog i väg över varje hinder. Några ting äro verkliga livsförnödenheter i vissa kretsar, bland de mest hjälplösa och infekterade, under det de på andra platser ännu äro en lyx och hos andra helt okända.

Det finns människor, som ha den känslan, att all livets mark redan har beträtts av deras föregångare, och att alla problem sedan länge tagits upp till behandling. Enligt Evelyn »föreskrev Salomo botemedel till och med för trädens sjukdomar, och romerska lagkarlar ha fastslagit hur många gånger man utan att göra intrång får beträda sin grannes mark för att samla ekollon, som fallit på hans sida om rågången, samt hur stor del av ollonen bör utgöra hans andel». Hippokrates har föreskrivit det rätta sättet att skära naglar: jäms med fingertoppen, varken längre eller kortare. Utan tvivel är den känsla av trötthet och leda, som kommer en att anse livets alla möjligheter och glädjeämnen utnyttjade, precis lika gammal som Adam. Men människans förmåga har ingen mätt; och vi kunna inte avgöra någons möjligheter genom att åberopa precedensfall, ty alltför litet har ännu blivit prövat. Vilka dina misslyckanden än ha varit hittills — var inte nedstämd på grund av dem, ty vem skall kunna påbörda dig allt vad du lämnat ogjort?

Vi kunna bli varse livets möjligheter genom tusen enkla prov; som till exempel endast den tanken för mig, att samma sol, som mognar bönorna i min täppa, belyser ett helt system av jordklot likt detta. Hade jag haft den tanken till hands, skulle kanske ett par misstag förebyggts. Det var inte i det ljuset jag hackade dem. I hur underbara trianglar bilda inte stjärnorna hörnen! Vilka fjärran och olikartade varelser betrakta inte en och samma stjärna just i detta ögonblick! Naturen och det mänskliga livet äro så mångfaldiga som våra kroppsliga egenskaper. Vem kan förutsäga vad livet har för avsikter med någon annan? Kunde något större underverk tänkas, än om vi vore i stånd att genomtränga djupet av varandras ögon för ett enda kort moment? På en timme skulle vi genomleva alla jordens skeden — ja, alla världars alla åldrar. Historia, poesi, mytologi: — intet slags tänkbart studium av främmande erfarenheter skulle vara så märkvärdigt och lärorikt som detta.

Största delen av vad mina grannar anse gott och lovvärt, anser jag i mitt inre vara dåligt; och om jag ångrar något är det i allmänhet mitt så kallade goda uppförande. Vilken besatthetens demon lockade mig till detta? Kom med de visaste ord du har på lager, gamle man — du som har levat i sjuttio år och ernått en sorts berömmelse — jag hör trots allt en oemotståndlig röst som lockar mig bort från allt sådant. En generation överger en annans livsfilosofi som ett strandat fartyg.

Det förefaller mig, som om vi kunde taga en hel del ting på god tro på helt annat sätt än som nu sker. Vi kunna göra oss av med just så mycken omsorg om oss själva, som vi uppriktigt äro i stånd att bestå något annat. Naturen är lika väl anpassad efter vår svaghet som efter vår styrka. Den oupphörliga vaksamhet och ängslan, som många leva under, är en sorts nästan obotlig sjukdom. Vi lockas att överdriva betydelsen av vad vi uträtta; men jämfört med allt vad vi icke hinna med, är det ingenting att tala om. Hur vaksamma och aktgivande äro vi inte, alltid beslutna att inte leva på förtröstan om vi på något sätt kunna undvika det; på utkik hela dagen för att på kvällen motvilligt mumla våra böner och förtro oss åt det ovissa. Vi tvingas så att ta allt grundligt och genomallvarligt; vi vörda vårt liv och förneka möjligheten av en förändring. Det måste vara så, säga vi; men det finns så många olika sätt som radier i en cirkel. All förändring är ett under för den eftertänksamme; men det undret äger rum vart ögonblick. Confutse har sagt: »Att vara medvetna om vår kunskap om vad vi veta och om vår okunnighet om vad vi icke känna till, det är sann kunskap». När en människa har lyckats förvandla någonting från att vara en bild i hennes fantasi till att ingå som del i hennes förstånd, har hon gjort något som andra skola göra efter, och som skall komma dem att forma sitt liv på en förändrad grundval.

Låt oss alltså för ett ögonblick överväga vad största delen av dessa åsyftade bekymmer och mödor ha sin rot i, och i hur hög grad det verkligen kan sägas vara nödvändigt att leva fjättrad av dagliga omsorger. Det kunde ha sin betydelse att leva ett primitivt eremitliv — låt vara mitt i en omgivande civilisation — om så endast för att komma underfund med vilka de oundgängligaste livsbehoven verkligen äro och vilka sätt som ha använts för att ernå dem; på samma sätt som det skulle vara lärorikt att bläddra i journalen i ett gammalt köpmanshus för att lära vilken sorts varor kunderna varit mest begärliga efter. Ty generationernas framsteg ha endast haft ringa inverkan på vår tillvaros betingelser; liksom våra skelett troligen icke skulle kunna skiljas från våra förfäders.

Med orden oundgängligt livsbehov menar jag vadhelst bland allt det människan ernår genom egna ansträngningar, som antingen från första början eller genom mycket lång vana har blivit så viktigt för människans liv, att få eller ingen, vare sig på grund av primitivitet eller fattigdom eller filosofisk övertygelse, försöka taga sig fram utan detsamma. För många varelser existerar i så fall endast ett livsbehov, födan. För präriens bison är det några få tum ätbart gräs jämte vatten att dricka; dessutom är han möjligen i behov av skydd i skogarna eller bergens skugga. Intet bland djuren behöver mera än föda och skydd. Människans behov i vårt klimat kunna uttömmande ordnas under de olika rubrikerna Föda, Skydd, Beklädnad och Eld; icke förr än vi förskaffat oss dessa nödvändigheter äro vi i stånd att ägna oss åt livets sanna problem i frihet och med utsikt till framgång. Människan har uppfunnit icke allenast hus utan även kläder och kokad föda; och möjligen har elden, genom en tillfällig upptäckt av dess välgörande värme, från att i början vara en lyx småningom genom lång vana blivit en nödvändighet för oss. Kattor och hundar förvärva sig samma behov av elden. Genom lagom skydd och beklädnad bibehålla vi på förnuftigt sätt vår inre värme; men när vi gå till överdrift med dessa ting samt dessutom lägga till bränsle, vilket vill säga att åstadkomma en större yttre värme än vår naturliga inre, kan man i viss mån säga att vi börja koka oss själva. Darwin säger på tal om infödingarna i Eldslandet, att medan han själv och hans kamrater, väl klädda och placerade närmast lägerelden, långt ifrån kände sig särskilt varma, kunde han se dessa nakna vildar, som sutto längre bort, badande i svett vid en sådan ovand stekning. Sålunda gå, efter vad vi höra, australierna nakna utan olägenheter, medan européerna skälva i sina kläder. Skulle det vara omöjligt att förena dessa vildars härdade konstitution med den civiliserade människans intellektuella företräden?

I varje fall består alltså för oss den stora nödvändigheten i att uppehålla våra kroppars organiska värme. Och vilka mödor underkasta vi oss inte för detta mål, inte allenast beträffande föda, kläder och skydd, utan även beträffande våra sovplatser, i det vi röva fjädrar från fåglars bon och bröst för att iordningställa detta skydd inom ett skydd, liksom mullvaden som har sitt läger av gräs och blad vid inre änden av sin lya! Den fattige brukar klaga över att detta är en kall värld; och till köld såväl i bokstavlig som överförd betydelse hänföra vi alltid en stor del av våra lidandens orsaker. I några klimat möjliggör sommaren för människan där att leva ett slags elyseiskt liv. Där är elden överflödig utom för tillagande av föda; solen träder där i stället för härdens eld, och många frukter kokas tillräckligt av dess strålar; allt under det att föda i allmänhet är mer lättillgänglig och mer omväxlande samt kläder och skydd helt eller delvis överflödiga. Jag finner, att under nuvarande förhållanden och i detta land komma näst efter de oundgängliga nödvändigheterna dels ett antal verktyg, kniv, yxa, spade etc., dels — för den som vill studera — lampljus, skrivdon och tillgång till ett fåtal böcker, allt saker som kunna erhållas med ringa kostnad. Likväl fara många, som icke äro visa, till barbariska och ohälsosamma trakter samt ägna sig där åt handel under tio eller tjugo år i avsikt att sedan till slut vara i stånd att leva — det vill säga hålla sig varma — hemma i Nya England och efter kort tid dö där. De rika inskränka sig inte till att hålla sig lagom varma, utan leva onödigt upphettade; som jag nyss nämnde koka de sig själva, naturligtvis à la mode.

De flesta av livets lyxvanor och många av dess så kallade bekvämligheter äro inte endast umbärliga; de äro i själva verket positivt i vägen för höjandet av mänsklighetens nivå. Beträffande lyx och bekvämlighet ha alltid de visaste levat ett enklare och torftigare liv än de fattiga. Ingen människoklass har någonsin varit fattigare på yttre rikedomar än de gamla filosoferna hos kineser, hinduer, perser och greker; ingen har heller varit rikare på inre. Vi veta inte mycket om dem; det är i själva verket märkvärdigt, att vi veta något alls om dem. Samma sak gäller om de mera moderna reformatorerna och välgörarna. Ingen kan vara en vis och opartisk granskare av människolivet, om han inte studerar det från en egen ståndpunkt av vad vi skulle kalla frivillig fattigdom. Ett liv i lyx har lyx till frukt, vare sig i lantbruk, handel, litteratur eller konst. Nu för tiden finns det professorer i filosofi, men det finns inga filosofer. Likväl är det berömvärt att leva. Att vara filosof vill inte bara säga att göra märkvärdiga och svåra tankeutredningar, ej ens att grunda en skola, utan det innebär att älska visheten så högt att man lever i överenstämmelse med dess bud ett liv av enkelhet, oberoende, vidhjärtenhet och tilltro. Det innebär att lösa några av livets problem, ej endast teoretiskt utan praktiskt. Stora lärdas och tänkares framgång är oftast hovmannamässig, icke kunglig eller manlig. De ordna det så, att de kunna leva traditionellt, just som deras fäder före dem, och äro icke på något sätt vägvisare för en ädlare mänsklighet. Men varför degenerera människor över huvud taget? Varför dö familjer ut? Vari består det slags lyx, som försvagar och förstör nationer? Äro vi säkra på, att något sådant inte är till finnandes i våra egna liv? Filosofen måste vara framom sin tid även i sitt utvärtes sätt att leva. För honom spela inte föda, skydd, kläder och värme samma roll som för hans samtida. Hur kan en människa vara filosof utan att vidmakthålla sina kroppsfunktioner genom bättre metoder än grannarna förstå att använda?

När en människa säkrat sitt behov av kroppsvärme genom de olika metoder, jag nämnt, vad behöver hon sedan? Säkert inte ytterligare värme av samma slag, ännu rikligare föda, större och praktfullare hus, finare och tjockare kläder, talrikare, stadigvarande och ännu hetare eldar m. m. När man skaffat sig nödvändigheterna, finns det ett annat alternativ än att sen skaffa sig överflödigheter, och det är att verkligen börja leva nu, sedan man blivit permitterad från enklare sysslor. Mullen är lämplig för plantan, ty denna har nu sänt sin rot i jorden och den kan därför börja förtröstansfullt skjuta mot höjden. Varför har människan rotat sig så fast vid jorden om inte för att vara i stånd att med motsvarande kraft spira mot himlen; ty de ädlare växterna värderas för de frukter de framalstra i luften och ljuset, högt ovan marken, och behandlas inte som de enklare grönsaker, vilka även om de äro tvååriga, endast odlas tills de ha färdigbildat sin rot och ofta till och med få toppen avskuren till detta ändamåls främjande, så att man knappt kan veta när deras rätta blomningstid är inne.

Jag dristar mig visst inte att skriva regler för de starka och tappra naturer, som sköta sina egna affärer vare sig de vistas i himmel eller helvete, och som kanske bygga praktfullare och slösa kungligare än de rikaste utan att någonsin utarma sig själva och utan att bekymra sig om några principer för sitt liv — om det nu verkligen finns några sådana, vilket man helst vill tro; inte heller predikar jag för dem, som finna sin uppmuntran och eggelse just i tingens nuvarande tillstånd och tala om det med älskares beundran och entusiasm — och i viss mån räknar jag även mig själv till dessa; jag talar inte till dem, som ha sin givna sysselsättning klar framför sig, likgiltigt i vilka omständigheter för övrigt och om de veta om det eller ej; utan jag vänder mig framför allt till de talrika missnöjda, som maktlöst beklaga sig över sin tids och sitt ödes hårdhet, när de i själva verket vore i stånd att själva förbättra sin lott. Det finns många som klaga högljuddast och otröstligast av alla, emedan de som de säga uppfylla sin plikt. Jag tänker även på sådana, som till synes äro förmögna, men i själva verket de fattigaste av alla, nämligen de som ha samlat skrot och skräp och inte veta hur de skola använda det eller bli kvitt det och sålunda blott ha smitt sina egna gyllne fjättrar.

Om jag skulle försöka berätta, hur jag strävat att leva mitt liv under många år, skulle det troligen förvåna dem bland mina läsare som på förhand äro något bekanta med mitt liv; och det skulle alldeles säkert förvåna dem som inte känna till något om mig. Jag skall endast antyda några av de strävanden jag hängivit mig åt.

I varje väderlek, under varje timma och natt, har jag velat fördjupa och gripa ögonblicket — ja, skära ett märke i min käpp vid fångsten av detsamma; jag har strävat att känna mig stå på den linje, där två evigheter mötas, det förflutna och det kommande, och att gå på så längs den linjen. Förlåt mig några dunkelheter, ty det finns flera mysterier i mitt fack än i de flesta andras; och ehuru de icke beslöjas frivilligt, äro de likväl oskiljaktiga från ämnets egen natur. Jag ville gärna säga allt jag vet om saken och aldrig sätta »Tillträde förbjudet» på min port.

En gång för länge sedan förlorade jag en hund, en häst och en turturduva, och jag följer ännu deras spår. Och talrika äro de resenärer, som jag talat med angående dem och för vilka jag beskrivit deras väg samt till vilka tillrop de lystrade. Jag har mött en eller två, som hade hört hunden och urskilt ljudet av springarens trav, och som till och med hade sett duvan försvinna bak en sky; och de tycktes lika ivriga att återfinna dem som om de förlorat dem själva.

Att vara tidigt nog på väg för att ej endast hinna före en soluppgång eller en dagning utan om möjligt hinna före Naturen själv! Hur många morgnar både sommar och vinter har inte jag, långt innan mina grannar vaknat till sitt arbete, redan varit i full fart med mitt! Säkert ha många invånare i min hemstad mött mig på min återväg från detta mitt företag, farmare på väg till Boston i dagningen eller timmerhuggare vandrande till sitt arbete. Det är sant att jag aldrig var till någon hjälp för solen vid dess uppgång, men tro mig, det var av stor betydelse att endast vara närvarande då den ägde rum.

Så många höstdagar, ja vinterdagar också, tillbragta utanför byn under försök att höra det bud som var i vinden och att vidarebefordra det snabbt! Jag satsade nästan alla mina tillgångar på det företaget och höll på att dessutom förlora andan genom att ständigt sträva i motvinden. Om det hade haft någon betydelse för ett av de politiska partierna, tvivla inte på att det då skulle stått tryckt i tidningen bland de färskaste nyheterna! Vid andra tillfällen har jag suttit på post på någon sluttning eller klippbrant, för att varsla ankomsten av något okänt; eller har jag om aftnarna på någon kulle väntat på att skyn skulle släckas och att jag kanske skulle fånga någonting — fast mycket fångade jag aldrig, och det lilla jag fick brukade liksom manna från himlen upplösas och försvinna i solen på nytt.

Under lång tid var jag reporter åt en tidning av ganska begränsad cirkulation, vars redaktör aldrig har sett sig i stånd att trycka flertalet av mina bidrag. Emellertid medförde mitt arbete i det fallet sin egen belöning.

Under många år var jag självutnämnd inspektör över alla stöstormar och skyfall och gjorde min plikt samvetsgrant; dessutom var jag uppsyningsman, om inte över landsvägarna så åtminstone över alla skogsstigar och genvägar, vilka jag höll öppna och i framkomligt skick alla årstider, med broar över klyftorna varhelst en ensam vandrares spår kunde få mig att tro att jag skulle vara till nytta.

