Skogsliv vid Walden/Kap 08

←  Skogssjöarna

Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau Översättare: Frans G. Bengtsson Högre lagar

Djuren som grannar  →

HÖGRE LAGAR

När jag i kvällsmörkret var på hemväg genom skogarna med min knippa fisk, släpande mitt metspö efter mig, såg jag skymten av ett murmeldjur som slank över stigen framför mig, och jag kände en sällsam skälvning av vild glädje samt en stark frestelse att gripa djuret och förtära det rått; jag var alls inte hungrig just då, jag endast hungrade efter all den vildhet, som denna varelse representerade. Ett par gånger under den tid jag bodde vid Walden fann jag mig emellertid kringirrande i skogarna som en halvsvulten hund, i ett tillstånd av märkvärdig övergivenhet, sökande få tag på något villebråd att förtära; ingen munsbit av något slag skulle då varit för rå och vild för min smak. De oberördaste scenarier hade blivit oförklarligt alldagliga för mig. Jag fann inom mig, och jag finner där ännu, en instinkt mot ett högre eller som man säger andligt liv, som de flesta människor känna, samt en annan mot ett primitivt enkelt och vilt liv; jag värderar båda dessa instinkter lika högt. Jag älskar det vilda lika högt som det goda. Fiske tycker jag om på grund av dess nyans av vildhet och äventyr. Jag tycker ibland om att gripa fast i livet med bar hand och att tillbringa min dag mera på djurens sätt. Det är kanske genom fiske samt genom mitt sysslande med jakt i yngre dar som jag förvärvat min förtrognaste bekantskap med Naturen. Dessa sysselsättningar locka oss tidigt ut till, och kvarhålla oss sedan i, ett sceneri som vi eljest vid den åldern inte skulle få mycken förtrogenhet med. Fiskare, jägare, timmerhuggare och andra, som tillbringa sitt liv i skogarna och ödemarkerna samt på ett speciellt sätt själva bli en del av Naturen, äro ofta under sina vilostunder i en mycket lämpligare sinnesförfattning för observationer än någonsin filosofer eller till och med poeter, vilka nalkas Naturen med vissa förväntningar. Hon är inte rädd att avslöja sig för dem. Den som färdas över prärien är självklart en jägare, den som befar Missouris eller Columbias källfloder har sina fällor att se till, den som kommer förbi St. Marys forsar^[1] är en fiskare. Den som endast är rätt och slätt är resande, lär sig saker och ting i andra hand och endast till hälften samt förblir ett dåligt vittne. Vi sätta mest värde på, när den geografiske vetenskapsmannen återger vad dessa enkla pioniärer redan förut kände till praktiskt och instinktivt, ty endast detta är sann mänsklighet, emedan det har mänsklig erfarenhet bakom sig.

Det är ett misstag att påstå, att amerikanaren har få nöjen endast emedan han inte har så många helgdagar och emedan pojkar och vuxna inte spela så många slags spel som man gör i England; här ha nämligen jaktens och fiskets mera primitiva och ensliga nöjen inte ännu fått ge vika för spel och lekar. Så gott som varenda pojke bland mina jämnåriga i Nya England tog en fågelbössa på axeln någon gång i åldern mellan tio och fjorton år; och hans jaktmarker och fiskevatten voro inte begränsade som en engelsk herremans områden utan voro mera vidsträckta än till och med den infödde jägarens. Det är därför inte att undra på, att de inte oftare stannade kvar på lekplatserna. Men en förändring börjar redan göra sig märkbar, inte så mycket beroende på ökad befolkning som på tilltagande knapphet på vilt; kanske jägaren är de jagade djurens bäste vän. Humanitetssällskapet icke undantaget.

