Skogsliv vid Walden/Kap 02
| ← Bostad, kläder och uppehälle |
|
Läsning → |
VAR JAG LEVDE OCH VAD JAG LEVDE FÖR
Vid en viss tidpunkt i vårt liv betrakta vi varje plats såsom ett ställe möjligt att uppföra vårt hus på. Jag har undersökt landsbygden i alla riktningar på ett dussin mils omkrets från mitt hem. I min fantasi har jag efter varandra köpt alla gårdarna därinom, ty alla voro till salu och jag kände deras pris. Jag gick över varenda lantmans marker, smakade på frukterna, pratade med honom om skötseln, köpte gården till hans begärda pris, till vilket pris som helst, intecknade den genast i min fantasi, satte sen ett högre pris på den; kort och gott jag gjorde allt utom att underteckna något kontrakt; jag nöjde mig i stället med att samtala med ägaren, ty jag älskar att tala — jag odlade honom i någon mån i stället för hans mark och drog mig tillbaka när jag njutit allt detta nöje, överlämnande åt honom att fortsätta med skötseln. Dessa erfarenheter berättigade mig till att bland mina vänner anses som ett slags egendomsagent. Varhelst jag slog mig ned för att vila, kunde jag möjligen komma att bo, och alltefter platsen slöt landskapet sin nya cirkel kring mig. Jag fann flera lämpliga boplatser, som troligen inte så snart skulle bli utsatta för förbättringsattentat; det kunde tyckas att dessa platser i allmänhet lågo för långt borta från byn, men i mitt tycke var det i stället den stackars byn som låg för avlägset från dem. Skönt, här skulle jag kunna leva, sade jag; och där levde jag också under en kort timmas tid en hel vinters och sommars liv; jag såg för mig, hur jag kunde låta åren vridas runt, hur jag skulle tränga genom vintern, hur jag skulle se våren spira. Var än senare bebyggare av denna trakt slå upp sina bopålar, kunna de vara säkra på att de förekommits av mig. En eftermiddag räckte till för mig att dela upp en egendom i trädgård, utmark och betesmark samt att avgöra vilka ekar eller furor skulle lämnas stående framför ingången och från vilket håll någon knotig trädkontur kunde fördelaktigast betraktas; och sen lät jag det ligga allt — i träda; ty en person är desto rikare, ju fler saker han kan ha råd att låta ligga i fred.
Min inbillning skenade iväg med mig till den grad, att jag till och med avvisades som spekulant på ett par gårdar — vilken vägran egentligen var allt jag begärde; men jag brände aldrig mina fingrar på ett verkligt köp Det längsta jag kom i den vägen var när jag köpte Hollowellfarmen och redan hade börjat skaffa mig utsäde samt samla material till en skottkärra för transporten; men innan ägaren fått köpehandlingen i ordning, ändrade hans hustru mening — varje människa har en sådan hustru — och önskade åter behålla stället; han bjöd mig då tio dollars för att låta affären gå tillbaka. Just då ägde jag, för att säga sanningen, endast tio cents sammanlagt i denna värld, och för ett ögonblick var jag ur stånd att avgöra, om jag var mannen med tio cents, eller ägare till en farm eller till tio dollars eller till alltsammans. Emellertid lät jag honom behålla både farm och dollars, ty jag hade kommit långt nog ändå; eller rättare, för att ta det mer storslaget, jag sålde tillbaka farmen till honom för just samma pris jag fått den för, och eftersom han inte var någon förmögen man, gav jag honom tio cents, mitt utsäde samt materialet till en skottkärra. Jag fann då, att jag hade varit en rik man utan någon skada för min förmögenhet. Men jag behöll kvar intrycket från omgivningarna och har varje år tagit med mig vad dessa skänkt mig utan att behöva anlita någon skottkärra. Ty beträffande landskapsbilder
»är jag ensam monark över allt vad jag sett
och min rätt har av ingen bestritts».
Ofta har jag sett en poet gå sin väg, sedan han haft glädje åt allt av värde som farmen kunde erbjuda, under det den hopskrumpnade farmaren inbillat sig, att han endast fått tag på ett par vildäpplen. Ack, under många år skall ägaren leva i okunnighet om att en poet satt hans egendom på vers, slutit in den inom rimmens utomordentliga och osynliga stängsel — att han i själva verket har skördat, mjölkat och skummat och tagit all grädden samt överlämnat åt farmaren att behålla kvar endast skummjölken.