Jag har hållit ett öga på traktens förråd av otämda djur, vilka vålla den samvetsgranne herden stort besvär genom att på ett oberäkneligt sätt försvinna över alla slags gärden; och jag har undersökt lantegendomarnas avlägsna och otillgängliga utmarker, fast jag kanske inte haft så noga reda på, vad Jonas eller Samuel höll på med på sitt åkerfält just den dagen — det hörde inte till min uppgift. Jag har vattnat den röda huckleberrybusken, slånbusken och nässelträdet, rödgranen och svartasken, det vitblommiga vildvinet och den gula violen vilka eljest kunde ha vissnat under torra perioder.

Kort och gott, jag var sysselsatt på detta sätt en lång tid och skötte samvetsgrant mitt värv, tills det småningom blev mer och mer uppenbart, att mina medborgare trots allt inte tänkte enrollera mig bland de kommunala ämbetsmännen och inte heller göra min plats till en sinekur med lagom avlöning. Mina räkenskaper, som jag skött så noggrant, ha aldrig blivit reviderade, ännu mindre godkända, ännu mindre betalda och kvitterade. För den sakens skull har jag emellertid inte gjort mig några sorger.

För kort tid sen kom en kringströvande indian och ville sälja korgar hos en välkänd advokat i grannskapet. — »Vill ni köpa några korgar?» frågade han. — »Nej, vi önska inga alls», svarades det. »Vad nu!» utbrast indianen, när han vände sig för att gå, »ha ni för avsikt att svälta ut oss?» — Efter att ha fått klart för sig, hur bra hans flitiga vita grannar hade det — hur lagkarlen endast behövde fläta samman argument och paragrafer för att välstånd och anseende skulle infinna sig på ett magiskt sätt — hade denne indian sagt sig: »Jag skall också bli flitig; jag skall fläta korgvide; det är en sak som jag förstår mig på». Han inbillade sig, att när han förfärdigat korgarna, var hans del av programmet utförd, och sedan skulle det vara den vite mannens tur att köpa dem. Han hade inte upptäckt, att den vite mannen först måste ha ett behov av att förvärva sig korgarna eller åtminstone tro att ett dylikt behov fanns, eller också måste han förfärdiga en annan artikel som det kunde finnas användning för. Jag för min del hade också flätat ett slags korgar av ömtåligare fabrikat, men jag hade inte lyckats inbilla någon, att han hade behov av dem. Icke desto mindre ansåg jag det fortfarande värt att tillverka dem, och i stället för att grubbla över hur jag skulle kunna locka någon att köpa dem, funderade jag mera över hur jag skulle kunna undgå nödvändigheten att sälja dem. Det liv, som människor prisa och se fram mot, är bara ett slags liv bland många. Varför skulle vi överdriva det ena slagets värde på de andras bekostnad?

Då jag funnit, att mina grannar inte ville ge mig någon plats i rådhuset eller någon befattning överhuvudtaget, utan att jag var hänvisad att sörja för mig själv, vände jag mitt ansikte mot skogarna ännu mer uteslutande än förr; där var jag bättre känd. Jag beslöt att sätta i gång mitt företag genast och inte vänta för att hopbringa det vanliga begynnelsekapitalet utan försöka ordna för mig med det obetydliga belopp jag redan var i besittning av. Mitt syfte med att slå mig ned vid Walden Pond var inte att leva billigt där eller leva behagligt, utan att utföra ett för mig betydelsefullt verk med så få hinder som möjligt; och att se sig hindrad från detta på grund av saknad av sunt förnuft och företagsamhet och litet affärsbegåvning ansåg jag vara icke endast tadelvärt utan också dåraktigt.

Eftersom detta företag skulle sättas i gång utan det vanliga kapitalet, kan det kanske synas svårt att förstå varifrån de medel, som trots allt äro oundgängliga, skulle kunna erhållas. Vad först beträffar kläder, för att genast komma till den praktiska sidan av saken, så är det kanske oftast så, att vi vid anskaffandet av dem i vanliga fall mera ledas av vårt nyhetsbegär och av tanken på vad våra medmänniskor skola tänka om oss, än av hänsyn till behov och nytta. Om den som har något viktigt att uträtta betänker att meningen med beklädnad är, dels att bevara kroppsvärmen och dels, i vårt nuvarande civilisationsstadium, att skyla vår nakenhet, skall han kunna inse, hur mycket nyttigt arbete man kan utföra utan att öka sin garderob. Kungar och drottningar som använda en omgång kläder endast en gång kunna aldrig känna trevnaden i att ha en kostym som verkligen passar, trots att deras kläder förfärdigas av de skickligaste hovskräddare. De äro inte bättre än trämodeller, som man hänger nya plagg på. För var dag bli våra kläder mer och mer ett med oss själva och ta intryck av ägarens karaktär, tills vi slutligen tveka att göra oss av med dem utan sådana uppskovsförsök och medicinska inskridanden och högtidliga avskedskänslor som när vi stå i begrepp att ta farväl av vår egen kropp. Ingen man sjönk någonsin i min aktning på grund av en söm på sina kläder; likväl är jag övertygad om, att människor i allmänhet äro angelägnare om att ha moderna, eller åtminstone rena och olappade kläder än att ha ett fläckfritt samvete. Ibland prövar jag någon bland mina bekanta med en fråga som denna: — Skulle du vilja uppträda med en lapp eller med ett par hopsydda revor ovanför knät? De flesta sågo ut som om de trodde, att alla deras möjligheter i livet skulle vara ruinerade om de gjorde det. Det skulle vara lättare för dem att hoppa till staden med ett brutet ben än med ett skadat byxben. En skada på en mans ben kan ofta lagas; men om en skada sker på hans pantalonger, är saken ohjälplig; han bryr sig nämligen inte så mycket om det sant respektabla som om det allmänt respekterade. Vi känna endast få män men många rockar och benkläder. Klä ut en fågelskrämma i din kostym och stå själv oklädd vid sidan därav, vem skall inte då snarast hälsa på fågelskrämman? När jag gick över ett åkerfält häromdagen, kom jag förbi en hatt och en rock på en stång och kände genast igen farmens ägare; han föreföll endast litet mera väderbiten än när jag såg honom senast. Jag har hört berättas om en gårdvar, som skällde på varje individ, som nalkades med kläder på, men som lugnt lät en naken tjuv slippa förbi. Det är intressant att tänka på i vad mån personer skulle bibehålla några kännetecken på sin sociala rang, sedan de berövats sina kläder. Skulle man i ett sådant fall vara i stånd att ur ett sällskap utvälja dem som hörde till de högre samhällsklasserna? När fru Pfeiffer under sina äventyrliga resor runt jorden från öster till väster hade kommit så långt som till asiatiska Ryssland kände hon, efter vad hon berättar, behov att bära andra kläder än dem hon rest i, när hon gick att uppvakta myndigheterna — »emedan hon nu åter var i ett civiliserat land, där man dömes efter kläderna». Till och med i vårt demokratiska Nya England ernås allmän aktning lätt uteslutande genom rikedom och densammas åskådliggörande genom kläder och ekipage. Men de som hemfalla åt ytlig vördnad för sådana ting äro hedniska avgudadyrkare och behöva tagas om hand av en missionär. Kläderna äro dessutom skuld till uppfinnandet av sömnadskonsten, ett arbete som kan anses ändlöst; en kvinnas toilett blir i varje fall aldrig färdigsydd.

En man, som till slut har funnit på någonting att göra, har intet behov av nya kläder att göra det i; för honom duga de gamla som ha legat dammiga på vinden under obestämd tid. Ett par gamla skor duga längre för en hjälte än för hans kammartjänare — om en hjälte någonsin hade en kammartjänare — och bara fötter äro ännu äldre än skor; han kan ha användning för dem också. Endast de som gå till soiréer och möten på rådhuset måste ha nya rockar, rockar vilka kunna ombytas lika ofta som personligheten som använder dem. Men om min tröja och mina byxor, min hatt och mina skor äro bra nog att tillbedja Gud i, äro de tillräckligt bra; eller förhåller det sig kanske inte så? Vem behöll någonsin sin gamla rock, tills den var bokstavligen utsliten — så att det inte var en akt av välgörenhet att skänka den till en fattig pojke, för att sedan han kanske i sin tur skulle skänka den till någon ännu fattigare, eller skola vi i stället säga rikare, som kunde reda sig med mindre? Jag säger, se upp med sådana sysselsättningar som fordra nya kläder i stället för en ny bärare av kläder. Om inte personligheten förnyas, hur kunna då de nya kläderna göras passande? Om du står i begrepp att gripa dig an med något nytt, gör det i dina gamla kläder! Vad alla människor söka är inte bara något att försörja sig med; de längta efter att verkligen göra något och att verkligen vara något. Kanske borde vi aldrig skaffa oss en ny kostym, även om den gamla är än så söndrig och fläckig, förrän vi hade handlat så och utvecklat oss så, att vi känna oss som en ny människa i den gamla, så att ett kvarblivande i den skulle vara som nytt vin i gamla läglar. Den tid då vi rugga och byta dräkt skulle innebära en kris i vårt liv, liksom den gör för fåglarna. Lommen drar sig tillbaka till ensamma skogssjöar för att byta sina fjädrar där. På samma sätt gör ormen sig av med sitt skinn och larven med sitt maskliknande hölje genom en inre möda och utveckling; ty kläder äro endast vårt yttersta skal, som livet smetat kring oss. Betrakta vi dem inte på detta sätt, skola vi befinnas segla under falsk flagg och slutligen synas otillfredsställande inför oss själva samt även inför mänskligheten.

Vi ta på plagg efter plagg, som om vi tillväxte likt vissa växtarter genom varviga tillägg på yttersidan. Våra yttersta plagg, ofta tunna och utstofferade, utgöra vår yttersta bark eller överhud, äro icke väsentliga för vårt liv och kunna tagas av här och var utan menliga följder; våra tjockare plagg, som vi ständigt bära, utgöra vår näver; men våra skjortor äro själva hjärtbarken och kunna icke avtagas utan att individen går under som ett ringat träd. Jag förmodar att alla raser åtminstone under vissa årstider använda någon motsvarighet till skjortan. Det är önskvärt, att envar har så enkel dräkt, att han kan klä på sig även i mörker — liksom att han i varje hänseende lever så samlad och beredd, att han om fienden överrumplar staden, är i stånd att efter den gamle filosofens^[1] föredöme promenera i väg genom poren tomhänt utan ängslan. Då ett tjockt plagg i allmänhet är lika ändamålsenligt som tre tunna, och då sådant kan anskaffas för pris, som är överkomligt för envar, finns väl ingen så fattig, att han inte för sina händers arbete kan skaffa sig en omgång kläder, tillräckligt goda för att förnuftiga människor skola visa honom aktning.

När jag beställer ett plagg av viss form, säger min skräddare allvarligt: »Man gör dem inte på detta sätt nu», med ett tonfall som om han refererade till ett opersonligt öde, och jag finner det förenat med besvär att få vad jag önskar, helt enkelt emedan han vägrar att ta en så hänsynslös beställning på allvar. När jag hör detta orakelord, försjunker jag i grubbel och upprepar sakta varje ord för mig själv för att komma underfund med det till fullo, för att förstå, vad »man» har att göra med mig, och vilken märkvärdig auktoritet som har rätt att träda mellan mig och min önskan i en så personlig fråga; slutligen känner jag mig böjd att svara honom lika mysteriöst: »Det är sant, man gjorde inte så nyligen, men man gör så nu». Vad tjänar det till att han mäter mig, om han inte mäter min karaktär utan bara min skulderbredd, som om jag uteslutande vore en hängare för rocken. Vi dyrka varken Gracerna eller Parcerna utan endast Kostym-modets Gudinna: hon väver och pinner och skär till fullständigt efter gottfinnande. Huvudapan i Paris sätter på sig en resmössa, och efteraporna i Amerika göra ögonblickligen sammaledes. Iblanıld ger jag upp allt hopp att någonsin få något fullkomligt enkelt och hederligt gjort med människohjälp i denna värld. Människor måste gå genom en press först och få alla gamla åsikter klämda ur sig så kraftigt, att de inte så snart komma på benen igen; men efter detta skulle det säkert finnas någon med mask i sin hjärna, kläckt ur ett ägg som kommit dit från Gud vete var: ty sådana saker dö inte ens i eld; och så skulle allt arbete varit förgäves. Å andra sidan få vi inte glömma, att egyptiskt vete bevarats till våra dagar genom en mumies förmedling.

På det hela taget tror jag inte man kan säga, att konsten att klä sig höjt sig till en verklig konst, vare sig i detta land eller något annat. För närvarande uppträder envar i vadhelst han kan få tag på. Liksom skeppsbrutna sjömän ta människor på sig vad de finna på stranden, för att på något litet avstånd — i rum som i tid — skratta ut varandras maskerad. Varje generation hånar de gamla moderna, men följer andäktigt de nya. Åsynen av Henrik VIII:s eller drottning Elisabeths kostymer roar oss lika hjärtligt, som om de varit kung och drottning på någon kannibalö. Varje avtagen dräkt ser ömklig och grotesk ut. Det är endast det allvarliga öga som blickar ut från den, eller det uppriktiga liv som leves inom den, som äro i stånd att dämpa skrattet och förläna värdighet åt vilken dräkt det vara må. Om Harlequin drabbas av ett kolikanfall, får hans utstyrsel tjäna även detta tillstånd. När en soldat träffas av en kanonkula, äro paltor lika klädsamma som purpur.

Jag vet inte hur många som, på grund av mäns och kvinnors barnsliga och barbariska lust efter nya mönster, syssla med att skaka om och kika i kaleidoskop för att upptäcka den särskilda sammansättning som denna generation behöver. Tillverkarna ha lärt sig, att smaken är helt och hållet nyckfull och oresonlig. Om två mönster skilja sig från varandra endast genom ett par trådar av en viss färg, kan den ena köpas begärligt, den andra bli liggande på hyllan, ehuru det ofta händer att den senare efter kort tid blir modernast. I jämförelse med våra vanor kan inte tatuering anses vara något frånstötande bruk. Det blir inte barbariskt endast därför att prydnaden trycks in i själva huden och är oföränderlig.

Vad Skydd, vår nästa nödvändighet, beträffar, vill jag inte bestrida att sådant numera verkligen är behövligt för vårt liv, ehuru det finns exempel på män, som under lång tid ha levat utan dylikt även i kallare klimat än vårt. »Lappländaren i sin skinnkostym», säger Samuel Laing, »ligger i en sovsäck av hudar, vilken han drar över huvud och skuldror, natt efter natt ute i snön under en temperatur, tillräckligt låg att ta livet av vem som helst som försökte trotsa den i någon aldrig så tjock ylledräkt. Likväl äro dessa människor inte härdigare än andra.» Han har själv sett dem sova på detta sätt. Men sannolikt hade människan inte vistats länge på denna jord, förrän hon lärde sig uppskatta fördelarna av ett skjul den husliga trevnaden, ett uttryck, som säkert till en början mera syftade på tillfredsställelsen med själva huset än med familjelivet; ehuru denna kärlek till huset måste bliva särdeles inskränkt och tillfällig i de klimat, där tanken på ett hus huvudsakligen förknippas med vinter och regntid, och där allt skydd, med undantag av ett parasoll, under resten av året är överflödigt. I vårt klimat användes i forna tider huset under sommaren så gott som uteslutande som skydd för nattsömnen. I indianernas bildskrift symboliserade en wigwam en dagsmarsch, och inskurna i rad i barken av ett träd meddelade de, att så många gånger hade man slagit läger. Människan danades icke så storväxt och kraftfull, att hon icke snart kände behov av att begränsa sin värld och inhägna ett rum av passande omfång. I början befann hon sig naken ute i det fria; men ehuru det kunde vara angenämt nog vid dagsljus i varmt och lugnt väder, skulle likväl kanske regntiden och vintern, för att inte tala om den heta solen, ha hejdat människosläktet i dess första knoppning, om man inte hastigt skylt sig under ett taks beskärm. Enligt legenden använde Adam och Eva grenar och löv före andra kläder. Människan behövde ett hem, en plats som gav värme — först fysisk värme och sedan den förtroliga samvarons.

