Skogsliv vid Walden/Kap 14
| ← Vår |
|
AVSLUTNING
Åt de sjuka ordinera läkarna visligen förändrad luft och nya omgivningar. Gud vare lov, denna fläck är inte hela världen. Den röda kastanjen växer inte i dessa trakter, och härmfågeln höra vi här endast sällan. Vildgåsen är mera kosmopolitisk än vi; den bryter sin fasta i Canada, vilar middag i Ohio och plockar sina fjädrar för natten i någon söderns bayou. Till och med präriernas bison håller i någon mån jämna steg med årstiderna och avstubbar inte längre Colorados betesmarker, när ett saftigare och sötare gräs väntar honom uppe vid Yellowstone. Likväl tycka vi för vår del, att när trådstängseln tagits ner runt våra marker och stenmurar satts upp i stället, äro hädanefter gränserna utstakade kring våra liv samt våra öden avgjorda en gång för alla. Om du blivit vald till magistratsperson, kan du inte resa till Eldslandet denna sommar, inbillar du dig: men du kan icke desto mindre råka komma till den eviga eldens land. Universum är vidsträcktare än vi föreställa oss.
Vi borde något oftare stå vid vårt fartygs reling och se oss omkring som nyfikna passagerare och inte vara nöjda med att göra vår resa likt tjockskalliga sjömän, sysselsatta med att repa drev och blånor. På andra sidan jordklotet bor endast vår motsvarighet. Vår resa består endast i beskrivande av storcirklar, och läkarna ordinera resor endast för ytliga sjukdomar. En ger sig åstad till Sydafrika för att jaga giraffer, men säkerligen är inte detta det villebråd han helst skulle vilja spåra upp. Säg mig hur lång tid en person skulle önska jaga giraffer, om han fick fritt val? Beckasiner och morkullor ge också tillfälle till vackert skytte, men jag är säker på att det skulle vara bättre sport att försöka få korn på sitt eget jag. Låt oss rikta blicken inåt; vi skola då upptäcka stora områden, som ännu äro outforskade; låt oss beresa dem och bli kunniga i den geografi, vi ha oss närmast. Vad betyder Afrika? Vilken symbolisk betydelse har västern? Är inte vårt eget inre ännu så länge en vit fläck på kartan, låt vara att den, liksom kustremsan, kan komma att visa sig svart nog efter upptäckten. Är det Nilens källor, som vi framför allt måste finna — eller Niger eller Mississippi eller Nordvästpassagen runt denna kontinent? Ha dessa problem den största betydelsen för mänskligheten? Är Franklin den enda människa som kommit bort, eftersom hans hustru så enträget försöker få honom uppletad?[1] Har dr Grinnel alltid så noga reda på var han själv befinner sig? Låt oss hellre spela Mungo Park i förhållande till vårt eget inre, Lewis och Clarke och Frobisher på våra egna floder och oceaner; låt oss framtränga till våra egna högre breddgrader — med konserverad näring till vår hjälp, om så skulle behövas: låt oss stapla de tömda burkarna högt mot himlen som ett tecken! Uppfann man konserveringskonsten uteslutande för det konserverade köttets skull? Ja, försök bli en Columbus, som når fram till hela nya kontinenter och världar i ditt inre; öppna nya stråkvägar, inte för handeln utan för tanken! Varje människa är herre över ett rike, i jämförelse med vilket tsarens besittningar endast utgöra en småstat, en stenhög, som isen lämnat efter sig. Men somliga människor äro i stånd att begära respekt för sitt land utan att först ha förvärvat sig någon respekt för sig själva; de offra det större för det mindre. De älska den jord, som skall rymma deras gravar, men bekymra sig inte om den ande, som kanske ännu kunde blåsa liv i deras lera. Patriotismen är en mask som gnager deras hjärna. Vari bestod den sanna innebörden av den stora söderhavsexpeditionen och allt skrik och alla utgifter i sammanhang med den? Betydde inte det hela ett indirekt erkännande av det faktum, att det i andens värld finns kontinenter och hav, till vilka varje människa utgör ett näs eller en inseglingskanal, men som alla ännu äro oupptäckta, och att det är lättare att segla många tusen mil bland köld och stormar och kannibaler i regeringens skepp med femhundra matroser till hjälp, än det är att kartlägga sina egna hav, de Atlanter och de Stilla Oceaner, som man upptäcker i ensamheten.