Hollowellfarmens huvudsakliga företräden voro i mina ögon dessa: den fullkomliga avskildheten, den låg nämligen två mil från byn och en halv från närmaste granne, skild från landsvägen genom ett brett fält; vidare gränsade den till floden, vars dimmor enligt ägarens påstående skyddade den mot vårfroster — den sidan av saken var inte så viktig i mina ögon; vidare husets och ladugårdens grå färg och förfallna tillstånd samt lutande och trasiga staket, vilket allt förlänade ett intryck av långt avstånd mellan mig och den föregående innehavaren; ihåliga, lavbetäckta äppelträd, där den kaningnagda barken vittnade om vad slags grannar jag skulle få; men framför allt det minne jag hade av platsen från mina första färder uppför floden, när huset var bortskymt bakom en tät dunge röda lönnar, genom vilka jag hörde gårdshundens skall. Jag hade skyndat mig att köpa den, innan ägaren hunnit gräva upp några stenblock, såga ned de ihåliga äppelträden samt skära av en del unga björkar som skjutit upp på betesmarken, det vill säga innan han fått utföra sina förbättringar. För att få lov att njuta av dessa platsens företräden, var jag villig att övertaga dess skötsel; att, som Atlas, taga världen på mina skuldror — jag har aldrig hört nämnas vad han fick i ersättning därför och att göra alla dessa ting, vilka inte hade annat motiv eller annan ursäkt än att jag ville betala för den ostörda besittningen; ty jag visste från början att denna plats skulle ge överflöd av det slags skörd jag önskade, om jag endast kunde få råd att låta allt ligga i fred. Men det hela slutade på det sätt jag nämnt.
Allt vad jag sålunda är i stånd att säga beträffande lantbruk i större skala (en trädgård har jag alltid skött) är att jag haft mitt utsäde redo. Många påstå att utsäde förbättras med tiden. Jag tvivlar inte på, att tiden kan skilja på det goda och det dåliga; och när jag till slut skall börja så och plantera, är det mindre sannolikt att jag skall bli besviken. Men till envar av mina medmänniskor ville jag säga: Lev fri så länge som möjligt, innan du låter deportera dig. Det är föga skillnad mellan att dömas till en farm eller till ett fängelse.
Gamle Cato, vars »De Re Rustica» är min handbok i lantbruk, säger så här — och den enda översättning jag förut sett, förvandlar hans mening till rent nonsens: — »När du tänker på att skaffa dig en lantgård, skall du gå till verket så, att du inte köper för hastigt och inte lämnar någon möda ospard att noga se dig för; tro inte att det är nog att en enda gång granska ägorna. Ju oftare du går dit, dess bättre skall du bli till freds, om stället är bra.» Jag tror inte att jag skall köpa förhastat utan i stället gå omkring och granska så länge jag lever, samt låta begrava mig där först, för att sålunda stället skall passa mig så mycket bättre i längden.
Det, jag nu håller på med, var mitt nästa försök i den vägen; och detta tänker jag beskriva mera ingående, varvid jag för bekvämlighetens skull slår samman två år till ett. Som jag sagt, tänker jag ingalunda avfatta något »Ode i Nedstämdhet»[1] utan i stället skrodera så obekymrat som en tupp på hönshustaket en vacker morgon — om inte för annat så för att väcka grannarna.
När jag först på allvar började bo i skogen, det vill säga när jag även började tillbringa nätterna i min hydda, vilket jag av en tillfällighet började med just på Frihetsdagen den 4 juli 1845, var huset ännu inte i färdigt skick för vintern utan utgjorde endast ett skydd mot regn, med oklädda väggar och utan eldstad; väggarna bestodo av begagnade, blekta bräder med sprickor här och där, vilket gjorde rummet rätt svalt nattetid. De upprätta sidostolparna, vita och fyrkantshuggna, samt den nyförfärdigade dörren och de nya fönsterramarna gåvo rummet ett rent och luftigt utseende, särskilt på morgonen när timret var dränkt av dagg, så att jag till och med inbillade mig, att någon sötluktande kåda skulle sippra fram i middagsvärmen. För min fantasi behöll rummet under hela dagen något av denna morgonklarhet och påminde mig om en viss hydda i bergen, som jag besökt föregående år — en luftig, enkelt hopfogad boning, lämplig att härbärgera en gud stadd på vandring och över vars golv en gudinna kunde låtit sin mantel släpa. När nu vindarna ströko över mitt hus, voro de sådana som gå fram över bergens sluttningar, bärande med sig endast de högsta fragment, endast de himmelska beståndsdelarna, av jordens musik. Morgonvinden blåser alltid, skapelsens höga sång vet ej av avbrott, men få öron höra. Jordens fria yttersida är så god som Olympen överallt.