Men dessutom fiskade jag ofta, under den tid jag bodde vid Walden, emedan jag önskade skaffa omväxling i min kost. Jag har verkligen bedrivit fiske av alldeles samma nödtvång som fanns för de första fiskarna. Vilka djurskyddsvänliga tankar jag än sökte frambesvärja föreföllo de mig alla konstlade; de hade mera beröring med min filosofi än med mina känslor. Jag talar nu endast om fiske, ty sedan länge hade jag känt på annat sätt beträffande jakt, och jag hade sålt min bössa innan jag flyttade till skogarna. Jag tror inte jag är omänskligare än andra, men jag kunde likväl inte märka, att mina känslor vid fiskfångst upprördes nämnvärt. Jag kände medlidande varken med fiskarna eller med metmaskarna. Detta kom sig av vanan. Men beträffande fågelskytte, bar jag under de sista åren en bössa med mig endast under den förevändningen att jag studerade ornithologi, samt letade uteslutande efter nya och sällsynta fåglar. Men jag erkänner att jag nu lutar åt den åsikten, att det finns ett bättre sätt än detta att studera ornithologi. Detta andra sätt erfordrar så mycket noggrannare aktgivande på fåglarnas vanor, att jag, om också bara för den orsakens skull, villigt lämnat geväret hemma. Men trots alla invändningar som kunna framställas från humanitetssynpunkt, är jag likväl nödsakad att tvivla på att någon lika värdefull sport kan sättas i stället för dessa båda; och när några bland mina vänner ängsligt frågat mig beträffande sina pojkar, huruvida de borde tillåta dem att gå på jakt, har jag svarat ja — ihågkommande att det utgjorde en av de värdefullaste beståndsdelarna i min egen uppfostran — gör dem till jägare, låt vara endast sportsmän i början men kanske väldiga jägare inför Herren till slut, så att de inte längre skola finna något villebråd stort nog för dem i denna eller någon annan skogsmark utan slutligen bli jägare såväl som fiskare av människor. I detta avseende är jag fullt överens med Chaucers nunna, som

»ej ger ett hönsben för en text, om den
ej räknar jägare bland andans män».

I varje individs historia, liksom i människosläktet, finns en period, när jägarna äro de »främsta männen», som Algonquinerna kallade dem. Vi måste känna med ömkan med den pojke, som aldrig avlossat en bössa, han är mindre mänsklig, och hans uppfostran har grovt vårdslösats. Detta var mitt svar beträffande de ungdomar, som hade intresse för denna verksamhet; jag kände mig viss på, att de snart skulle växa från den. Ingen mänsklig varelse, som lämnat bakom sig barndomens tanklöshet, skall av okynne vilja döda någon annan varelse, vilken håller fast vid livet med samma rätt som han själv gör. Haren som befinner sig i yttersta trångmål skriker precis som ett barn. Jag gör er uppmärksamma på, o mödrar, att mina sympatier inte alltid begränsas av de vanliga filantropiska skrankorna.

Sådan är oftast ynglingens första bekantskap med skogarna och med hans egen naturs mest ursprungliga del. Han går först dit som jägare eller fiskare för att slutligen, om han inom sig har fröet till ett bättre liv, förstå sin rätta kallelse, kanske som naturforskare, kanske som poet — varefter han lämnar bössa och fiskedon hemma vid sina strövtåg. Det stora flertalet människor förbli ständigt outvecklade i detta avseende. I en del länder utgör en jagande prästman ingen ovanlig syn; en dylik skulle kanske bli en bra vallhund, men han påminner inte mycket om Den Gode Herden. Det har förvånat mig när jag tänkt efter, att den enda verksamhet, som kommit besökande att stanna kvar vid Walden en halv dag, antingen familjefäder eller barn från byn, har varit fiske — om jag undantar skogshygge, upptagande av is och sådant. Och vanligen ansågo de sig inte lönta för sitt besvär och sin tidsspillan om de inte fångade en försvarlig knippa fisk, ehuru de hade tillfälle att betrakta dammen hela tiden. De kunde komma hit tusen gånger, innan fiskebekymrens sediment hunnit sjunka till botten, lämnande kvar deras verkliga ärende klart i deras medvetande; men utan tvivel skulle en sådan klarningsprocess pågå hela tiden. Guvernören och hans råd påminna sig svagt Walden, ty de brukade gå dit och fiska som pojkar; nu äro de emellertid alltför gamla och värdiga för fiske och skola därför aldrig mer återse den. Likväl nära till och med dessa ett hopp att komma till himlen till slut. Om den lagstiftande makten bekymrar sig om Walden, är detta huvudsakligen för att reglera antalet krokar som få användas i den; men de känna inte till den bästa fångstkrok, med vilken man metar för att fånga dammen själv — med hela lagstiftande kåren påträdd som agn. Sålunda passerar emellertid, även i civiliserade samhällen, den ännu outvecklade människan genom jägarens stadium.