»Erret, et extremos alter scrutetur Iberos.
Plus habet hic vitæ, plus habet ille viæ.»
»Långt må de flacka omkring och var strands polynesier granska:
Mera av vägen ha de, jag äger mera av Gud.»
Det är inte värt besväret att resa runt jordklotet för
att räkna kattorna i Zanzibar. Likväl kan det vara bra
nog för dig, tills du kan finna på något bättre, och
kanske kan du råka på något »Symmes svalg», varigenom
du till sist kan nå fram till insidan. England och
Frankrike, Spanien och Portugal, Guldkusten och Slavkusten
— alla gränsa de till detta jagets hav; men från de
länderna har ingen farkost vågat sig utom synhåll från
land, ehuru det havet säkert utgör rakaste vägen till
Indien. Om du önskar lära alla tungomål och förvärva
insikt i alla folks sedvänjor, om du önskar resa längre
än de berömdaste upptäcktsresande och bli hemmastadd
i alla klimat, om du vill komma så långt att du tvingar
sfinxen att krossa sitt huvud mot en sten — lyd då den
gamle filosofens råd: Känn dig själv! I det kravet ligger
alltings kärna. Endast de besegrade och desertörerna ge
sig åstad till krigen: de äro fega stackare som smita iväg
för att låta värva sig. Välj nu den längsta vägen västerut, inte den som tar slut vid Mississippi eller vid
Stillahavskusten, inte heller den som leder till något utnött Kina
eller Japan — utan den, som bildar en rak tangent till
detta klot och som räcker sommar och vinter, dag och
natt, tills solen gått ner, tills månen gått ner och tills
slutligen jorden gått ner också.
Det påstås, att Mirabeau ägnade sig åt stråtrövaryrket »för att komma underfund med hur stor portion beslutsamhet som erfordrades för att ställa sig själv i avgjord opposition till samhällets heligaste lagar». Han förklarade, att »en soldat, som kämpar i leden, behöver inte äga hälften så mycket mod som en stråtrövare» — och att »heder och religiösa betänkligheter ha aldrig utgjort några hinder för ett fast beslut». Detta var företagsamt, så som världen nu är inrättad; och likväl var det förfelat, om inte desperat. En förnuftigare människa skulle ofta nog funnit sig i »avgjord opposition» till vad man kallar »samhällets heligaste lagar» — och detta genom åtlydande av ännu heligare lagar, vilket skulle ha satt henne i stånd att bedöma sitt mått av beslutsamhet utan att gå rövarnas väg. Det passar inte en man att försätta sig i en sådan situation gentemot samhället; utan han har att hålla sig kvar i den position, vari han finner sig försatt genom lydandet av sin egen personlighets lagar; och den lydnaden skall aldrig bringa honom i konflikt med en rättvis styrelse, om han tilläventyrs skulle råka på en sådan.
Jag lämnade skogarna av lika god anledning som jag flyttade ut till dem. Kanske syntes det mig, som om jag hade åtskilliga fler liv att leva och inte kunde använda mera tid på just detta. Det är egendomligt, hur fort vi vänja oss att följa en bestämd väg och göra ett upptrampat spår åt oss själva. Jag hade inte bott där en vecka, förrän mina fötter nött en stig från min dörr till stranden; och ehuru det nu är fem eller sex år sedan jag beträdde den, är den fortfarande tydligt skönjbar. Visserligen fruktar jag, att andra ha använt den och så hjälpt till att bevara den. Jordens yta är mjuk och tar lätt mot intryck av steg; och så är det också med de stigar som tanken beträder. Hur urgröpta och dammiga måste inte då mänsklighetens stora allfarvägar vara — hur djupa spåren av tradition och genomsnittlig slentrian! Jag ville inte göra resan genom livet som hyttpassagerare, utan hellre tjäna för om masten och hålla till på däcket, ty därifrån kunde jag bäst urskilja månskenet bland bergen. Och alltjämt hyser jag ingen önskan att gå till kojs.