Vi kunna föreställa oss en tidpunkt i mänsklighetens barndom, när någon företagsam dödlig först kröp in i skyddet av en klipphåla. Varje barn börjar på visst sätt världen på nytt och tycker om att stanna utomhus även i köld och väta. Det leker hus lika väl som det leker häst, det är en instinkt som finns kvar. Vem minns inte det intresse, varmed man som barn betraktade kluvna klippor och allt som kunde påminna om en grotta. Det var en naturlig längtan hos den del av den primitiva människan, som ännu lever kvar inom oss. Från grottan ha vi gått framåt till palmbladstak, därpå till tak av grenar och bark, av mattor av vävt lin, av gräs och balm, av läkt och spån, av sten och tegel. Nu veta vi slutligen knappt mera, vad det vill säga att leva i det fria, och vårt liv är innestängt på flera sätt än vi veta av. Från härden till det öppna fältet är en lång väg. Det skulle kanske vara väl så bra, om vi vande oss att tillbringa mera av våra dar och nätter utan någon skiljemur mellan oss själva och firmamentets ljus — om inte poeten så uteslutande talade ur skuggan av ett tak och inte helgonet dvaldes där så länge. Fåglar sjunga inte i grottor, inte heller främja duvorna sin oskuld i duvslag.

Om man emellertid står i begrepp att ordna sina bostadsförhållanden, bör man gå till verket med ett visst förråd av yankeeslughet, så att man inte plötsligt finner sig inne i en straffarbetsanstalt, en labyrint utan ledtråd, ett museum, ett gästgiveri, ett fängelse eller ett ståtligt mausoleum. Betänk först hur enkelt det skjul är, som är absolut nödvändigt. Jag har i denna trakt sett indianer av penobscotstammen leva i tält av tunn bomullsduk, när snön låg fotshög omkring dem; och det såg ut, som om de skulle vara glada för ännu mera snö till bättre vindskydd. Förr, när frågan hur jag skulle kunna leva hederligt med bibehållen frihet att sköta mina egna angelägenheter vållade mig ännu mer bekymmer än den gör nu — ty olyckligtvis har jag börjat bli förhärdad, — betraktade jag ofta en stor låda vid järnvägsspåret, vilken var sex fot lång, tre fot bred, och vari arbetarna förvarade sina verktyg nattetid; och jag kom då på den idén, att envar som befann sig svårt i knipa kunde skaffa sig en sådan låda för en dollar, varpå han efter att ha borrat ett par lufthål kunde krypa in i den för natten samt vid regn stänga till locket — och så ha nog av vad han behövde och vara fri i sin själ. Detta föreföll mig inte vara det värsta, eller överhuvudtaget något föraktligt alternativ. Man kunde sitta uppe hur länge som helst på aftnarna och vid uppvaknandet ge sig iväg utan att någon värd eller husägare krävde hyra. Mången människa, jäktad till döds under försök att skaffa hyra för en större låda, skulle visst inte ha frusit till döds i en låda som denna. Jag skämtar visst inte. Ekonomi är ett ämne, som kan framställas skämtsamt, men det låter alls inte avfärda sig med lättsinne. En bekväm bostad, i stånd att uppfylla alla anspråk hos en sträng och härdad ras som mest vistades utomhus, tillverkades fordom nästan helt och hållet av sådant matenal som naturen höll redo för husbyggarnas händer. Gookin, uppsyningsman för de indianer, som hörde unler Massachusettskolonien, säger i ett aktstycke från år 1674: »Deras bästa hus äro mycket händigt täckta, tätt och varmt, med barkstycken som skalas från trädstammarna under de årstider när saven går, varpå de fästas samman i stora flak och läggas i press under tungt timmer, medan de ännu äro gröna … Den enklare sortens hyddor äro täckta med mattor, tillverkade av ett slags vass, och äro någorlunda täta och varma, men ej så bra som de första … Jag har sett några, som voro hundra fot långa och trettio fot breda … Jag har ofta bott i deras wigwams och funnit dem lika varma som de bästa engelska hus.» Han tillägger, att husen oftast voro tapetserade invändigt med välgjorda broderade mattor och utrustade med åtskilliga tillbehör. Indianerna hade kommit så långt, att de förstodo sig på att reglera vindförhållandena vid rökfånget i taket genom en utvändigt uppsatt matta, som kunde förskjutas medelst ett snöre. En sådan bostad kunde ursprungligen tillverkas under en dag eller två samt kunde tas ner och sättas upp på ett par timmar; och varje familj ägde ett sådant hus eller egen avdelning i ett sådant.

I det vilda tillståndet äger varje familj ett hus så bra som de bästa, tillräckligt för individernas ännu naturliga och enkla behov; men jag tror mig vara på den säkra sidan, när jag säger, att ehuru fåglarna ha sina nästen och rövarna sina kulor och vildarna sina wigwams, har i ett modernt civiliserat samhälle icke halva antalet familjer en egen bostad. I de stora städerna, där civilisationens kännetecken särskilt dominera, är antalet av dem som äga ett eget hus endast en försvinnande bråkdel av det hela. Alla de andra betala i hyra för detta yttersta klädesplagg, som nu blivit oumbärligt sommar som vinter, en summa pengar som skulle vara tillräcklig för inköp av en hel indianby, men som nu bidrar till att kvarhålla dem i fattigdom hela livet. Jag har här inte för avsikt att insistera på olägenheterna av att hyra bostad jämfört med att själv rå om en sådan, men det är självklart att vilden äger sitt eget hus emedan det kostar så litet, under det den civiliserade människan hyr sitt emedan hon inte har råd att köpa det. Men, invänder någon, genom att endast betala en måttlig årlig hyra säkrar sig även den fattiga kulturmänniskan en bostad, som är ett palats jämfört med vildens. En årlig hyra av från tjugofem till hundra dollars — det är här landsortstaxan — berättigar honom till del i århundradens uppfinningar, luftiga rum, tapeter och takpapp, kamin, golvbetäckning, rullgardiner, pump, säkerhetslås, källare och mycket annat. Men hur kan det nu vara, att den person, som har tillgång till alla dessa saker, oftast är en fattig person, under det vilden, som äger ingenting av allt detta, oftast är en rik vilde? Om det förutsättes, att civilisationen verkligen innebär en förbättring i människans förhållanden — och det tror jag för min del att den gör fast endast den vise vet dra nytta av dess fördelar — så måste det bevisas, att den är i stånd att förse oss med bättre bostäder utan att öka dem i pris och en saks pris betyder vad jag vill kalla det mått av liv, som kräves i utbyte för ifrågavarande sak, antingen omedelbart eller så småningom. Ett genomsnittligt hus kostar här i nejden ungefär åttahundra dollars, och att spara samman en sådan summa skulle taga i anspråk tio eller femton år av en arbetares liv, även om han inte hade familj att dra försorg om dessutom; varav följer, att mer än hälften av hans livstid går åt, innan hans wigwam är färdig. Antaga vi att han betalar hyra i stället, så är detta endast ett tvivelaktigt val mellan onda ting. Skulle det vara förståndigt av en vilde att utbyta sitt tält mot ett palats på sådana villkor?

Av vad jag säger framgår, att jag reducerar hela nyttan av att inneha sådan onödig egendom till att endast bestå i den säkerhet, denna egendom skänker en emot framtiden — vilket för den enskilde individens vidkommande nästan endast vill säga, att han kan vara säker på att kunna betala sina begravningskostnader. Men måhända kräves det inte av en person, att han skall begrava sig själv. Icke desto mindre visar detta hän på en betydelsefull skillnad mellan den civiliserade människan och vilden; och utan tvivel innebär det vissa fördelaktiga tendenser, att det civiliserade livet mer och mer blir en institution, vari den enskildes liv helt eller delvis absorberas, för att släktets liv så mycket bättre skall bevaras och främjas. Men jag strävar att visa upp, med hur stora offer dessa företräden nu köpas, och att påpeka att vi möjligtvis kunna leva på ett sätt, som ger oss alla fördelarna utan att låta oss lida av de stora olägenheterna. Vad menar man med att upprepa, att vi alltid skola ha de fattiga ibland oss, samt att fäderna ha ätit sura druvor och barnen få lida därför? — »Så sant jag lever», säger Herren, »hädanefter skall det icke mera finnas användning för detta ordspråk i Israel.» — »Se, alla själar äro mina, såsom faderns själ så även sonens: den, som tvivlar därpå, skall dö.»

När jag betraktar mina grannar här i Concord, lantmän som i allmänhet ha det minst lika väl ställt som andra klasser, finner jag, att de oftast ha hållit på med att sträva i trettio eller fyrtio år för att bli de verkliga ägarna till sina gårdar, vilka de vanligen ärvt hypoteksbelastade eller köpt för lånta pengar; och en tredjedel av allt detta arbete kunna vi anse såsom det verkliga priset för huset — men i de flesta fall ha de inte betalt dem tillfullo ännu. Det är sant, att skulder och inteckningar ibland äro större än hela gårdens värde, så att hela gården blir en enda stor skuldförbindelse; men likväl skall man alltid finna någon som är villig att ärva den, emelan han är väl bekant med den, som han säger. När jag hör efter hos juristerna, erfar jag till min förvåning, att de icke kunna nämna ett dussin personer i denna trakt som äga sina gårdar helt ograverade. Om man vill veta dessa egendomars historia, är det enklast att vända sig till banken, där de äro intecknade. Den man, som verkligen betalt sin farm genom arbete på densamma, är så sällsynt, att varje granne kan utpeka honom. Jag undrar bm det finnes tre sådana män i Concord. Vad som blivit sagt om affärsmän — att en mycket stor majoritet, jag vill minnas nittiosju procent, med säkerhet måste gå omstyr — är lika sant beträffande lantmän. Vad angår affärsmän, säger emellertid en av dem träffande, att en stor del av deras misslyckanden icke äro verkliga pekuniära misslyckanden, utan endast beteckna vederbörandes ovilja att fullgöra sina förpliktelser, när det icke pasar honom — vilket vill säga, att det är den moraliska karaktären som gör bankrutt. Men detta gör endast saken så mycket värre och framkallar den förmodan, att troligen inte ens de tre framgångsrika procenten lyckas rädda sina själar, utan tvärt om kanske äro ruinerade på ett värre sätt än de, som misslyckas hederligt. Konkurs och spekulation äro de båda trampoliner, från vilka vår civilisation hoppar upp och slår sina saltomortaler, under det vilden står på hungersnödens oelastiska planka. Trots allt avhålles emellertid här Middlesex Boskapspremiering varje år med all pomp, som om näringslivets maskineri vore utan vank.

Farmaren är sysselsatt med att lösa livsuppehällets problem genom en formel, som är mera invecklad än problemet självt. För att få skoremmar spekulerar han i kreaturshjordar. Med utomordentlig omsorg gillrade han upp sin fälla, försedd med känsligt fjäderlås, för att däri fånga trygghet och oberoende — och så fort han vände sig, fick han sitt eget ben i apparaten. Detta är anledningen till att han är fattig; och på grund av liknande orsaker äro vi alla fattiga på tusen av vildarnas rikedomar, ehuru vi omgivas av lyx. Som Chapman sjunger:

»Den blinda mänskligheten
vet att för jordisk framgång
förtunna himmelsk rikedom till luft.»

Och när farmaren till sist fått sitt hus, är han kanske inte bliven rikare utan tvärtom fattigare på kuppen, och det är kanske huset som fått honom. I mitt tycke var det en giltig anmärkning, som Momus gjorde om det hus Minerva byggt — att hon inte hade gjort det flyttbart, så att man kunde undvika dåligt grannskap; och ännu kan det förfäktas att våra hus, emedan de äro sådan ohanterlig egendom, ofta äro våra fängelser snarare än våra hem; varvid våra egna jag äro det ruskiga grannskap, som borde undvikas. Jag känner ett par familjer i denna kommun, vilka under nästan en mansålder ha önskat sälja sina hus i utkanten och flytta in mot centrum men aldrig ha varit i stånd att förverkliga denna dröm och endast kunna bli befriade av döden.

Låt oss antaga, att flertalet människor till slut äro i stånd att antingen köpa eller hyra en bostad med alla dess förbättringar och bekvämligheter. Under det civilisationen förbättrat våra hus, har den inte gjort samma tjänst åt människorna som bebo dem. Den har skapat palats, men det var inte lika lätt att skapa ädlingar och kungar. Och om den civiliserade människans mål och strävanden inte äro upphöjdare än vildens, om hon under den största delen av sitt liv är enbart sysselsatt med förvärvandet av de rent fysiska livsbetingelserna — varför skulle hon i så fall ha en bättre bostad än vilden?

Men hur går det med det fattiga fåtalet? Kanske skall man finna, att liksom somliga ha i materiellt avseende upphöjts över vildens nivå, ha andra nedsjunkit under densamma. Överflödet hos en klass motvägs av eländet hos en annan. Å ena sidan ha vi palatset, å andra försörjningsinrättningen och »de stumma fattiga». Myriaderna, som byggde pyramider till gravar åt faraoner, livnärdes av rättikor och lök och blevo måhända själva inte hyggligt begravna. Muraren som avslutar kornischen på ett palats återvänder måhända om kvällen till ett skjul, som inte är så bra som en wigwam. Det är ett misstag att antaga, att icke även i ett land, där de vanliga tecknen på civilisation äro till finnandes, förhållandena hos en stor del av befolkningen kunna vara minst lika usla som bland vildar. Jag syftar nu på de ödelagda fattiga, inte på de ödelagda rika. För att komma till insikt om detta, behöver jag inte gå längre än till de skjul som över allt radas upp längs våra järnvägar, civilisationens sista framsteg; varest jag under min dagliga promenad ser människor leva i stior, med dörren på glänt året om för ljusets skull och utan något synbart bränsleförråd — med både gamlas och ungas gestalter kurande och hopklämda av lång vana att krypa hop från köld och elände — och med all utveckling av såväl kroppsliga som själsliga förmögenheter fullständigt hämmad. Jag anser det för rent spel att betrakta även den klass, genom vars arbete de verk åstadkommas, som känneteckna vår generation. Mer eller mindre likartade är även förhållandena hos arbetarna av varje slag i England, världens stora arbetsanstalt. Eller också kunde jag hänvisa till Irland, som är utmärkt såsom en av de vita eller upplysta fläckarna på kartan. Jämför irländarnas förhållanden med dem som rådde hos de nord amerikanska indianerna eller söderhavsinfödingarna, eller hos vilket som helst naturfolk innan det förstörts genom kontakten med de vita. Likväl tvivlar jag inte på, att irländarnas styresmän äro lika förnuftiga som andra folks i genomsnitt. Men deras förhållanden visa, vilken grad av uselhet som kan existera tillsammans med civiliation. Numera behöver jag knappt peka på arbetarna i våra sydstater, som producera detta lands exportartiklar och själva äro en handelsartikel i södern. Låt oss inskränka oss till dem, som sägas leva i drägliga ordinära omständigheter.

De flesta förefalla att aldrig ha tänkt på vad ett hus egentligen är, och de förbli faktiskt, ehuru onödigt, fattiga hela sitt liv igenom, emedan de inbilla sig, att de måste ha tag på ett likadant som grannens. Liksom om man skulle vara piskad att bära vilken sorts rock, skräddaren behagade sy till en, — eller som om man, efter att ha lämnat bakom sig palmbladshatten och ekorrskinnslavan, skulle börja svära över de dåliga tiderna, emedan man inte hade råd att skaffa sig en kungakrona. Det vore möjligt att fundera ut ett hus ännu mera luxuöst och bekvämt än vi nu ha, vilket likväl alla skulle erkänna vara alldeles för kostsamt för någon att bo i. Skola vi alltid fortsätta att söka nå mera av dessa ting och inte stundom lära oss att vara nöjda med mindre? Skall den respektable medborgaren alltid gravallvarligt fortsätta att med ord och exempel lära den unge mannen nödvändigheten av att anskaffa ett visst antal överflödiga lackskor — och paraplyer — och tomma gästrum för tomma gäster, innan han dör? Varför kunde inte vårt bohag vara så enkelt som arabens eller indianens? När jag frammanar bilden av mänsklighetens visa välgörare, vilka vi apoteoserat till himlarnas sändebud och gudomliga gåvors givare, ser jag icke i min fantasi vare sig någon tjänstepersonal i deras spår eller några dragarvagnar med fashionabelt möblemang. Eller skulle jag medge — och vore inte det ett liberalt medgivande? — att vårt bohag finge vara mera invecklat än arabens i samma proportion som vi i moraliskt och intellektuellt avseende äro honom överlägsna? För närvarande äro våra hus fullproppade med bråte; och en god husmor skulle snart sopa ut större delen på sophögen och därigenom få tid över till bättre morgonarbete. Morgonarbete! Vid Auroras rodnad och Memnons sång, vari skulle en människas morgonarbete i denna värld rätteligen bestå? Jag hade tre bitar kalksten på mitt bord, men jag blev förskräckt då jag fann, att de måste dammas varje dag under det min andes bohag fortfarande var odammat, och därför kastade jag dem med avsmak ut genom fönstret. Hur skulle jag då kunna ha ett möblerat hus? Hellre ville jag sitta i öppen luft, ty intet damm samlas på gräset, utom där människan brutit mark.