Under senare år har jag ofta funnit, att jag inte kan fiska utan att förlora något av respekten för mig själv. Jag har försökt det åter och åter. Jag besitter skickligheten och har liksom så många av mina vänner en viss instinkt åt det hållet, vilken då och då vaknar och lockar mig; men alltid när jag slutat känner jag, att det skulle varit bättre om jag låtit bli att fiska. Jag tror inte att det är något självbedrägeri. Det är endast en svag antydan, men så är också det första gryningsljuset. Otvivelaktigt har jag i mig denna instinkt, som härstammar från skapelsens lägre plan; likväl blir jag från år till år mindre och mindre en fiskare; utan att jag därför förvärvar mer humanitet eller ens ökad vishet; för närvarande har jag slutat fiska helt och hållet. Men jag inser, att om jag åter flyttade till skogarna, skulle jag åter frestas att bli en jägare och fiskare på allvar. Det låder för övrigt något orent vid fiskdiet liksom vid allt kött; och jag började inse hur köksbestyren kunna bli så många samt varifrån de dagliga ansträngningar härledde sig som kosta så mycket, att varje dag se renlig och respektabel ut samt att hålla huset rent och fritt från alla obehagliga syner och odörer. Eftersom jag varit min egen slaktare, diskpojke och kock på samma gång som den gentleman för vilken rätterna tillagades, kan jag uttala mig med stöd av en ovanligt allsidig erfarenhet. Den praktiska invändningen mot köttföda är i mitt fall dess orenlighet; och dessutom detta, att när jag fångat och rensat och kokat och ätit min fisk, föreföll den inte ha tillfört mig någon verklig näring. Det hela var obetydligt och överflödigt samt kostade mer än det var värt. Något bröd eller ett par potatisar skulle ha gjort samma tjänst med mycket mindre besvär och snusk. Liksom många bland mina samtida har jag under många år endast sällan förtärt animal föda, inte heller te, kaffe o. d.; inte så mycket på grund av att jag anser sådant ohälsosamt, som emedan det inte tilltalar min fantasi. Motviljan mot kött alstras inte av erfarenheten utan är en instinkt. Det tyckes mig skönare att leva knappt och uthärda försakelse i flera avseenden; och ehuru jag aldrig fullt ut gjorde så, gick jag likväl långt nog för att tillfredsställa min fantasi. Jag tror att envar, som allvarligt strävat att bibehålla sin högre eller poetiska begåvning i bästa funktion, varit särskilt böjd att avhålla sig från animal föda samt från mycket föda av vilket slag som helst. Ett intressant faktum, som framhålles ay entomologerna — jag finner det nämnt hos Kirby och Spence — är, att några insekter under sitt fullt utvecklade stadium visserligen äro utrustade med organ för intagande av näring men likväl inte göra något bruk av dem; och auktoriteterna fastslå som en allmän regel, att nästan alla fullt utvecklade insekter äta långt mindre än vad förhållandet är på larvstadiet. Den glupske kålmasken åtnöjer sig som fjäril, liksom den frossande köttlarven som fluga, med endast ett par droppar honung eller någon annan söt vätska. Abdomen bakom fjärilns vingar representerar ännu larvstadiet; den är vällusten som frestar fjärilsödet. Storätaren är en människa på larvstadiet; det finns hela folk på det stadiet, folk utan flykt och fantasi; deras stora bukar förråda dem.