Den enda viloplats jag tidigare ägt, om jag undantar en båt, var ett tält som jag då och då använde under sommarvandringar, och det ligger fortfarande hoprullat på min vind; båten har däremot, efter att ha gått från hand till hand, drivit bort på tidens ström. När jag nu fått detta mer hållbara skjul, hade jag tydligen gjort något framsteg mot att finna mig till rätta i livet. Denna enkelt utstyrda stomme var som en kristallisation runt mig, som återverkade på byggaren. Det hade något av en tavlas behag i linjerna. Jag behövde inte gå utomhus för att få frisk luft, ty atmosfären inomhus hade inte förlorat något av sin friskhet. Jag satt, även i det regnigaste väder, inte så mycket inom dörrar som fastmera bakom en dörr. Harivamsa[2] säger: »En bostad utan fåglar är som smaklös och oberedd föda». Så var ingalunda förhållandet med min bostad, ty jag fann mig plötsligt vara nära granne till fåglarna; inte genom att ha tagit dem till fånga utan genom att ha satt upp min egen bur i deras närhet. Jag var inte endast nära några av dem som i vanliga fall även besöka parken och trädgården, utan även de skyggare och mera betagande bland skogens sångare, som sällan eller aldrig ge serenader för byars och städers människor — taltrasten, scharlakanstrasten, gulsparven, whippoorwillfågeln och många andra.
Jag bodde vid stranden av en liten damm, ungefär en och en halv mil söder om byn Concord och något högre än den, mitt i en vidsträckt skog mellan denna plats och Lincoln, cirka två mil söder om vår enda historiskt bekanta plats, Concords slagfält[3], men jag var så kringgärdad av skog, att dammens andra strand på en halv mils avstånd, även den skogklädd, utgjorde min enda vidsträckta horisont. Närhelst jag under den första veckan såg ut över dammen, gjorde den på mig intrycket av någon tjärn högt uppe bland bergen, med bottnen högt över andra sjöars yta, och när solen kom upp, såg jag hur vattnet lade av sin nattsvepning av dimma; efterhand framträdde gradvis här och där dess yta med mjuka dallringar eller klara reflexer, under det dimmorna likt andar smygande drogo sig tillbaka mot skogsdunklen i alla riktningar, som om de brutit upp från någon nattlig sammankomst. Här tycktes själva daggen hänga kvar på träden längre än på andra platser, liksom på bergens sidor.
Denna lilla sjö var en mycket värdefull granne under intervallerna i en ljum regnstorm under augusti; när luft och vatten voro fullkomligt stilla men himlen jämnmulen, hade redan eftermiddagen allt aftonens lugn; taltrasten hördes runt omkring och från den ena stranden till den andra. En sjö som denna är aldrig så lugn som vid sådant väder; och eftersom den klara delen av luften utgör endast ett tunt lager täckt av moln, förvandlas vattnet, som är uppfyllt av ljus och speglingar, självt till en lägre himmel och erhåller ökat värde därigenom. Från toppen av en kulle i närheten, där skogen nyligen huggits undan, sträckte sig en tilltalande utsikt söderut tvärs över dammen genom en vid inskärning i kullarna som där utgöra dess strand; de mot varandra sluttande sidorna gåvo intryck av att en ström flöt bort i den riktningen genom den skogiga dalgången, men något sådant vattendrag fanns inte. Jag kunde se i den riktningen över och mellan de närmsta gröna kullarna till några avlägsnare höjder borta vid horisonten, vilka voro svepta i blått. Ja, genom att stå på tå kunde jag fånga en glimt av de ännu avlägsnare och djupare blåa bergsryggarna i nordväst, dessa äkta mynt av himlens egen prägling; jag kunde då även se en skymt av byn. Men åt alla andra håll kunde jag inte ens från denna utsiktspunkt se över eller genom de skogar som omgåvo mig. Det är bra att ha vatten i grannskapet, det förlänar rikedom och nyhet åt jorden. En fördel med även den minsta källa är, att när man ser ned i den, vet man att jorden inte är ett fast block utan har ökaraktär. Det är lika bra att veta, som att källvatten håller smör kallt. När jag från denna kulle såg tvärs över dammen mot Sudburyängarna, vilka jag under en översvämning kunde se upphöjda kanske genom något hägringsfenomen i den ångande dalgången, liksom ett mynt syns lyftat i vatten, föreföll mig allt landet på andra sidan om dammen endast som ett tunt skal, isolerat och sköljt till och med av denna lilla vattensamling, och jag påmindes därvid att vad jag bodde på endast var »torra land».