En sak lärde jag mig i varje fall genom mitt experiment: att den, som förtroendefullt följer riktningen av sina drömmar och försöker leva ett sådant liv som fantasin utmålat, skall vinna en sådan framgång som han under nyktra timmar inte djärvts tro på. Han kommer att lämna en del ting bakom sig, passera någon osynlig gränslinje; nya, universella och mindre tillsnörda lagar börja framträda runt honom och i hans eget inre; eller de gamla dagarna tänjas ut och kunna tolkas till hans fördel på ett mera frigjort sätt; han skall börja leva med den frihet som tillkommer varelser på ett högre plan. I samma grad som han förenklar sitt liv förefalla universums lagar mindre invecklade, och ensamhet blir ej mera ensamhet, fattigdom blir inte fattigdom, inte heller svaghet svaghet. Om du har byggt luftslott, är inte ditt verk gjort förgäves; det är just i luften de böra vara. Lägg nu grunden under dem!
Det är en löjlig begäran England och Amerika komma med, att man skall tala så att de kunna förstå det. Varken människor eller svampar växa efter sådana linjer. Liksom om det vore av någon vikt, och som om inte tillräcklig förståelse funnes dem förutan! Som om Naturen endast kunde framställa en enda sorts förstånd, som om det inte funnes både fåglar och fyrfotadjur, flygande varelser såväl som krälande; som om »tyst!» och »vem?» vore språkets bästa ord. Som om tryggheten vunnes endast genom inskränkthet! Mitt huvudsakliga bekymmer gäller, att mitt meddelande kanske inte blir tillräckligt extra-vagant kanske inte strövar tillräckligt långt åstad på andra sidan min trånga vardagserfarenhets gränser, inte långt nog för att stämma överens med den sanning, vars anhängare jag är. Extravagans! — det beror på var dina stängsel gå. Den strövande bisonoxen, som söker sig nya betesmarker under en annan breddgrad, är inte så extravagant som den ko, som sparkar omkull stävan, hoppar över stängslet och springer efter sin kalv när det är mjölkningstid. Jag vill någonstädes tala utan gränser; som en man i ett vaket ögonblick vill jag tala till andra i deras vakna ögonblick; ty jag är övertygad om, att jag inte är i stånd att överdriva tillräckligt för att lägga grunden till ett sant uttryckssätt. Har någon under lyssnandet till musik känt fruktan, att han någonsin skulle kunna bli i stånd att formulera en överdrift? På vår väg mot det kommande och möjliga skulle vi leva helt fritt och odefinierat i riktning framåt, vår kontur skulle vara dimmig och obestämd på den sidan liksom våra skuggor avslöja en omärklig utdunstning i riktning mot solen. Den velade sanningen i våra ord skulle alltid förråda otillräckligheten av det begreppsliga skelettet. Ordens sanning blir omedelbart översatt, överflyttad; bokstavlighetens ruinhög är allt som finns kvar. De ord som uttrycka vår tro och vår fromhet äro inte entydigt bestämbara; likväl äro de fulla av betydelse och doftande som av rökelse inför överlägsna naturer.
Varför skola vi ständigt jämna av allt ner till nivå med vår trögaste förnimmelse och prisa detta såsom sunt förnuft? Det vanligaste och sundaste förnuftet uttrycka människor som sova, och deras uttrycksmedel består av snarkningar. Ibland äro vi fallna för att sätta dem, som fått ett och ett halvt förstånd, i samma kategori som dem som fått endast ett halvt, emedan vi inte begripa oss på mera än tredjedelen av deras begåvning. Det finns personer, som skulle framställa anmärkningar mot morgonrodnaden, om de endast orkade stiga upp tidigt nog. »Man säger», har jag läst, »att Kabirs verser kunna tolkas på fyra olika sätt — bokstavligt, andligt, intelligibelt samt i överensstämmelse med Vedas hemliga lära»; men i detta hörn av världen anses det förefinnas giltig anledning till klagomål, om en persons skrifter tillåta mera än en tolkning. Medan England håller på med att försöka utfinna något medel mot potatisrötan, vore det väl om någon också kunde finna ett medel mot hjärnrötan, som grasserar så mycket hemskare över långt vidsträcktare områden.
Jag tror för min del inte att jag uttryckt mig oförståeligt; men jag skulle känna mig stolt, om i detta avseende inte mot mig kunde utfinnas någon anmärkning värre än den, som en gång framställdes mot isen från Walden. Förbrukare i södern gjorde invändningar mot dess blå färg, vilken bevisar dess renhet; de påstodo, att den härrörde från föroreningar samt föredrogo isen från Cambridge, som är vit men smakar gyttja. Den klarhet, som människor begära, är lik dimmorna som omgiva jordytan, men har ingen frändskap med den blå etern högt ovanför.