Det är svårt att anskaffa och tillaga enkel föda som på intet sätt stöter fantasien; även denna bör nämligen näras, då vi nära vår kropp; de borde båda slå sig ned vid samma bord. Och trots allt låter kanske detta sig göra. Frukt som förtäres med måtta kan inte komma oss att skämmas över vår aptit och behöver inte medföra något avbrott i de värdigaste sysselsättningar. Men sätt en extra krydda till ditt mål och du skall strax bli förgiftad. Det lönar sig inte att leva på utsökt diet. De flesta människor skulle gripas av en känsla av skam om de överraskades i färd att med egna händer tillaga precis en sådan middagsmåltid, vare sig animal eller vegetarisk, som varje dag iordningställes åt dem av någon annan. Men intill dess detta blir helt annorlunda, äro vi inte verkligt civiliserade; och även om vi kallas damer och herrar, äro vi inte fullgoda män och kvinnor. Och detta är ett faktum som pekar på den ändring som måste komma. Det må vara fruktlöst att fråga, varför fantasin inte tilltalas av fett och av fläsk. Det är nog för mig, att det verkligen är så. Innebär det inte en förebråelse, att människan kan leva av att förtära andra djur och verkligen i stor utsträckning också gör så; men det är en sorglig form av tillvaro — vilket envar som vill vara med om att snärja kaniner eller slakta lamm lätt kan lära sig inse — och den kommer att bli betraktad som en släktets välgörare, vilken lär människan att hålla sig till oskyldigare och hälsosammare födoämnen. Hurudan min egen praktik än må vara, hyser jag intet tvivel om, att det inte ingår som del i människosläktets öde under dess gradvisa utveckling att sluta upp med förtärandet av djur, lika visst som de vilda sammarna slutade upp med att förtära varandra, när de kommit i beröring med mera civiliserade människor.

Om någon lyssnar till de mycket svaga men ständigt återkommande maningarna från sin egen genius, vilka säkerligen äro trovärdiga, inser han först inte till vilka ytterligheter, ja vansinnigheter, detta kan leda honom; och likväl ligger hans väg i den riktningen efter hand som han blir mera beslutsam och mera trogen sig själv. Den svagast övertygade invändning, som en frisk människa verkligen känner, kommer att så småningom segra över alla mänsklighetens invändningar och sedvanor. Ingen människa följde någonsin sin genius så troget att den ledde henne orätt. Även om resultatet skulle bli kroppslig svaghet, kan kanske ändå ingen säga att konsekvenserna därav voro beklagliga, ty dessa skulle innebära ett liv i överensstämmelse med högre principer. Om dagen och natten äro sådana att du hälsar dem med glädje, om livet sänder ut en vällukt som av blommor eller kryddstarka örter, är mera elastiskt, mera stjärnlikt, mera odödligt — då har du din vinst. Hela naturen blir dig en lyckönskan, och för varje stund känner du orsak att välsigna dig själv. De största framgångarna och värdena äro avlägsnast från att bli uppskattade. Vi ledas lätt till att tvivla på att de överhuvud taget finnas till. Vi glömma dem snart. Men de äro den högsta realiteten. Kanhända bli de fakta, som äro mest förvånansvärda och mest reella, aldrig nämnda mellan människor. Mitt dagliga livs verkliga skörd är något så oberörbart och obeskrivligt som färgspelen morgon och kväll. Det är litet stjärnstoft som jag fångat, en skärva av regnbågen som jag håller fast.