Det är de lyxhungriga och omåttliga, som föreskriva de modets lagar, vilka massan så ivrigt söker efterleva. Den resande, som tar in på de så kallade bästa hotellen, märker snart detta, ty publikanerna därstädes ta honom strax för en Sardanapal, och om han överlämnade sig åt deras ömma omsorger, skulle han snart bli fullständigt förkvinnligad. Jag tror, att vi i våra järnvägsvagnar äro böjda att offra mer på lyx än på säkerhet och ändamålsenlighet: våra vagnar hota, utan att besitta de nämnda egenskaperna, att bli föga bättre än ett vanligt förmak, med divaner och ottomaner och solskydd och hundra andra orientaliska ting som vi släpa med oss västerut — ting uppfunna för haremsdamer och förvekligade innevånare i Mittens Rike — ting som Broder Jonathan borde skämmas att ens veta namnet på. Hellre ville jag sitta på en kurbits och ha den för mig själv än trängas på ett sammetsöverdrag. Och jag vill hellre färdas på jorden i en oxvagn, där jag kan andas fritt, än färdas till himlen i en expressvagn på ett turisttåg och andas malariadoft hela vägen.

Själva enkelheten och kargheten i människans liv under primitiva tider medförde i varje fall den fördelen, att hon alltjämt vistades kvar som en gäst hos naturen. När hon stärkt sig med föda och sömn, tänkte hon åter på sin färdväg. Hon vistades så att säga i ett tält i denna värld — följde dalgångar, korsade slättland, klättrade över bergsryggar. Men se nu! Människorna ha blivit sina verktygs verktyg! Den som i frihet skakade frukt från ett träd, när han var hungrig, har nu blivit en åkerbrukare; den som förr stod under ett träd för skydd, har nu blivit husägare. Vi tälta ej mera på jorden såsom för en natt, utan vi ha slagit oss ner där på dödligt allvar och glömt bort himlen. Vi ha antagit kristendomen såsom en förbättrad form av åkerkultur. Vi ha byggt ett familjehus för denna värld och en familjegrav för den nästa. De bästa konstverken äro uttryck för en människas strävan att befria sig själv från dessa förhållanden; men verkan av den konst, vi nu ha, är endast att göra detta låga tillstånd behagligt och att komma det högre tillståndet att helt glömmas bort. I detta mitt samhälle finns ingen plats för ett verk av skön konst, om något sådant kommit oss till handa, ty våra liv, våra hus och våra gator utgöra ingen lämplig piedestal för ett sådant verk. Där finns ingen spik att hänga en målning på, ingen hylla att mottaga bysten av en hjälte eller ett helgon. När jag tänker på hur våra hus byggas och betalas, eller icke betalas, och hur deras inre ekonomi skötes och hålles flytande, förvånar det mig att inte golvet brakar samman under besökaren, när han håller på med att beundra krimskramset på väggarna, och släpper honom ner i källarn — till en låt vara jordisk men hederlig och solid konstruktion. Jag kan inte låta bli att tänka på att detta rika och förfinade liv är så att säga ett ting fångat i flykten, och jag kan inte riktigt komma i gång med att beundra de sköna föremål som pryda upp det, emedan mitt sinne är så helt upptaget av tanken på dess osäkerhet. Man vet att det längsta kända språng från jordens yta, utfört endast med musklers hjälp, kan åstadkommas av vissa arabstammar och belöper sig till tjugofem fot på jämn mark: utan ett konstlat understöd måste en människa åter vidröra jorden, sedan hon flugit denna distans. Den första fråga, som jag frestas att rikta till så många opassande tings uppassare, är denna: »Har någon brett ut bolstrar till hands för dig, när du ramlar? Är du en av de nittioju, som kullbytterar, eller en av de tre, som bli stående på benen? Svara på de frågorna, så skall jag kanske sedan titta på dina småsaker och finna dem prydliga.» — Kärran spänd framför hästen är varken vacker eller nyttig. Innan vi kunna pryda våra hus med vackra föremål, måste först väggarna göras rena och våra liv göras rena, och ett propert sätt att leva måste utfinnas från grunden; som det nu är, kultiveras en smak för det sköna bäst i det fria, där det inte finns några hus och inte heller några de husliga omsorgernas trälar.

När gamle Johnston i sin bok »Försynens Underbara Vägar» talar om de första nybyggarna i detta distrikt, som voro hans samtida, meddelar han oss: För sitt första skydd gräva de sig in i jorden i någon backsluttning, täcka timmertaket med den uppkastade jorden och göra upp en rökig eld invid jordväggen på den inre sidan. »De byggde sig inte riktiga hus», säger han, »innan jorden, genom Guds nåd, givit dem bröd att livnära sig med; och det första årets skörd var så knapp, att de under största delen av året måste skära brödet mycket tunt.» Sekreteraren för kolonien Nya Nederländerna går mer i detalj i en holländsk rapport från 1650, som han avsände till upplysning för den som önskade erhålla land här; han meddelar att »de nybyggare i Nya Nederländerna, och ännu mera i Nya England, som i början inte ha möjligheterna att bygga ordinära hus efter sin önskan, göra en fyrkantig, källarlik utgrävning i jorden, sex till sju fot djup, längd och bredd efter behag, klä jordsidorna invändigt med trä och täta mellanrummen med bark eller dylikt för att hindra jorden att sippra in, golvklä denna källare med plank och lägga brädloft över, resa taket av sparrar och täcka sparrarna med bark eller med grästorv, så att de kunna leva torrt och varmt i dessa hus under två, tre eller fyra års tid med hela familjen, varvid dessa källarhus, lämpade efter familjens storlek, äro delade genom innerväggar i olika rum. Även de förmögna och ledande männen inom kolonien Nya England uppförde under första nybyggartiden sina hus på detta sätt — av tvenne anledningar: för det första, emedan de inte ville förlora tid genom byggnadsarbetet och så bli i saknad av föda under nästa år, och för det andra emedan de inte ville modfälla fattigt folk, som de tagit med sig i skaror från det gamla landet. Efter några år, sedan landet gjorts i ordning för åkerbruk, byggde de sig prydliga hus, som de lade ned betydande kostnader på.»

I detta våra förfäders tillvägagångssätt fanns det åtminstone en yttre anstrykning av sunt förnuft, som om de handlat efter den principen, att de mest trängande behoven först böra tillgodoses. Men äro de mest trängande behoven tillgodosedda den dag som är? När jag tänker på möjligheten att skaffa mig en av dessa magnifika bostäder, hålles jag tillbaka av den tanken, att landet ännu inte är gjort i ordning för mänsklig kultur, även om allt är väl med åkerkulturen, samt att vi ännu måste skära vårt andliga bröd i mycket tunnare skivor än våra förfäder skuro sitt vetebröd. Jag menar inte, att ornament inom arkitekturen skola försummas ens under de torftigaste perioder; men låt oss först belägga våra hus med skönhet, där de komma i kontakt med vårt liv, såsom musslans skal, och låt oss inte smeta på för tjockt överallt. Men ack, jag har varit i tillfälle att bese insidorna av ett par av dem, och jag vet vad de äro belagda med.

Ehuru vi inte äro mer degenererade, än att vi skulle kunna leva i en grotta eller en wigwam samt gå klädda i skinn, är det säkerligen bättre att dra nytta av de dyrköpta fördelar, som mänsklighetens uppfinningsförmåga och flit erbjuda oss. I en trakt som denna är det lättare att komma över bräder och läkt, murbruk och tegel än att få tag på lämpliga grottor eller hela trädstammar eller god bark i tillräckliga mängder eller till och med användbar lera och flata stenar. Jag talar med sakkunskap om detta, emedan jag gjort mig förtrogen med ämnet både teoretiskt och praktiskt. Med litet mera klyftighet skulle vi kunna utnyttja dessa råmaterial så att vi bleve rikare än de rikaste nu äro, och vi skulle så kunna göra vår civilisation till en välsignelse. Den kultiverade människan är en vilde med litet ökad erfarenhet och omdömesförmåga. Men jag skall nu övergå till beskrivningen av mitt eget experiment.

En dag mot slutet av mars 1845 lånade jag en yxa och gav mig åstad till skogarna runt en skogsdamm, kallad Walden Pond, där jag hade beslutat att uppföra mitt hus, där började jag genast hugga ned några spikraka unga vitfuror till timmer. Det är svårt att börja utan att låna men kanske det bästa tillvägagångssättet just består i att man låter sin nästa få deltaga i intresset för ens företag. När ägaren till yxan lossade sitt grepp om den, sade han att den var som hans ögonsten; men jag återlämnade den i hans hand ännu vassare än jag mottagit den. Det var en tilldragande backsluttning jag arbetade på, täckt md tallskog, genom vilken jag kunde skymta dammen, och med ett litet öppet fält i skogen, där furuplantor och hickorybuskar sköto upp. Isen på dammen hade ännu inte töat bort, ehuru där syntes några öppna vakar; isskorpan var överallt mörkfärgad och genomdränkt av vatten. Några flagor av snö föllo under dagens lopp; men mestadels, när jag gick längs järnvägslinjen på väg hem, sträcktes dess gula sandvallar obrutet glimmande i den disiga luften, skenorna lyste i vårljuset, och jag hörde att lärkan och andra fåglar redan hade anlänt för att börja ett nytt år tillsammans med oss. Det var angenäma vårdagar, under vilka människans misslynthet töade bort i kapp med tjälen, och det liv som legat i dvala började sträcka på sig. En dag, när min yxa halkat av skaftet och jag täljt en hickorygren såsom kil samt drivit in den med en sten och ställt alltsammans i ett töhål vid stranden, för att vattnet skulle komma träet att svälla, såg jag en randig snok ringla ut i vattnet och bli liggande på bottnen, tydligen utan obehag, så länge jag stannade där, mera än en kvarts timma — kanske emedan han ännu inte vaknat fullständigt från vinterns dvaltillstånd. Det kom mig att tänka på, att det är på grund av samma orsak, som människor förbli i sitt nuvarande låga och primitiva tillstånd; om de kände inflytandet från vårarnas vår väcka dem, skulle de nödvändigtvis höja sig till ett liv i högre och renare luft. Tidigare hade jag längs stigen under frostiga morgnar sett ormar med en del av kroppen ännu frusen och stel, väntande att solen skulle töa upp dem. Den första april föll regn, och isen smälte undan; och under förmiddagen, som var mycket dimmig, hörde jag en ensam grågås irra omkring över dammen och kackla övergivet, såsom en dimmans ande.

Så höll jag på några dagar med att fälla och yxa till timmer, jämte läkt och rundvirke, allt med min smala yxa; jag hade just inte många djupsinniga tankar, möjliga att meddela, utan sjöng för mig själv:

<poem>»Folk tror sig veta mycket gott, men allt har flugit undan brått — konster och uppfinningar och tusen andra vinningar. Den vind som går är allt, som någon förstår.»

Jag högg grovtimret sex tum i fyrkant, de flesta stöttorna högg jag upp endast på två sidor samt sparrarna och golvtimret endast på en sida, så att träet blev rakt och mycket starkare än sågat virke. Mina dagar i skogen voro inte långa; likväl medförde jag i allmänhet min middag, bestående av smörgås, samt läste vid middagstiden tidningen som den varit insvept i, där jag satt bland gröna furugrenar som jag huggit av; och något av furornas vällukt överfördes till brödet, ty mina händer voro täckta med ett tjockt lager kåda. Innan jag var färdig med mitt verk, hade jag blivit mera vän än fiende med tallarna, ehuru jag fällt några av dem; jag hade hunnit bli bättre bekant med dem under mitt arbete. Då och då kom någon kringströvare i skogen fram till mig, lockad av yxhuggen, och vi småpratade vänligt över flisorna, som jag klöv av.

Jag hastade inte med mitt arbete utan sökte tvärtom göra det mesta möjliga av det; vid mitten av april var emellertid stommen färdig och klar att resas. Mitt brädförråd hade jag skaffat mig genom att köpa ett skjul av James Collins, en irländare, som arbetade på Fitchburg-järnvägen. Collins’ skjul ansågs allmänt för ett ovanligt bra skjul. När jag besökte honom för att syna det, var han inte hemma. Jag promenerade omkring utsidan, i början utan att observeras inifrån, emedan fönstret satt så högt uppe. Skjulet var ganska oansenligt med ett spetsigt tak; mycket mer än taket kunde man inte se, emedan smuts och avfall låg fem fot högt runt om som en komposthög. Taket föreföll att vara mest brukbart, ehuru det spruckit här och där samt slagit sig betydligt i solen. Någon tröskel fanns inte, utan en ständig genomgång stod till hönsens förfogande under dörrbräderna. Mrs. Collins kom till dörren och bad mig titta på det från insidan. Hönsen sprungo förskräckta in, när jag nalkades. Skjulet var mörkt och hade till större delen endast jordgolv, fuktigt, smörjigt och osunt, endast en brädbit här och en annan där, vilka det inte skulle varit rådligt att lyfta på. Hon tände lampan för att lysa upp takets och väggarnas innersidor som visa mig att det fanns brädgolv under sängen; hon varnade mig för att trampa i källaren, en slags två fot djup sopvrå. Som hon själv sade, var det »bra bräder i taket, bra bräder runt om och ett bra fönster» vilket sistnämnda ursprungligen bestått av två hela rutor, men nyligen hade katten valt den ena till utfartsväg. Där fanns en spis, en bädd, en plats att sitta på, ett barn som fötts i detta hus, en sidenparasoll, spegel med förgylld ram, samt en helt ny kaffekvarn, fastspikad vid en ekpåle; därmed är allt uppräknat. Affären avslöts snart, ty James hade under tiden återvänt. Jag hade att betala fyra dollars och tjugofem cents genast, han skulle vara avflyttad klockan fem nästa morgon utan att sälja till någon annan under mellantiden; jag skulle övertaga fastigheten klockan sex. Det kunde vara skäl för mig, påpekade han, att infinna mig tidigt och därigenom förekomma vissa oklara men fullkomligt ogrundade anspråk på betalning av tomthyra och bränsle. Någon inteckning för övrigt förefanns inte, enligt hans bestämda försäkran. Klockan sex nästa morgon mötte jag honom och hans familj på vägen. Ett stort knyte inneslöt allt deras bohag, sängkläder, kaffekvarn, spegel och hönor — allt utom kattan; hon avvek till skogarna och blev en vild katt och råkade, såsom jag sedermera hörde, fastna i en illerfälla, varmed hennes öde nådde sitt slut.

Jag tog ned denna hydda samma morgon, varvid jag tog vara på spikarna; därpå flyttade jag allt användbart till min plats vid dammen, där jag bredde ut bräderna i gräset för att torka och rakna i solen. En tidig trast gav mig ett par drillar, medan jag körde min kärra längs skogvägen. Jag upplystes av en ung förrädisk Patrik, att grannen Seely, en irländare, under mellantiderna, medan jag var borta med kärran, överflyttade de ännu brukbara raka spikarna, nitarna och skruvarna till sin ficka för att sedan vid min återkomst stå i fridfull dagdrivarattityd och titta på mitt arbete, oberörd, med sinnet fullt av vårtankar; det rådde brist på arbete för tillfället, sade han. Han fanns där i den evige åskådarens ärende och för att hjälpa till att göra denna till synes obetydliga flyttning till ett med bortförandet av Trojas gudar.

Jag grävde min källare i en backsluttning mot söder, där ett murmeldjur förr grävt sitt bo, ned genom sumak- och björnbärsrötter och de understa vegetationslagren, sex fot i fyrkant och sju fot djup, ned till fin sand, där potatis inte skulle frysa ens under den strängaste vinter. Jag lät sidorna vara i avsatser och stensatte dem inte; men eftersom solen aldrig kommit dit, bibehåller sanden ännu sitt läge. Det var endast ett par timmars arbete. Jag fann ett särskilt nöje i att bryta mark på detta sätt, ty på nästan alla breddgrader gräver man sig så ned i marken, när man söker ernå en oföränderlig temperatur. Under de mest storartade hus i städerna finns alltjämt den källare, där de förvara sina rötter såsom i forna tider; och långt efter att hela överbyggnaden försvunnit, kan ännu eftervärlden finna dess plats genom tandhugget i jorden. Ett hus är fortfarande endast en sorts kupa över nedgången till en lya.