Några tuta oss i öronen, att vi amerikanare, och vi moderna överhuvud taget, äro andligen av dvärgsläkt jämförda med de gamla, till och med jämförda med det elisabethanska skedets män. Men vad är poängen i ett sådant påstående? En levande hund är bättre än ett dött lejon. Skall man gå och hänga sig, emedan man tillhör ett släkte av dvärgar, och inte i stället söka bli en så stor dvärg som möjligt? Må envar sköta sina egna förehavanden och försöka bli vad han danats till.
Varför skulle vi ha så förskräckligt brått med att lyckas, och varför kasta oss in i sådana förtvivlade företag? Om en person inte håller samma takt som följeslagarna, beror det kanske på att han lyssnar på en annan trumma. Låt honom gå efter den musik han urskiljer, om den är än så långsam eller långt borta. Det är av ingen vikt, om vi mogna så fort som ett äppleträd eller som en ek. Skall jag hoppa över våren för att nå sommaren? Om den tingens ordning, för vilken vi danats, ännu inte är inne, vilket värde skulle då någon verklighet vilkensomhelst ha, som vi försökte sätta i stället? Vi vilja inte lida skeppsbrott på meningslösa realiteter. Böra vi mödosamt hopfoga en blå glashimmel över våra huvuden, ehuru vi på förhand veta, att när den blir färdig skola vi fortfarande blicka upp mot den sanna blå himlen där ovan, liksom om den andra inte funnes till?
I staden Kouroo levde en gång en konstnär, som hade en böjelse för att sträva efter fullkomlighet. En dag kom det för honom, att han skulle tillverka en stav. När han hade begrundat och förstått, att i det ofullkomliga verket utgör tiden en beståndsdel men att ingen tid kan beröra det fullkomliga, sade han till sig själv: »Detta verk skall till alla delar bli fullkomligt, om jag också inte skall hinna med något annat under hela mitt liv». — Han gick genast till skogen för att utvälja trä, ty det var hans fasta beslut att staven inte skulle tillverkas av olämpligt material; och under det han granskade stam efter stam och förkastade dem alla, övergåvo honom efterhand hans vänner, ty de blevo gamla under sina mödor och dogo bort, men hans ålder ökades inte med ett enda ögonblick. Emedan hans uppsåt och hans beslut voro allt för honom, förlänades honom utan hans vetskap evig ungdom. Eftersom han inte tog någon hänsyn till Tiden, höll sig Tiden borta från hans väg och nöjde sig med att sucka på avstånd, emedan den inte kunde komma åt honom. Innan han funnit det trä, som i alla avseenden var fullt tjänligt, hade staden Kouroo blivit en övergiven ruin, och han satte sig på en av dess kullar för att skala käppen. Innan han givit den dess rätta form, hade Candahar-dynastin nått sitt slut; och med spetsen av staven skrev han i sanden namnet på den siste av denna ätt samt återupptog därpå sitt arbete. Vid den tidpunkt, då han glättat och polerat staven, var Kalpa inte längre polstjärna; och när han anbragt inläggningarna samt satt fast spirans huvud, prytt med ädla stenar, hade Brahma hunnit vakna och åter slumra in många gånger. Men varför nämner jag om dessa ting? När den sista detaljen var fullbordad, blommade plötsligt staven upp framför den förvånade mästarens ögon och blev till den skönaste av Brahmas skapelser. Han hade grundlagt ett nytt system att tillverka stavar, fullbordat en värld med riktiga och sköna proportioner; och i den världen hade nya och skönare städer och dynastier tagit de gamla och förgångnas plats. Och när han nu betraktade högen av skal och avfall vid sina fötter, förstod han, att för honom och hans verk hade alla de tiderymder som förflutit varit endast en illusion, och att i verkligheten inte mera tid förflutit än den som behöves, för att en enda skälvning i Brahmas hjärna skulle hinna fortplantas till honom och påverka hans själ. Materialet var äkta och hans konst var ren: hur skulle resultatet kunna bli annat än underbart?