Likväl har jag aldrig personligen varit särskilt nogräknad eller kräsen; jag kunde ibland förtära en stekt råtta med god smak, om det vore nödvändigt. Jag är glad, att jag under så lång tid druckit endast vatten, av samma skäl som gör att jag föredrager den verkliga skyn framför opiumätarens himmel. Jag ville gärna alltid hålla mig nykter; och graderna av berusning äro oräkneliga. Jag tror att vatten är den enda drycken för en vis människa; vin är inte en så ädel dryck; och att tänka sig att fläcka ner morgonens hoppfullhet med en kopp hett kaffe, eller kvällens med en kanna te! O, hur lågt faller jag inte när jag frestas av dem! Till och med musik kan vara berusande. Dylika till synes obetydliga orsaker störtade Grekland och Rom; de skola en dag störta England och Amerika. Finns det någon, som bland alla slags druckenhet inte föredrar att bli drucken av den luft han andas? Jag har funnit, att den starkaste invändningen mot en längre tids grovt arbete är, att detta tvingar en att även äta och dricka grovt. Men för att tillstå sanningen, har jag på sista tiden börjat känna mig mindre radikal i dessa hänseenden. Jag bär mindre religion till mitt bord och nedkallar ingen välsignelse; inte emedan jag nu är visare än förr, utan i stället, hur mycket det än måste beklagas, emedan jag har blivit förgrovad och mera likgiltig med åren. Kanske är allt detta problem som ha någon betydelse endast i ungdomen, liksom de flesta anse om poesi. Min praktik är »ingenstädes», men mina åsikter stå här. Likväl är jag långt från att anse mig som en av de utvalda, om vilka Veda talar, när det säges: »Han, som har den sanna gemenskapen med den Allestädesvarande Högsta Brahm, må förtära allt som finns» vilket vill säga, att han inte behöver granska sin föda eller bekymra sig om vem som tillagar den; och även i detta fall är det att märka, vilket en hinduisk kommentator påpekat, att Vedanta^[2] inskränker detta privilegium till att gälla »under tider av nöd och betryck».

Vem har inte då och då av sin föda haft en oförklarlig tillfredsställelse, i vilken själva aptiten inte hade någon del? Jag har glatts vid tanken, att jag hade det oftast så grova smaksinnet att tacka för en själslig upplevelse, att jag inspirerats genom gommen, att några bär som jag förtärt på en backsluttning utgjort näring för min ande. Eftersom själen icke är sin egen herre», säger Tschung-Tsien^[3], »ser man — och uppfattar intet; lyssnar man — och urskiljer ej; äter man — och förblir likväl okunnig om födans sanna välsmak». Den som förnimmer födans verkliga smak kan aldrig vara en frossare; den som inte gör det, måste nödvändigtvis vara en sådan. En puritan kan angripa sin brödkant med lika plump aptit som någonsin en ålderman lägger i dagen framför sin sköldpaddstek. Det är inte födan i munnen, som förorenar en människa, utan den begärelse med vilken den slukas; det är varken kvaliteten eller kvantiteten, utan svagheten för smaksinnets retning: när det som förtäres ej längre är en näring för vår animala natur eller en stimulans för vår andliga verksamhet utan endast föda för de maskar som besitta oss. Om jägaren har en viss svaghet för dysköldpaddor, myskråttor och dylika läckerbitar, föredrar å andra sidan den fina damen gelé gjort av en kalvfot eller sardiner från andra sidan havet, och de äro båda lika. Han går till kvarndammen, hon till konservkrukan. Det stora undret är, att de — att du och jag — kunna leva detta flottiga djuriska liv, ätande och drickande.

Hela vårt liv är förvånansvärt moraliskt. Det finns aldrig ett ögonblicks vapenstillestånd mellan dygd och last. Godhet är den enda värdeplacering som aldrig går förlorad. I den harpmusik, som dallrar kring jorden, är det upprepandet av denna sanning som hänför oss. Harpan är kolportören från Universums Försäkringsbolag, rekommenderande dess statuter, och vår lilla godhet utgör all vår inbetalning. Ehuru den ungdomligt känslofulle slutligen blir likgiltig, förhålla sig universums lagar ingalunda likgiltiga utan taga ständigt parti för den finast kännande. Lyssna mot varje zefyr efter någon maning, ty den finns där säkert och lycklig den som inte hör! Vi kunna inte röra en sträng eller ventil, utan att den vackra moralen genomfar oss. Gå ett stycke bort, och vad som förr var ett irriterande oljud blir förvandlat till musik, en hög och mild satir över våra livs trånghet och futtighet.