I början på maj reste jag husstommen, varvid jag hade hjälp av mina grannar, mer för att utnyttja ett sådant tillfälle att skapa god grannstämning än av verkligt behov. Ingen hade någonsin bättre hjälpare än jag den gången. De komma säkerligen att medverka vid resandet av högre byggnader någon dag. Jag började bebo mitt hus den fjärde juli, så snart det var brädklätt och täckt; bräderna blevo omsorgsfullt kanthyvlade och hopsatta, så att huset var fullt motståndskraftigt mot regn; men innan jag gjorde väggarna färdiga, lade jag grunden till en eldstad vid ena gaveln, i det jag bar upp två kärrlaster sten i mina armar från dammen. Jag gjorde eldstaden färdig först efter att jag slutat hacka min täppa på hösten, innan ännu eld var behövlig för rumsvärmen; under mellantiden hade jag skött min matlagning utomhus tidigt på morgnarna; en metod som jag fortfarande anser i flera avseenden bättre och mer tilltalande än den vanliga. Om det började blåsa, innan mitt bröd var färdigt, fäste jag upp ett par brädbitar över elden och satt under dem för att passa på mitt bröd; på det sättet tillbragte jag flera angenäma timmar. Under dessa första dagar, när jag hade händerna fulla av arbete, läste jag inte mycket; men den minsta bit papper, som jag fann på marken, beredde mig förströelse — fyllde i själva verket samma ändamål som Iliaden.

Det skulle kanske vara värt besväret att bygga långsammare än jag gjorde så att man till exempel tog sig tid att tänka på, vilken förbindelse en dörr, ett fönster, en källare, en skrubb har med människonaturen, och så att man kanske aldrig reste en överbyggnad, innan man funnit någon bättre grund för den, än våra tillfälliga behov utgöra. Det ligger något lika passande i att en man bygger sitt eget hus som i att en fågel bygger sitt näste. Vem vet om inte, ifall människorna byggde sina hus med egna händer och skaffade föda för sig och sin familj på enkelt och hederligt sätt, den poetiska förmågan skulle bli allmänt utbredd — liksom den är hos fåglarna, när de äro sysselsatta på detta sätt. Men tyvärr göra vi i stället liksom göken och kofågeln, vilka lägga sina ägg i bon som andra fåglar byggt, och icke förmå glädja någon vandrare med sina smattrande och omusikaliska läten. Skola vi för alltid överlämna byggandets glädje åt snickaren? Hur mycket har arkitektur att betyda i det stora flertalets erfarenhet? Aldrig någonsin råkade jag under alla mina vandringar på en man, sysselsatt med en så enkel och naturlig sak som att bygga sitt eget hus. Vi tillhöra det allmänna. Det är inte endast skräddaren, som utgör människans nionde part: det är lika mycket predikanten, handlanen och lantmannen. Var skall äntligen denna arbetsdelning sluta? Och vad tjänar den till? Utan tvivel kan en annan få lov att tänka å mina vägnar; men därav följer inte önskvärdheten av att han skall göra det så uteslutande, att jag inte längre alls kan tänka själv.

Det är sant, att det förefinnes så kallade arkitekter i detta land; och jag har hört talas om åtminstone en, som var besatt av den idén, att arkitektonisk utsmyckning skulle ha en kärna av sanning, av nödvändighet, och i följd därav även av skönhet — liksom om detta hade varit en ny uppenbarelse för honom. Allt detta är kanske mycket bra från hans synpunkt men endast föga bättre än den gängse gottköpsmetoden. Han var en sentimental reformator inom arkitekturen och började med gesimsen i stället för med grundstenen. Det rörde sig för honom endast om, att varje ornament skulle ha en kärna av sanning, varje kanderad frukt en plommonsten — jag för min del tror, att plommon inte alls skola vara kanderade för att smaka bäst; vad han glömde var, att den som bor i huset skall bygga sant invändigt och utvändigt samt lämna utsmyckningen att sköta sig själv. Fanns det någonsin en förnuftig människa som inbillade sig att utsmyckningen uteslutande var något yttre, som inte gick djupare än till skinnet — att sköldpaddan fick sitt fläckiga skal och musslan sin pärlemorhinna genom något kontrakt liknande det, varigenom invånarna på Broadway skaffade sig sin Trefaldighetskyrka? Men en människa har inte mer att göra med sin bostads arkitektoniska stil än en sköldpadda med mönstret på sitt skal, inte heller behöver soldaten vara så fåfäng att han målar den exakta nyansen av sin tapperhet på sitt standar. Fienden finner ut det själv så småningom; kanske bleknar han då. Denne reformator tycktes mig stå lutad över gesimsen och tveksamt viska sin halvsanning till de obildade innevånare, som kände saken bättre än han. Den arkitektoniska skönhet, jag får se, vet jag måste ha vuxit inifrån utåt, från innevånarens behov och karaktär, ty han är den ende egentlige byggaren — från någon omedveten sanningssträvan och själsadel, utan en enda tanke på hur det skulle ta sig ut; och all ytterligare skönhet av detta slag, som kommer att skapas, måste nödvändigt föregås av en liknande skönhet i liv. De intressantaste bostäderna i detta land äro, som varje målare väl vet, de anspråkslösa, enkla timmerhyddor, som fattiga nybyggare uppfört; det är livet sådant det leves av de människor, vilkas skal de utgöra, som förlänar dessa kojor deras pittoreska utseende — och alls inte någon medveten strävan efter en vacker yta; lika intressant skall stadsborgarens låda bli, när hans liv skall framstå enkelt och tilltalande för fantasien och när han inte längre medvetet strävar efter yttre effekter i sin bostads utseende. En stor del byggnadssmyckningar äro bokstavligen ihåliga, och en septemberstorm skulle slita bort dem som lånade plymer utan någon skada för det väsentliga. De som varken ha oliver eller vin i sin källare böra kunna reda sig utan arkitektur. Hur skulle det ta sig ut, om man gjorde lika mycket väsen av stil och utsmyckningar i litteraturen, och om skaparna av våra biblar lade ned lika mycken tid på sina gesimser och voluter som våra kyrkobyggmästare göra. På det sättet uppkomma belles-lettres och beaux-arts jämte tillhörande professorer. Kan det verkligen anses ha mycket att betyda för en människa, hur ett antal bjälkar ställas på lut över henne eller under henne, och vilka färger som pryda hennes krypin? Detta skulle otvivelaktigt betyda någonting, om vederbörande själv reste bjälkarna och strök på färgen; men anden har sagt farväl till hyresgästen, det som sker är samma sak som snickrandet av hans kista — en gravlik arkitektur i ett och allt; byggmästare är endast en annan benämning på kistmakare. Men jag vet en som i förtvivlan eller likgiltighet mot livet säger så här: — »Tag upp en handfull jord vid dina fötter och måla ditt hus i den färgen!» — Tänker han på sitt trånga hus? Varför inte singla slant om kulören lika så väl? Han måste ha överflöd på tid till spekulationer; varför skall det just vara en handfull smuts? Det vore bättre att han målade sitt hus i samma färg som hans ansikte har, helst så att det kunde blekna och rodna över honom. Men förbättra byggnadsstilarna hur ni vilja: när ni ha fått mina prydnader färdiga, skall jag använda mig av dem!

Före vintern byggde jag eldstaden färdig samt klädde väggarna, vilka redan voro ogenomträngliga för regn, med sådana brädskalkar som uppstå när sågen skär första snittet i en stock.

Så hade jag ett tätt och ombonat hus, tio fot brett, femton långt, åtta fots sidhöjd, med vind och skrubb, ett stort fönster på vardera sidan, två innerdörrar, en ytterdörr på gaveln samt murad eldstad mitt emot. Den exakta kostnaden för allt detta, med vanliga priser för de tillbehör jag måst köpa men utan att räkna mitt eget arbete, belöpte sig till 28 dollars 12½ cents. Häri inberäknas alla materialier utom timmer, sten och sand, vilka jag använde efter behov med en squatters^[2] rätt. Jag uppförde också ett litet vedskjul intill huset, vartill jag använde överblivet byggnadsmaterial.

Jag har för avsikt att bygga ett hus, överträffande alla vid Concords huvudgata i storlek och prakt, så snart det roar mig lika mycket som det jag nu byggt och inte kostar mig mer. På detta sätt fann jag, att den ensling som önskar en ostörd boplats kan skaffa sig en sådan för hela sitt liv utan större utgifter än han nu använder för sin årliga rumshyra. Om jag förefaller skryta mera än som är passande, är det min ursäkt, att jag skryter mera för mänsklighetens räkning än för min egen; och mina misstag och självmotsägelser ha ingen inverkan på själva huvudsakens mening. Trots allt struntprat och hyckleri — agnar som jag finner det besvärligt att rensa bort från mitt eget vete, men som jag sörjer över lika mycket som någon annan vill jag behålla rättigheten att vara öppen och tala obehindrad i detta avseende, ty det innebär en sådan lättnad både själsligt och kroppsligt; och jag har beslutat att inte bli någon djävulens advokat genom överdriven ödmjukhet. Jag önskar fälla ett gott ord för sanningen. Vid universitetet i Cambridge^[3] kostar blotta hyran för ett studentrum trettio dollar om året, oaktat myndigheterna hade fördelen att bygga trettiotvå rum sida vid sida under samma tak; och hyresgästen lider likväl där av många bullrande grannar samt bor kanske i femte våningen. Jag föreställer mig, att om vi ägde litet mera förstånd i sådana ting, skulle inte endast mindre undervisning vara av nöden, framför allt emedan vi då skulle besitta en bättre grund för uppfostran: även de direkta utgifterna för en god uppfostran skulle då till stor del försvinna. De fördelar, en studerande kommer i åtnjutande av i Cambridge eller på liknande ställen, kosta honom eller den som betalar för honom tio gånger så mycket i livsvärde som fallet skulle vara, om det hela planlades förnuftigt från båda håll. De saker, för vilka mest betalning begäres, äro aldrig de, som den studerande mest är i behov av. När man startar en högskola, går det vanligen så till, att man sätter i gång en subskription i dollars och cents, och därpå härskar från första ögonblicket blint systemet med ytterlig arbetsfördelning — ett system som aldrig skulle användas utan med stor försiktighet; man får tag i en entreprenör, som gör företaget till en spekulation och låter irländska arbetare lägga grunden till byggnaderna, under det de blivande studenterna hålla på med att, som det heter, utbilda sig för denna högskola; hela detta tillvägagångssätt få såväl de själva som kommande generationer betala mycket dyrt. Jag tror att det skulle vara bättre än så, både för studenterna och andra som vänta fördelar därav, om de i någon mån själva voro med om grundstensläggandet. Den som säkrar sig sysslolöshet och ostördhet endast genom att rygga tillbaka för allt slags arbete, som likväl oundgängligen måste utföras för hans existens, kommer endast i besittning av en låg och ofruktbar vila; han förnekar sig själv den erfarenhet, som ensam är i stånd att göra overksamheten fruktbringande. — »Men», invänder någon, »menar ni att studerat folk skulle börja arbeta med händerna i stället för med huvudet?» — Jag menar inte precis så, men jag menar något, som man kanske kan anse likna detta rätt mycket. Jag menar, att man skall inte enbart roa sig åt livet, eller leka med det, eller blott och bart studera det, under det man låter det allmänna bestå kostnaderna för detta ganska dyrbara nöje; utan man skall försöka allvarligt leva det från början till slut. Och hur skulle ungdomar bättre kunna lära leva än genom att någon gång pröva på det som ett experiment? Jag gissar att det skulle öva upp deras hjärnor lika mycket som matematik förmår. Om jag önskade, att en pojke skulle lära sig något om konster och vetenskaper, skulle jag inte använda mig av den gängse metoden, som bara består i att hysa in honom i grannskapet av någon professor av vilken alla konster doceras utom konsten att leva: — där man lär att betrakta världen med teleskop och mikroskop men aldrig med det obeväpnade ögat; där man studerar kemi utan att veta vad bröd bereds av, och mekanik utan att veta hur det förtjänas; där man upptäcker månar kring Neptunus men ingalunda bjälken i sitt eget öga och inte heller till vilken vagabonderande planet man själv blivit måne; där man utan att märka det uppslukas av rymdens kringfladdrande odjur, under det man är sysselsatt med att studera de odjur, som simma omkring i en droppe ättika. Vem skulle vid månadens slut ha lärt sig mest — den pojke, som själv smitt och härdat sitt knivblad av malm som han själv grävt fram, varvid han läst så mycket som behövdes för utförandet av detta — eller den pojke, som under samma tid bevistat högskolans föreläsningar i metallurgi och erhållit en prima pennkniv av sin fader? Vem av dem skulle sannolikast först skära sig i fingrarna? — — — När jag lämnade universitetet, fann jag till min häpnad i mitt betyg, att jag hade studerat navigation! Hade jag en enda gång promenerat ner till hamnen, skulle jag inhämtat mera i detta ämne. Till och med den fattige studenten undervisas endast i national-ekonomi, under det att den livets ekonomi, som är detsamma som verklig filosofi, inte ens till namnet läres vid våra skolor. Resultatet av detta är, att medan han forskar i Ricardo, Adam Smith och Say, åsamkar han sig och sin fader oöverkomliga skulder.

Som med våra lärdomsanstalter förhåller det sig också med våra hundra »moderna förbättringar»: de rymma en illusion; men någon hållbar verklighet är icke alltid tillfinnandes bakom ytan. Djävulen fortsätter trankilt att inkassera räntorna på sina stamaktier och på talrika senare investeringar i dem. Våra uppfinningar äro oftast nätta leksaker, som locka bort oss från viktigare ting. De utgöra förbättrade medel att nå ett oförbättrat mål — ett mål som alltid är alltför lätt att nå, liksom järnvägarnas slutpunkter i Boston eller New York. Vi skynda av alla krafter att få färdig en telegraflinje mellan Maine och Texas; men möjligen ha varken Maine eller Texas något värdefullt att meddela. Båda dessa ändpunkter äro i samma predikament som mannen, vilken brann av iver att bli föreställd för en förnäm lomhörd dam: när han väl nått sitt mål och fått hörlurens tratt framför munnen hade han inte ett ljud att säga. Det är som om huvudsaken vore att prata på fort i stället för att tala förnuftigt. Vi drömma om att få en tunnel under Atlanten och bringa gamla världen några dagsresor närmare; men de första nyheter, som därefter tränga fram till det breda, vippande amerikanska örat, förmäla kanske endast, att prinsessan Adelaide har kikhosta. När allt kommer omkring, är det visst inte den kurir, vilken rider en mil i minuten, som bringar de viktigaste budskapen: han är ingen evangelist, inte heller kommer han till synes bland människor efter att ha levat på gräshoppor och honung. Jag undrar, om Flying Childers^[4] någonsin bar så mycket som en munfull spannmål till någon kvarn.

Någon säger till mig: »Det förvånar mig att du inte samlar pengar; du tycker om att resa; du kunde fara med tåget till Fitchburg i dag och se på omgivningarna». Men jag är slugare än så. Jag har kommit underfund med, att den snabbaste resenären är den som går till fots. Jag säger till min vän: »Låt oss försöka, vem som kommer fram först! Avståndet är trettio mil, biljettpriset nittio cents. Det är betalningen för en mans dagsverke. Jag kommer ihåg, när daglönen var sextio cents för dem, som arbetade på just denna järnväg. Gott, jag ger mig i väg ögonblickligen till fots och kommer fram innan kvällen; jag har färdats med den hastigheten veckor i sträck. Under tiden skall du ha förtjänat nog till biljetten och skall komma fram någon gång i morgon, eller möjligen redan sent i kväll, om du har tur att få arbete genast. I stället för att genast fara till Fitchburg, skall du vara tvungen att arbeta här hela dagen. Och även om denna järnväg löpte runt jorden, tror jag mig om att komma före dig; vad beträffar att studera landet och samla erfarenheter av liknande slag, skulle jag slå dig så fullständigt, att jag skulle bli nödsakad att säga upp bekantskapen.»