Ehuru utsikten från min stugdörr var ännu mer inskränkt, kände jag mig inte på minsta sätt lida brist på utrymme. Där fanns betesmark nog för min fantasi. Den låga platå med ekbuskar, som avslutade motsatta strandens stigning, sträcktes åstad mot västerns prärier och Tartariets stäpper med gott utrymme för alla kringströvande stammar. »Inga äro lyckliga i denna värld utom de varelser, som fritt kunna njuta av obegränsade horisonter», sade Damodara, när hans hjordar behövde nya och vidsträcktare betesmarker.
Både tid och rum hade förändrats för mig, och jag levde närmare de delar av universum och de skeden i historien, som alltid mest hade lockat mig. Jag levde så fjärran som i någon himlatrakt vilken astronomerna betrakta nattetid. Vi bruka föreställa oss underbara och fridfulla rymder i något avlägset och mera himmelskt hörn av universum, bakom stjärnbilden Cassiopeia, fjärran från buller och oro. Jag fann, att mitt hus verkligen var beläget i en sådan undangömd, evigt ny och obesmittad del av universum. Om det verkligen var mödan lönt att flytta till dessa nejder i närheten av Plejaderna och Hyaderna, till Aldebaran eller Altair, då befann jag mig nu redan där, eller på ett liknande avstånd från det liv jag lämnat bakom mig — skymtande för min närmaste granne bara som en punkt eller ett blänk, sedd av honom endast i månlösa nätter. Sådan var den trakt av skapelsen, där jag slagit mig ned som squatter.
En herde fanns i fjärran tid,
vars ande högre trängt
än till de kullar, där hans hjord
åt honom näring skänkt.
Vad skulle vi anse om en herdes liv, ifall hans flock gick på bete högre upp än hans tankar?
Var morgon bar fram till mig en vänlig maning att göra mitt liv så enkelt, och jag kan säga oskyldigt, som Naturens eget. Jag har alltid varit en lika ivrig dyrkare av Aurora som någonsin grekerna. Jag steg upp tidigt och badade i dammen; det var en religiös ceremoni och en av de bästa handlingar jag någonsin utfört. Man säger, att följande skrift fanns ingraverad på en kinesisk kejsares badkar: »Förnya dig själv varje dag; gör det åter och åter och ständigt på nytt!» Det kan jag förstå. Morgonen återkallar de heroiska åldrarna. Jag var lika känslig för den svaga tonen från en moskito, som företog en osynlig tur genom rummet i gryningen, när jag satt med dörr och fönster öppna, som jag någonsin kunde blivit för någon ryktets skarpa trumpet. Det var Homeros’ gravsång — en luftens Iliad och Odyssé, besjungande dess egen hjältevrede och långa irrfärder. Det fanns något kosmiskt i detta ljud; en stående kungörelse, eftertryck förbjudet, om världens evigt varande rikedom och överflöd. Morgonen, dagens minnesvärdaste stund, är återväckelsens timma. Då finns det minst sömnighet i oss; och under åtminstone en timmas tid är inom oss något vaket, som sover hela återstoden av dygnet. Föga ha vi att vänta av den nya dag, om den rätteligen kan kallas dag, till vilken vi inte väckas av vår genius utan av någon tjänares mekaniska mummel — till vilken vi inte väckas av vår egen nyförvärvade kraft och inre strävan, som liksom åtföljes av vibrationer från hög musik, i stället för fabrikernas visslor — till ett högre liv än det vi somnade från, så att även mörkret burit frukt och visat sig vara nyttigt, ej mindre än ljuset. Den person, som inte är övertygad, att dagen rymmer en ännu tidigare och renare timma än någon han hittills vanhelgat, har förtvivlat beträffande livet och följer en mörknande och nedåtsluttande väg. Sedan hans materiella liv delvis legat försjunket i dvala, vaknar han själ förstärkt var dag, och hans genius försöker på nytt förverkliga ett ädlare liv. Jag skulle tro att alla värdefulla händelser ha sitt upphov från någon morgonstund. Vedaböckerna säga: »Alla kunskapsbrunnar kvälla om morgnarna». Poesi och konst samt alla mänsklighetens ädlaste gärningar spira ur en sådan timme. Alla poeter och hjältar äro barn av Aurora och utsända liksom Memnons stoder sin musik, när solen går upp. Men för honom, vars starka och bevingade tanke förmår lyfta sig med solen, är hela dagen en morgon. Det betyder ingenting vad uren visa, eller vad människors arbeten tyda på. Det är morgon, så länge jag är klart vaken och bär en dagning inom mig. All moralisk förbättring består i ett försök att skaka av sig sömnen helt. Hur kan det vara, att människor endast torftigt kunna utnyttja sin dag, om de inte fått sova ut ordentligt? De äro eljest inga dåliga räknemästare. Om de inte varit överväldigade av slöhet, skulle de ha uträttat något. Miljonerna äro tillräckligt vakna för kroppsarbete; men endast en på miljonen är tillräckligt vaken för värdefullt själsligt arbete, och endast en på hundra miljoner till poetiskt och gudalikt liv. Att vara vaken är att vara levande. Jag har hittills aldrig mött en person, som var fullkomligt vaken. Hur skulle jag kunnat se honom i ansiktet?