Intet utseende, som vi förmå förläna tingen, skall i längden gagna oss så mycket som sanningen. Endast den nötes aldrig. I de flesta fall befinna vi oss inte, där vi i grunden äro, utan i en falsk position. På grund av en brist i vår natur inbilla vi oss ett fall och försätta oss i detsamma; så bli vi invecklade i två händelseförlopp och det är dubbelt svårt att komma fri. I våra insiktsfulla ögonblick ta vi hänsyn endast till fakta, det fall som verkligen finns. Säg vad du har att säga, inte vad du borde! Vilken sanning som helst är bättre än blå dunster. Tom Hyde, kittelflickaren, som stod på stegen till galgen, tillfrågades om han hade något att säga, innan han blev hängd. »Hälsa alla skräddare», sade han, »att de skola komma ihåg att slå en knut på tråden innan de ta första stygnet!» — Hans kamrats böner äro glömda.
Hur vardagligt än ditt liv är, möt det och lev det; spring inte undan för det och kasta inte öknamn efter det! Det är inte så dåligt som du själv. Det förefaller fattigast när du är som rikast. Den, som letar efter fel, skall finna något att anmärka på till och med i paradiset. Även i ett fattighus kan du kanske uppleva några angenäma, eggande och storslagna stunder. Solnedgången reflekteras mot fönstren på fattighuset lika väl som mot den rikes rutor; framför båda dörrarna smälter snön samtidigt om våren. Jag inser inte annat, än att en lugn själ kan leva lika belåten där, och ha lika uppmuntrande tankar, som i ett palats. Ofta tycker jag, att församlingens fattiga leva friast av alla. Kanske de helt enkelt äro stora nog för att taga mot utan baktankar. De flesta anse sig höjda över att mottaga understöd; men de äro inte höjda över att understödja sig själva med oärliga medel, vilket borde vara mera förnedrande. Odla fattigdom som en trädgårdsväxt, som salvia och malört. Slösa inte mycket besvär på att skaffa nya ting, vare sig kläder eller vänner. Vänd de gamla; vänd åter till dem! Tingen förändras inte; vi ändras. Sälj dina kläder och behåll dina tankar. Gud skall styra om att du inte blir utan sällskap. Om jag vore dömd att leva hela mitt liv i ett hörn av en vindsskrubb likt en spindel, skulle världen inte te sig mindre för mig, så länge jag hade mina tankar kvar. En filosof sade: »Från en armé på tre divisioner kan man taga bort befälhavaren och bringa den i oordning; men från den mest förnedrade och föraktliga människa kan man inte ta bort hennes tankar». — Var inte så ängslig beträffande din utveckling, så ivrig att bli utsatt för många olika inflytelser; detta är söndring och utsvävning. Blygsamheten låter liksom mörkret de himmelska ljusen framträda. Fattigdomens och vardaglighetens skuggor lägras omkring oss — och se! — skapelsen bredes ut för vår syn! Vi få ofta en påminnelse om, att även om vi ägde Krösus’ rikedomar, skulle likväl våra mål vara desamma och även våra medel i grunden förbli desamma. Och dessutom, om du känner dig tryckt och instängd av fattigdom, om du till exempel inte kan köpa böcker och tidningar, betyder det endast att du är inskränkt till de mest betydelsefulla och levande erfarenheterna; du tvingas att arbeta med det material som lämnar mest socker och mest stärkelse. Livet smakar sötast närmast benet. Du är förhindrad att tappa bort dig bland småsaker. Ingen människa går någonsin förlustig något på ett lägre plan genom att hon är frikostig på ett högre. Överflödig rikedom kan endast förvärva överflödigheter. Pengar erfordras inte till inköpet av något som är en nödvändighetsartikel för själen.