Sådan är den allmänneliga lagen som ingen människa kan slingra sig undan, och särskilt beträffande järnvägar kan man säga, att den är lika bred som lång. Att göra en järnväg runt jorden, tillgänglig för hela mänskligheten, är detsamma som att linjera upp hela planeten. Människor ha en oklar förnimmelse av att om man bara tillräckligt länge håller på med denna verksamhet med syllar och spadar, skall slutligen envar resa någonstans, nästan utan tidsförlust, närapå gratis; men ehuru mängden trängs på perrongen och konduktören ropar »Alla in!» skall det väl visa sig, när röken blåst bort och ångan kondenserats, att endast ett fåtal kommit med och att alla de andra blivit överkörda och det kommer att kallas, vad det också är: — »en beklaglig olyckshändelse». Utan tvivel kunna de, som själva förtjänat till biljetten, verkligen resa om de då fortfarande äro i livet; men det är sannolikast att de då ha mistat sin spänstighet och sin reslust. Detta system att använda större delen av livstiden för att skrapa samman medlen till en tvivelaktig senare frihet, påminner mig om den engelsman, som for till Indien för att göra sig en förmögenhet, i avsikt att därpå återvända till England för att leva en poets liv. Han borde krupit upp i en vindskupa genast. — »Vad nu!» utbrister en million irländare, »är inte denna järnväg, som vi själva byggt, en bra inrättning!» Jo, svarar jag, jämförelsevis bra; vilket vill säga, att ni kunde funnit på något sämre; men eftersom ni äro mina bröder, önskar jag endast, att ni varit i stånd att använda er tid bättre än till att gräva i dy.

För att kunna täcka de utgifter jag haft i sammanhang med mitt husbygge, önskade jag förtjäna tio eller tolv dollars på något hederligt och drägligt sätt; jag planterade därför ungefär två och en halv acre lätt och sandblandad jord huvudsakligen med bönor, en mindre del därav med potatis, säd, ärter och kålrötter. Detta markområde omfattade i sin helhet elva acres och höll på att mer och mer överväxas av tall och hickory; det hade året förut varit salubjudet för åtta dollars och åtta cents per acre. En farmare sade, att det »dugde inte till något annat än odla ekorrar på». Jag gödslade inte mitt åkerstycke på något sätt, emedan jag inte var dess ägare utan endast en squatter och inte heller hade för avsikt att odla så mycket en gång till, och jag gick inte över riktigt hela arealen med hackan. Under plöjningen drog jag upp åtskilligt med långa rötter från stubbar, vilket försåg mig med bränsle för lång tid; runt de uppbrutna stubbarna kom orörd mylla i dagen på runda fläckar, som under hela sommaren lätt urskildes, emedan bönorna växte frodigast där. Veden från ett område med död och värdelös skog bakom mitt hus samt trästycken nere från dammen försågo mig med resten av mitt bränsleförråd. Jag var nödsakad att hyra en karl och ett par hästar för plöjningen, men jag höll själv i plogen. Mina lantbruksutgifter för första sådden utgjorde för redskap, frö, arbete etc. 18 dollars 72½ cent. Utsädeskorn fick jag till skänks. Det kostar för övrigt ingenting nämnvärt, utom om man sår mycket mer än som behövs. Jag skördade fyra hektoliter bönor och sex hektoliter potatis jämte något ärter och majs. Den mesta majsen samt kålrötterna mognade för sent att bli till användning. Min nettoinkomst, sedan jag dragit av de nämnda utgifterna, blev åtta och en halv dollars för försålda produkter och dessutom vad jag själv förbrukade; vidare hade jag vid denna beräknings färdigställande produkter på lager till ett uppskattat värde av fyra och en halv dollars. När jag tar allt i betraktande, värdet av människans själ och värdet av den dag som flyr från oss, tror jag att jag, trots kortvarigheten av mitt experiment eller kanske just på grund av den, gjorde en bättre affär än någon farmare i trakten av Concord det året.

Året därpå gick jag ännu bättre tillväga, grävde själv med spade så mycket jord jag ansåg behövligt, tredjedelen av en acre ungefär, och från dessa båda års erfarenhet lärde jag mig, utan att skrämmas av lantbruksexperter och handböcker, att om man ville leva enkelt och anspråkslöst på sin egen skörd utan att byta bort den mot onyttiga läckerheter, skulle man endast behöva odla ett fåtal kvadratfamnar jord, varvid det skulle ställa sig billigare att gräva för hand än att hyra oxar och plog; jag fann också, att det var enklare att vart år odla ett nytt stycke än att gödsla det gamla; och sålunda kunde den, som önskade det, så att säga förrätta allt sitt nödvändiga arbete med vänster hand på lediga stunder under den bästa årstiden utan att fasttjudras vid en oxe eller en häst eller ett svin, såsom nu är fallet. Min önskan är att tala fullt opartiskt om denna sak, emedan jag inte alls är intresserad i de nuvarande sociala förhållandenas fortgång eller misslyckande. Jag levde mer oberoende än någon farmare i Concord, emedan jag inte var fastvuxen vid någon gård eller åker utan kunde fritt följa mitt eget ingenium, som är mycket labyrintiskt anordnat. Utom att jag alltså på förhand hade allt bättre ordnat än de, skulle jag också, om än mitt hus brunne eller min skörd slagit fel, i det närmaste haft allt lika bra som förut.

Det förefaller mig, att det inte så mycket är människorna som hålla sig med boskapshjordar, som fast mera boskapen som håller sig med uppassare. Människor och husdjur byta ut sitt arbete sinsemellan, men det faller genast i ögonen, att korna härvid ha de övervägande fördelarna. Människan gör något av sitt utbytesarbete under den sex veckor långa skördetiden, och det är sannerligen ingen barnlek. Säkerligen skulle aldrig något folk som genomgående levde förnuftigt — det vill säga ett folk av filosofer — begå ett så grovt misstag som ananvända djurens arbetskraft. Det är sant, att det aldrig fanns och troligen heller aldrig kommer att finnas något folk av filosofer, och jag är inte själv säker på att det vore önskvärt med ett sådant folk; men jag skulle sannerligen aldrig ha tämjt någon häst och tagit honom i mitt kosthåll för något arbete, han kunde göra för mig, ty jag skulle varit allt för förskräckt inför utsikten att bli degraderad till hästskötare eller herde; och även om mänskligheten i sin helhet ser ut att vinna på en sådan affär — är det så avgjort att inte den enes vinning är den andres förlust? Har stallpojken lika stor anledning som husbonden att vara belåten? Jag medger, att människan inte utan sådan hjälp kunde ha utfört vissa allmännyttiga arbeten, och jag är villig att låta människor, hästar och kor dela äran för vad som åstadkommits i detta avseende; men följer därav, att icke människan själv skulle ha varit i stånd att utföra något, som varit henne ännu mera värdigt? När människor väl börja utföra inte bara onödigt utan även skadligt och förslöande arbete med djurens hjälp, är det tydligt att några få människor måste utföra allt underhållsarbete för djuren och sålunda bli de starkares slavar. Människan tjänar sålunda inte bara djuret inom sig utan också, symboliserande detta, djuret vid sin sida. Ehuru vi ha gott om boningshus av tegel och sten, mätes dock en farmares välstånd efter hur mycket hans boningshus överskyggas av ladugården. Denna by påstås ha de rymligaste stallarna för kor och hästar här i nejderna, och vi äro heller inte efterblivna i fråga om offentliga byggnader; men det finns mycket få allmänna platser för fri andakt eller fritt meningsutbyte i detta land. Det skulle inte vara genom byggnader som folk sökte bevara sitt minne till eftervärlden; varför skulle det inte i stället vara genom filosofi? Hur mycket mera beundransvärd är inte Bhagavat-Gita^[5] än alla österns ruiner! Torn och tempel äro furstars lyx. En fri ande arbetar inte på någon furstes befallning. Geniet är inte någon kejsares pensionär, inte heller är dess material silver, guld eller marmor utom till försvinnande ringa del. Varför hamrar man så mycket sten? När jag var i Arkadien, såg jag inga stensprängare. Folken äro uppfyllda av ett förryckt begär att föreviga sig genom den kvantitet huggen sten, de lämna efter sig. Hur vore det, om lika mycken möda lades ner på att jämna till och polera våra seder? Ett fragment av verklig insikt skulle vara mera minnesvärt än ett monument, som räckte till månen. Jag tycker bäst om sten, när den finns kvar på sin plats. Thebes storhet var en vulgär storhet. Ett tvåfots stengärde runt en hederlig mans ägor är bättre än ett hundraportat Thebe, som kommit långt bort från livets sanning. Barbarernas hedniska religioner och kulturer resa praktfulla tempel, men vad man kan kalla verklig kristenhet gör icke så. Den mesta sten ett folk tuktar blir endast använd till dess grav. Det begraver sig självt levande. Det mest förvånansvärda med pyramiderna är det faktum, att man kunde leta samman tillräckligt med människor, avsigkomna nog att våga sitt liv åt byggandet av en grav åt någon uppblåst nolla, som det skulle varit förståndigare och mänskkligare att dränka i Nilen och därefter ge till föda åt hundarna. Jag skulle möjligen kunna finna på någon ursäkt för honom och dem, men jag har inte tid just nu. Vad beträffar byggmästarnas religion och hängivenhet åt konsten, är den ungefär på samma plan världen runt, vare sig det gäller ett egyptiskt tempel eller en Förenta Staternas Bank. Den kostar mer än den smakar. Huvudsaken är fåfänga, parad med kärlek till smörgås och vitlök. Mr. Balcom, en lovande ung arkitekt, gör ritningen med hård blyerts och linjal på baksidan av sin Vitruvius, varpå företaget auktioneras bort till Dobson & Söner, stenhuggarfirma. När sen fyrtio sekler börja se ned från det, börja människorna se upp till det. På tal om edra höga torn och monument, fanns det en gång här i grannbyn en rubbad figur, som började gräva tvärs genom jorden i riktning mot Kina, och han kom så långt att han påstod sig höra surret från kinesernas tekittlar; jag tänker emellertid inte vika av från vägen för att beundra det hål han grävde. Många syssla mycket med västerns och österns minnesmärken och äro nyfikna på vem som byggde dem. För min del skulle jag hellre vilja veta något om dem, som i de tiderna inte byggde dem — de som voro upphöjda över sådana småsaker. Men låt oss fortsätta med min ekonomi.

Genom lantmäteri, snickeri och liknande sysslor av olika slag — ty jag kan så många hantverk som jag har fingrar — hade jag förtjänat 13 dollars 34 cents. Utgifterna till föda under åtta månader, nämligen från 4 juli till 1 mars, när denna beräkning gjordes, ehuru jag fortsatte att leva på samma sätt under mer än två år, voro när jag inte räknar potatis, majs och ärter som jag själv odlat och inte tar hänsyn till litet som fanns på lager sistnämnda datum — tillsammans 8 dollars 74 cents för rubb och stubb — ris, sirap, mjöl, fläsk, socker, torkade äpplen, salt, flott, ett par pumpor och vattenmeloner. Ja, jag åt upp för över åtta dollars; men jag skulle inte utan att rodna förkunna min synd så här, om jag inte kunde trösta mig med, att de flesta av mina läsare äro minst lika brottsliga som jag i det hänseendet, och att deras gärningar inte skulle ta sig bättre ut i siffror än mina. Under det följande året fångade jag då och då en knippa fisk i dammen till middagsmål, och en gång gick jag till och med så långt, att jag tog av daga ett murmeldjur, som härjade i mitt bönland — underlättade dess själavandring, skulle buddhisterna säga — varpå jag förtärde det, delvis för experimentets skull; men ehuru det föreföll trevligt för ögonblicket, trots en besynnerlig arom hos köttet, förstod jag att ingen härdning skulle kunna göra detta till en angenäm vana, hur bra det än kan ta sig ut med viltet prydligt upphängt hos vilthandlaren.

Utgifterna för kläder och några andra småsaker gingo under samma tid till 8 dollar 40 cents, olja till belysning samt några hushållsutensilier till 2 dollars jämnt. Så att alla penningutgifter, med undantag för tvätt och lagning av kläder, som i allmänhet skedde bredvid huset, varför några räkningar på dessa poster ännu inte kommit till synes, sammanlagda togo sig ut så här — varvid är att märka, att de omfatta alla, och mer än alla, sätt på vilka penningar nödvändigt måste ges ut i denna del av världen:

Hus	28:12 ½
Ett års lantbruk	14:72 ½
Föda, åtta månader	8:74
Kläder etc, åtta månader	8:40 ¾
Lysolja etc, åtta månader	2. —
Summa dollars	61.99 ¾

Jag talar till sådana läsare, som ha besvärligt med sitt livsuppehälle. Till täckandet av dessa utgifter hade jag:

Sålda lantbruksprodukter	23:44
Förtjänst på arbete	13:34
Summa dollars	36:78

Drages detta från utgiftssumman, lämnar det en brist 25:21 ¾, nära motsvarande de medel, med vilka jag började; å inkomstsidan har jag då dessutom frihet, oberoende och ett hälsosamt liv samt ett bra hus att bebo så länge jag önskar.

Denna statistik har, hur tillfällig och föga allmängiltig den än må synas, en viss fullständighet och därför också ett visst värde. Ingenting kom mig till handa, som jag inte på något sätt redovisat för. Det framgår av denna översikt, att enbart födan kostade mig tjugosju cents i veckan. Den utgjordes under nära två år framåt från denna tid av rågmjöl och majsmjöl, detta utan jäst, samt dessutom potatis, ris, något litet salt fläsk, sirap, salt och dricksvatten. Det var lämpligt att jag huvudsakligen skulle leva av ris, då jag så mycket älskade de gamla indiernas filosofi. För att möta invändningarna från några obotliga felfinnare vill jag också tillfoga, att om jag då och då bjöds på middag av grannar, hos vilka jag alltid umgåtts och fortfarande hoppas bli sedd, så medförde det visserligen ibland oordning i mina hushållarrangemang; men eftersom middagsätande borta är en konstant element, har det inte minsta inverkan på en jämförande tablå som denna.

Av dessa två års erfarenheter fann jag, att det kostar förvånande litet besvär att skaffa sig den nödiga näringen även på vår breddgrad — att en man kan ha sin matsedel lika enkel som djurens och likväl bibehålla krafter och hälsa. Jag har tillagat en tillfredsställande måltid, tillfredsställande på flera sätt, helt enkelt av blad och stjälkar av Portulaca oleracea, som jag samlade ibland kornet, kokade och saltade. Och säg mig vad en människa mer kan begära i lugna dagar och vid ordinära middagsstunder än några gröna ax av söt majs, kokta med salt. Till och med de små omväxlingar jag använde orsakades mer av begär efter läckerheter än av organismens krav. Likväl ha människor nu hunnit så långt, att de ofta svälta — icke emedan de sakna det nödvändiga, utan emedan de sakna läckerheter; och jag känner en hedervärd dam, som tror att hennes son dukade under, emedan han övergick till att använda vatten som enda dryck.

Läsaren märker, att jag behandlar näringsproblemet mera från ekonomisk än fysiologisk synpunkt; och i varje fall kommer ingen att pröva mina avhållsamma metoder utan att ha ett välförsett skafferi att falla tillbaka på.

Mitt bröd gjorde jag först av majsmjöl och salt i små kakor, som jag bakade vid elden utomhus på en brädbit; men det blev oftast rökigt och fick en smak av tall. Jag försökte med vetemjöl också, men fann slutligen en blandning av råg och majs lämpligast och mest tilltalande. Under kall väderlek var det en god förströelse att baka fler små bröd efter varandra och vända dem över elden så omsorgsfullt som en egyptier hanterar sina ruvägg. Det var jordens verkliga frukter jag bringade till mognad, och för mina sinnen hade de en välsmak liknande den andra ädla frukter ha, vilken jag sökte bevara så länge som möjligt genom att insvepa bröden i en duk. Jag studerade den åldriga och nödvändiga konsten att baka bröd genom att läsa och lyssna till tillgängliga auktoriteter, varvid jag kom tillbaka till de tider, då mänskligheten först höjde sig från nötter och kött till denna mera milda och förfinade diet, samt därifrån tillryggalade utvecklingen fram till det tillfälliga syrande av degen, varifrån jäsningsförfarandet antages leda sitt ursprung, samt genom de olika syrningssätten därefter, tills jag anlände till »gott, sött, hälsosamt bröd», livets salt. Surdeg, vilken somliga anse som brödets själ, själva anden som fyller dess cellvävnad, och vilken bevaras med religiös vördnad liksom vestalernas eviga eld, — jag är säker på, att någon dyrbar kruka surdeg överförd av Mayflower-pilgrimerna, tillgodosåg Amerikas behov och ännu gör sitt inflytande märkbart i vidgade, jäsande ringar över kontinenten, — denna nödvändiga ingrediens hämtade jag regelbundet och förtroendefullt i byn, ända tills jag en morgon glömde reglerna och skållade jästen; genom vilken tillfällighet jag upptäckte, att till och med syrsättning inte var nödvändig — mina upptäckter skedde vanligen efter den analytiska och inte efter den syntetiska metoden — och sen dess har jag med nöje undvarat det, ehuru de flesta husmödrar allvarligt försäkrat mig, att hälsosamt och gott bröd utan jästämne var otänkbart, och äldre personer förutspådde mitt hastiga fysiska förfall. Likväl finner jag, att det visst inte är oumbärligt, och efter att ha varit utan det ett år är jag fortfarande i de levandes land. Det är enklare och mer respektabelt att vara det förutan. Människan är det djur, som framför alla andra förmår anpassa sig efter olika klimat och omständigheter. Jag blandade sedan heller inte salt, soda eller liknande kemikalier i mitt bröd. Det förefaller, som om jag tillagade det enligt samma recept, som Marcus Porcius Cato^[6] anbefallde två hundra år före Kristus. — »Panem depsticium sic facito. Manus mortariumque bene lavato. Farinam in mortarium indito, aquæ paulatim addito, subigitoque pulchre. Ubi bene subegeris, defingito, coquitoque sub testu.» — Vilket jag förmodar bör betyda ungefär: »Gör knådat bröd så: tvätta händer och tråg väl. Häll mjölet i tråget, gjut därpå vattnet i efterhand, knåda sedan omsorgsfullt. När det är genomknådat, forma det då; och grädda det överhöljt.» — Inte ett ord om surdeg. Men jag hade inte alltid tillgång till detta livets salt. Vid en tidpunkt, när min börs var tom, såg jag inte till bröd på mer än en månad.

