Hoppa till innehållet

Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870/Öfversigt af skogs- och jagtlagstiftningen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870.
Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870.

Bidrag till Sveriges officiella statistik. Skogsväsendet (BiSOS Q).
Administrationen.  →


[ 1 ]

Öfversigt af skogs- och jagtlagstiftningen.


a) intill 1718.

De skogar, hvarmed naturen begåfvat Sverige, hafva städse för dess befolkning utgjort en vigtig näringskälla. A ett tidigare skede af utveckling lemnade villebrådet för de fåtalige invånarne ett medel till uppehälle, som, ehuru vanskligt, dock ej förutsatte en högre kulturs oupphörligt fortgående arbete. Med befolkningens tilltagande kunde emellertid jagtlifvet icke oförändradt ega bestånd, utan blef det nödvändigt att medelst boskapsskötsel och åkerbruk bereda ymnigare tillgång å födoämnen; det naturliga framåtskridandet ledde sålunda derhän, att, i samma mån nämnda näringsgrenar utvecklades, fästes alltmera underordnad vigt vid villebrådet.

Dermed upphörde dock skogen ingalunda att ega sin stora vigt för hushållningen. Redan användbarheten af vissa trädfrukter till föda åt djur och ibland äfven åt menniskor gaf skogen ett högt värde; och dertill korn att afsvedjad skogsmark erbjöd under en tid, då landet till största delen upptogs af skog, ett lätt vunnet fält för sädesodling. Numera här visserligen nyttan af svedjebruket minskats; men derförutom eger skogen, hvad ständigt skall göra densamma för menniskan behöflig, uti det lätt formade och till mänga skilda ändamål nyttiga träet ett för den ekonomiska verksamheten synnerligen vigtigt ämne, hvilket, å en lägre kulturgrad nästan uteslutande användt till byggnader, husgeråd och redskap, jemväl vid en högre kultur visat sig vara föremål för en oupphörligt stigande efterfrågan, oberoende deraf att ökad insigt om naturens olika rikedomar och sätten att tillgodogöra desamma beredt tillfälle att till ändamål, hvartill förut begagnats trä, nyttja jern och andra ämnen.

Med afseende å denna träets stora brukbarhet, hvarutinnan det näppeligen öfverträffas af något annat, blir bibehållande af skogen, som dessutom med hänsyn till klimatet och i flere andra hänseenden icke kan frånkännas en stor betydelse, för kulturens uppehållande inom ett land ett oeftergifligt vilkor.

Till en början betraktas skogen såsom en outtömlig grufva, der en hvar utan iakttagande af någon begränsning eger att bemäktiga sig, hvad för honom är användbart.

En inträdande odling, vid hvilken elden och yxan i förening anlitas för markens afrödjande, framkallar naturligen så småningom en förminskning af skogen. Öppna platser uppstå i byarnes närhet; men detta förhållande innebär vid landets bebyggande ingen ekonomisk fara, utan förena sig snarare flere omständigheter att göra dessa platser för befolkningen ganska gagneliga. Genom desamma minskas nämligen faran för rofdjuren, underlättas i många hänseenden åkerbruket och beredes bättre mulbete.

Den slösaktiga hushållning med skogen, som af förhållandena sålunda framkallas, kan dock icke undgå att i de trakter, der en tätare befolkning uppkommer, omsider nödvändiggöra vissa begränsningar.

Man finner också att med jordeganderättens utbildning och kulturens framsteg städse allt flere inskränkningar fästats vid rätten till skogsfång.

Uti vårt land visade sig denna företeelse uti de under 13:de och 14:de seklen i skrift affattade landskapslagarne, hvilkas stadganden i ämnet efter förhållandena i olika landskap erbjuda icke få skiljaktigheter.

Om dessa stadganden redan häraf få betydelse, ökas densamma derigenom, att de utgöra den grund, hvarifrån den svenska rättsuppfattningen sedermera utvecklats, af hvilken anledning ett kort meddelande af det, som dessa lagar i fråga om skogsvård och jagt hufvudsakligen innehålla, icke torde sakna intresse.

Uti det glest befolkade Norrland, der den s. k. Helsingelagen hade giltighet, intogo de särskilda byarne och bygdelagen stora egoområden, af hvilka största delen utgjorde för de enskilde bydelegarne gemensam mark, medan den åker, äng och hagmark, som tillkom en hvar af dem, hade en obetydlig utsträckning.[1] Till betecknande af gränserna begagnade man sig af sjöar, bäckar, berg, stenar och träd med företräde dem emellan, i händelse af stridighet, efter den ordning, hvari de nu blifvit nämnda.[2] Hvad som ej blifvit upptaget, var allmänningsjord, der tillfälle till anläggning af nybyggen för en hvar erbjöds, utan att något särskildt begifvande af de gamle jordegarne eller andra dertill synes hafva varit erforderligt. Om nu ifrågavarande rätt stadgades uti Wiþerbobalken 15 flocken: »Vil man takæ byæ æmpnæ aa almænnungæ. Þa taki a breþ wiþ þæn sum förræ byghdi, swa ath han hanom ænktæ fortaki, taki swa skogh sum byæ æmpui swa breþæn skogh sum aker ok æng, ær wtmark, taki twa siþær styltings rast lankt. Swa langh scal styltingx rast wæra, aki heman foræ sool vm staþu tima, gen iulum ok huggi störæ las ok kumi ater vm miþian dagh, þæt ær laghæ tak, wil han taka til aker æller æng, þa skal han ryþiæ þre dyssiær ok göra eth hus i fira knutær ok gangi vm tæktam ok mærki tækt mæþ II witnum ok wæræ þæt lagha tak hans».[3] Besittningar, som [ 2 ]på detta sätt uppstodo, egde dock ofta föga varaktighet, hvadan jemväl rätt fanns att efter tre år upptaga lägenheter å allmänning, hvilka öfvergifvits.[4]

Lagen fredade, hvad som blifvit enskild egendom, från intrång af obehöriga personer. Sålunda förbjöds att upprödja åker eller äng å annans egor utan jordegarens samtycke; och hygge af timmer likasom åverkan i allmänhet och framdrifvande af kreatur å annans mark i förening med uppbrytande af stängsel var med ansvar belagdt.[5] Äfven jagträtten ställdes i beroende af jordegande rätten. Till och med blotta medförandet af hund och båge i annans skog åtföljdes af straff. Sådant stadgas ock emot uppsättande af kojor derstädes för fällande af villebråd, och emot anordnande af giller samt nedläggande af sjelfskott, hvarmed förstods pilar eller spjut, hvilka, när ett djur gick förbi, af sig sjelfva afskötos, äfvensom emot uppjagande af elg från ståndplats.[6]

Den eld, som i skogen för svedjande eller rödjande antändes, skulle under fem nätter vårdas, så att den ej gjorde skada, och inträffade emellertid att gärdesgård kring åker eller äng uppbrunne eller att skogen fattades af elden, medförde detta bötesansvar.[7]

Bestämmelserna i Uplandslagen häntyda å en af tätare befolkning och gynsammare klimatiska förhållanden mera utvecklad kultur.

Enligt denna lag skulle för utmärkande af den omfattning, som de särskilda fastigheterna lagligen tillkomme, förefinnas rå och rör, utgörande fem i en viss ordning lagda stenar; äfven en sten i förening med derunder lagda ben eller en uppsatt stake kunde i åkerskifte få betraktas såsom laga skiljomärke, men ansågs ej såsom bolstada skäl. Om de sistnämnda rubbades och förseelsen å ett uppgifvet sätt ådagalades, stadgades det uttryckligen: »hawi malseghandi wald hwat han will hælder liff hans take ok upp hængiæ ællr löse sik wiþ hwarn lot··. Rå och rör skulle förekomma omkring såväl enskilda personer eller byalag tillhörig jord, som de till invånarnes gemensamma bruk inom en viss ort afsätta allmänningarne; och den mark, hvilken ej inrymdes inom bestämda råskilnader, skulle emellan angränsande fastigheter delas, om fruktbärande skog derå förefanns, efter öre och örtug, men i annat fall till lika vidd för hvardera grannen.[8]

Å öde varande delar af allmänning medgafs väl upprödjande af mark för åkerbruk och boskapsskötsel; men denna rätt stod öppen endast för dem, som ansågos derstädes ega delaktighet, i det att, såsom det uttrycktes, intet »hundæri ællr bolstaþær må annærs almæning faræ ællr fikiæ hwarti .j. skoghum ællr watnum utæn han hawi loff ællr leghu före sik.[9] Bibehållande af den gjorda odlingen var dock städse beroende af fortsatt häfd, så att vid tvist företrädesrätt skulle tillkomma den, som å platsen var boende och derstädes till bevis å odlingens faktiska bestånd verkställt hägnad.[10]

Tillgrepp af skogseffekter å en annans mark medförde efter den olika beskaffenheten af dessa i förening med qvantiteten af det åverkade en olika bestraffning, hvarvid äfven gjordes en väsentlig skilnad emellan sådan skog, hvars nyttighet låg uti dess virke, näfver eller löf, och sådan, som lemnade för djur eller menniskor ätbara frukter. Det olika ansvar, som var i lagen utsatt, uttryckte till en viss grad det värde, söm man vid denna tid fäste å de särskilda slagen af skogsalster, hvarföre några af de bestämmelser, som härom meddelats, torde förtjena att omnämnas.