Jag lever i ett hörn innanför en mur av bly, som när den göts blev uppblandad med något litet klocksilver. Ofta når mig under middagsstillheten ett förvirrat tintinnabulum, en svag klang, långt bort ifrån. Det är bullret från mina samtida. Mina grannar berätta för mig sina upplevelser med ryktbara personer — vilka berömdheter de suttit tillsammans med vid middagsbordet; men sådana ting intressera mig inte mera än innehållet i Daily Times. Samtalet rör sig mest om uppträdande och kostymering; men en gås förblir en gås, hur den än anrättas. Man talar med mig om Californien och Texas, om England och de västindiska öarna, om den hedervärda ledamoten herr Vadsomhelst från Georgia eller Massachusetts, alla försvinnande och formlösa fenomen — tills jag är färdig att liksom mameluksultanen ta ett språng ut från deras kringmurade gård. Jag vill nå fram till det väsentliga — inte gå i procession med pomp och paradsteg, längs en plats där allt tar sig bäst ut, utan gå tillsammans med universums Byggare, om jag får, — inte dragas med av detta hetsade, oroliga, haltlösa Nittonde Århundrade, utan tankfullt stå vid sidan eller sitta stilla medan det passerar förbi. Vad är det man firar och hyllar? Alla tyckas tillhöra någon festkommitté, där man var timme väntar att någon skall hålla tal. Gud är endast hedersordförande för dagen, och Webster är hans språkrör. Jag tycker om att väga, att överblicka, att dragas hän mot det som har största dragningskraften för mig; jag vill inte klamra mig fast vid bommen ovanom vågskålen och försöka väga mindre; jag vill inte förutsätta en viss situation utan inrätta mig efter den situation som verkligen föreligger; jag vill gå längs den enda stig jag kan gå — längs den, där ingen makt förmår hejda mig. Det roar mig inte att försöka bygga en valvbro innan jag nått säker grund. Låt oss inte leka lindansare. Det finns fast mark överallt. Vi känna till, hur den resande frågade pojken om kärret framför honom hade hård botten. Pojken sade att sådan fanns. Men snart sjönk resandens häst ner till sadelgjorden, och denne utbrast: Jag tyckte du påstod att kärret hade fast botten! — »Det har det», svarade pojken, »men ni har inte hunnit halvvägs ner till den ännu.» — Så är det också med umgängeslivets kärr och kvicksand; men den som känner till detta får vara en rätt gammal gosse. Det händer endast vid något sällsynt sammanträffande av omständigheter, att det som tänkes, säges eller uträttas verkligen har något värde. Jag vill inte räknas bland dem, som narraktigt syssla med att slå spikar genom ribbor och löst murbruk; sådant påfund skulle hålla mig vaken om nätterna. Giv mig en hammare och låt mig känna mig fram till fogningen. Lita inte på kalk och kitt. Slå in spiken till huvudet och krök om den utstickande spetsen så samvetsgrant, att du kan vakna under natten och tänka på ditt arbete med tillfredsställelse — ett sådant arbete som du inte skulle blygas över att inbjuda Muserna till. Då skall Gud hjälpa dig, och endast då. Varje spik skulle vara som en ny nitnagel i universums maskineri, som du hjälper till att hålla vid makt.
Hellre än kärlek, hellre än pengar, hellre än ryktbarhet ber jag att få en skänk av sanning. Jag satt vid ett bord, där födan var god och där vin fanns i överflöd och uppassningen var inövad, men där allvar och sanning voro obefintliga; och från detta ogästvänliga bord gick jag hungrig bort. Gästfriheten var lika kall som glacen. Jag tyckte att man knappt kunde behöva någon is för att frysa denna. Man berättade för mig hur gammalt vinet var och skildrade märkets ryktbarhet; men jag tänkte på ett äldre, och likväl nyare, klarare vin, av ett ännu bättre märke, vilket de inte inköpt och inte förmådde anskaffa. Stilen, husen, parken och »förströelserna» ha ingen betydelse för mig. Jag besökte en kung, men han bad mig vänta i hallen och bar sig åt som en man som var oduglig för gästfrihet. I mitt grannskap fanns en man som bodde i ett ihåligt träd. Hans sätt var verkligen kungligt. Jag skulle gjort bättre i att avlägga besök hos honom.
