Skogsliv vid Walden/Kap 07

←  Besök och gäster

Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau Översättare: Frans G. Bengtsson Skogssjöarna

Högre lagar  →

SKOGSSJÖARNA

Stundom, när jag fått allför mycket sällskap och skvaller samt förbrukat alla mina vänner från byn, strövade jag iväg ännu längre västerut än jag vanligen vistades, till ännu mindre besökta delar av församlingen — till orörda skogar och nya betesmarker — eller intog solnedgången min kvällsvard av blåbär på Fairhaven Hill och samlade förråd för flera dagar. Bär och frukter bevara inte mycket av sin riktiga välsmak åt den som köper dem och inte heller åt den som odlar dem för torgförsäljning. Det finns bara en utväg att njuta av den smaken, men det är en utväg som få välja. Om du vill veta hur åkerbär smaka, bör du höra dig för hos vallpojken och rapphönan. Det är ett grovt misstag att tro att man vet hur bär smaka om man aldrig plockat dem själv. Inget blåbär kommer någonsin fram till Boston; sådana ha varit okända där alltsedan de ännu växte dess trenne kullar. Så länge den eviga rättvisan härskar, skall icke ett enda oskyldigt blåbär kunna transporteras dit från landsbygdens kullar.

Ibland när jag hade slutat mina göromål för dagen, slöt jag mig till någon otålig kompanjon som alltsedan morgonen suttit och fiskat ute på dammen, tyst och orörlig som en vildand eller ett simmande blad, och som efter praktiserandet av olika filosofer vanligen kommit till den slutsatsen, när jag äntligen anlände, att han tillhörde Cenobiternas åldriga sekt^[1]. Där fanns en äldre man, en utmärkt fiskare och en stor kännare av allt som rörde skogen, som brukade betrakta mitt hus såsom uteslutande uppfört för fiskares bekvämlighet; jag för min del var lika road av honom, när han satt på min tröskel sysselsatt med att reda ut sina linor. Då och då sutto vi tillsamman ute på dammen, han i den ena ändan av båten och jag i den andra; många ord växlades inte mellan oss, han hade nämligen börjat bli en smula döv på senare år; men då och då gnolade han någon psalm, vilket överensstämde förträffligt med min egen filosofi. På det sättet kom vår samvaro att präglas av obruten harmoni och blev mycket angenämare att dra sig till minnes än om den vidmakthållits genom samtal. När, såsom oftast var fallet, jag inte hade någon alls att sällskapa med, brukade jag väcka ekona genom att slå med åran mot båtens sida, varvid de omgivande skogarna fylldes av svällande, vibrerande ljud; jag väckte dem liksom menageriägaren piggar upp sina vilda djur, tills jag framlockade ett mullrande från varje skogklädd däld och backsluttning. Under ljumma aftnar satt jag ofta i båten och spelade flöjt, varvid jag såg abborrar, som jag tycktes ha förtrollat, sakta simma runt och såg månen glida över den strimmade bottnen, som var beströdd med sjunket avfall från skogen. Under tidigare år hade jag ibland kommit till denna damm på äventyr tillsammans med en kamrat; vi gjorde då upp en eld nära vattnet, vilket ansågs locka fisken närmare, samt fångade hornfisk med en knippa maskar på ett snöre; när vi sent på natten fått nog, kastade vi bränderna högt i luften som raketer, varvid dessa när de nådde vattnet plötsligt slocknade med en skarp väsning och lämnade oss trevande i tjockt mörker. Och genom natten letade vi oss så, under det vi visslade någon stump, tillbaka till människors stigar. Men nu hade jag blivit bofast vid denna strand.

Ibland, när jag dröjt mig kvar i något hus i byn tills hela familjen gått till vila, hade jag återvänt till skogarna och därpå, med hänsyn till nästa dags middagsmål, använt timmarna kring midnatt för fiske från en båt vid månsken — under serenader från ugglor och rävar och under det då och då återkommande knarrande ljudet från någon okänd fågel helt nära. Dessa upplevelser voro för mig mycket minnesvärda och värdefulla — förankrad i fyrtio fots vatten, tjugo eller trettio famnar från land, omgiven av stim på tusentals blänkande småfiskar som fläckade vattenytan med sina stjärtar i månljuset — förbunden genom en lång lina med mystiska nattmörkerälskande fiskar som hade sitt tillhåll fyrtio fot under ytan, eller stundom släpande linan efter mig över dammen, när jag drev för den milda nattvinden, och då och då förnimmande en lätt vibration som vittnade om, att någon varelse snokade omkring vid linans andra ända, trög och oviss i sin begärelse och långsam att komma till något beslut. Slutligen lyftes långsamt, genom att man halar in reven fot för fot, någon hornfisk sprattlande och flämtande till luftens regioner. Det kändes mycket egendomligt, särskilt under mörka nätter när mina tankar irrat iväg till oändliga, kosmiska objekt i andra rymder, att plötsligt förnimma det svaga ryck som avklippte tanketråden och återknöt förbindelsen med den omedelbara naturen. Det tycktes mig, som om jag kunde kasta min rev uppåt i luftrymden lika väl som nedåt i det element som knappast föreföll mera förtätat. På så sätt fångade jag så att säga tvenne slags fiskar på en och samma krok.