Vi måste lära att återvakna på allvar och bibehålla oss så, inte genom mekaniska hjälpmedel utan genom en obegränsad längtan efter dagningen, som inte ens skall överge oss under vår djupaste sömn. Jag vet intet mera uppmuntrande faktum än det, att människan besitter en otvivelaktig förmåga att höja sig själv genom medveten strävan. Det är något stort att vara i stånd att måla en viss tavla, att forma en staty, att skänka några få föremål skönhet; men det är ännu mycket berömligare att måla och försköna själva den luft, genom vilken vi se världen, vilket vi moraliskt sett äro i stånd till. Att förbättra dagens kvalitet, det är den högsta av alla konster. Varje människa står inför uppgiften att göra hela sitt liv, in i detalj, värdigt hennes högsta och strängaste timmas begrundan. Om vi vägrade att mottaga de torftiga förmaningar och undervisningar man består oss, eller bättre om vi helt växte från dem, skulle oraklen tydligt meddela oss hur ett sådant liv skulle kunna förverkligas.
Jag flyttade till skogarna för att kunna leva överlagt, för att endast befatta mig med livets innersta och sannaste beståndsdelar och se vad jag kunde lära därav, så att jag i min dödsstund skulle slippa att göra den upptäckten, att jag aldrig hade levat. Jag önskade inte leva den tillvaro, som inte är något verkligt liv och som kostar så mycket; inte heller ville jag hänge mig åt resignation, om det inte visade sig vara alldeles nödvändigt. Jag önskade leva djupt och suga livets märg, att strängt som en spartansk krigare driva allt på flykten, som inte verkligen var livet självt, att tvinga in livet i ett hörn och beröva det allt som inte ursprungligen tillhört det, och om det då visade sig föraktligt verkligen komma underfund med hela dess lumpenhet och omtala den för hela världen; eller, om det tvärtom visade sig vara sublimt, få en egen erfarenhet av detta och ge en sann skildring därav vid min nästa vandring till människorna. Ty det förefaller mig att de flesta människor leva i en märkvärdig ovisshet om livet, huruvida det är av Gud eller av djävulen, och de ha något för hastigt kommit till den slutsatsen, att människans ändamål är att prisa Gud och ha sin glädje i honom för alltid.
Ännu leva vi lågt, som myror; likväl vet fabeln förtälja, att det redan är ganska länge sedan vi förvandlades till människor; vi kämpa med tranor liksom pygméerna; det är misstag på misstag och lapp på lapp, och våra bästa dygder ha sitt existensberättigande endast på grund av en härskande moralisk lumpenhet, som är överflödig och möjlig att avskaffa. Vårt liv nöts bort bland detaljer. En hederlig man behöver knappt räkna längre än till tio; i nödfall kan han ta sina tår till hjälp och räkna till tjugo; resten är överflöd. Enkelhet, enkelhet framför allt! Jag upprepar, låten edra handlingar vara som två och tre, inte som hundra och tusen; räkna i halva dussin i stället för i miljoner, och för edra räkenskaper på tumnageln! I denna civilisationens stampande sjö hota så många moln och stormar och sandbankar och tusentals andra ting, att en människa endast förmår lotsa sig fram med tillhjälp av invecklade nautiska beräkningar, och den som skall lyckas måste vara en stor räknemästare. Förenkla, förenkla! Om det är nödvändigt, ät endast ett mål om dagen i stället för tre, endast fem slags rätter i stället för tusen, och reducera allt annat i proportion därtill. Vår liv är som Tyska Konfederationen, hopsatt av småområden med ständigt växlande gränser, så att inte ens infödingen vet hur gränserna gå ett visst bestämt ögonblick. Samhället i dess helhet med