Varje invånare i Nya England skulle lätt kunna odla sitt husbehov av spannmål i detta rågens och majsens land och inte behöva vara beroende av avlägsna och fluktuerande marknader. Likväl äro vi så fjärran från frihet och oberoende, att färskt osiktat mjöl sällan saluhålles i bodarna; gryn och flingor i mera oberedd form användes knappt av någon. I allmänhet ger lantmannen sina svin och hästar den säd han odlar, samt inköper siktat mjöl, som visst inte är hälsosammare, till högt pris i boden. Jag fann, att jag med lätthet kunde odla mina nödiga skäppor råg och majs, ty det förstnämnda sädesslaget nöjer sig även med den kargaste jordmån och det andra är heller inte nogräknat; därpå kunde jag mala säden i handkvarn och så reda mig utan ris och fläsk. Behovet av något sötningsmedel fann jag genom försök att jag kunde fylla genom att bereda ett slags mycket bra sirap av pumpor, och för övrigt visste jag, att jag endast behövde plantera ett par sockerlönnar för att få det ännu bekvämare; medan dessa växte upp, kunde jag använda åtskilliga surrogat utom det nämnda. Vad slutligen salt beträffar, den nödvändigaste av kryddor, kunde anskaffandet av detta erbjuda en god anledning till en expedition till havsstranden, eller om jag levde helt utan, skulle detta troligen endast medföra, att jag drack mindre vatten. Jag har inte hört, att indianerna i flydda tider brukade draga till havet för den sakens skull.

Sålunda kunde jag undvara all handel och köpslagan vad födan beträffar, och då jag redan hade ett hus, återstod endast att ordna med kläderna och bränslet. De pantalonger jag nu har på vävdes i en lantmans familj — Gud vare lovad, att så mycket dygd ännu finns kvar bland människor; ty jag tror att fallet från lantman till yrkesman är lika stort och minnesvärt som fallet från människa till lantman. Bränsle finns i ett nytt land mer än nog. Om min bostadsfråga skulle invecklas, genom att jag inte längre tillätes leva som squatter på annans mark, kunde jag köpa ett tunnland jord till samma pris som det, vartill mitt åkerstycke nyligen sålts — åtta dollars och åtta cents. Men som det var, ansåg jag mig snarast öka markvärdet genom min nyodling.

Det finns en särskild klass av tvivlare, som stundom framställa frågor som den, om jag tror mig i stånd att livnära mig uteslutande på växtföda; och för att genast komma till sakens kärna — ty tron är kärnan — brukar jag svara sådana personer, att jag kan livnära mig på spånspik. Om de inte kunna förstå detta, förstå de över huvud inte mycket av vad jag har att säga. För min del är jag glad att höra, att liknande försök verkligen göras; som till exempel att en ung man under fjorton dagar prövade på att leva på torra, oberedda sädeskärnor, tagna direkt från axet, användande tänderna som enda kvarn. Ekorrstammen har gjort samma försök med framgång. Mänskligheten har intresse av, att sådant prövas, trots att kanske några gamla kvinnfolk, som inte passa för sådant och tilläventyrs äro innehavare av aktier i kvarnar, kunna bli uppskrämda.

Mitt möblemang, varav jag tillverkade det mesta själv och varav det övriga inte kostade mig något som jag inte redovisat för, bestod av en säng, ett bord, en skrivpulpet, tre stolar, en spegel tre tum i diameter, en kittel, en slev, en stekpanna, en tvättbalja, två par kniv och gaffel, tre tallrikar, en mugg, en sked, en fotogenkanna, en sirapsburk och en lampa. Ingen är så fattig, att han behöver slå sig ned på en pumpa. Det vore brist på företagsamhet. Mängder av det slagets stolar, jag tycker bäst om, kan man erhålla på vindsloft i byn bara mot besväret att bära bort dem. Möblemang! Gudskelov kan jag stå och sitta utan hjälp av något möbelmagasin. Vilken människa med undantag av en filosof skulle inte gripas av blygsel vid åsynen av sina möbler, packade på en vagn och på väg genom landet, utsatta för himlens och människornas ögon, en trasgrann bråte av tomma lådor? När jag såg en sådan vagnslast, var jag aldrig i stånd att avgöra, om den tillhörde en så kallad rik eller fattig: ägaren föreföll mig alltid lika hemsökt av armod. I själva verket är man fattigare, ju mer man har av sådana ting. Varje vagn förefaller lastad med innehållet i ett dussin kyffen; och om ett kyffe är torftigt, är intrycket av tolv på en gång än mer överväldigande. Varför flytta vi egentligen någonsin, om inte för att bli befriade från vårt möblemang, vårt avfall; för att likväl till sist flytta från denna värld till en annan med helt ny utrustning och lämna allt detta att brännas. Det är som om alla dessa snaror och fällor voro fästade vid en människas bälte, så att man inte kunde gå över ett öppet fält utan att släpa allt detta efter sig, hindrad och snärjd. Den räv var lycklig, som lämnade sin svans i fällan. Myskråttan gnager av sitt ben i gillret för att bli fri. Intet under att människan har förlorat sin spänstighet. Hur ofta kör en människa inte fullständigt fast! — »Ursäkta, min herre, vad menar ni med att en människa kör fast?» — Jo, om ni förlänats förmågan att se, kan ni närhelst ni möter en person genast se allt vad han har, och även en hel del saker som han söker inte låtsa om, till och med hans köksattiralj och allt möjligt strunt som han tar vara på och inte nänns bränna, och han skall förefalla er hindrad och intrasslad i allt detta under sina försök att komma framåt så gott det går. Och jag anser, att den man verkligen kör fast, som vänt runt ett hörn eller tagit av genom en portgång, där hans släde med bohag inte kan följa honom. Jag kan inte annat än känna medömkan, när jag hör någon kraftig, välfuntad man, till synes oberoende, fullt omgjordad och redo, grubbla över sitt husgeråd, vare sig det är försäkrat eller ej. — »Var i all världen skall jag göra av mina möbler?» — Min livliga fjäril befinnes då plötsligt sitta fast i en spindels nät. Till och med personer som under en lång tid förefalla vara utan sådan egendom, skola vid närmare efterforskning visa sig ha en hel del undanstuvat i någon annans uthus. Våra dagars England står för mig som en äldre gentleman, som reser med stort bagage, småsaker som han samlat under lång tid och inte har mod att bränna — stor koffert, mindre koffert, handkoffert och väska. Kasta bort åtminstone de tre första! Det skulle nu för tiden överstiga även en frisk mans krafter att ta sin säng och gå, och mitt råd till en sjuk skulle säkert bli att släppa sin säng och springa. När jag mött någon invandrare, vacklande under det jättelika knyte, som innehöll hans egendom — vilket tog sig ut som en fruktansvärd svulst som vuxit ut från nackgropen i halsen — då har jag alltid ömkat honom, inte emedan detta var allt han ägde, utan emedan han verkligen hade allt detta att släpa på. Om jag tvunget skall släpa på den fälla, jag fastnat i, skall jag i varje fall se efter att den är av det lättare slaget, som inte helt klipper av mig benet. Men det vore kanske förståndigast att aldrig komma med sin fot i någon.

I förbigående vill jag nämna, att jag inte hade några kostnader för fönstergardiner, ty jag har inga andra beskådare än sol och måne, och dem är jag villig att låta titta in efter behag. Månen kan inte finna någon mjölk att surna eller något kött att skämmas hos mig; inte heller kan solen skada mitt möbeltyg eller bleka min matta; och även om jag stundom finner honom vara en väl varm vän, anser jag det då bättre att krypa bakom någon gardin som naturen tillhandahåller än att öka husinredningen med ett enda nytt förvärv. En dam erbjöd mig en gång en matta, men eftersom jag inte hade någon plats inomhus för den och inte heller hade någon tid övrig att skaka damm av den vare sig inom- eller utomhus, avböjde jag anbudet och föredrog även framgent att torka av mina fötter på en grästuva. Det är bäst att stäcka det onda i sin begynnelse.

För inte länge sedan bevistade jag en auktion på en avliden prästmans tillhörigheter; ty hans liv hade inte gått spårlöst förbi:

»Vad ont vi göra, lever efter oss.»

Som vanligt bestod en stor del av allsköns avskräde som börjat anhopas redan under hans faders tid. Bland annat såg jag en torkad bandmask. Och nu brände ingalunda detta upp efter att ha legat ett halvsekel på en vind; i stället för ett bål, en renande förintelse av allt detta, ställde man till med en auktion för att öka på eländet. Grannarna strömmade ivrigt samman för att besiktiga föremålen, köpte rubb och stubb och transporterade det till sina egna vindar och avskrädesgömmen, varest det får ligga tills bouppteckningen är färdig, för att då börja irra omkring på nytt. När en person dör, sparkar han upp ett litet stoftmoln.

En sedvänja hos vissa vilda stammar skulle med fördel kunna övertagas av oss; de ha nämligen något som tyder på en strävan att göra sig av med det gångna årets avfall; de besitta åtminstone själva idén, om de realisera den helt eller ej. Skulle det inte vara tjänligt, att också vi firade en sådan »Förstlingsfrukternas Fest», som Bartram skildrar såsom fordom bruklig bland Mucclasse-indianerna? När en by firar denna fest», säger han, »har först envar skaffat sig nya kläder, nya krukor, kittlar och övriga hushållsföremål; de samla därpå i hög alla gamla kläder och andra förbrukade och överflödiga ting, sopa hyddor, gator och öppna platser rena och kasta all denna smuts jämte all överbliven gammal spannmål och övrig föda på samma hög och bränna upp alltsamman. Sedan de ha intagit medicin och hållit fasta i tre dagar, utsläckes all eld i hela byn. Under denna fastetid iakttaga de fullständig avhållsamhet i alla avseenden. Allmän amnesti kungöres, och de utstötta få återvända till stammen. På fjärde dagen åstadkommer den förnämste prästen ny eld på den allmänna torgplatsen genom att gnida torrt trä, och därifrån hämtar varje familj till sin härd ny och ren eld. Sedan hålla de festmåltid på ny säd och nya frukter, dansa och sjunga under tre dagar, och under de fyra följande dagarna mottaga de besök av stamfränder i angränsande byar, vilka på samma sätt ha blivit renade och förberedda.»

Även mexikanerna företogo en liknande rening vart femtioandra år i den tron, att världens undergång stod för dörren.

Jag har knappt hört omtalas ett sannare sakrament än detta om man följer ordbokens definition — »ett yttre synligt tecken på inre andlig benådning» — och jag tvivlar inte på, att de ursprungligen ingivits av himlen att göra så, även om de icke ha någon bibeltradition om uppenbarelsen.

Under mera än fem år uppehöll jag mig på detta sätt uteslutande genom mina händers arbete, och jag fann att jag genom att arbeta sex veckor på sommaren kunde täcka alla nödvändiga utgifter för min existens. Hela vintern och största delen av sommaren hade jag på detta sätt över att obehindrat använda till studier. Jag hade grundligt prövat på skollärarkallet och hade då funnit att mina utgifter växte med mina inkomster, eller rättare att de växte mycket hastigare, ty jag måste kläda mig och uppträda, för att inte också säga tänka och tro, enligt min ställning, och därvid förlorade jag min tid till ingen nytta. Eftersom jag inte undervisade för mina medmänniskors bästa, utan endast för att förtjäna mitt uppehälle, var det hela ett misstag. Jag har försökt mig på handel; men jag fann, att det skulle taga tio år att komma någon vart därmed, och att jag då troligen skulle vara ett gott stycke på väg till djävulen. Jag var verkligen rädd, att jag under detta försök skulle råka göra vad man kallar en god affär. När jag tidigare såg mig om efter min utkomst med följderna av min svaga eftergivenhet för vänners råd färska i mitt minne för att sporra min uppfinningsförmåga, tänkte jag ofta och allvarligt på att ägna mig åt att plocka blåbär; det visste jag var en sak jag kunde, och de små förtjänsterna därav kunde kanske räcka till för mig — ty min största begåvning har alltid bestått i att ha små behov; dessutom skulle denna verksamhet inte kräva något begynnelsekapital och inte heller dra bort mig från mina vanliga funderingar, tänkte jag i min oskuld. Medan mina bekantskaper utan att blinka ägnade sig åt affärer eller olika yrken, grubblade jag över denna utkomstmöjlighet såsom mest lik deras; jag föreställde mig, hur jag skulle ströva omkring bland kullarna sommartiden och samla in dessa bär och sedan göra mig av med dem utan vidare besvär; det skulle vara mitt sätt att vakta Admetus’ hjordar. Jag drömde också om att samla örter och eterneller samt föra dem, hela kärror fulla, till de stadsinnevånare som tyckte om att bli påminda om skogarna. Men senare har jag lärt, att handel utgör en förbannelse som förnedrar vad den än omfattar; om man så sökte göra affärer i budskap från himmelriket skulle denna förbannelse drabba även dem.

Eftersom jag föredrog vissa ting framför andra samt satte allra högst värde på min frihet, och alldenstund jag kunde ha det rätt svårt ställt och likväl känna mig framgångsrik, hade jag ingen önskan att använda min tid ännu så länge till förvärvandet av dyrbara mattor och annat fint möblemang eller utsökt föda eller något hus i vare sig grekisk eller gotisk stil. Om det finns människor, för vilka förvärvandet av sådana ting inte utgör något avbrott, och vilka veta att använda dem rätt när de fått dem, överlämnar jag denna sysselsättning åt dem. Några äro »flitiga» och se ut att älska arbetet för dess egen skull eller kanske emedan det avhåller dem från värre ofog; till dem har jag för närvarande intet att säga. Dem, som inte skulle stå ut med mera frihet än de nu ha, råder jag att arbeta två gånger så hårt som de nu göra arbeta tills de ha betalt för sig och erhållit sin frisedel. För egen del fann jag, att anställning som daglönare var den mest oberoende av alla, särskilt emedan endast trettio till fyrtio arbetsdagar om året krävdes för att täcka mina behov. Daglönarens arbetsdag slutar med solens nedgång, och det står honom sen fritt att ägna sig åt sina egna angelägenheter; men hans arbetsgivare, som spekulerar och räknar från månad till månad, vet ingen vila från årets ena ända till den andra.

Jag anser kort och gott att problemet beträffande vår materiella tillvaro på denna jord kan lösas så, att det blir en förströelse i stället för ett arbete, om vi endast inrätta oss enkelt och förståndigt; och alltjämt utgöra de enklare folkens verkliga arbeten de mera förkonstlade folkens sport. Det är inte så alldeles nödvändigt att äta sitt bröd i sitt anletes svett, såvida det inte finns andra som svettas betydligt lättare än jag gör.

En ung man bland mina bekantskaper, som hade ärvt några tunnland jord, anförtrodde mig, att han skulle vilja leva på samma sätt som jag, om han bara hade haft råd. Jag vill inte övertala någon person att leva på mitt sätt under någon förevändning; ty bortsett från att jag, innan vederbörande hunnit riktigt sätta sig in i systemet, kanske själv funderat ut ett nytt och bättre, önskar jag också att det skall finnas så många olika personer som möjligt i världen; men jag vill, att envar skall lägga ner omsorg och eftertanke på att finna sin rätta väg — och inte nöja sig med sin fars eller sin mors eller sin grannes. Låt en yngling plantera eller bygga eller segla, låt honom endast inte hindras från att göra det som han säger att han verkligen har håg för. Vår vishet är endast som en matematisk punkt, liksom sjömannen eller den flyktande negerslaven går efter polstjärnan; men det är likväl en tillräcklig ledning för våra liv. Vi nå kanske inte vår hamn inom överskådlig tid, men låt oss likväl bibehålla den rätta kursen.