För olofligt hygge af ett lass ved belöpte sig böterna till 9 örtug, men uppgick det tagna till 4 lass ved eller timmer utgjorde desamma 3 mark. För en mansbörda näfver bötades 3 öre, under det att för lika mycket hassel böterna voro 1 öre. Om någon å annans mark afbarkade näfver eller högg löf samt sedan upplade detsamma å platsen för åverkan utan att derifrån afhämta mer än tre fjerdedelar, ansåg det nedlagda arbetet utgöra tillräckliga böter. Fällande af träd, hörande till det slag hvars frukter nyttjades, men hvilka ej hunnit den ålder, som fordrades för att vara fruktbärande, medförde ej synnerligen högt ansvar. Detsamma utgjorde sålunda för ek af den tjocklek, att den var till en hjulaxel användbar, 1 öre, medan deremot straffet för barkning af fruktbärande ek uppgick till 3 mark, med iakttagande att, om dessa icke kunde betalas, gerningsman skulle bindas och hudstrykas. Nedhögges fjerdedelen af bys ekskog, stego böterna till 10 mark, och om skogen i sin helhet förstördes, ända till 40 mark. Derför likasom för trädens afbarkande eller skogens antändande fredade hvarken erhållen tillåtelse eller upprättadt aftal från ansvar.

Den betydelse, som vid hushållningen tillades de genom högre ansvar för åverkan skyddade träden apel och ek, visade sig äfven derutinnan, att jordegare ej egde å samfäld mark utan alla delegares samtycke hugga sistnämnda trädslag vid enahanda straff, som för en främmande person var stadgadt; var emellertid skogen tegskiftad eller stode eken åker och äng till men, finge dess fällande saklöst ske.[11]

Byalagets mark utgjordes af åker, äng, hjordavall och skogsmark. Den sistnämnda torde väl gemenligen bibehållits oskiftad; men lagen stadgade dock att, om stridiga meningar rörande ett ifrågasatt skifte af densamma yppades, de, som påyrkade sådant, skulle hafva vitsord. För behandling af ärenden, som rörde det gemensamma begagnandet af en befintlig ållonskog, omtalas ett sammanträde »aldin stæmpnu» emellan delegarne.[12]

Å den oskiftade skogen egde i allmänhet bydelegare eller hans landbo att obegränsadt taga skogsalster vare sig bränsle, virke, löf, eller näfver; men för tillgodonjutande af denna rätt förutsattes dock att uti byn ega del för minst 1 öre. Det stadgades nämligen:[13]: »Agher man minnæ æn öre .j. by ok bolstaþi, þa skal landboe aka .j. skogh mæþ enum öki. Agher man minnæ æn halfwæn öre, þa hawi kiælkædræt .j. skoghi, hawær man æncti .j. by, þa hawi æncti .j. skoghinum.»

[ 3 ]»Nu hawær man öre .j. by, ællr meræ, þa hawi baþi eghanden, ok landboin, .j. skogh akæ, mæþ swa mangum ökium þe wiliæ. þykker andrum grannum at þe giöræ offhogg a skoghinum, þa giffs þöm wald ok wizorþ, ær skoghin wil skiptæ».

Allmän rättighet att vidtaga anstalter för dödande af björn, räf och varg förefanns, såsom den sedan ända till början af innevarande århundrade bibehållits. Grundsatsen om jagtens förbindelse med jordeganderätten uttalades emellertid uti meddeladt förbud, att för annat syftemål än det nyssberörda utlägga giller i annans skog. I lagen stadgades, att tillkännagifvande skulle ske om utsätta sjelfskott.[14] Fredlysningstid förekom beträffande den för sitt pelsverk värderade ekorren, hvilken vid 3 markers böter eller skyldighet att värja sig med tiomannaed icke skulle få tagas före Allhelgonadag.[15]

Likartade bestämmelser finnas uti Södermanlandslagen och Vestmanlandslagen, den äldre och den yngre.

Uti Södermanlandslagen upprepas omförmälda fredlysning af ekorre. Tiden, före hvilken den ej finge tagas, bestämdes till 14 dygn efter Mikaelsmessa den 29 september,[16] dock skulle efter Kyndelsmessa den 2 februari blott skogsegare för öfverträdelse ega att föra talan. Härjemte meddelas åtskilliga föreskrifter om villebråds dödande, hvilka belysa det sätt, hvarpå detta skedde. Sålunda stadgas såsom påföljd för obehörigt utsättande af giller i allmänhet och särskildt sådant af fast virke böter till belopp af 3 mark. Vidare omtalas skyldighet för den, som uppfört »vplöpur», hvilka torde hafva varit med nu brukliga vippsnaror likartade inrättningar, till villebråds dödande, eller för detsamma uppsatt spjut eller gräft grop, att noga vårda ifrågavarande anstalter, så att ej deraf någon tillfogades skada, till förekommande hvaraf dessutom pålysning skulle ega rum.

Villebråd, som af spjut sargats, egde den, som detsamma utsatt, att följa och bemäktiga sig hvar som helst.[17]

Märkliga äro äfven de föreskrifter, som Södermanlandslagen innehåller i fråga om åtgärder till utrotande af varg och björn. Här uppställes nämligen såsom ett allmänt åliggande, hvarifrån ingen vore fri, att bygga varggård, gemensam för ett fjerdedels härad, hvarförutom hvarje bonde skulle ega 2 famnar vargnät. Visade sig en varg å egorna, skulle bud härom från gård till gård inom berörda krets genast kringsändas. Dödande af en gammal varg eller en hel kull med ungar medförde rätt till erhållande af en belöning, som af hvarje bonde skulle utgöras med en »smapænning». Sammalunda var förhållandet, om någon utan allmänt skall dräpt en björn, i hvilket fall han af hvarje bonde skulle bekomma »en swenskan penning». Kallelse till skall borde ovilkorligen efterkommas, och om någon försummade att infinna sig, kunde utan dom af hans egendom till pant tagas för tre öre.[18]

Hvad åter vidkommer Vestmanlandslagen, eger en ej ringa skilnad rum emellan den äldre och yngre. Bestämmelserna i den förra, som jemväl benämnes Dalelagen, äro i många hänseenden mera ofullständiga än i Uplandslagen. Ållonbärande träd omtalas ej; och böterna för olofligt tillgrepp af skogseffekter äro synnerligen låga. Olofligt tillegnande å annans mark af ett lass gran eller tallvirke likasom näfvertägt eller åverkan å »skafscogh», hvars bark afskalades och utgjorde föda åt kreatur samt under missväxtår jemväl åt menniskor, medförde samma bötesansvar 1 öre, utan att den stegring af detsamma, som Uplandslagen, om det tagna uppginge till 4 lass eller derutöfver, omförmäler, här återkommer.[19] Någon begränsning uti bydelegares rätt att nyttja skogen förefanns ej, utan skulle enhvar i oskiftad skog ega att »fara oc fikia åt saklöso». Deremot bestraffades, sedan skogen blifvit skiftad, hygge å annans lott med böter till belopp af 3 mark, emedan, såsom det förklarades, en hvar »skal wita sin lut».[20]. Skyldighet att lysa utlagdt giller är bestämdt uttalad, och tillika omnämnes, att, i händelse hund fastnade uti snara, som blifvit uppsatt före Katarinamessa den 25 november, i ersättning skulle af den dertill vållande lemnas en annan hund eller penningar efter gode mans bestämmande.[21]

I den yngre Vestmanlandslagen är åter öfverensstämmelsen med Uplandslagen större. Visserligen förefinnas några skiljaktigheter, men utan egentlig betydenhet. Så egde t. ex. i förstnämnda lag förbudet att taga ekorre giltighet från Vårfrudag den 25 mars till »wintær nat» eller natten till den 14 oktober, vid hvilken tid vintern ansågs börja.[22]

Bland de lagar, som för särskilda landskap af det gamla Sverige utan inberäkning af Skåne, Halland och Blekinge hade giltighet och i sin helhet till vår tid bevarats, återstår att beröra Vestgötalagen den äldre och den yngre samt Östgötalagen och Gotlandslagen.