Hur länge skola vi sitta i våra portar och praktisera lättjefulla och murknade dygder, som vilken sysselsättning som helst skulle göra löjliga? Liksom om man borde börja sin dag med långtråkighet och betala någon annan för att han hackar ens potatis; för att sen på eftermiddagen gå ut ett slag och öva sig i kristlig mildhet och hjälpsamhet enligt en förut uppgjord plan för godhet! Betänk vilken kinesisk högfärd och stelnad självbelåtenhet som behärskar människosläktet. Denna generation böjer en smula på huvudet för att komplimentera sig själv till att vara den sista utlöparen av en ärorik släkt; och i Boston och London och Paris och Rom begrundas det långa stamträdet och man anser det lämpligt att med tillfredsställelse tala om våra framsteg i konst och vetenskap och litteratur. Där ha vi de Filosofiska Sällskapens Förhandlingar och de publika lovtalen över Stora Män! Det är den gode Adam i färd med att begrunda sina egna förträffligheter. »Förvisso ha vi utfört stora gärningar och sjungit gudomliga sånger, vilka aldrig skola dö» — det vill säga så länge vi komma ihåg dem. De lärda sällskapen och de stora männen i Assyrien — var äro de? Vilka omogna filosofer och barnsliga experimentatorer äro vi inte alltjämt! Det finns inte en enda bland mina läsare som ännu har levt ett helt människoliv. Kanske befinna vi oss ännu i släktets vårmånader. Kanske vi redan haft mässlingen, men jag tror knappt, att någon Sjuttonårsgräshoppa[2] ännu kommit fram ur marken här i Concord. Vi känna endast till en tunn hinna av den glob, på vilken vi leva. De flesta ha inte grävt sex fot djupt under ytan och inte hoppat sex fot högt över den. Vi ha inte reda på var vi äro. Dessutom ligga vi i stadig sömn nästan halva tiden. Likväl anse vi oss själva klyftiga och ha inrättat en vedertagen ordning på ytan. Ack ja, vi äro djupa tänkare, vi äro kämpande andar! När jag står lutad över insekten, som kravlar bland barren på skogens matta och försöker gömma sig undan för mig, frågar jag mig varför dess stackars små tankar arbeta så falskt, att den söker gömma sitt huvud för mig, som kunde bli dess välgörare och kanske meddela dess ras någon angenäm undervisning; och jag påminnes då om den större Välgörare och Intelligens som står lutad över mig, människokrypet.
En ständig ström av nyhet flödar in i världen, och likväl härda vi ut bland den otroligaste tröghet. Jag endast pekar på de predikningar av skilda slag, som alltjämt samla åhörare även i de upplystaste länder. Sådana ord som glädje och sorg finnas alltjämt till, men de utgöra endast omkvädet på en psalm, som vi gnola genom näsan, under det vi skänka vår fasta tilltro uteslutande åt det platta och vardagliga. Vi tro, att kläderna är det enda vi kunna byta om. Det påstås, att det brittiska väldet är mycket stort och respektingivande och att Förenta Staterna äro en första rangens stormakt. Vi tro inte alls, att bakom varje människa svallar och sjunker en tidvåg som kunde lyfta det brittiska väldet som ett spån, om var människa endast hade plats för den vågen i sitt medvetande. Lagarna i den värld, som jag lever i, hopsattes inte som engelska konstitutionen under samtal vid vinglasen efter middagar.
Livet inom oss är som vattnet i en flod. Detta år kan det möjligen svämma högre än någon förut sett samt bevattna de uttorkade markerna; just innevarande år kan bli betydelsefullt och komma alla våra bisamråttor att drunkna. Det är inte alltid fast mark runt vår bostad. Långt inåt land kan jag se de kullar, som floden sköljt över i gamla tider, långt innan vetenskapen började göra tabeller över dess översvämningar. Varje människa i Nya England har hört historien om den kraftige och vackre skalbagge som kom ut från den torra skivan på ett bord, tillverkat av apelträ, vilket hade haft sin plats i en farmares kök i sextio år, först i Connecticut och sedan i Massachusetts, — kläckt ur ett ägg som lagts i det levande trädet många år tidigare, som man kunde se genom att räkna årsringarna i skivan; man hade hört honom gnaga flera veckor; kanske hade han kläckts av värmen från någon gryta. Vem känner inte sin tro på återuppståndelse och evigt liv stärkt genom detta? Vem vet vilket skönt och bevingat liv vars ägg kanske under tidsåldrar legat begravet under många koncentriska ringar av träaktighet i vardaglighetens döda och förtorkade liv — något ägg som kanske ursprungligen lagts i det gröna, levande träd, vilket efterhand förvandlats till att likna plankorna i en likkista — något liv som kanske sedan många år sökt gnaga sig ut, svagt hört av ett förvånat människosläkte runt middagsbordet; — vem vet vilket sådant liv en gång oväntat skall uppenbara sig ur mänsklighetens mest triviala nyförvärvade möblemang, för att till sist få fröjda sig åt sin verkliga sommartillvaro!
Jag påstår inte att John eller Jonathan skola vara i stånd att klart fatta allt detta; ty sådan är karaktären av den morgon, som det blotta förflytandet av tid aldrig kan bringa till gryning. Det ljus som bländar våra ögon är som mörker för oss. Endast den dagen gryr, som vi äro tillräckligt vakna att se. Och det finns mera dager som kommer. Solen är endast en morgonstjärna.