alla sina så kallade inre förbättringar, vilka samtliga äro yttre och ytliga, företer just anblicken av en sådan ohanterlig och förvuxen inrättning, proppad med möblemang och snärjd i sina egna sinnrikheter, ruinerad genom överdåd och meningslöst slöseri, saknande beräkning och värdigt syfte, som miljoner hem utgöra småexempel på i detta land. Den enda hjälpen från allt detta består i en mer än spartansk enkelhet i livet och ett höjande av syftena. Nationen lever för fort. Människor äro fullkomligt övertygade, att det är nödvändigt att Nationen har stor handel och exporterar is och talar medelst telegraf och kör trettio mil i timmen, vare sig de själva göra det eller ej; men huruvida vi böra leva som människor eller som babianer är i allmänhet ännu en smula ovisst. Om vi inte tänka på våra sliprar och smida skenor och använda dag och natt till arbete, utan i stället gå omkring och försöka reparera våra liv för att förbättra dem — vem bygger då våra järnvägar? Och om inga järnvägar byggas, hur skola vi då kunna anlända fort nog till himlen? Men antag att vi stanna hemma och syssla med vad som angår oss själva, vem är då i behov av järnvägar? Det är inte vi som åka på tåg; det är tågen som åka på oss. Har någon tänkt på, vad dessa sliprar[4] bestå av, som ligga under järnvägsskenorna. Var och en av dem är en människa, en irländare eller yankee. Skenorna nitas på och de täckas över med sand och tåget rullar jämt över dem. Var övertygad om att de ligga fast i marken! Och med få års mellanrum läggas nya; så att om några ha nöjet att åka på tåg, drabbas åtskilliga andra av obehaget att bli överkörda. Men när man plötsligt kör över någon person, som går i sömnen, en övertalig sleeper på fel plats, som plötsligt blir väckt, stannar man vagnarna i en fart och ställer till bråk och oväsen liksom om detta vore något ovanligt.
Varför skola vi tvunget leva i sådan brådska och med sådant slöseri på liv? Vi ha beslutat oss för att svälta ihjäl innan vi känna hunger. Man säger, att en tappad maska, som fästes i tid, sparar nio senare, och därför fästa vi tusen maskor i dag för att spara oss de nio i morgon. Verkligt arbete ha vi inte, av det slag som betyder något. Vi ha Sankt-Veits-dansen och kunna omöjligt hålla våra huvuden stilla. Om jag tog endast ett par tag i församlingens klockrep, som om det vore eldsvåda, skulle inte en man från farmerna i Concords utkanter — trots alla tvingande göromål han beklagat sig över tidigare på dagen, inte en kvinna, inte en pojke tveka ett ögonblick att släppa allt det viktiga de hade för händer och rusa iväg efter ljudet, visst inte främst för att rädda egendom från elden, det får man bekänna, utan mycket mera för att se den brinna, när den nu ändå har fattat eld, och när envar ju vet att det inte var vi som tänt på — eller också för att se elden bli släckt och sen kunna säga att man varit med om detta, ifall det hela skötes bra; ja, om det så gällde själva bykyrkan. En man kan knappt ta en halvtimmas lur efter middagen utan att vid uppvaknandet lyfta på huvudet och fråga: »Några nyheter?» — liksom om resten av mänskligheten hållit vakt vid hans huvudgärd. Efter en natts vila äro nyheterna lika nödvändiga som frukosten. — »För Guds skull berätta mig vadhelst som hänt någon människa var som helst på jordklotet» — och så läser vederbörande vid sitt morgonkaffe, att någon person tidigare denna morgon fått sina ögon utrivna på Wachitofloden; och han tänker aldrig ett ögonblick på att han själv lever i en mörk och avgrundsdjup forntidsgrotta och därför själv har endast förkrympta synorgan.