Den af en tätare befolkning föranledda högre odling, som redan tidigt utmärkte flera delar af Vestergötland, kunde icke annat än uti lagen finna ett uttryck. Det befinnes sålunda, att i Vestgötalagen, den äldre och den yngre, jord värdet ställes högre än i de andra landskapslagarna. Rättigheten att å utmarker upptaga nya lägenheter är här föremål för vida bestämdare och tydligare föreskrifter. Egandet af en »attunger», hvarmed förstods en af de delar, hvari by var indelad, berättigade ensamt till delaktighet uti den mark, som utgjorde byalagets tillhörighet.[23] För hvarje intagande af jord derstädes synes det hafva fordrats samtycke af samtlige bydelegare; och under alla förhållanden var ett uppkommet nybygge begränsadt till de egor, som inom dess hägnad inneslötos eller bevisligen sedan äldre tider tillhört detsamma, så att, om än besittningen häraf var innehafvaren betryggad, han icke å den omkringliggande skogsmarken egde ifrågasätta mer än rätt till bete för sina kreatur likasom till yxbörd, hvarmed förstods rätt att bära yxa i skogen eller med andra ord befogenhet att der till nödtorft verkställa hygge.[24]

Uti den yngre Vestgötalagen uttalas såsom en allmän sats, att ingen utan erhållet tillstånd finge efter godtfinnande hugga i byaskog, hvari han hade mindre än en attunger,[25] Straffen för skogsåverkan äro här ganska höga, hvarpå må såsom [ 4 ]exempel anföras, att den, som med fullt uppsåt i annans skog högge och sedan hemförde ej fruktbärande träd till sex lass eller derstädes efter verkställa afverkning upplade lika mycket, skulle böta 9 mark.[26]

Minskad tillgång å skog alstrade äfven en sträfvan, att förebygga dess antändning genom strängare bestraffning af allt, som dertill kunde leda. Sålunda skulle den, som öfverbevisades att hafva påtändt skog med den påföljd, att 20 lass virke sedermera förstördes, böta 27 mark, och lika ansvar följde, om vid kolning för flere personers gemensamma räkning framkallades eld, som medförde nyssberörda skada, för hvilken händelse tillika stadgades, att en hvar af dessa skulle böta såsom hufvudman.[27]

Fridlysning af skog, som i Södermanlandslagen[28] förekommer i fråga om nöt- eller ållonbärande »gisninga scogh» såsom en åtgärd, hvilken skedde i sammanhang med dess inhägnande och tyckes hafva inneburit, ett förbud för bydelegare att till de ändamål, hvartill skogen förut begagnats, inom hägnaden fälla träd, omförmäles äfven uti såväl den äldre som den yngre Vestgötalagen; men här torde fridlysningen eller med andra ord den »hæræzræfft» eller häradsförbud, som lades å viss skog, hafva afsett dess skyddande för åverkan af främmande personer sannolikt genom utfärdande af vitesbestämmelser.[29]

Temligen ofullständiga äro de stadganden, som sistnämnda lag innehåller i fråga om jagt. Rättigheten dertill synes hafva varit föga begränsad. Det stadgades sålunda: »Þen a hæra er hendir. þen ræf er reser. Þen vargh er vinder. Þen biorn er binder. Þen ælgh er fællir. Þen a oter vr a drægher».[30] Äfven

beträffande det sätt, hvarpå dessa olika djur togos, lemnar denna märkliga bestämmelse en klar inblick. Ytterligare upplysning härutinnan erhåller man af de flerstädes i lagen förekommande uttrycken »ælgspjut» »ælgstokk» och biornspjut. Hurusom hökar användes vid jagt, framgår af meddelad föreskrift, att den, som i sin skog eller å allmänning åtkommit en hök, borde binda dess fötter utan att sedan någon annan hade rätt att borttaga den.[31] Förebyggande af rofdjurens tillväxt var i denna landsort, der betydande boskapsskötsel idkades, en vigtig angelägenhet, och med hänsyn härtill förekom uttalande uti Fornæmisbalken XLVI af den yngre Vestgötalagen om skyldighet att bygga varggård och hafva vargnät äfvensom att å vissa uppgifna dagar af året verkställa skallgång.

Äfven Östgötalagen är för kännedomen om den gamla skogshushållningen af vigt. Man finner här, hurusom enstaka skogslotter, likartade med de till vår tid bibehållna utjordar utan delaktighet i byns allmänna egor, blifvit från hemman afyttrade,[32] likasom att upplåtelse af växande skog med säljaren förbehållen rätt till sjelfva grunden jemväl brukats.[33] Lagen betecknade åverkan å annans skog såsom ett odalbrott.[34] oskift skog egde alla saklöst hugga träd, förutom ek och hassel, som voro fridkallade, men delegare, som ansåg att denna rätt missbrukades, lemnades tillfälle att genom påyrkande af skifte härutinnan bereda sig en tryggare ställning. Ifrågasattes delning, skulle framställning derom göras före jul. Skogen synes då genast hafva blifvit satt under ett visst förbud, med påföljd att hygge derstädes medförde böter till belopp af 3 mark. Vid delningen skulle iakttagas, att en hvar erhölle lotter, motsvarande hans del i byn, såväl å den bästa, som å den sämsta trakten, hvarefter allt tillgripande af skogseffekter å annan bydelegares tillskiftade skog var med strängt ansvar belagdt.[35]

Till förekommande af skogens förminskning föreskrefs, att jordegare, som ej hade två bol i by, icke finge medgifva annan att begagna skogen.[36] Vid svedjande skulle noga tillses, att ek ej tillskyndades deraf något men. Inträffade detta och 20 ekar eller derutöfver skadades, uppgingo böterna till 40 mark.[37]

Inom det skogrika och på samma gång bördiga Östergötland spelade villebrådet för hushållningen en stor betydelse, hvadan jemväl åtskilliga bestämmelser rörande jagt uti den ifrågavarande lagen förekomma. Om bäfvern, som i de öfriga landskapslagarne förutom Helsingelagen ej omnämnes, meddelas här stadgande. Vidare angifves det sätt, hvarpå en vid skall fälld björn skulle emellan de delegande skiftas, och påpekas särskildt, att en hvar hade rätt att taga del uti detta fruktade odjurs dödande. Om elg nämnes, att det var förbehållet den, som uppdrifvit ett sådant djur att, tills tre nätter förflutit·, förfölja och bemäktiga sig detsamma. I förening med bestämdt uttalad skyldighet att efter emottaget bud inställa sig vid skall efter varg, förelades hvarje bonde att hafva vargnät. Att märka är äfven den i Östgötalagen meddelade föreskriften att rådjur tillhörde konungen. Råkade detsamma vid skall i vargnät, förekom ingå böter, men, om nät utan dylik anledning blifvit utsatt och rådjur derigenom dödades, medförde detta ansvar.[38]

I fråga om skogsförhållandena innehåller Gotlandslagen bland annat, att vid uppkommen tvist angående rättighet till skog grannars vitnesmål skulle inhämtas och afseende tillika fästas vid det arbete, som å platsen för tvisten genom virkes upphuggande och uppläggning vårtiden samt afhämtande höstetiden af den ene eller den andre förättats. Den, som hade bästa bevisningen om verkställt arbete, skulle tilläggas vitsord. Härjemte korn edgång i fråga först af den bland de tvistande, hvars egor hade den största utsträckningen med iakttagande härvid, att om denne ej ville bevisa med ed sin rätt, skulle, hvad hans vittnen berättat, lemnas obeaktadt.[39] Jordegare

egde ej att medgifva annan att hugga i oskift skog eller att derstädes göra inhägnad. Såväl ek som ock ask och björk egnades ett visst skydd.[40] Att trädfrukt förklarades åtnjuta frid till den senare vårfrudagen.[41] Åverkan i annans skog medförde utom bötesstraff förlust af dit medtagna körredskap och dragare, hvartill korn, om skogen tillhörde munkarne, bannlysning och högre böter.[42]