Scenerierna kring Walden äro hållna i blygsam skala; ehuru de äro mycket vackra, ha de inte alls någon anstrykning av storslagenhet och kunna inte ha mycket att säga den som inte en längre tid gjort sig förtrogen med dem genom att vistas vid Waldens stränder. Likväl är denna lilla skogssjö så anmärkningsvärd genom sitt djup och genom vattnets klarhet att den kan vara värd en särskild beskrivning. Den är en klar och djup grön källa, en halvmil bred samt en och tre kvarts mil i omkrets, med ett ytinnehåll av ungefär trettio hektar; ett evigt källsprång mitt bland skogar av tall och ek, saknande allt synligt tillflöde eller avlopp utom genom molnen och avdunstningen. De omgivande kullarna stiga brant från vattenbrynet till en höjd av mellan fyrtio och åttio fot utom vid östra och sydöstra stränderna, där de nå en höjd av hundra, på sina ställen hundrafemtio fot inom en kvartsmils avstånd från stranden. De äro helt och hållet skogsklädda. Alla vatten kring Concord ha åtminstone två olika färger, en när de ses på avstånd och en annan, verkligare, när de ses på nära håll. Den första beror mera på ljuset och rättar sig efter himlen. Sommartiden i klart väder synas de blå på något avstånd, särskilt om de äro upprörda; på större avstånd få alla samma nyans. I stormig väderlek få de ibland en mörk skifferfärg. Man påstår emellertid, att havet är grönt ena dagen och blått den andra utan någon märkbar förändring i atmosfären. När landskapet legat täckt av snö, har jag ibland sett både vatten och is på vår flod äga en färg så klart grön som gräs. Några anse att blått »är den verkliga färgen på rent vatten, vare sig detta är flytande eller fast». Men när man från en båt ser direkt ned i våra vatten, finner man att de äro av en mångfald olika färger. Walden är ibland grön, ibland blå, även sedd från precis samma punkt. Där den ligger mellan jord och himlavalv lånar den färg av båda. Sedd från toppen av en kulle, reflekterar den himlens färg; men nära inpå har den först en gulaktig ton nära stranden, där sanden ännu skimrar igenom, längre ut är den ljust grön, vilken färg sedan djupnar till obrutet mörkgrönt över dammytans större del. I vissa belysningar är den klargrön invid stranden, även när den ses från en kulle. Somliga antaga, att detta kommer av reflexen från den omgivande grönskan; men den har samma skiftning längs järnvägsbanken liksom också om våren innan några blad spruckit ut, och det kan helt enkelt komma sig av att det förhärskande blå blandas med det gula från sanden. Detta är alltså färgen på dess iris. Detta klargröna bälte runt dammen är just den del som först töar upp om våren, där värmen dels direkt från solen och dels reflekterad från bottnen verkar starkast på isen; därvid uppstår en smal öppen ränna runt den ännu tillfrusna mitten. När vattenytan i klart väder är kraftigt upprörd, så att vågornas sidor reflektera himlen i rät vinkel — eller kanske emedan mer ljus då blandas med vattnet — erhåller dammen, liksom våra andra vatten, på något avstånd en djupare blå färg än själva himlen; och vid sådana tillfällen har jag från en båt på dess yta, när jag såg med oinställda ögon utan fast blickpunkt, skymtat en enastående och obeskrivlig klarblå nyans, sådan som man anar i vattrat siden eller klingan av ett svärd, mera himmelsfärgad än himlen själv, omväxlande med den ursprungliga mörkgröna färgen på vågornas motsatta sida, vilken föreföll helt oren i jämförelse därmed. Det är ett metalliskt, kallt grönaktigt blått, sådant jag nu kan påminna mig det, liknande de strimmor av vinterhimlen som man ser mellan de tunna molnflaken i väster strax före solnedgången. Likväl är ett glas av detta vatten, när det hålles upp mot ljuset, lika färglöst som samma kvantitet luft. Det är känt av alla, att en stor glasplatta erhåller en grön färg, vilket enligt glasmästarna beror på dess massa, under det ett mindre stycke av samma glas saknar färg. Hur stor massa av Waldenvattnet som skulle erfordras för att reflektera grönt har jag aldrig utrönt. Vattnet i vår flod är svart eller mycket mörkt brunt för den som ser rakt ner i det, och förlänar, som insjövatten oftast gör, en gulaktig anstrykning åt kroppen på en badande; men detta vatten är av en sådan kristallisk renhet, att den badandes kropp ter sig onaturligt alabastervit, vilket jämte det att lemmarna förstoras och erhålla andra proportioner, skapar monstruösa effekter, som skulle försett Michel Angelo med lämpliga studieobjekt.

Vattnet är så genomskinligt, att bottnen lätt kan urskiljas på tjugofem till trettio fots djup. När man ror över dammen, kan man många fot under ytan se stim av mört och aborre, kanske endast tumslånga, men likväl kunna de sistnämnda lätt urskiljas på sina tvärgående strimmor; man föreställer sig att det måste vara asketiska varelser som leva i sådant vatten. En vinter för många år sedan, när jag huggit hål på isen för att fånga gäddor, kastade jag, när jag gick i land, min yxa tillbaka ut på isen; men liksom om någon okynnig ande styrt den, gled den flera famnar på isen och försvann i ett av de upphuggna hålen, varest vattnet var tjugofem fot djupt. Av nyfikenhet lade jag mig på isen och såg ned genom hålet samt upptäckte slutligen yxan litet åt sidan, stående på huvudet med skaftet upp och sakta svajande för dammens långsamma puls; där kunde den ha blivit stående med samma rörelse, tills under tidernas lopp skaftet ruttnat bort, om inte jag trätt störande emellan. Jag högg med en isbrodd ett nytt hål rätt ovanför yxan samt skar ned det längsta björkspö jag kunde upptäcka: därpå satte jag en rännsnara i spöets ända, sträckte försiktigt ned den, tills snaran gled över skaftets huvud, drog den sedan med en lina längs spöet och fick så upp yxan igen.

Stranden består av ett bälte av jämna rundade vita stenar, liknande dem man använder till stensättning, utom på ett par ställen med sandstrand, och den är så brant, att på många ställen endast ett hopp behövs för att man skall hamna i vatten som går över huvudet; vore det inte för den ovanliga vattengenomskinligheten, skulle det vara det sista man såg av bottnen innan den åter lyfte sig på motsatta sidan. Några anse att dammen är bottenlös. Den är inte på något ställe dyig, och en tillfällig betraktare skulle kanske tro att några vattenväxter överhuvudtaget inte finnas i den; utom i de översvämmade ängsmarkerna, som inte egentligen höra till dammen, skall man inte upptäcka vare sig vass eller vattenliljor, gula eller vita, utan endast några små simmande hjärtblad, några alger samt kanske ett par näckrosblad; dessa växter kunde lätt undgå en badandes uppmärksamhet; de äro alla lika rena och ljusa som det element de spira i. Stenarna räcka ett par famnar ut i vattnet; sedan består bottnen av ren sand utom i de djupaste delarna, varest finnas små avlagringar, troligen härrörande från alla de vissnade blad vilka drivit ut över vattenytan under oräknade höstar; dessutom får man på ankaret upp från bottnen en växt, som är klart grön även vintertiden.

Vi ha en annan damm, som är just som denna: White Pond, som finns två och en halv mil västerut härifrån; ehuru jag för övrigt känner till de flesta vattensamlingar inom en radie på ett dussin mil, vet jag inte någon tredje som besitter samma karaktär av klar skogskälla som dessa båda. På varandra följande stammar och folk ha kanske druckit här, beundrat vattnet, mätt dess djup och gått bort; och ännu alltjämt är dess vatten så grönt och genomskinligt som någonsin. Detta är ingen källa som med mellanrum sinar och sedan åter väller fram! Den vårmorgon, när Adam och Eva drevos ut ur paradiset, fanns kanske Walden just som nu och höll som bäst på att töa bort den sista isen i ett milt vårregn, åtföljt av dimma och sydlig vind — fylld av änder och vildgäss som inte brytt sig om någon höstflyttning, när ännu sådana klara vatten kunde vara dem nog. Redan då hade den börjat rytmen av sina växlande vattenstånd, hade renat sitt vatten och förlänat det samma färger som det ännu har samt redan av himlen erhållit ett patent att vara världens enda Walden Pond och ensam bevara hemligheten att samla himmelsk dagg. Vem vet, i hur många ej längre ihågkomna folks litteratur denna har varit den kastaliska källan — eller vilka nymfer som rådde över den i Den Gyllene Åldern? Den är en juvel av yppersta klarhet, som Concord bär i sin krona.