Vi äro medvetna om djuret inom oss, som vaknar efter hand som vår högre natur slumrar in. Det är krypande och sinnligt och kan kanske inte helt utdrivas. Vi kunna kanske dra oss tillbaka från det, men vi förmå inte ändra dess natur. Jag fruktar att det är i stånd att njuta sin egen särskilda hälsa, att vi kunna befinna oss väl utan att vara rena. Häromdagen hittade jag underkäken av en galt, med vita, friska tänder och betar, vittnesbörd om att det finns en djurisk hälsa och kraft som är helt skild från den andliga. Detta djur utvecklade sig genom andra medel än måttlighet och renhet. »Det, varigenom människor skilja sig från oskäliga djur», säger Mencius^[4], »är ett mycket obetydligt ting; den vanliga människohjorden förlorar det mycket fort; överlägsna människor bevara det omsorgsfullt.» Vem vet vilket slags tillvaro skulle bli resultatet, om vi förmådde nå fullkomlig renhet? Om jag kände någon man, så vis att han kunde lära mig detta, skulle jag uppsöka honom ofördröjligen. »Herravälde över begärelserna, makt över kroppens yttre sinnen samt övande av goda gärningar — dessa ting säger Veda vara nödvändiga för själens annalkande till Gud.» Trots allt förmår anden till en tid genomtränga och behärska varje kroppens del och funktion samt förvandla det, som i formen är den grövsta sinnlighet, till renhet och andakt. Könsdriften, som omtöcknar oss och orenar oss, när den behärskar oss, stärker och inspirerar oss, när vi behärska den. Kyskhet är människans blomning; och allt som kallas geni, heroism, helighet, är endast olika frukter som följa därefter. Människan flyr genast till Gud, när renhetens väg är öppnad. Omväxlande eggas vi av vår renhet och tryckas ned av vår orenhet. Den är välsignad, som känner sig viss om att djuret inom honom dör bort dag för dag och att det gudomliga i stället slår rot där. Kanske finns det inte någon, som inte har anledning att känna blygsel på grund av den låga och djuriska natur med vilken han är besläktad. Jag är rädd att vi endast äro sådana gudar och halvgudar som faunerna och satyrerna, de gudomliga släktingarna till skogens djur, och att i någon mån själva vårt liv är ett syndafall.

All sinnlighet är av ett och samma slag, ehuru den antager många former; all renhet är en. Det är samma sak, antingen en människa äter eller dricker eller har samlag eller sover sinnligt. Det finns endast en lystnad, och vi behöva endast se en individ utföra en av dessa handlingar för att fullt veta hur sinnlig han är. Den orene kan varken stå eller sitta som den rene. När kräldjuret drives tillbaka vid en av sin hålas öppningar, visar det sig strax efter i en annan. Om man vill vara kysk, måste man vara måttlig. Vad är kyskhet? Hur skall en människa veta, om hon är kysk? Man kan inte veta det. Vi ha hört talas om denna dygd, men vi veta inte vad den innebär. Vi tala i överensstämmelse med det rykte vi hört. Av möda och strävan kommer vishet och renhet, av slöhet och lättja kommer okunnighet och sinnlighet. Hos tänkaren och forskaren består sinnligheten i själens drönarlika tröghet. En smutsig person är alltid en slapp lätting, som dåsar vid kaminen —som solen finner liggande framstupa som vilar sig utan att vara trött. Vill du undvika smutsighet och alla synder, arbeta då med allvar, om så endast med rensandet av ett stall. Naturen är svår att övervinna, men det måste övervinnas. Vad vill det säga att du är kristen, om du inte är renare än hedningarna, inte förvägrar dig själv mera, inte är mera religiös? Jag känner till åtskilliga religiösa system, kallade hedniska, vilkas föreskrifter komma läsaren att blygas över sig själv och egga honom till förnyade ansträngningar — om så endast ansträngningar att fullgöra vissa riter.