[ 5 ]Till ersättande af de svenska landskapslagarne utfärdades omkring år 1351 den efter landets konung uppkallade Magnus Erikssons landslag. I väsendtliga delar öfverensstämmande med de förra häntyda dock dess bestämmelser å en högre utveckling. Enligt denna lag var upptagande af nybyggen å lands- och häradsallmänningarne äfven för dem, som deruti ansågos ega delaktighet, beroende å särskildt medgifvande af den, som egde att föra landskapets eller häradets talan, samt förenadt med skyldighet att för jordupplåtelsen utgöra afgäld, som skulle tillfalla till en tredjedel konungen och i öfrigt de jordegare, som uti allmänningen hade del, utan att dock dessa, om afgälden vederbörligen utgjordes, kunde i framtiden rubba den en gång lemnade besittningsrättigheten.[43] Å allmänningsjord befintliga lägenheter räknades, såsom synes af Eþzörisbalken XLII, till lösöre, hvilket utmärker, att innehafvaren ej dertill hade annat än besittningsrätt. Att intaga jord å oskift byamark var i allmänhet förbjudet. Om den var till rödjande lämplig, egde dock delegare att deraf inhägna någon del samt derå taga 3 sädesskördar, men skulle härefter ånyo till samfäldt bruk utlägga marken.[44] I fråga om afgärda by förekom, att densamma, som af uppkomsten å odalbys egoområde erhölle sin benämning, finge med den sistnämnda å dess allmänning njuta timmerfång af ej fruktbärande träd, derstädes taga gärdsel och bränsle samt ega näfver-, torf-, löf- och strötägt äfvensom hafva betesrätt.[45] Skyldighet uttalas för den, genom hvilkens åtgärd eld i skog utbrutit, att genast till dess släckande påkalla grannars hjelp; i sammanhang härmed lemnas bestämmelser om afläggande af vådaed vid dylikt tillfälle m. m.[46]

Med omnämnande af »kunungx parkum» förenades stadgande om strängt ansvar, 40 mark, för den som derstädes idkade jagt.[47] Rättighet att jaga med begagnande af ett visst slags nät »sima» förbehölls konungen; och för öfverträdelse häraf utgjorde straffet böter till nyssberörda belopp. Begagnande af giller i annans skog var förbjudet utom för björn, varg och räf, som en hvar egde saklöst dräpa. Till skyddande af elg, som sannolikt befunnits uti de mera befolkade delarne af landet hafva varit i aftagande, stadgades att i rikets alla provinser förutom Helsingland, Gestrikland, Dalarne, Vermland och Dalsland elgspjut icke finge anbringas, samt att allt fållande af detta djur för hela landet skulle vara förbjudet under tiden från fastans början till Olofsmessa den 29 juli. Äfvenledes inskränktes rätten att döda ekorre, mård och hermelin till tiden efter Allhelgonadag. Att hafva vargnät ålåg enligt denna lag såsom efter flere landskapslagar hvarje bonde; och för tillsyn att detta fullgjordes skulle en nätsyn fjerde dag efter pingst anställas.[48]

Magnus Erikssons landslag kunde emellertid ej tillvinna sig allmän giltighet, så att trots tillkomsten af densamma de gamla lokala skiljaktigheterna uti rättsligt hänseende qvarstodo temligen oförändrade. De för lagskipningen ogynsamma följderna af detta förhållande, hvilka med tilltagande förbindelser emellan invånarne från olika delar af landet allt skarpare framträdde, föranledde ett fortsatt sträfvande att för landet i dess helhet bringa till stånd en gemensam lag; och resultatet häraf blef den s. k. Kristoffers landslag, hvilken den 2 maj 1442 erhöll kongl. stadfästelse. Härmed synes visserligen målet för ifrågavarande sträfvanden hafva varit uppnådt; men länge rådde allmän okunnighet om sistberörda lags rättsliga betydelse, hvartill mycket bidrog, att åtskilliga afskrifter uti landet funnos spridda såväl af de särskilda landskapslagarne, som af Magnus Erikssons landslag, utan att der befintliga skiljaktigheter bemärktes.

Vid sidan af nu omförmälda för hela riket eller särskilda landskap gällande lagar torde möjligen förekommit vissa rättssamlingar, hvilka endast för obetydliga områden haft giltighet. En qvarlefva häraf är den af konung Albrekt år 1369 fastställda stadga för Hammars tridiung i Trögds härad.[49] Densamma innehåller, jemte meddelad förklaring »Thettæ hafwer warit af ålder Hamars Thridiungs Rætter», åtskilliga bestämmelser i fråga om skogsvård, hvilka uti denna helt nära Enköping belägna bygd, der redan tidigt fanns en tät befolkning, befunnos nödvändiga för att motsvara hushållningens behof. Om än ingalunda oförenliga med den gamla rättsuppfattningen äro dessa bestämmelser dock temligen egendomliga ehuru i vissa hänseenden ganska dunkla, så att man af dem näppeligen kan vinna en fullt tydlig bild, huru förhållandena ordnats. Otvetydigt framgår dock, hurusom en beständig bevakning af den gemensamt begagnade, men kanske för mulbete emellan de olika jordegarne skiftade skogen förefunnits. Likaledes synes rättigheten för delegare att taga skogseffekter hafva fatt en efter dåvarande förhållanden lämplig begränsning; och då härtill kommer, att åtgärd för skyndsam beifran af inträngande skogsåverkan var påbjuden, torde ifrågavarande stadga kunna anses såsom ett för sin tid temligen lyckadt försök att bringa till stånd en bättre hushållning med skogen än den då i allmänhet öfliga.

Det nu anförda må vara tillräckligt för att lemna en inblick i det sätt, hvarpå det svenska folket sökte i öfverensstämmelse med tidens kraf reglera de förhållanden, som med skogshushållningen hade samband. Förenämnda lagar sakna väl ingalunda alla spår af de feodala principer, som under senare delen af medeltiden uti Europas sydligare stater länge varit verksamma att undertrycka bondeståndets gamla friheter, men det är dock hufvudsakligen uti de förordnanden, hvilka efterföljde Kristoffers landslag, som verkan af den tilltagande bekantskapen med de utländska feodalförhållandena framträdde.

Såsom ett uttryck af nu anmärkta företeelse må betraktas det redan före tillkomsten af Kristoffers landslag meddelade, uti 30:de kapitlet af konungabalken derstädes influtna förbudet för [ 6 ]bonde att köpa mera skattskyldig jord, än som för besutenhet vore erforderlig. Tillvaron af denna inskränkning uti bondens förvärfsförmåga torde jemväl, om än ursprungliga syftemålet ej vant sådant, raedverkat, att den feodala uppfattningen af den olika rätt, hvarmed skatte- och frälsejord innehades, så småningom vann inträde uti vår lagstiftning. På enahanda grund hvilade de om ett utländskt inflytande erinrande, tid efter annan utkomna stadgandena i fråga om jagt, hvilka åsyftade att, med bi behållen rätt eller snarare skyldighet för allmogen till deltagande uti utrotandet af rofdjur, frånkänna densamma dess urgamla befogenhet att å egen eller samfällig mark döda villebråd; och det intresse för jagt, som i allt högre grad bemäktigade sig herremannaklassen, föranledde slutligen, att i anledning af den betydelse, som de fruktbärande träden hade för villebrådet, de gamla till jordegares ömsesidiga båtnad meddelade bestämmelserna blefvo från en helt och hållet olika synpunkt betraktade.

Den förändrade uppfattning i afseende å jordegandeförhållandena, som under slutet af medeltiden sålunda gjorde sig inom de högre klasserna gällande, bar under det nya samhällsskick, som med konung Gustaf I:s tillträde till styrelsen öfver svenska folket tog sin början, frukter, som för den framtida lagstiftningen blefvo utaf afgörande betydelse.

Ehuruväl en viss sträfvan att tillägga konungen dispositionsrätt öfver all mark, som ej tillhörde hemman eller byalag började redan under medeltiden att framträda, var det likväl först under konung Gustaf I:s regering, som dylika anspråk öppet och bestämdt utsades. Hans bekanta, i bref den 20 April 1542 uttalade sats, att »sådana egor som obygda äro höra Gud, konungen och kronan till» är härpå ett talande bevis; och i enlighet härmed lemnade han berättigande för nybyggare att nedsätta sig å allmänningar, som förut betraktats såsom en gemensam tillhörighet för ett visst landskaps eller härads invånare, utan att något särskildt begifvande af dessa, såsom lagen bjöd, synes hafva rättsligen ifrågakommit.

Landets skattskyldiga allmoge likställdes i många hänseenden med adelns landtbor, och ansåg konungen sig befogad att efter godtycke förfoga bland annat öfver hemmanens skog.