Trots allt ha kanske de, som först kommo till denna källa, lämnat kvar ett intryck av sina fotspår. Jag har förvånats vid att upptäcka runtom dammen, även på de ställen där skog just huggits ned vid stranden, en smal, hyll-liknande stig längs den branta backsluttningen, ringlande efter markens ojämnheter, stundom nära strandbrädden, stundom avlägsnare, troligen lika gammal som människosläktet i denna nejd, upptrampad av urinnevånares jaktflockar och ännu då och då tillfälligtvis beträdd av detta lands nuvarande besittare. Den är särskilt urskiljbar, när man vintertiden står mitt på dammen strax efter ett lätt snöfall: då synes den som en klar böljande vit linje, skymd varken av buskar eller tuvor samt i ögonenfallande ännu på en kvartmils avstånd även på sträckor, som under sommaren knappt kunna märkas ens på mycket nära håll. Snön avtrycker den så att säga på nytt i vit sättning. Kanske de utsmyckade villatomter, som en dag skola utstakas här, ännu komma att bevara något spår därav.

Dammen har sina höga och låga vattenstånd, men om dessa växla regelbundet samt vilken tid de omfatta, därom vet ingen något bestämt, ehuru som vanligt många låtsa sig veta det. Vanligen är vattenståndet högre på vintern, lägre på sommaren, men växlingarna sammanfalla inte med perioder av regn och torka. Jag minns, när vattnet varit en till två fot lägre, samt även när det varit fem fot högre, än under tiden jag bodde där. Det finns en smal sandrygg, som löper ett stycke ut från stranden med mycket djupt vatten på ena sidan; på densamma hjälpte jag till med att koka en kittel chowder^[2] sex famnar från strandbrädden år 1824, något som sedan har varit omöjligt under de följande tjugofem åren; och å andra sidan lyssnade mina vänner till mig med misstro, när jag berättade att jag ett par år senare brukade fiska i en undangömd skogsglänta, femton famnar innanför den strandlinje som de kände till en plats som när de hörde min berättelse sedan länge förvandlats till ängsmark. Men under de sista två åren har dammen på nytt stigit oavbrutet och står nu, sommaren 1852, precis fem fot högre än när jag vistades vid den, varigenom ännu en gång ängen förvandlats till fiskeplats. Detta gör en skillnad mellan högsta och lägsta vatten på ungefär sju fot; likväl är det tillflöde som uppstår av kullarnas ytvatten högst obetydligt, varför växlingarna måste bero på orsaker som påverka de underjordiska källsprången. Nu under denna sommar har dammen börjat sjunka på nytt. Det är anmärkningsvärt, att dessa växlingar, antingen de äro periodiska eller ej, taga flera års tid i anspråk. Jag har hunnit uppleva en stigning samt delar av två sänkningar, och jag tar för givet att femton år härefter skall vattenståndet på nytt ha nått den lägsta punkten. Flints Pond, en mil åt öster, överensstämmer med Walden, om man frånräknar störningarna av dess utlopp och synliga tillflöde; detsamma är förhållandet med de smärre mellanliggande dammarna; alla nådde de sitt högsta vattenstånd samtidigt med Walden. Så långt mina observationer räcka, gäller samma förhållande beträffande White Pond.

Detta Waldens fallande och stigande med långa mellanrum medför åtminstone en synbar verkan: vattnet, som under ett år eller mer står på sin högsta punkt — vilket gör det besvärligt att ta sig fram runt dammen — hinner under denna tid döda de snår och ungträd som spirat upp sen sista högvatten — fur, björk, al, asp och andra — så att vattnet, när det åter sjunker tillbaka, lämnar en ren strand efter sig; till skillnad från många andra dammar samt från alla vatten med daglig vattenståndsväxling har Walden sålunda renast strandbädd vid lågvatten. På den sida av dammen, där mitt hus är beläget, har ett bälte furor av femton fots höjd dödats och stjälpts överända samt en gräns så blivit satt för deras framträngande; deras storlek vittnar om hur lång tid som förflutit sedan vattnet förra gången nådde så högt. Genom dessa växlingar upprätthåller dammen sitt krav på en verklig strand och kommer skogens försök till inskränkning att stäckas. Det är sjöns läppar, på vilka intet skägg växer. Då och då slickar den sig om munnen. När vattnet framtränger på detta sätt, sända alar, sälgar och lönnar ut massor av långa röda rottrådar åt alla sidor i vattnet, upp till tre eller fyra fot från marken, i sin ansträngning att bibehålla sig; och jag har sett högvuxna bärbuskar runt stranden, vilka vanligtvis aldrig bära frukt, tyngda av bär under dessa förhållanden.

Många personer ha stått förvånade inför strandens regelbundna stensättning. Alla människor här i trakten känna till en gammal sägen — de gamla säga att de hört den berättas i sin ungdom — att indianerna en gång höllo ett stort möte på en kulle, som reste sig lika högt över dammen som dennas botten nu ligger djupt under markytan, och att dessa indianer därvid hängåvo sig åt ogudaktiga utsvävningar — sägnen lyder så, ehuru det slagets synd aldrig legat för indianerna — och bäst som de voro sysselsatta med detta, skakades kullen och sjönk plötsligt, och endast en gammal kvinna vid namn Walden kom undan; efter henne blev dammen uppkallad. Man har framställt den förmodan, att när denna kulle skakade, rullade stenar nedför dess sida och kommo att utgöra den nuvarande stranden. Så mycket är i varje fall säkert, att en gång fanns ingen damm här och nu finns en; och den indianska sägnen motsäger inte på något sätt mitt tal om den urgamle nybyggaren, som jag förut nämnt — han som så väl kommer ihåg hur han kom här med sin slagruta, såg en tunn dimma ringla över grästorven och märkte att hasselspöt envist pekade neråt, så att han genast beslöt sig för att gräva en källa här. Beträffande stenarna anse många, att man knappt kan förklara dem genom vattnets inverkan på de omgivande kullarna; men jag har lagt märke till att kullarna runt om innehålla samma slags rullsten, så att man till och med har varit tvungen att stapla upp stenrösen på ömse sidor om järnvägsskärningen vid dammens ena sida; vidare ligga stenarna talrikast på stranden på de platser, där strandsluttningen är brantast; därför utgöra olyckligtvis dessa stenar inte längre något mysterium för mig. Jag har upptäckt stensättaren. Om dammens namn inte härleddes från någon engelsk plats — Saffron Walden t. ex. — kulle man kunna tro att den ursprungligen kallades Den Kringmurade Dammen (Walled-in Pond).