Jag tvekar att säga dessa saker, inte på grund av ämnet — jag bryr mig inte stort om hur opassande mina ord äro — utan emedan jag inte kan tala om sådana ämnen utan att förråda min egen orenhet. Vi samtala obehindrat om en form av sinnlighet men äro stumma beträffande en annan. Vi ha sjunkit så djupt, att vi inte längre kunna tala rättframt om människonaturens nödvändiga funktioner. I äldre tider och i vissa länder nämndes varje funktion enkelt vid namn samt reglerades genom lag. Ingenting var för lågt för den hedniske lagstiftaren, hur motbjudande det än må te sig för modern åskådning. Han undervisar om hur man bör äta, dricka, pläga samlag, uttömma urin och exkrementer, och dylikt; han upphöjer vad som är lågt och ursäktar sig inte med att kalla dessa ting obetydliga.

Varje människa är byggare av ett tempel, kallat kropp, helgat den gud hon tillber, byggt i hennes egen stil; och hon kan inte komma ifrån detta verk genom att mejsla marmor i stället. Vi äro alla skulptörer och målare, och vårt material är vårt eget blod, kött och ben. Vilken som helst fläkt av höghet och ädelhet börjar genast förfina en människas anletsdrag, vilken låghet och sinnlighet som än härbärgeras börjar strax förfäa och brutalisera dem.

John Farmare satt på sin dörrtröskel en septemberkväll efter ett hårt dagsarbete; hans tankar sysslade fortfarande mer eller mindre med hans göromål. Efter att ha tvättat sig hade han slagit sig ner för att förfriska sin andliga människa. Det var en kylig kväll, och några av hans grannar voro ängsliga för frost. Han hade inte hunnit spinna långt på sina funderingar, när han hörde någon blåsa flöjt, och detta ljud harmonierade med hans sinnesstämning. Fortfarande tänkte han på sitt arbete; men grundtonen i hans medvetande blev den, att ehuru tankarna på dagsbestyren fortfarande pågingo i hans hjärna, så att han mot sin vilja alltjämt kombinerade och planlade, angick i grund och botten allt detta honom inte nämnvärt. Det var inte mer än bark på huden, som ständigt nöttes av. Men flöjttonerna nådde hans öron från en annan rymd än den, i vilken han var van att dväljas, och sökte väcka vissa förmögenheter som eljest slumrade i honom. De utplånade omärkligt gatan och byn och de omständigheter i vilka han framlevde sitt liv. En röst talade till honom: Varför stannar du här och lever detta låga sölade liv, när en underbar tillvaro är dig möjlig? Dessa samma stjärnor lysa över andra fält än dem du här ser. Men hur slita dig lös ur dessa förhållanden och verkligen försätta dig dit? — Och den enda utväg han kunde se var att hänge sig åt ett strängare och vaknare liv, att låta själen stiga ned i kroppen och återlösa den samt att hädanefter behandla sig själv med ständigt ökad aktning.

1. Sault-Sainte-Marie mellan Lake Huron och Lake Superior.
2. Vedasångerna innehålla hinduernas äldsta religiosa litteratur; Vedanta är namnet på senare tillkomna Veda-kommentarer, omfattande dels studier i ritual och magi, dels djupsinnig filosofisk spekulation.
3. »Vår och Höst» — en av kinesernas fyra kanoniska böcker, antages författad av Konfutse.
4. Latiniserad form av Meng-tze, kinesernas mest vördade vishetslärare näst Konfutse; författare till en avhandling om regeringskonst.