Väl må det vara sant, att det faderliga styrelsesätt, som under konung Gustaf I:s regering förekom, i anseende till dennes utmärkta egenskaper, var i hög grad egnadt att framkalla en ökad verksamhet inom flere olika näringsgrenar; men det ringa afseende, som härvid fästades å landets äfven för dess stormän och lärde temligen obekanta lag, kunde i synnerhet under den senare delen af samma sekel, då meddelade påbud ej alltid voro förestafvade af omtanka för landets gagn, utan tillkommo esomoftast blott för tillfredsställande af konungens personliga fördel eller nöje, ej annat än hos befolkningen, som lifligt bevarade minnet af sina gamla lagar, framkalla en önskan om återställande af lagskipningen på en mera rättslig grund, hvarför i framstå rummet erfordrades, att lagen blef för en hvar medborgare tillgänglig.

Med hänsyn härtill må bland de välgerningar, för hvilka svenska folket bör vara konung Carl IX tacksamt, ingalunda räknas såsom den minsta, att på hans föranstaltande den allmänna landslagen år 1608 af trycket utgafs och med kongl. stadfästelse försågs. Det var äfven hans afsigt att af dess i mer än ett hänseende föråldrade bestämmelser verkställa en revision; och i detta syfte utarbetades jemväl särskilda förslag, som dock icke vunno kraft af lag.

Oberoende af de åtgärder, som nu blifvit omförmälda, bibehöll sig den gamla, af Gustaf I utbildade rättsuppfattningen i fråga om allmänningar, bärande träd och jagt temligen oförändrad. Konung Gustaf II Adolf fullföljde i afseende å jagten sina företrädares planer och meddelade om densamma för dess stränghet utmärkta förordnanden.

Rörande den allmänna skogsvården tillkommo under denna konungs regering ingå vigtigare bestämmelser, utan förblefvo allmänna landslagens stadganden vid full kraft. Redan vid denna tid började emellertid att yppa sig en farhåga för skogsbrist, som, alstrad af allmogens och bergverksegarnes ohejdade slöseri och ovarsamhet, alltmera påkallade den lagstiftande maktens mellankomst.

Vid riksdagen 1638 sysselsatte detta ämne ständerna och uti riksdagsbeslutet detta år påpekades, hurusom allmänningar och andra skogar skadades af nybyggen, sågqvarnar, svedjande, hvaraf ofta skogseld uppkomme samt timmerskog, skeppsvirke jämte masteträd utöddes och allehanda högdjur och fogel omkomme, hvarföre det beslöts, att i alla härad personer skulle förordnas, som med nämnden besåge allmänningsskogarne och förordnade, hvilka redan bebygda torp finge bestå.

Om någon förändring i den bestående hushållningen var sålunda här icke fråga, utan ville ständerna blott förebygga en förminskning af de allmänningar, hvarest befolkningen af ålder egt att, när den egna skogen tröt, fylla sina behof, och? hemmansbrukarne derföre med missnöje sago att antalet afnämare ökades.

Medvetandet af den fara för skoglöshet, som i synnerhet det vådliga svedjandet med deraf föranledda omfattande skogseldar var egnadt att medföra, framkallade emellertid kort derefter kongl. förordningen den 18 mars 1639 om svedjehuggande äfvensom kongl. förbudet den 19 i samma månad om svedjande i bergslagerne samt om deras belöning, som sådant upptäcka, hvarigenom man åtminstone i de trakter, der skogens nödvändighet för bergsdrift mera uppenbart framträdde, sökte bereda en förbättring.

Frågan om erhållande af en tillfredsställande lagstiftning uti detta ämne förevar vid ständernas sammanträde år 1641, och afläts då till Kongl. Maj:t vid sidan af det allmänna betänkandet en särskild skrift angående skogarnes conservation, vilddjurens utrotelse och några andra saker, hvarom Kongl. Maj:t af ständerna äskat yttrande. Vid den påförande år hållna riksdagen påyrkades ånyo en sådan besigtning af allmänningarne, som år 1638 beslutits. Vid detta tillfälle stadgades tillika, att torp och nybyggen i saknad af åker och äng för att kunna till ett fjerdedels hemman skattläggas, skulle, om de utan landets skada ej kunde bestå eller för bergverken voro menliga, utdömas och utrifvas, och vidare allt svedjande i de orter, der bergshandtering förekomme eller syntes kunna lämpligen uppstå, för framtiden vara förbjudet; hvarjemte slutligen framställdes begäran ej mindre om åvägabringande af en fullständig skogsordning, hvarmedelst allt missbruk komme att förbjudas, men likväl en hvar njuta sin nödtorft af timmer och ved samt ega ohindradt tillfälle rödja jord till åker och äng, än äfven att ett specielt mandat i fråga om den af ständerna uttalade skyldigheten att återplantera bärande träd måtte utfärdas.

[ 7 ]Vid 1643 års riksdag sysselsatte ånyo detta ämne ständerna. Vådan af de folkhopar, som för jagt eller svedjande utan benägenhet att grundlägga en varaktig odling ströko kring landet och blott utödde skog, likasom behöfligheten af särskilda föreskrifter i fråga om rätt till jagt framhölls på ett kraftigt sätt, med förnyande af den vid föregående riksdag gjorda anhållan om utfärdande af en allmän skogsordning, hvarom äfven Kongl. Maj:t uti resolution å allmogens besvär den 13 december 1644 § 9 förklarade sig vilja gå i författning.

Af Kongl. Maj:t synes härefter utarbetande! af skogsordningen och af stadgar i fråga om bärande träd likasom angående jagt och djurfång hafva blifvit öfverlemnadt till vissa deputerade; och sedan vid 1647 års riksdag de uppsätta förslagen varit framlagda till pröfning samt ständerna, med anmälan om de anmärkningar, som förekommit, hos Kongl. Maj:t såsom sin önskan framställt, att förordningarne till allas rättelse måtte publiceras i städerna å rådstufvurätterna och å landet på tingen, utkommo omsider den 22 mars 1647 »Stadga och ordning om skogarne i riket», hufvudsakligen byggd å de grunder, som förut varit af ständerna uttalade, äfvensom »Ordning och stadga öfver allehanda bärande skogsträn i riket och deras plantering» samt »Ordning och stadga, huru alla rikets inbyggare sig förhålla skola med jagter, djurfång och fogelskjutande».

Betecknande för den vigt och betydelse, som vid denna tid bergshandteringen för landets hela hushållning ansågs ega, är den inrättning, som alltsedan år 1630 under namn af bergsamtet eller generalbergsamtet egde bestånd och nära samtidigt med tillkomsten af nyssberörda förordningar eller den 6 juli 1649 fick en utbildad organisation.

Under den nya benämningen af Kongl. Maj:ts och rikets bergskollegium kom denna myndighet, som enligt den utfärdade fullmakten egde att till förmån för bergverken förfoga öfver kronans strömmar, skogar och allmänningar, och städse med lifligt intresse följde allt, som hade samband med bergshandteringen, att å skogslagstiftningen utöfva ett betydligt och i många hänseenden gagneligt inflytande; och likasom de år 1639 tillkomna inskränkningarne uti rätten att svedja i bergslagsorter sannolikt var en följd af bergsamtets föregående inrättande, så är det temligen antagligt, att bergskollegium till de åtgärder, som efter skogsordningens tillkomst vidtogos för främjande af en bättre skogsvård, mäktigt bidragit.