Dammen var min färdiggrävda brunn. Under fyra månader på året är dess vatten lika kallt som det är klart hela året om; jag anser att det då är så utmärkt dricksvatten som något, troligen det bästa i denna trakt. Under sommaren blir Waldens vatten aldrig så varmt som annat vatten vilket utsatts för solen — detta beroende på dammens stora djup. Under den hetaste tiden brukade jag sätta ned ett ämbar fullt i min källare, där det avkyldes under natten och förblev kallt under dagen; jag hade emellertid också tillgång till en källa i grannskapet. Vattnet var lika friskt efter en vecka som när jag hämtade det från dammen och erhöll inte alls någon unken smak. Vemhelst som under en vecka på sommaren slår läger vid någon tjärn, behöver endast gräva ned ett ämbar vatten till några fots djup på en skuggad plats för att utan saknad kunna undvara lyxen av is.

I Walden ha fångats gäddor upp till sju skålpunds vikt, för att inte tala om en som gick sin väg med revhaspeln med stor hastighet och som fiskaren tryggt ansåg sig kunna uppskatta till åtta skålpund, emedan han aldrig hann se den; vidare abborre och hornfisk, somliga av båda dessa slag vägande ända till två skålpund, löja, mört, några få braxnar samt då och då ålar, varav en vägde fyra skålpund — jag är så här noga med mina uppgifter, emedan en fisks vikt är dess enda berömmelse och dessa ålar äro de enda jag hört omtalas här i trakten; dessutom har jag ett svagt minne av en annan fisksort, ungefär fem tum lång, silverbukig och med grönaktig rygg, något påminnande om mört, vilken jag nämner om här huvudsakligen för att förknippa mina fakta med mytiska ting. Emellertid är denna damm inte vidare rik på fisk. Dess gäddor, som likväl inte fångas alltför talrikt, utgöra dess främsta berömmelse. Jag har en gång sett på dammens is fångade gäddor av åtminstone tre olika slag: en lång, smal och stålfärgad, mest liknande dem som fångas i floden; en ljust gyllne, med gröna reflexer och ganska grov kropp — den är den vanligaste här; samt en annan, likaledes gyllenfärgad och byggd som den föregående, men prickad på sidorna med små svarta eller bruna fläckar, här och där blandade med några svagt blodröda stänk, mycket liknande mönstret på en forell. Alla dessa sorter äro här mycket fasta i köttet och väga mer än man skulle tro efter deras storlek. Även löjorna, hornfiskarna och abborrarna, liksom överhuvudtaget all fisk i denna damm, äro mycket klarare, vackrare och fastare än den fisk, man fångar i floden eller i de flesta andra sjöar, beroende på att vattnet här är mycket renare: de kunna också med lätthet skiljas från fisk fångad på annat håll. Troligen skulle åtskilliga ichtyologer anse dem för självständiga arter. Dammen härbärgerar också en vacker familj grodor och sköldpaddor samt ett fåtal musslor; minkar och myskråttor lämna sina spår runt dess stränder, och alltemellanåt besökes den av någon kringströvande dysköldpadda. Ibland, när jag på morgnarna sköt ut min båt från land, kunde jag överraska någon stor dysköldpadda, som gömt sig under dess botten för natten. Vildänder och grågäss besöka den vår och höst, de vitbukade svalorna (Hirundo bicolor) glida fram över dess yta, och tofsviporna (Totanus macularius) trippa omkring på stränderna hela sommaren. Ibland har jag stört en fiskgjuse, som suttit i en lutande fura vid strandbädden; men jag tvivlar på att Walden någonsin profanerats av skuggan av en mås, som fallet är med Fair-Haven-dammen. Den utsträcker emellertid sin gästfrihet även till en ensam lom, som återkommer vart år. Dessa äro samtliga djur av betydelse, som besöka denna damm numera.

Nära den sandiga östra stranden, där vattnet är åtta till tio fot djupt, kan man i lugnt väder från en båt urskilja på bottnen ett antal cirkelrunda högar, sex fot i diameter och en fot i höjd, bestående av småsten, mindre än hönsägg; runtomkring finns bara sand. Först frestas man att antaga, att kanske indianer lagt upp dessa stenhögar på isen för något ändamål, så att stenarna sedan, när isen smält, sjunkit till botten; men högarna äro alltför regelbundna för att ha tillkommit så, och några av dem se ganska nya ut. De likna dem, som man ibland ser i floder; men eftersom här finns varken sugfisk eller nejonögon, vet jag inte vilken fisksort som kan ha byggt dem. De förläna bottnen ett tilltalande drag av mystik.

Stranden är tillräckligt oregelbunden för att inte förefalla enformig. Jag kan ännu för min fantasi framkalla den västra, skuren av uddar och vikar, den strängare norra och den vackert vågiga södra stranden, där uddarnas små ryggar sticka upp bakom varandra och ge ett intryck av att outforskade dälder ligga gömda mellan dem. Skogen har aldrig så god inramning och framstår aldrig så helt i sin skönhet, som när den ses från mitten av en liten sjö bland kullar som stiga upp från vattenbrynet; ty det speglande vattnet utgör inte allenast den bästa förgrunden i ett sådant fall, utan det ger även genom den ringlande strandlinjen den mest naturliga och tilltalande gränsen åt skogslandet bakom. Ingen hårdhet och ofullkomlighet framträder då i gränslinjen, såsom där yxan har röjt undan en del eller ett åkerfält tvärt gränsar upp till en skog. Träden ha gott utrymme att breda ut sig mot vattnet, och vart och ett sänder ut sina kraftigaste grenar i den riktningen. Naturen har där vävt en naturlig bård, och blicken stiger i harmonisk gradering från de låga snåren på stranden upp till de högsta träden bakom. Av människans hand märkas endast få spår. Vattnet spolar stranden som det gjorde för tusen år sedan.

En insjö utgör ett landskaps vackraste och mest karakteristiska drag. Den är jordens öga; och blickande in i detta mäter betraktaren djupet av sin egen natur. De strandälskande trädarterna närmast vattenbrynet äro de fina ögonhår, som kanta det, och de skogiga kullarna och stupen runt om äro dess skuggande ögonbryn.