Jag skulle för egen del utan olägenhet kunna undvara postkontoret. Så vitt jag förstår, gå endast ett fåtal viktiga meddelanden den vägen. Rätt besett, mottog jag aldrig i mitt liv mera än ett eller två brev som voro värda portot. Och jag är alldeles viss på, att jag aldrig läst några nyheter av värde i en tidning. Om vi en gång ha läst om en man som rånats eller mördats eller omkommit av olyckshändelse, eller om ett hus som brunnit, eller ett fartyg som förlist, en ångare som exploderat, en ko som överkörts på Pacificbanan, en galen hund som avlivats, en gräshoppssvärm som blivit sedd på vintern, — behöva vi strängt taget aldrig läsa sådant mera. Ett fall är nog. Om man känner till principen, vad har man då för nytta av de tusentals fall som illustrera den? För en filosof äro alla nyheter, som de kallas, endast sladder, och de som trycka dem och läsa dem äro som gamla tanter på tekonselj. Likväl finns det många som hungra efter dessa nyheter. Jag hör, att det för kort tid sedan blev sådan rusning till kontoren för att få tag på de utländska nyheterna strax vid ankomsten, att åtskilliga stora fönsterrutor krossades i trängseln — nyheter som jag är övertygad om att en klipsk karl skulle kunna sätta ihop fem eller tio år i förväg med tillräcklig noggrannhet. Om man till exempel tar Spanien, behövs det endast att man blandar in Don Carlos och Infanten och Don Pedro och Sevilla och Granada då och då i lagom proportioner — det är ju tänkbart att man växlat om något med namnen sen jag sist såg i en tidning — och så kan man dessutom servera en tjurfäktning när andra förlustelser tryta: resultatet skall bli bokstavligen sant och ge oss en lika god inblick i tingens gång och undergång i Spanien som någonsin kan åstadkommas med färska och precisa dagsrapporter. Beträffande England, kom den sista viktiga underrättelsen från det hållet 1649 med meddelande om revolutionen; har man lärt sig de engelska skördesiffrorna för ett normalt år, har man knappt att göra med det slags upplysningar mer, såvida inte ens spekulationer äro helt och hållet finansiella. Om en som sällan ser i tidningar får säga sin mening, inträffar aldrig något nytt i främmande land — en fransk revolution ej ens undantagen.
Mycket viktigare än det som är nytt just nu, är det som aldrig någonsin blir gammalt! — »Kieou-he-ju skickade en budbärare till Konfutze för att efterhöra hans nyheter. Konfutze gav budbäraren plats vid sin sida och frågade honom följande: ’Vad gör din herre?’ — Budbäraren svarade då med vördnad: ’Min herre strävar efter att minska antalet av sina brister, men han når aldrig till slutet beträffande dem.’ — Sedan budbäraren avlägsnat sig, yttrade den vise: ’En värdig budbärare! Sannerligen en värdig budbärare!’» — Våra predikanter skulle, i stället för att irritera dåsiga farmares öron på deras vilodag vid slutet av veckan — ty söndagen utgör, med en nutida predikan som släpande svans, en stilenlig avslutning på en illa använd vecka i stället för den manliga början på en ny och välanvänd — aldrig tröttas att ropa med åsklik röst: »Stanna! Gör halt! Varför så till synes rastlösa, så i verkligheten dödligt långsamma!»
Hägringar och bedrägligheter skattas som bergfasta sanningar, under det realiteten är fabelaktig. Om människor stadigt hade sin uppmärksamhet riktad på det verkliga och inte läto sig avspisas med bedrägerier, skulle livet, för att likna det vid något vi känna, bli som en saga ur Tusen och En Natt. Om vi uteslutande uppskattade det som är oundvikligt och verkligen har rätt att finnas till, skulle poesi och musik ljuda längs gatorna. När vi verkligen någon gång ha andrum och äro visa, inse vi att endast stora och beundransvärda ting ha en förblivande och absolut tillvaro — att våra små bekymmer och våra små förluster endast äro en verklighetens skugga. Ty verkligheten är alltid upplyftande och sublim. Genom att halvt sluta ögonen och dåsa samt nöja sig med att underhållas med skuggbilder, lyckas människor grunda och befrämja sitt liv av dagliga vanor i samma spår överallt, och likväl bygges allt detta på fullkomligt inbillade grundvalar. Barn, som leka livet, uppfatta dess verkliga lagar och sammanhang klarare än de vuxna, som inte ha levt det på rätt sätt och som blivit visa genom erfarenhet, det vill säga genom misslyckande. Jag har läst i en hinduisk bok: »Det fanns en gång en konungason, som i sin barndom utstötts från sin stad; han uppfostrades av en skogsman, och när han nått vuxen ålder, trodde han sig tillhöra den barbariska stam, hos vilken han levat så länge. Men en av hans faders rådgivare upptäckte honom och berättade vem han var, och sålunda skingrades hans misstag och han insåg, att han var en prins. På samma sätt», fortsätter den indiske filosofen, »misstager sig själen på sig själv på grund av de omgivningar, vari den här dväljes, till dess sanningen förklaras för den av någon helig läromästare; då förstår den, att den är Brahm.» — Det står klart för mig att vi, Nya Englands invånare, leva ett sådant uselt liv, emedan vår syn inte räcker längre än till tingens yta. Vi tro att det är, som endast ser ut att vara. Människor sätta värde på sanning, när den är avlägsen, i utkanter av universum, bortom den fjärmaste bland stjärnor, före Adam eller efter den sista männskan. I evigheten finns också verkligen något sant och sublimt. Men alla dessa tider och platser och händelser finnas nu och här. Gud själv står på sin höjdpunkt i detta ögonblick och skall aldrig bli mer gudomlig än nu under alla åldrars fortgång. Och vi kunna endast bli satta i stånd att förstå vad som är ädelt och upphöjt genom att oavbrutet söka se det upphöjda i den verklighet, som vi nu ha nära oss. Universum anpassar sig alltid lydigt efter vår uppfattning; vare sig vi resa hastigt eller långsamt, är vägen lagd till rätta framför oss. Låt oss då använda våra liv till att söka förstå och till att skapa något inom oss. En poet eller en konstnär bär aldrig på ett så skönt och upphöjt ämne, att inte åtminstone någon i hans eftervärld skall kunna göra det helt färdigt.