Att de i många hänseenden lämpliga föreskrifter, som uti 1647 års skogsordning förekommo, i anseende till det sjelfsvåld, som förut egt rum, å många orter föreföllo i synnerhet allmogen ganska besvärliga, ligger i sakens natur. För denna del af befolkningen torde alltså en återgång till det gamla tillståndet i flere afseenden hafva befunnits Önskvärd, under det att skogarnes fortgående sköfling utgjorde för dem, som häruti sago en för landets ekonomiska utveckling betänklig fara, ett talande bevis för otillräckligheten af de meddelade, bestämmelserna. Det dröjde i följd häraf icke länge, innan en omarbetning af skogsordningen blef ifrågasatt, hvarvid den stora vigt, som bergshandteringen och dermed skogens bibehållande egde för statens finanser, gaf frågan en ökad betydelse. Den myndighet, hvilken för nämnda näringsgren förkofran blifvit inrättad, synes äfven hafva varit den, till hvilken först ett uppdrag i berörda syfte lemnats. Genom kongl. resolutionen den 30 november 1657 blef nämligen, i anledning af bergskollegii föregående anmälan, hurusom skogarne af eld, som uppkommit genom vanskötsel och svedjande, alltmera förderfvades, befallning meddelad samma kollegium att yttra sig, huru och på hvad sätt ett sådant skadligt skogsmissbruk stode att förekomma. Kollegium afgaf jemväl den 9 Januari 1660 betänkande i ämnet, hvarest, efter en omständlig redogörelse för det skick hvaruti skogarne befunne sig,[50] påpekades de hinder, som uppstälde sig mot genomförandet af skogsordningens föreskrifter. Domstolarne, yttrade kollegium, kunde ej medhinna, att utföra ens de för allmänningarne påbjudna undersökningar och rågångsutstakningar än mindre att emellan byar och hemman, såsom nödigt vore, utmärka råskillnaderna eller hvad som vore sjelfva »fundamentet» till skogsordningen. Svedjande å allmänning vore väl förbjudet, men, då detsamma för den fattige, som ej fästade hänsyn till framtida förhållanden, erbjöde det lättaste sättet att vinna uppehälle, vore det omöjligt för landshöfdingarne med deras fåtaliga biträden att förekomma öfverträdelser; hvadan det jemväl visat sig, att skogsordningen så i afseende å skogseld som rörande andra missbruk ej haft den väntade nyttan. På grund af dessa och åtskilliga andra anmärkta omständigheter föreslog kollegium anordnande af särskilda skogsting, som skulle bevistas af kollegiernas kommissarier med flere personer och förrättas emellan pingst och midsommar såsom varande den lämpligaste tiden för verkställande af skogssyner, äfvensom vissa åtgärder till förekommande och dämpande af skogseld, förbud emot hygge af den till annat än bränsle ej brukbara, under 30 år varande skogen m. m.

Nödvändigheten af en förändrad lagstiftning blef äfven af Kongl. Maj:t erkänd. Uti resolutionen å bergskollegii besvärspunkter den 20 december 1662 anbefalldes för åvägabringande af en revision utaf skogsordningen, att amiralitetskollegium tillika med riksjägmästaren och kommerskollegium skulle conferera sina skäl och förslag med bergskollegium, hvarefter Kongl. Maj:t vid derpå följande riksdag ville bringa saken till debatt, slut och authorisation.

Att förena de stridiga intressena samt föranstalta, hvad som för efterlefnad af meddelade föreskrifter i fråga om skogsvård vore oeftergifligen nödvändigt, var emellertid ingalunda en lätt uppgift; hvadan jemväl hela resultatet af den uppmärksamhet, som korn att egnas ämnet, blef ett förnyadt kungörande den 29 augusti 1664 af de redan förut gällande förordningarne om skogar, bärande träd och jagt med några få dervid i fråga om jagt och djurfång gjorda förändringar.

Väl kom sålunda lagstiftningen att bibehålla sig vid det gamla; och det dröjde sjuttio år, innan en ny skogsordning utfärdades, men det oaktadt afstannade ingalunda bemödandet att efter tidens kraf ordna skogsförhållandena.

För tillgodoseende af såväl jagtens som rättsskipningens intressen, inrättades inom de sydligaste och mellersta delarne af landet, hvarest anledning till klagan öfver villebrådets och [ 8 ]skogens förminskning hufvudsakligen förekom, en särdeles talrik jägeripersonal, hvilkens samtlige medlemmar voro underordnade den redan i 1634 års regeringsform omnämnde riksjägmästaren, för hvilken instruktion utfärdats den 30 maj 1638, och hvilken embetsman sedermera intill år 1682, då embetet indrogs, hade högsta uppsigten öfver ifrågavarande personal. Till densamma och dess chef öfverlemnades alltmera både att rörande öfverträdelser af jagt och skogsförfattningarne föra talan samt att, då sådant skalle ske, taga befattning med utsyning af skogseffekter. Tillkomsten af berörde tjenstemannakår med dess efter utfärdande af förenämnda, för hela landet gällande skogs- och jagtordningar mera bestämda skyldigheter, berodde väl hufvudsakligen å omsorg att uppehålla den ymniga tillgång af villebråd, som länge utgjorde en af landets största rikedomar och med de från Tyskland inplantade begreppen var föremål för adelns lifligaste intresse; men angelägenheten af skogens bibehållande i förening med nödvändigheten att å kronoparker, som i vissa orter hade en stor utsträckning, medgifva befolkningen utsyning af skogseffekter, gjorde det äfven nödvändigt att ega särskilda tjensteman, till hvilka befattning med skogsvården kunde jemte tillsyn å jagtförordningarne öfverlemnas. Deras göromål, som redan i följd af den gällande lagstiftningen om ek och bärande träd ingalunda vore obetydliga, ökades genom de inskränkningar uti allmogens rätt att förfoga öfver sina skatteskogar, som blefvo med husesyn-ordningen den 18 juli 1681 och förordningen angående de till militien och landstaten anslagna hemmans häfd den 5 Januari 1684 införda.

Med den tilltagande bristen å skog på de enskilda hemmanen fingo de vidsträckta marker, hvilka såsom en gemensam tillhörighet för befolkningen inom en viss ort hade bibehållit sig, en stegrad betydelse för hushållningen. Redan denna omständighet var egnad att påkalla åtgärder till förekommande af deras vid flere tillfällen öfverklagade förminskning genom skeende inkräktningar. Men anledningen härtill ökades genom det tilltagande behofvet att lemna sådana bruksinrättningar, hvilka hämtade sina skogsförnödenheter från dessa marker, en viss del af desamma, hvilket emellertid, för att befolkningens kraf jemväl skulle kunna tillgodoses, fordrade en dessförinnan saknad kännedom om de för ändamålet tillgängliga skogstrakternas omfattning.

En dylik reglering af allmänningarnes gränser var redan uti 1647 års skogsordning föreskrifven. Ytterligare skäl till verkställande af ett noggrant afskiljande af desamma från enskild mark förefanns, sedan det efter år 1680 börjat visa sig, att kronan emot rekognitionsafgift kunde till bergverk upplåta skog och sålunda af densamma bereda sig, förutom tionde och andra å bergshandteringen lagda skatter, en ständig inkomstkälla.

Åtskilliga omständigheter gifva jemväl vid handen, att under senare delen af 1600-talet domstolarne vant uti icke ringa grad upptagna af de syner och öfriga arbeten, som med ett särskiljande af allmänningarne voro förenade. Under slutet af samma århundrade förordnades till det angelägna verkets påskyndande för flere landskap vissa s. k. skogskommissioner.

De norrländska provinserna, hvarest merendels några bestämda rågångar emellan byarne och de stora skogarne ej funnos, hade emellertid af förenämnda förhållanden förblifvit temligen oberörda. I den mån bergverk der uppstodo samt meddelande af skogsanslag till desamma korn att ifrågasätta, blef uti dessa orter företagandet af en afvittring, såsom denna förrättning redan vid denna tid benämndes, alldeles nödvändig; och den 19 december 1683 utfärdades i anledning häraf förordning och påbud, angående skogarne och hvad med dem iakttagas borde, hvarest allmän föreskrift om vidtagande af en afvittring meddelades.

Vid sidan af de under senare delen af 1600-talet för hela riket utgifna förordningar om skogarne tillkommo för enskilda delar af detsamma på framställning af landshöfdingar och andra embetsman, ståndsledamöter m. fl. åtskilliga resolutioner och förklaringar, hvilka ofta innehöllo ganska vigtiga afvikelser från de allmänt gällande föreskrifterna. Äfven landshöfdingarne torde på grund af den rätt, som dem tillkom, att meddela bestämmelser af ekonomisk beskaffenhet inom sina län, ej sällan utfärdat kungörelser i fråga om skogsvård af stor vigt och betydelse. Allt detta gaf skogslagstiftningen en ganska lokal karaktär.

För skogarnes vård i Skaraborgs län, der invånarne mångenstädes ledo af stor skogsbrist och tillika en mängd kronoparker, djurgård är och gehäg mer än annanstädes voro egnade att påkalla lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet, utkom den 3 februari 1691 en särskild förordning; och för Norrland lemnades i fråga om svedjande och jagt uti särskilda resolutioner befrielse från iakttagande af de förut gällande föreskrifterna.