Stående på den sandiga, jämna stranden en lugn septembereftermiddag, när en tunn rökslöja gör motsatta strandens linjer otydliga, har jag sett, varifrån uttrycket »en insjös glasklara yta» kommer. Ser man på vattenytan med huvudet vänt upp och ner, tar den sig ut som en hinna av finaste spindelväv utsträckt över dalen och glimmande mot de avlägsna furuskogarna, skiljande två olika skikt av atmosfären från varandra. Man kunde tro, att det läte sig göra att gå torr under denna ythinna bort till de motsatta strandkullarna och att svalorna, som glida fram för den, kunde slå sig ned där. De dyka också verkligen då och då ned under linjen, som av misstag, men bli hastigt varse sitt fel. När man ser över dammen mot väster, måste man använda båda händerna för att skydda ögonen mot såväl den verkliga solen som den reflekterade, ty de äro båda lika klara; och om man mellan dessa kritiskt granskar själva ytan, är den bokstavligen jämn som glas, utom där vatteninsekterna, som med jämna mellanrum förekomma spridda över hela ytan, genom sina rörelser i solen åstadkomma små gnistlika ringar, eller där kanske på något ställe en gräsand plockar sina fjädrar, eller där svalorna, som jag sade, glida så lågt att de snudda vid ytan. Kanhända en fisk också plötsligt beskriver en tre, fyra fots båge i luften: det blir en ljus blixt där den ryker upp och en annan där den försvinner; ibland kan man hinna fånga hela den silverglänsande båglinjen; och här och var flyter kanske något tisteldun på ytan, vilket fiskarna nappa efter, så att små ringar uppkomma runt omkring. Det hela är som smält glas, som avkylts utan att stelna, och de få ojämnheterna te sig rena och vackra liksom blåsor i glas. Ibland kan man upptäcka ett område av ännu mörkare och glattare vatten, skilt från det andra som genom en osynlig tråd, ett vattennymfernas gränsskäl, som ligger i själva ytan. Ända från någon kulles topp kan man se en fisk hoppa i vilken del av dammen som helst; ty ingen smågädda eller löja kan fånga en insekt på denna jämna yta, utan att hela vattenytans känsliga jämvikt i någon mån rubbas. Det är underbart, med vilken stor tydlighet ett sådant enkelt faktum kungöres — fiskens lilla mordiska attentat måste förrådas — och från min avlägsna utsiktspunkt urskiljer jag ringarna, när de äro ett halvt dussin fot i diameter. Jag kan till och med iakttaga, hur någon vattenbagge (Gyrinus) rastlös färdas över den glatta ytan på en kvartsmils avstånd; de fåra nämligen ytan lätt och framkalla en märkbar vibration, begränsad av två divergerande linjer, medan däremot vattenspindlarna glida fram utan att nämnvärt rubba stillheten. När ytan är det minsta upprörd finnas inga insekter på den, men så snart fullkomligt lugn utbrett sig, lämna de tydligen sina krypin på stranden för att i korta ansatser äventyra sig ut på den öppna vattenytan, tills de slutligen täcka den överallt. Det utgör en lugnande sysselsättning att under en av dessa varma dagar på förhösten, när all solens värme fullast uppskattas, sitta på någon trädrot på en kulle som denna, se ut över dammen och följa de ständiga små cirklar, som alstras på dess yta bland spegelbilderna av skyar och träd. På hela ytan sker ingen rörelse, som inte genast jämnas ut och mildras — liksom i en vas med vatten, som skakas, de darrande cirklarna söka sig till kanten och allt genast blir lugnt på nytt. Ingen fisk kan hoppa och ingen insekt kan falla, utan att det genast markeras i mjuka båglinjer, i kurvor av skönhet, som om det vore det eviga framvällandet av sjöns källsprång, de stilla pulsslagen av allt dess liv, bröstets lugna andedrag. På sprittningarna av lust och skälvningarna av smärta märkes ingen skillnad. Hur fridfulla ta sig inte alla ytans livsyttringar ut! Återigen faller till och med över människohänders verk ett skimmer som om våren — och varje blad, kvist, sten och spindelväv glimmar nu under den tidiga eftermiddagen som när daggen täcker allt en vårmorgon. Varje rörelse av en åra eller en insekt åstadkommer en gnista av ljus; och om en åra faller, hur tonfullt hörs inte ekot! En sådan dag i september eller oktober är Walden en fullkomlig skogsspegel, inramad i stenar som för mig äro lika dyrbara som om de varit färre och kostligare. Kanske finns det ingenting på jordens yta så klart, så rent och på samma gång så stort som en insjö. Det är himlens vatten. Där behöves intet skydd, ingen inhägnad. Folk och stammar komma och gå utan att förorena det. En sådan sjö är en spegel som ingen sten kan splittra, vars kvicksilver aldrig kan nötas bort och vars förgyllning naturen ständigt reparerar; inget damm, ingen storm kan fördunkla dess klarhet; all orenhet som kommer när den sjunker spårlöst i djupet under denna yta, som svepes och dammas av soldisets dammtrasa och morgonljusets vippa — och som inte bibehåller fläckar från någon andedräkt som kommer när den, utan själv sänder sin andedräkt att simma som skyar högt över ytan och likväl alltjämt reflekteras i dess djup.

En vattenrymd förråder den stämning, som härskar i luften; den mottar ständigt nytt liv och ny rörelse från ovan. Den bildar i naturen övergången från land till luft. På fasta landet är det endast träden och gräset som vaja, men här lever elementet självt med i luftens liv. Jag urskiljer, hur en vindil far över ytan, genom strimmor och flak av ljus. Det är märkvärdigt, att vi kunna se bort över ytans lufthölje mot fjärran och strax märka, hur en ännu lättare och rörligare ande kommer farande.

Spindlarna och vattenbaggarna försvinna på allvar i slutet av oktober, när de verkliga frostnätterna ta vid; sedan finns under hela november absolut intet, som under en lugn dag stör vattnets frid. En novembereftermiddag i lugnet efter en regnstorm som varat flera dagar, medan alltjämt himlen var fullständigt molntäckt och luften dimfylld, såg jag att dammen var utomordentligt stilla, så att det var svårt att urskilja ytan; men nu återkastade den inga glada oktoberfärger utan i stället de omgivande kullarnas dystra novemberton. Ehuru jag rodde så försiktigt som möjligt, räckte likväl småvågorna, som alstrades av båt och åror, nästan så långt jag kunde se och kommo spegelbilderna att dallra. Men när jag såg framåt, lade jag märke till ett svagt skimrande här och där på avstånd, som om några vatteninsekter överlevat frostnätterna och samlat sig där; det kunde också vara, att den jämna ytan förrådde var någon källa vällde fram på sjöbottnen. När jag tyst paddlat fram till en av dessa platser, förvånades jag emellertid av att finna mig omgiven av myriader småabborrar, ungefär fem tum långa, vackert bronsskimrande i det gröna vattnet, vilka roade sig med lekar och ständigt kommo ända upp till ytan, så att de prickade den och ibland lämnade bubblor efter sig. I ett sådant genomlysande och till synes bottenlöst vatten, som speglade molnen, var det som om jag varit på ballongfärd genom ett lufthav; och fiskarna gjorde ett intryck som om de seglat lik en tät flock fåglar omedelbart under min höjd, med fenorna spända ut som segel från sidorna. Det fanns åtskilliga sådana stim i sjön, vilka alla föreföllo ivriga att tillgodogöra sig den korta tid som återstod innan vintern skulle dra sin gardin av is för deras dagsljus; ibland sågo deras lekplatser ut som om en lätt vind rört ytan eller som om några regndroppar just fallit. När jag nalkades oförsiktigt, så att jag skrämde dem, gjorde de en plötslig volt och svepte vattnet med stjärtfenorna, så att det såg ut som om man slagit i vattnet med en tätkvistad gren, varpå de genast försvunno i djupet. Slutligen vaknade en vind, dimman tätnade, vågor började bildas, och nu hoppade abborarna mycket högre än förut, till hälften upp över vattnet, hundratals svarta fläckar, tre tum långa, synliga på en gång ovan ytan. Till och med så sent som den femte december ett år såg jag en del fläckar på ytan, och i tanke att ett regn omedelbart skulle bryta löst, skyndade jag mig att ta till årorna och ro hemåt; redan tycktes dropparna tätna, ehuru jag inte kände några mot ansiktet, och jag gjorde mig beredd på en grundlig blöta. Men plötsligt upphörde vattenringarna, emedan de åstadkommits av abborrar, vilka ljudet från mina åror skrämt och hvilkas täta stim jag otydligt kunde se försvinna i djupet; och jag fick så trots allt tillbringa en torr eftermiddag.