Det förhåller sig i detta fall otvivelaktigt så, att vad som är sant för en är ännu mycket sannare för tusen, liksom ett stort hus inte kostar så mycket mer än ett litet som skillnaden i storlek skulle ange, eftersom ett flertal rum kunna täckas av samma tak och skiljas av samma vägg. Men jag föredrog nu likväl enmansbyggnaden. Dessutom är det vanligen billigare att bygga allt själv än att övertyga en granne om fördelen av att begagna samma tak och väggar; och även om man lyckas med detta sista, så måste i alla fall den gemensamma skiljeväggen, för att ställa sig avsevärt billigare, vara ganska tunn — och den andre kan kanske visa sig vara en dålig granne, som inte underhåller sin andel. Det samarbete som i vanliga fall är möjligt är oerhört fragmentariskt och ytligt; och det sanna samarbete som existerar är som om det inte funnes — det är en för vanliga sinnen oförnimbar harmoni. Om en person har tillit, skall han samarbeta med lika stor tillit i vilket företag som helst; om han inte har tillit, skall han fortsätta att leva som folk gör mest, vilket inflytande han än råkar ut för. Att samarbeta betyder, i sin högsta som sin lägsta betydelse, att försörja sig gemensamt. Nyligen hörde jag ett projekt, att tvenne unga män tänkte resa runt jorden, den ene utan pengar — han skulle förtjäna sina medel som matros och arbetare — den andre med en checkbok i fickan. Det var självklart, att de båda inte längre kunde ha sällskap eller samarbete, eftersom den ene inte tänkte arbeta alls. De skulle skiljas vid första intressanta händelse under resan. Men framför allt: den man som reser ensam, som jag redan sagt, kan ge sig iväg när han vill; men den, som har sällskap med en annan, måste vänta tills denne blir färdig, och det kan dröja länge innan de komma åstad.

Men allt detta är mycket själviskt, har jag hört några av mina grannar säga. Jag erkänner, att jag hittills sysslat mycket litet med filantropiska företag. Pliktkänslan har kommit mig att offra många ting, och bland andra har jag även fått offra detta. Personer finnas, som ha slösat all sin övertalningsförmåga på mig för att förmå mig att övertaga omsorgen om någon fattig familj i samhället; och om jag inte alls hade något att göra — ty djävulen finner på sysselsättning åt den lättjefulle — skulle jag kanske försöka mig på någon dylik förströelse. När jag emellertid funderat på att på detta sätt göra mig nyttig och hjälpa deras försyn med arbetet att hålla dessa fattiga personer lika bra försörjda som mig själv samt till och med gått så långt att framställa ett sådant anbud till dem själva, ha de alla utan tvekan föredragit att fortfarande förbli fattiga. Under det män och kvinnor i min stad på många olika sätt ägna sig åt de fattigas förbättring, hoppas jag att en enda kan få ha lov att ägna sig åt mindre mänskliga strävanden. Man måste ha specialbegåvning för välgörenhet som för så mycket annat. Vad beträffar konsten att göra gott, så är det en av de yrkesgrenar som äro mest fullsatta. Dessutom har jag själv försökt mig på den saken, och så konstigt det kan låta, vet jag nu att det inte passar för min läggning. Sannolikt skulle jag inte medvetet och efter moget övervägande lämna min särskilda uppgift för att göra det goda som samhället kräver av mig, inte ens för att rädda världen från undergång; och jag antar, att en liknande, fast oändligt mycket större, halsstarrighet på andra håll är allt, som nu vidmakthåller den. Men jag vill inte stå emellan någon människa och hennes läggning eller övertygelse; och till den som med all håg och själ och övertygelse gör det verk jag avböjer, till honom säger jag: — Fortsätt, även om världen kallar det att göra skada, vilket är mest sannolikt att den gör.

Jag tror långtifrån, att mitt fall är något enastående; många av mina läsare skulle utan tvivel finna på samma självförsvar. Vid något företag vilket som helst — jag vill inte utlova att mina grannar nödvändigt skulle kalla det ett gott företag skulle jag enligt min egen mening vara en ypperlig person att engagera; men vilket företag det är, får min arbetsgivare finna ut. Det goda jag gör, i detta ords vanliga betydelse, måste göras avsides från den allmänna stråkvägen och oftast utan att jag rår för det. Folks vanliga råd belöper sig ungefär till detta: — Börja där du är och sådan du är, utan några vidare bekymmer för att bli bättre och värdefullare, och gör sen goda gärningar efter förutfattad plan! — Om jag skulle predika i den tonen, skulle jag hellre säga: — Lär dig själv att vara god! — Som om solen skulle sluta att vaxa, när den fått sin eld tänd i samma grad som månen eller en stjärna av sjätte storleken, och nöja sig med att gå omkring och titta in genom stugfönstren för att främja galenskap och göra mörkret synligt — i stället för att stadigt öka sin inre värme och välvilja, tills den är av sådan klarhet, att ingen dödlig kan se den i ansiktet, och under tiden gå runt jorden i sin egen bana utdelande gåvor, eller rättare, som en sannare filosofi upptäckt, låta jorden själv gå runt och mottaga gåvor. När Faëton önskade bevisa sin himmelska härkomst genom sin välvilja mot människorna och för detta ändamål lånade solspannet för en dag samt styrde innanför det vanliga spåret, brände han upp åtskilliga kustkvarter i himlens lägre distrikt, svedde jordytan, torkade ut varenda källa och framkallade den stora Saharaöknen, så att slutligen Jupiter slungade honom till marken med en blixt och solen av sorg över hans död inte lyste på ett helt år.

Det finns ingen så otäck lukt som den, som utvecklas från osund godhet. Det är mänsklig, ja gudomlig kadaverlukt. Om jag på förhand visste, att en person skulle komma till mitt hus i uppsåt att göra mig något gott, skulle jag springa för livet som från den förtorkande och brännande afrikanska vind, som kallas samum, vilken fyller mun och öron och näsa med stoft tills man kvävs — detta skulle jag göra av skräck för hans godhet, av fruktan att få något av dess substans i mitt blod. Nej, i sådant fall skulle jag föredraga att lida ont på naturligt sätt. En person är inte en god personlighet för mig, emedan han är redo att ge mig mat om jag svälter, eller värma mig om jag fryser eller dra upp mig ur ett dike som jag råkat ramla ned i. Jag kan skaffa fram en Newfoundlandshund som gör lika mycket. Filantropi består inte i godhet mot nästan i vidaste bemärkelse. Howard var utan tvivel en utomordentligt vänlig och aktningsvärd man på sitt sätt; men vad betyda hundra herrar Howard för oss, om inte deras filantropi förmår hjälpa oss när vi ha det som bäst och äro mest värda hjälp? Jag har aldrig hört omtalas något filantropiskt möte, vari det allvarligt diskuterades att göra något gott för mig eller för personer lika mig.

Jesuiterna stodo fullständigt handfallna inför de indianer, som, under det de höllo på att brännas vid pålen, föreslogo sina plågoandar bättre och grundligare tortyrmetoder. Eftersom dessa indianer voro höjda över all fysisk smärta, voro de också ofta höjda över all tröst som missionärerna kunde erbjuda; och lagbudet, att du skall göra mot andra vad du önskar andra skola göra mot dig, miste en god del av sin kraft inför dessa människor, som för sin del inte bekymrade sig mycket om vad man gjorde med dem, som älskade sina fiender på ett nytt sätt och som kommo mycket nära att förlåta dem allt de gjort dem.

Man måste förvissa sig om, att man ger de fattiga just den hjälp de bäst behöva; ehuru det kanske är ens eget exempel, som lämnar dem så långt efter. Ger man bort pengar, måste man också ge bort sig själv på samma gång och inte enbart skiljas från metallen. Ofta begå vi märkvärdiga misstag. Vad som felas den fattige är ofta inte så mycket att han är frusen och hungrig, som att han är smutsig, trasig och rå. Det är ett uttryck för hans smakriktning och ingalunda ett tecken på hans olycka. Ge vi honom pengar, köper han flera trasor för dem. Jag kände ofta medömkan med de otympliga irländska arbetare som höllo på med att såga upp is på dammen, klädda i usla och trasiga kläder, under det jag själv skakade i mina mera ordentliga och ändamålsenliga plagg, tills en bitter kall dag en som plumsat i kom till min stuga för att torka; jag såg honom då dra av tre par byxor och två par strumpor, innan han kom till skinnet, smutsiga och trasiga alla; och han var i stånd att avböja lånet av de ytterplagg jag erbjöd, emedan han var så överflödande rikt försedd med underplagg. Denna doppning var i själva verket vad han behövde bäst av allt. Då började jag i stället ömka mig själv och fann, att det skulle vara större människovänlighet att skänka mig en flanellskjorta än att ge honom en hel lumpbod. Där det finns tusen som försöka beskära det ondas grenar, finns det knappt en som för yxan mot det ondas rot; och det kan hända, att den, som slösar mest tid och pengar på de behövande, genom sitt sätt att leva gör mest för att framkalla just samma elände som han förgäves söker minska. Det är som den fromme plantageägaren, som bestämmer avkastningen av var tionde slav att användas till att skaffa de övriga söndagsvila. Några manifestera sin omtanke om de fattiga genom att använda dem i köket. Skulle de inte vara hjälpsammare, om de använde sig själva där?

Välgörenhet är nästan den enda dygd, som är tillräckligt uppskattad av mänskligheten. Ja, den är till och med mycket överskattad, och det är vår egoism som överskattar den. En fattig man, frisk och kraftig, berömde en vacker dag här i Concord en viss medborgare, emedan, som han sade, denne var givmild mot de fattiga, varmed han menade sig själv. Människosläktets snälla tanter och farbröder äro mera uppskattade än dess verkliga andliga fäder och mödrar. En gång hörde jag en ecklesiastisk föredragshållare, en lärd och begåvad man, tala om engelska förhållanden; sedan han uppräknat dess storheter inom vetenskap, litteratur och statskonst, Shakespeare, Bacon, Cromwell, Milton, Newton och andra talade han om dess religiösa storheter, vilka han, liksom om hans ställning krävt det, kallade de största bland de stora. Dessa voro Penn, Howard och fru Fry. Var och en måste inse falskheten och hyckleriet i detta. Dessa sistnämnda voro ingalunda Englands bästa män och kvinnor; de voro endast dess bästa filantroper.

Jag vill inte pruta av något på det tillbörliga pris, som kommer välgörenhet till del, jag vill endast kräva rättvis uppskattning av dem som genom liv och verk äro mänskligheten till välsignelse. Jag värdesätter inte uteslutande en persons upphöjdhet och välvilja, vilka så att säga utgöra hans stam och blad. De örter, av vilkas vissnade grönska vi bereda dekokter åt de sjuka, inta endast en blygsam plats inom växtriket och användas huvudsakligen av kvacksalvare. Jag vill ha en personlighets blomma och frukt, en rik doft skall komma från den till mig, och vår samvaro skall ha en prägel av mognad. Hans godhet måste inte vara en medveten och övergående handling utan ett ständigt överflöd, som inte kostar honom något och varom han är fullkomligt omedveten. Det är en välgörenhet som utplånar många synder. Alltför ofta kringvärver filantropen mänskligheten med sina egna avskakade bedrövelser såsom en hel atmosfär och kallar detta sympati. Vi skulle dela med oss av vår förtröstan och inte av vår förtvivlan, av vår hälsa och tillfredsställelse och inte av vår sjukdom; vi skulle vara aktsamma, så att denna inte sprids genom smitta. Från vilka söderns slättland drar en röst av klagan oss till mötes? Under vilken breddgrad bo de hedningar, till vilka vi skulle sända ljus? Vem är den omåttlige och råe individ som vi i första hand skulle söka förbättra? Om en person får någon åkomma, så att han inte kan fungera som vanligt — om han får en magsjukdom till exempel (det är nämligen där de sympatiska känslorna oftast sitta) — strax börjar han reformera — världen. Eftersom han själv är en mikrokosm, upptäcker han omedelbart och det är en sann upptäckt, och han är mannen att göra den — att världen har ätit omogna äpplen; för hans ögon ter sig i själva verket hela världen som ett grönt äpple, beträffande vilket den mest hjärtslitande fara föreligger, att människornas barn skola börja gnaga på det innan det är moget; och strax är hans drastiska filantropi redo för eskimåer och patagonier samt omsluter de folkrika städerna i Indien och Kina; och genom några sådana år av reformatoriskt nit, varunder osedda makter otvivelaktigt bruka honom för sina egna syften, kurerar han sig från sin åkomma: planeten företer plötsligt en svag rodnad på ena eller båda kinderna, som om den började mogna: livet förlorar sin ruskighet och är så ljuvt och hälsosamt att leva. — Men jag drömde aldrig om någon främmande missgärning, större än den jag själv begått. Jag har aldrig känt och kommer aldrig att känna en sämre människa än mig själv.

Jag tror, att vad som så fördystrar reformatorn ingalunda är hans medkänsla för likar i nöd utan hans eget privata elände, även om han hör till Guds heligaste barn. Låt detta botas, låt våren komma till honom, låt morgonen lyftas över hans läger, och han skall överge sina nitälskande följeslagare utan ursäkt. Min ursäkt för att jag aldrig håller föredrag mot tobaksmissbruket är, att jag aldrig själv tuggat tobak; det är ett straff som reformerade tobakstuggare ha att avtjäna; å andra sidan har jag tuggat en del saker, som jag kunde hålla föredrag om. Om du någonsin skulle lockas in bland dessa reformatorer, låt då inte din vänstra hand veta vad din högra gör, ty det är verkligen inte värt att veta. Hala upp den drunknande och knyt dina kängsnören! Mät din tid och skaffa dig något oberoende arbete!

Vårt sätt att uppföra oss har skadats genom umgänge med helgon. Våra psalmböcker genljuda av våra melodiska förebråelser mot Gud och vårt fasta beslut att uthärda med honom för alltid. Man kunde säga, att till och med profeterna och återlösarna mera ha tröstat oss i vår fruktan än stärkt oss i vårt hopp. Ingenstädes finner man bevarat en enkel ohejdat framträngande tillfredsställelse över livets gåva, något minnesvärt lovprisande av Gud. All styrka och framgång gör mig gott, hur avlägsen från mig den må synas; all sjukdom och allt misslyckande nedslår mig och gör mig ont, hur mycken medkänsla och förståelse jag än hyser. Om vi alltså verkligen ville återställa mänskligheten, vare sig genom de sanna, hinduiska medlen, eller genom botaniska, magnetiska eller andra medel — låt oss då först själv vara så enkla och friska som naturen, skingra de moln som hänga över oss själva och insupa det verkliga livet i våra porer. Dröj inte på vägen för att bli en väktare för de sjuka utan sträva att bli en av jordens värdiga söner!

Jag läste i Gulistan, Rosengården, av Sheik Saadi från Shiraz: »Man sporde en vis man och sade till honom: Av de många härliga träd som Allah, Den Allrahögste, skapat höga och skuggrika, kallas intet azad, frigjort, utom cypressen, som icke bär någon frukt. Vilket mysterium är förborgat i detta? Han svarade: Varje träd har sin bestämda frukt och sin särskilda årstid, under vilken det står friskt och blommande, men eljest torrt och skrumpet; men cypressen ensam är icke utsatt för dessa perioder, ty den grönskar ständigt. Och så är också förhållandet med azads, de som leva frigjorda i gudomlighet. — Fäst ej ditt hjärta vid det, som är förgängligt; ty Djila skall följa sitt lopp och Tigris skall rinna genom Bagdad långt efter utslocknandet av kalifernas ätt; om din hand griper överflödet, var då givmild som dadelträdet; men har du intet att ge bort, var då en azad, en befriad, liksom cypressen.»

1. Bias av Priene, en av Greklands sju vise, vars tänkespråk lydde: »Allt jag äger bär jag på mig».
2. Squatter = nybyggare som utan tillstånd slog sig ner på statsjord. Thoreau var squatter, med vederbörligt tillstånd, på mark som tillhörde Emerson.
3. Cambridge i Massachusetts, där Harvarduniversitetet är beläget.
4. Ryktbar engelsk kapplöpningshäst.
5. Bhagavat-Gita, den Höges Sång — fornindiskt poem av filosofiskt-religiöst innehåll; ingår som episod i Mahabharata.
6. Cato den äldre, författare till en bevarad skrift »Om Bondska Ting».