I andra delar af landet, hvarest å ena sidan en tillämpning af den i viss mån hyllade grundsatsen om skattebondens skyldighet att endast till husbehof begagna sin skog, på grund af det afseende, som å den sistnämnda vid skedd skattläggning fästats, icke ansågs med rättvisa och billighet öfverensstämmande, men å andra sidan en fullständig frihet lika litet befanns lämplig, började man att vidtaga åtgärder för att finna en passande begränsning uti den rätt att nyttja skogen, som man i de skogsrikare trakterna ej vide förvägra allmogen. Bland annat korn härvid, på förslag af landshöfdingen i Kalmar län, att för denna ort genom kongl. brefvet den 10 mars 1685 fastställas, hvad landshöfdingen dessförinnan förordnat, nämligen att ingen bonde finge hugga mera sågtimmer årligen än till 20 tolfter bräder, eller bränna mera tjära än till en half läst eller kola mer än 6 ryss, med rätt för den, som ej hade tillfälle att såga eller att bränna tjära, att kola 30 ryss. Någon bearbetning af skogsordningen korn väl ej till stånd. Frågan derom uppehölls dock fortfarande; och var det säkerligen konung Carl XI:s afsigt att uti den allmänna nya lagen, för hvars åvägabringande han var verksam, inrymma de stadganden om skogsvård och jagt, som funnos vara behöfliga.


b) under tiden från 1718 till 1809.

Förhållandena under den senare delen af konung Carl XII:s regering kunde icke undgå att å hushållningen med landets skogar utöfva ett sorgligt inflytande. Nöd och elände minskade benägenheten och förmågan att genom ett ordnadt åkerbruk finna medel till uppehälle. I skogarne sökte derför mångenstädes allmogen både skydd emot skeende utpressningar och tillfälle att, tills bättre tider stundade, genom ett begagnande af de utvägar, som här erbjödo sig, vinna en torftig utkomst. Medan sålunda kusttrakterna med der belägna städer, bruk och byar sköflades och brändes af fiender, blef med åkerbrukets tilltagande förfall i det inre af landet svedjande så allmänt, att [ 9 ]trots den fara för skogsbrist, som deraf framkallade omfattande skogseldar voro egnade att medföra, tillämpning af lagens bestämmelser icke kunde ifrågakomma.

När omsider ett fredstillstånd inträdde, och det blef de makthafvande förelagdt att söka hela de sår, som kriget förorsakat, var det på skilda sätt, som man sökte vinna målet. I förening med åtgärder till ödeshemmans upptagande bereddes rätt för innehafvare af kronohemman att genom skatteköp erhålla en mera betryggad besittningsrätt. Äfven skogarne, hvilka vid sidan af sin betydelse för jordbruket jemväl för bergshandteringen och sjöfarten voro oundgängligen erforderliga, blefvo snart föremål för allmänna uppmärksamheten.

Åvägabringande af en ny skogsordning blef härvid ett allmänt önskningsmål, men i följd af de svårigheter, som uppställde sig, vidtog man, utan att afvakta en sådan, till en början åtskilliga mindre betydande åtgärder.

Så blef för befrämjande af den vigtiga ekplanteringen, hvaraf skeppsrörelsens framtid ansågs beroende, den 1 september 1720 ränte- och proviantmästaren i Göteborg Nils Rahmn, som förut till Kongl. Maj:t ingifvit framställning angående skogarnes skötsel, förordnad att vara direktör vid skogarne i Göteborgs och Bohus län samt Elfsborgs län och Halland; i sammanhang härmed föreskrefs, att Kammarkollegium skulle uppsätta instruktion för honom. Detta synes jemväl hafva skett, men förklarade Kongl. Maj:t den 14 mars 1721, att dermed likasom med utfärdandet af ett tillämnadt plakat angående ek- och bokplanteringar borde tills vidare anstå. Saken förföll emellertid ej härigenom, utan några år derefter den 13 februari 1725 utkom såväl den ifrågasatta instruktionen som en förordning angående allmän ek- och bokplantering i nyssberörda län; och hvad i denna förordning stadgades, fick genom kongl. brefven den 13 november 1730 till landshöfdingen Cronman och vice landshöfdingen Frölich tillämpning jemväl inom de begge skånska länen.

Genom skrifvelse den 7 mars 1722 hade den tillförordnade kommissionen öfver statsverket hos Kongl. Maj:t påpekat, att, »trots de meddelade stadgarne angående skogarnes bruk, nyttjande och häfdande, man likväl måste erfara, att de kostliga och högst nödtorftiga skogarne icke blefve rätt brukade», och detta i förening med landshöfdingens i Skaraborgs län erinran, hurusom skogarne endast i det fall att de voro i privates händer väl vårdades, föranledde Kongl. Maj:t den 7 derpåföljande april att anbefalla kammar-, bergs- och kommerskollegierna samt statskontoret att taga ärendet i öfvervägande samt i synnerhet yttra sig, huruvida det vore rådligast, att hvarje hemman tilldelades en viss trakt af de allmänna skogarne, som sedan med större flit af innehafvaren kunde konserveras.

Vid riksdagen 1723 var detta ämne föremål för uppmärksamhet, och uti skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 16 oktober samma år androgo ständerna, att, ehuruväl förordningar funnes ej mindre om skogarne, som delades i fridkallade kungsparker, lands-, härads- och sockneallmänningar, oskiftade byskogar, enskilda rålagda skatte-, krono- och frälseskogar, än äfven om djur och foglar, deras dödande och fångande, det vore nödigt att medel och utvägar utfunnes att hämma alla från gamla tider inrotade missbruk, ledande till skogarnes förderf och utödande samt att medelst beredande af tillfälle till flottning göra eljest onyttiga skogar gagneliga, men att ständerna i anseende till sakens vidlyftighet ej kunnat upprätta förslag i ämnet, utan begärde, att Kongl. Maj:t skulle föranstalta en så fullständig förordning om skogarne och jagten öfver hela Sverige, att en hvar i den ort, der han bodde, kunde veta, huru han skulle sig förhålla, samt taga sig till vara för åverkan och annat, som för landet och efterkommande vore skadligt.

På grund af denna begäran uppdrog Kongl. Maj:t, den 3 mars 1724, med hänvisning till åtskilliga hos ständerna ingifna dokumenter och förslag i ämnet, åt kammarkollegium att i förening med vissa andra myndigheter befordra ärendet till verkställighet, med förklarande tillika, att under tiden allvarsam hand borde hållas öfver efterlefnaden af förut utgångna förordningar, likasom att kronoallmänningarne i hvarje landsort borde blifva kartlagda och noga beskrifna; hvarefter uti bref den 18 augusti 1724 Kongl. Maj:t tillställde kollegierna och statskontoret vissa i ärendet ingifna handlingar med befallning att tillse »huruvida uti kollegiernas förra projekt må kunna göras någon ändring».

Frågan om åvägabringande af en ny skogsordning bragtes sålunda under pröfning och ett förslag, innefattande, såsom det synes, jemväl bestämmelser om bärande träd och deras återplantering, blef äfven utarbetadt samt förelagdt rikets åren 1726 och 1727 församlade ständer. Detsamma kunde dock ej tillvinna sig deras godkännande. Ej heller vid riksdagen 1731 korn någon skogsordning till stånd.

Betecknande för de åsigter, som vid denna tid gällde i fråga om orsakerna till den öfverklagade skogsförödelsen, är det memorial,[51] som friherre Gustaf Oxenstjerna till ständerna ingaf sistnämnda år. Efter att hafva påpekat, att många beteshagar utöfver hvad till mulbete erfordrades utan syn och tillstånd af allmogen inhägnades, medan odalhagarne voro öfvervuxna af småskog, i tydligt syfte att härigenom undandraga sig de stränga bestämmelserna i afseende å svedjande, erinrade han, att inrättande af torp och »utbyggen», innan landet blifvit uppbrukadt, varit nyttige, men sedan detsamma blifvit med hemman och byar så tätt bebygdt, att på slättbygden knappt funnes en vedpinne, och i skogsbygden föga mer än hvad der vore behöfligt, för kronan medförde ej ringa våda, emedan den kunde gå miste om ränta både af odalbyn och nybygget. Vidare ansåg han, att till skogsförminskningen väsendtligen bidroge ej mindre, att för tjärubrännande och

becktillverkning friska träd fälldes, ehuru blott den nedersta delen användes och det öfriga lemnades i skogen, än äfven att genom sågtimmers uppklyfvande, skrädande och täljande till plank och bräder årligen stora qvantiteter trä förbrukades jemte det, som genom svedjande förstördes, hvarförutom enligt hans åsigt vissa föreskrifter i husesynsförordningen vore ledande till öfverflödiga byggnader och reparationer. Användande af ris och torf, hvarom kronobetjeningen skulle bereda allmogen kunskap, blef af honom förordadt, likaledes anordnande af spjäll i boningshusen, hvarigenom bränsle kunde besparas; och föreslog han slutligen tillsättande i hvarje län af ordnings- och uppsyningsman att biträda landshöfdingen i vården af skogarne.