En gammal man, som fiskat i denna damm redan för sextio år sedan, när den ännu var helt innestängd mellan mörka skogar, har sagt mig att han på den tiden ofta såg hela ytan full av änder och andra vattenfåglar samt att örnar ofta kretsade omkring den. Vid sitt fiske brukade han använda en ekstock som han fann vid stranden. Den var gjord av tvenne furustockar, som urholkats och hopsatts med trätappar, och var tvärskuren i båda ändar. Den var ytterst klumpig men varade många år, innan den blev vattensur och kanske sjönk till botten. Han visste inte vems den var; den hörde till dammen. Han brukade tillverka sin ankarlina av hopsnodda strimlor av hickorybark. En gammal man, en krukmakare, som levde vid Walden redan före revolutionen, berättade en gång för honom, att det fanns en järnkista på bottnen och att han själv en gång sett den. Ibland flöt den nämligen upp nära stranden; men när man gick emot den, flöt den åter ut på djupt vatten och försvann. Det gladde mig att höra om den gamla ekstocken, vilken säkerligen hade efterträtt någon indiansk farkost av samma material men av mera fullkomnad tillverkning; den hade först varit ett träd på stranden, sedan fallit och flutit som stock under en människoålder och sålunda varit den mest passande farkosten för denna sjö. Jag kommer ihåg att när jag första gången såg ner i dessa djup, kunde ännu en hel del stammar otydligt urskiljas på bottnen, vilka antingen blåst omkull av sig själva eller också lämnats kvar på isen vid senaste trädfällning, när bränslet var billigare än nu; sedan dess ha de emellertid till största delen försvunnit.

När jag först paddlade en båt över Walden, var sjön fullständigt kringgärdad av täta och högvuxna skogar av ek och fur, och i några av dess små vikar hade vinrankor snott sig runt träden närmast vattnet samt bildat draperier, under vilka båten kunde passera. Kullarna som bilda dess stränder äro så branta, och skogen på dem stod så hög, att när man blickade över vattnet från västra sidan, såg det hela ut som ett slags amfiteater för något vildmarkens skådespel. Jag har tillbragt mången timme i yngre dagar med att flyta omkring på dammens yta efter vindens behag, sedan jag paddlat min båt till mitten och därefter sträckt ut mig på rygg över sätena — försjunken i vakna drömmar någon sommarförmiddag, ända tills jag väcktes av att båten skrapade mot sand och jag reste mig upp för att se efter till vilken strand ödet drivit mig; det var dagar, när lättjan var den mest tilltalande och lönande sysselsättningen. Mången gång har jag smugit iväg i sådana ärenden och föredragit att på detta sätt använda den mest skattade delen av en dag; ty jag var en rik man, inte penningrik men så mycket rikare på solskenstimmar och sommardagar, och den rikedomen använde jag slösande; och jag ångrar inte alls, att jag inte förbrukade fler av de dagarna i verkstaden eller i katedern. Men sen jag lämnade dessa stränder, ha timmerhuggarna alltmer lagt dem öde; under många år framåt ges nu inga tillfällen till kringirrande under skogens valv, med någon öppning här och där som låter vattnet skymta. Man får förlåta min sångmö, om hon hädanefter håller sig tyst. Hur skulle fåglarna kunna sjunga, sedan man huggit ner deras dungar?

De sjunkna trädstammarna på bottnen och den gamla ekstocken och de mörka skyddande skogarna ha nu försvunnit, och byinnevånarna, som knappt veta var Walden är belägen, gå inte hit för att dricka eller bada, utan tänka i stället på att leda detta vatten, som rätteligen skulle hållas lika heligt som Ganges, in till byn i en rörledning — för att diska tallrikar i! — för att förvärva sig sin Walden bara genom att vrida på en kran eller dra ut en tapp! Den helvetiska järnhäst, vars öronsönderslitande gnäggning höres runt hela kommunen, har grumlat Den Sjudande Källan med sin fot och har betat av alla skogarna runt Walden — denna Trojanska Häst, med tusen män i sin buk, uppfunnen av grekiska legoknektar. Var är landets hjälte och befriare, som är redo att rida fram genom Den Svarta Hålvägen och ränna en hämmande lans mellan revbenen på den uppsvällda draken?

Icke desto mindre är kanske Walden bland alla karaktärer, jag känt, den som bäst härdar ut och bäst bibehåller sin renhet. Många människor ha förlikats vid den, men få ha gjort sig förtjänta av en sådan ära. Ehuru timmerhuggarna skövlat först den ena stranden och sedan den andra, ehuru irländarna fört upp sina stior där järnvägen inkräktat stranden och isskärarna skummar den — trots allt detta är den själv oförändrad, samma vatten som mina ungdomliga ögon första gången sågo all förändringen är i mig. Den har inte lagt sig till med en enda stadigvarande åldersrynka efter alla sina skiftande minspel. Den är evigt ung, och jag kan alltjämt stå och se en svala sänka sig till ytan för att fånga en insekt, precis som för länge sedan. Detta slog mig på nytt i afton — liksom om jag inte hade sett den nästan dagligen under tjugo år: — Här ligger ju alltjämt Walden, samma skogssjö som jag upptäckte för så många år sedan; där en skog höggs ned förra vintern, håller redan en ny på att spira upp så levnadsfrisk som någonsin; samma livsrytm rör dess yta nu som då; den uttrycker alltjämt samma mjuka glädje och lycka över sig själv och sin skapare — och den kan alltjämt skänka en sådan sinnesstämning åt mig. Den är sannerligen ett verk av en rättskaffens ande, hos vilken intet svek fanns. Han rundade denna vattenbädd med sin hand, fördjupade den och gjorde den klar genom sin tanke, och i sitt testamente överlämnade han den åt Concord. Jag ser i dess anlete, att den alltjämt gömmer samma spegelbilder; och jag kan nästan utbrista: Walden, är det du!