Låt oss använda vår dag så lugnt som naturen och inte spåra ur för varje nötskal eller myggvinge som faller på skenorna. Låt oss stå tidigt upp, och låt oss fasta, eller bryta vår fasta, sansat och ostört; låt sällskap komma och sällskap gå, klockor ringa och barn gråta — låt oss vara beslutna, att detta skall bli en verklig dag. Varför skulle vi sjunka redlöst och drivas med strömmen? Låt oss inte bli förvirrade och överväldigade i den fruktansvärda bränning och malström, som kallas middag, belägen vid ekvatorialbankarna. Klara detta försåt, så har du överstått de värsta, ty resten av vägen är nerförsbacke. Styr förbi med oslappnade nerver och med morgonhumöret i behåll och vänd bort blicken, bunden vid masten, som fordom Odysseus. Om lokomotivet visslar — låt det vissla vidare, tills det blir hest av ansträngning. Varför skulle vi börja springa, för att en klocka ringer? Låt oss tänka efter vad slags musik de härma. Låt oss komma i gång ordentligt och få våra fötter ned genom det lager av smuts och avfall, som hopas av meningar och fördomar, av tradition och inbillningar och falskt sken, detta alluvium som täcker jordklotet — låt oss komma genom Paris och London, genom New York och Boston och Concord, genom stat och kyrka, genom poesi och filosofi och religion, tills vi någonstans stöta på hård botten och urberg, som vi verkligen kunna kalla realitet, så att vi till sist kunna säga: »Detta är, så mycket står åtminstone fast»; då ha vi till sist något att begynna på, en plats nedom slam och frost och eld, en plats där man kan sätta en lyktpåle eller en mätare, inte en Nilmätare utan en Realitetsmätare, så att kommande släkten kunna få upplysning om hur tjockt lager av falska inbillningar och vanföreställningar som ansamlats från tid till tid. Om du står nära intill ett faktum, ansikte mot ansikte, glimmar solen på det på båda sidor som på en blottad klinga; du skall hänryckt känna dess egg klyva märg och hjärta och sålunda lycklig fullkomna ditt jordeliv. Gäller det liv eller död, kräva vi alltid endast det verkliga. Om vi verkligen hålla på att dö, låt oss då höra rosslandet i strupen och känna våra lemmar kallna; om vi däremot leva, låt oss då syssla med det som hör oss till!
Tiden är endast en bäck som jag håller på att meta i. Jag dricker ur den: men medan jag dricker framstupa, ser jag den sandiga bottnen och upptäcker hur grund den är. Det tunna flödet rinner bort; evigheten är kvar. Jag ville dricka djupare; kasta mitt metspö mot himlen, vars botten är stenig av stjärnor. Jag kan inte räkna en enda. Jag vet inte första bokstaven i alfabetet. Jag har alltid sörjt över att jag inte längre är så vis som jag var den dag jag föddes. Förståndet är ett eggjärn; det särskiljer och klyver sig väg in i tingens hemligheter. Jag önskar inte arbeta mer med mina händer än som är strängt nödvändigt. Mitt huvud är hand och fot. Instinkten säger mig, att mitt huvud är ett organ för grävandet av en lya, liksom vissa djur därtill använda klor och tryne; med huvudet skulle jag vilja göra min gång genom dessa kullar. Jag tror, att den rikaste malmådern är någonstans här i närheten; så dömer jag efter slagrutan och de tunna lyftande ångorna; och här vill jag begynna att gräva.