Skogsstillhet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Skogsstillhet
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Skogsstillhet.

Kolmården.


Hit tränger oron ej. Ej kifvet banar
Sig någon väg igenom klippans port,
I skymning här bland idel mörka granar
Har stilla lugn beredt en tillflyktsort,
Skog öfver skog sig stolt här synes lyfta,
Här stiger dristig klyfta öfver klyfta,
I aftondunkel här är godt att bo,
Här har ett jäktadt mänskosinne ro.

Skogsensamhet, som lindrar och förtrollar,
Här breder mild den svarta manteln ut.
Om mänskovimlets äflan ångest vållar,
Här är dess kvalfullt tunga välde slut:
Blott läkdom susar vinden, när den svallar
Högtidligt mellan trädens tempelhallar,
Här fredlöst folk i fordomtid sig gömt,
Här fanns det skydd, förföljarn spåret glömt.

Allena du, min vän från barndomslunder,
O stilla sång, med mig har hittat hit,
Jag ser dig nalkas plötsligt som ett under,
Jag ser din bild bland granar skimmerhvit.
Du säger: »kom, att vid mitt knä dig sätta,
Jag vill dig sagor, såsom förr, berätta!»
Jag lyder gärna. Natten sänker sig,
Förtrogna älskade, kring dig och mig.