Det är icke någon bland mina önskningar
att utsmycka en rad eller en linje.
Ty närmre kan jag aldrig komma Gud eller himlen
än jag här bor nära Walden.
Och är icke jag dess steniga strand
och vindilen som stryker över vattnet!
I min håliga handflata
rymmes dess vatten och dess sand,
och dess djupaste gömma
ligger högt i min tankes rymd.

Tågen stanna aldrig för att se på den; likväl tror jag att lokomotivförarna och eldarna och bromsarna samt de passagerare som ha säsongbiljett och se den ofta bli bättre människor genom den skymt de hinna snappa upp. Lokomotivföraren glömmer inte om natten — eller i varje fall glömmer inte hans djupare natur — att han åtminstone en gång under dagens lopp kommit nära denna vision av lugn och renhet. Om den också inte ses mer än en enda gång, hjälper den dock till att tvätta bort Storgatan och lokomotivsotet. Någon föreslår att den skall döpas om till Guds hållplats.

Jag har nämnt, att Walden inte har något synligt tillflöde eller avlopp, men den är likväl å ena sidan avlägset och indirekt förbunden med Flints Pond, som är högre belägen, genom en kedja av smärre dammar, som ligga radade mellan dem; å andra sidan är den mera direkt och synbart förenad med Concordfloden genom en annan liknande kedja av dammar, genom vilka den kanske under någon tidigare geologisk period runnit ut genom en smula utgrävning, som Gud förbjude, skulle den ännu kunna fås att avrinna i den riktningen. Sedan den nu genom lång avskildhet, som en eremit i skogarna, ernått en sådan underbar klarhet, skulle säkert envar beklaga, att det jämförelsevis orena vattnet från Flints Pond blandades med dess eget, eller att den själv skulle tömma sin sötma i oceanens djup.

Flints Pond i Lincoln, vår största insjö här i nejden, ligger ungefär en mil öster om Walden. Den är betydligt större än denna, anses utgöra ungefär etthundranittio tunnland, och är även rikare på fisk; men den är jämförelsevis grund och har inte särskilt klart vatten. En promenad till den genom skogen utgjorde ofta min rekreation. Det var lönt mödan, om så endast för att ohindrat känna vinden mot kinderna, se vågorna rulla och tänka på sjöfararens liv och öden. Jag gick dit om hösten under blåsiga dagar för att samla kastanjer, som fallit ned i vattnet och spolades upp vid mina fötter; och en dag, när jag kröp längs dess starrbevuxna strand, med det friska skummet blåsande i ansiktet, stötte jag på det förmultnade vraket av en båt, med sidorna borta och knappast något kvar utom det kvarblivna intrycket av dess flata botten bland säven; liksom kunde man alltjämt tydligt urskilja hela formen, som av en stor, förmultnad madrass med dess olika sömmar. Det var ett så anslående vrak som man någonsin kunde önska sig på en sjöstrand och hade lika goda lärdomar att ge. Nu är det endast växtmylla och ourskiljbar sjöstrand, genom vilken säv och kaveldun ha vuxit upp. Jag beundrade ofta våglinjerna på den sandiga bottnen på nordsidan av denna sjö, fasta och motståndskraftiga mot den vadandes fot genom vattnets långa tryck, samt säven, som växte i indiansk formation i buktande linjer motsvarande dessa vågränder, rad bakom rad, som om vågorna planterat dem. Där har jag också funnit, i betydande kvantiteter, ett slags märkvärdiga bollar, bestående av fint gräs eller rottrådar, kanske rötter av Eryocaulon, från en halv till fyra tum i diameter samt fullkomligt sfäriska. Dessa spolas fram och tillbaka i grunt vatten på sandbottnen och kastas stundom upp på land. Ibland äro de av gräs alltigenom, ibland ha de något sand i mitten. Man skulle först tro att de formats av vågornas rörelse, liksom en trindnött sten; men alla bestå av lika grovt material, halvtumlånga trådar, och de åstadkommas endast under en bestämd årstid. Dessutom tror jag att vågor inte så mycket åstadkomma ett fast material som fastmera genom nötning förläna form åt sådant som redan förut är fast. Tagas de tillvara samt torkas, bevara de sin form under obegränsad tid.

Flints Pond! Sådan är nu en gång torftigheten i våra platsnamn. Vilken rätt hade den smutsige och trångskallige farmare, vars farm gränsade upp till detta vatten, där han hänsynslöst skövlat stränderna, att förläna sitt namn åt detsamma? Någon gnidare (skin-flint), som bäst tyckte om den speglande ytan av en dollar eller en ny cent, där han kunde se sitt eget kopparansikte; som betraktade till och med vildänderna, vilka slogo till i vattnet, såsom inkräktare; och vars fingrar hade omformats till horniga och krökta klor genom lång vana att gripa fast på harpyjors sätt — nej, efter honom ville inte jag ha den benämnd. Jag går inte till den sjön för att se eller höra honom, som aldrig själv såg den, aldrig badade i den, aldrig älskade den, aldrig beskyddade den, aldrig sade ett gott ord för den eller tackade Gud för att han skapat den. Hellre skulle den uppkallas efter de fiskar, som simma i den, de fåglar eller fyrfotadjur, som besöka den, de blommor, som växa på dess stränder, eller efter någon urinnevånare, vars historia är sammanvävd med dess egen; och inte från honom, som inte hade annan rätt till den än ett papper, som en likasinnad granne eller magistratsperson givit honom — han som endast tänkte på dess penningvärde; han, vars närvaro kanske var en förbannelse för hela stranden; som sög ut jorden runt om och gärna skulle sugit ut vattnet också; som endast sörjde över att den inte var höäng eller tranbärsmosse — naturligtvis funnos i hans ögon inga uppvägande förtjänster; han skulle gärna tömt den och sålt vattnet för att komma åt gyttjan på bottnen. Ty detta vatten drev inte hans kvarn runt, och för honom innebar det alls ingen förmån att betrakta det. Jag vördar inte hans arbete, inte hans gård, där allt hade sitt bestämda pris, inte honom, som skulle bära landskapet, ja, sin Gud också, till marknaden, om han kunde få ordentligt betalt; som verkligen köper sin Gud på marknad, sådan den är; på vars egendom ingenting växer fritt — där fälten inte bära annan skörd, ängarna inga andra blommor, träden inga andra frukter än endast dollars; som själv inte älskar sina frukter, inte anser dem riktigt mognade, förrän de förvandlats till dollars. Giv mig den fattigdom, som vet vad sann rikedom vill säga! Farmare äro respektabla och intressanta i samma proportion som de äro fattiga. En mönstergård! — där huset står som en svamp på en gödselhög, med rum för människor, hästar, kor och svin, gränsande till varandra! Där människorna utgöra en andra kreatursbesättning! I högsta och intensivaste kultur, emedan den gödes med människors hjärtan och hjärnor! Liksom om man skulle ta sig för att odla potatis på en kyrkogård! Sådan är en mönsterfarm.

Nej, nej: om ett landskaps vackraste platser skola uppkallas efter människor, låt det då bli efter de bästa och ädlaste endast. Låt då åtminstone våra sjöar erhålla så goda namn som den Icariska Sjön, varest »ett stort försök besjungs i strandens vågslag».

Goose Pond, av ringa utsträckning, ligger på min väg till Flints; Fair-Haven, som är en utvidgning av Concordfloden, ligger en mil åt sydväst; och White Pond, av ungefär fyrtio tunnlands yta. ligger halvannan mil bortom Fair-Haven. Dessa utgöra mitt Lake country. Dessa tillsammans med Concordfloden, bilda mina vattenprivilegier, och år för år, natt och dag, mala de sådan mäld som jag för till dem.

Sedan timmerhuggarna och järnvägen och jag själv profanerat Walden, är kanske White Pond den mest tilldragande, om också inte vackraste, av alla våra små sjöar; det är ett fattigt och vanligt namn den fått, vare sig det kommer av dess stora vattenklarhet eller av färgen på dess sand. I dessa båda, som i andra, hänseenden är den emellertid en mindre tvilling till Walden. De äro så lika varandra, att man skulle kunna tro dem ha en underjordisk förbindelse. Den har samma stenstrand, och dess vatten har samma färgton. När man i tryckande rötmånadsluft ser ned genom skogen över någon av dess vikar, som inte är så djup att inte bottenfärgen nyanserar ytan, har dess vatten liksom Waldens en disigt blågrön, metallisk färg. Redan för många år sedan brukade jag komma dit för att samla dess sand, som jag använde för sandpapperstillverkning, och jag har fortsatt att besöka den alltsedan dess. En som ofta kommer dit föreslår att kalla den Den Gröna Sjön (Virid Lake). Kanske kunde den också kallas Gultallens Sjö (Yellow-Pine Lake) på grund av följande omständighet: Till för femton år sedan kunde man se toppen av en kådtall (pitch-pine: Pinus picea), av det slag som häromkring kallas gultall, ehuru den inte är någon självständig art, stickande upp ovan ytan på djupt vatten, många famnar från stranden. Det fanns till och med de som trodde, att dammen sjunkit och att detta var en överleva från den ursprungliga skog, som förr vuxit där. Jag finner att även så långt tillbaka som 1792, i en Topografisk Beskrivning av Concords Kommun, av en av dess invånare, säger författaren efter att ha talat om Walden och White Pond: »I mitten av den sistnämnda kan man, när vattenståndet är mycket lågt, se ett träd, vilket tar sig ut som om det vuxit på den plats där det nu står, ehuru rötterna äro femtio fot under vattenytan; toppen är avbruten och mäter vid brottet fjorton tum i genomskärning». Våren 1849 talade jag med en man, som bor närmast denna damm i Sudbury; han sade mig, att det var han som tagit upp detta träd tio eller femton år tidigare. Så vitt han kunde minnas, stod det tolv eller femton famnar från stranden på trettio till fyrtio fots vatten. Det var på vintern; han hade tagit upp is på förmiddagen och hade beslutat att med några grannars hjälp ta upp den gamla gultallen på eftermiddagen. Han sågade ut en isfri ränna in mot land, varefter han med ett par oxar halade trädet överända och upp på isen; men innan han kommit långt med detta arbete, blev han förvånad vid att se att det stått med rotändan uppåt, grenstumparna pekande nedåt och toppändan starkt neddriven i sandbottnen. Det var en fot ungefär i diameter vid rotändan, och han hade hoppats få en bra timmerstock av det; men det var så ruttet att det endast dugde till bränsle, om ens till det. Han antog att det kunde ha varit ett dött träd på stranden, som slutligen blåst ikull och fallit ut i dammen, och sedan toppen blivit vattensur, medan rotändan ännu var lätt och torr, hade det drivit ut och sjunkit med galen ända upp. Hans fader, åttio år gammal, sade, att det stått där så länge han mindes. Många ganska stora stammar kunna ännu ses på bottnen, varest de på grund av vattnets rörelse te sig som ringlande vattenormar.

Denna damm har sällan hemsökts av någon fiskares båt; där finns inte mycket i den som kan locka till fiske. I stället för den vita liljan, som kräver gyttja, samt det vanliga kaveldunet, växer den blå liljan (Iris versicolor) sparsamt här och där i det rena vattnet, spirande upp från den steniga bottnen runt dammen; den besökes i juni av kolibrier, och färgen på såväl dess blåaktiga blad som dess blommor, och särskilt dessas spegelbilder, harmoniera sällsamt med det metallgröna vattnet.

White Pond och Walden äro stora kristaller på jordens yta, sjöar av ljus. Om de alltigenom stelnade samt voro små nog att gripa tag om, skulle de troligen bäras bort av slavar, som dyrbara ädelstenar, för att tjäna till kejsares prydnad; men eftersom de äro flytande och något stora samt säkrade åt oss och våra efterkommande för alltid, bekymra vi oss inte stort om dem utan leta i stället efter diamanten Koh-i-noor. De äro mycket för rena för att ha något marknadsvärde; de innehålla ingen gödsel. Hur mycket vackrare än våra liv, hur mycket genomskinligare än våra egna karaktärer äro de inte! Av dem lärde vi oss aldrig någon futtighet. Hur mycket ljusare äro de inte än pölen utanför farmarens dörr, där hans ankor simma! Hit komma de renliga vildänderna. Naturen har ingen mänsklig innevånare som är i stånd att fullt uppskatta henne. Fåglarna med sin fjäderprakt och sina sånger äro i harmoni med blommorna, men vilken yngling eller mö passar fullt in i Naturens vilda och översvallande skönhet? Hon trives bäst ensam, långt från städerna som de bebo. Och ni våga sladdra om himlen! — ni, som äro en vanprydnad till och med för jorden.

1. Cenobiter kallade sig de egyptiska f. d. eremiter, som sammanslöto sig till brödraskap.
2. Amerikansk »pytt i panna», bestående av fisk, fläsk, lök m. m.