I öfverensstämmelse härmed var den framställning affattad, som af rikets ständer till Kongl. Maj:t afläts, innehållande bland annat hemställan, att, – enär den dagliga erfarenheten nogsamt gåfve vid handen, att missbruken till skogarnes ruinerande icke kunnat förekommas genom lands- och [ 10 ]jägeribetjenternas handräckning, förmodligen emedan de förre vore upptagne af andra göromål och de senare mera bekymrade sig om jagt och djurfång än om skogarnes vårdande, hvarföre äfven skulle hafva händt, att många härad, ja hela län, der 40 à 50 år tillbaka ansenliga skogar funnits, vid den tid, hvarom nå är fråga, vore så skoglösa, att der näppeligen funnes vedbrand, – ordnings- och uppsyningsman i hvarje län måtte förordnas, att biträda landshöfdingen uti handhafvandet af förordningarne angående dessa och andra rikets angelägenheter, men på samma gång indragning ske af andra tjenster, hvarmed synbarligen afsågs jägeribefattningarne; hvilken framställning af Kongl. Maj:t uti bref den 3 december 1731 till kammarkollegium öfverlemnades med befallning att deröfver afgifva utlåtande.

Om än ständerna vid ifrågavarande riksdag inskränkte sig att rörande skogslagstiftningen aflåta vissa framställningar, lemnade emellertid uppå adelns derom gjorda anhållan Kongl. Maj:t uti resolution den 12 juli 1731 sitt begifvande till delning af sockneallmänningarne i Skaraborgs län, hvilket beslut, såsom innefattande ett erkännande beträffande olämpligheten af samfälliga marker, innebar en stark eggelse för de begge stånd, hvilka af en delning ansågo sig kunna skörda fördel, att fortgå på den beträdda banan.

Detta visade sig äfven vid påförande riksdag år 1734, då såväl adeln från åtskilliga delar af landet[52] som allmogen uti sina särskilda besvär anhöll om delning af allmänningar. Häremot både redan flere år dessförinnan de embetsmyndigheter,[53] som med de allmänna skogarne hade befattning, an mark t, att, enär allmänningarne merendels läge vid lands-, härads- eller socknegränserna, tillsynen efter skedd delning för aflägse boende å de obetydliga lotter, som tillfälle enskilde jordegare, skulle i hög grad försvåras, äfven om desse, hvilket ingalunda vore städse att förvänta, skulle vara benägne för en god hushållning med skogen; och uti enahanda syfte voro de yttranden affattade, som i anledning af sist omförmälda besvär afgåfvos ej mindre af kammar- och bergskollegierna än äfven af riksdagens bergsdeputation, hvilken senare jemväl påpekade, hurusom, då skogen gemenligen vore ojemnt försedd med timmer, ett skifte komme att derå medföra för den ene ymnig tillgång och för den andre

brist.[54]

Med dessa uttalanden af dem, som i ämnet ansågos ega sakkunskap, var utgången hos Kongl. Maj:t gifven, men om än de gjorda framställningarne icke kunde tillvinna sig bifall,[55] blef emellertid uti resolutionen å allmogens besvär den 12 december 1734 § 26 till befrämjande af den delning utaf skog, gemensam för en eller flere byar, hvarom kongl. förordningen den 30 augusti 1731[56]

redan meddelat föreskrift, stadgadt, att delegare, som, efter det skifte blifvit påyrkadt, ville derifrån undandraga sig, skulle plikta 10 dal. s:mt, som sedan hvarje gång fördubblades.

Efter de förarbeten, som nu blifvit omförmälda, förenades ständerna omsider vid riksdagen 1734 om en allmän skogsordning, som i anledning häraf blef till efterrättelse utfärdad den 12 december samma år; och då vid samma tid ständerna tillika för sin del antogo ännu gällande Sveriges Rikes lag, hvarest jemväl finnas åtskilliga bestämmelser såväl om skogsvård, som om utödande af skadedjur, tycktes lagstifningsarbetet uti ifrågavarande ämne böra hafva vunnit erforderlig fullständighet. Vissa luckor funnos emellertid fortfarande, hvilkas fyllande var af behofvet påkalladt. Så föranledde de bestående förhållandena rörande rätt att förfoga öfver ek och bok, hvarpå adeln redan vid 1731 års riksdag uti sina enskilda besvär fästat uppmärksamhet, ständerna att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse af den 12 december 1734. Ständerna, som ej ville alldeles upphäfva gällande, till och med för frälseman meddelade inskränkningar uti rätten att fälla eller från riket utföra ek och bok, i anseende dertill att dessa träd och förnämligast ek till skeppsbyggeri, pipe- och tunnestäfver, snickeri, hjul- och vagnmakeri, artilleri och fortifikation samt manufaktursartiklar och många hushållsarbeten vore i hög grad begärliga och nödvändiga, anmärkte uti nyssberörda skrifvelse, att den rikedom, som å dessa trädslag uppkommit i många orter, efter de vigtiga upplysningar, som skogskommissionen från Blekinge, Kronobergs och Kalmar län lemnat, genom skogens småningom fortgående förruttnelse ändamålslöst förspilldes, hvarföre ständerna funne det vara synnerligen angeläget att bringa till stånd författningar, hvarmedelst såväl brukbara som skadade ek- och bokträd komme att till rikets nytta användas samt deras återplantering iakttagas. Efter erinran härom hemställde ständerna, att för besparing af de ansenliga till utrikes skeppsvirke årligen utgående penningarne samt för beredande af tillfälle för jordegare, att, när å hans mark befintlig ek och bok icke vore för allmänna ändamål erforderlig, deraf hafva något gagn, förordnande måtte utfärdas: att frälseman skulle hos landshöfdingen i orten angifva, hvad han kunde aflåta samt, efter det att detta anbud meddelats amiralitetet, artilleriet, fortifikationen och privata skeppsbyggare utan att antagligt svar inom tre månader lemnats, sedermera ega att till utlandet exportera detsamma; att beträffande kronan tillhörig ek och bok det för dess behof erforderliga virket borde fällas endast å de orter, der transportkostnaden, hvarom aftal med allmogen före afverkningen skulle träffas, ej blefve för hög, samt toppar och qvistar till den mestbjudande försäljas, dock att desamma, i fall hygget skedde å instängd beteshage, skulle tillfalla jordegaren; att ek och bok å krono- och skattejord äfvensom å allmänningar och parker, som efter skedd besigtning befunnits för kronan obehöfliga, skulle, sedan värdering och utstämpling skett, på stubben försäljas med företrädesrätt för åbo och för innehafvare af skoglösa hemman till gårdens behof, utan att dock de ek- och bokskogar, hvarför hemman blifvit skattlagda, skulle för hvad, som till deras nödtorft kräfdes, härunder innefattas m. m.

I anledning af nu omförmälda skrifvelse, hvari förmärkes en sedermera fortgående sträfvan att framkalla en förändring uti den särdeles för allmogen besvärliga lagstiftningen angående ek och bok, anmodades den 3 juni 1735 kammarkollegium att »efter correspondance med Krigskollegium projektera en allmän förordning om ek- och bokskogarne såväl som andra, deras nyttjande, skötsel, vård och återplantering». Något förslag i öfverensstämmelse med riksdagens uttalade Önskningar synes emellertid icke hafva blifvit upprättadt, innan ånyo vid riksdagen 1741 angelägenheten af en reform uti förevarande ämne framhölls i en till Kongl. Maj:t den 22 augusti 1741 aflåten framställning om meddelande af rätt till hälften af den [ 11 ]uppväxande ekskogen åt krono- och skatteåbo, hvarefter den 23 mars 1742 utfärdades förordning om ekplanteringars befordran och ektelningars vårdande. Fullständiga bestämmelser rörande ekskogarne lemnades omsider uti förordningen angående ekskogarnes fredande af den 10 januari 1746. Dessförinnan hade dock i fråga om ekträds tillgodogörande för export meddelats särskilda stadganden.[57]

De stränga och uti den landtliga hushållningen djupt ingripande bestämmelser, som den år 1734 tillkomna skogsordningen innehöll, kunde icke annat än alstra ett missnöje, som framträdde vid 1738 års riksdag och föranledde ständerna att anbefalla allmänna besvärsdeputationen[58] att genom vissa ledamöter granska skogsordningen med ledning af deremot inkomna besvär samt derefter in pleno företaga saken.

För uppfyllande af detta uppdrag hördes vid skilda tillfällen inför deputationen de från olika delar af landet närvarande riksdagsmännen, hvarigenom förhandlingarna hos deputationen blefvo egnade att lemna en inblick icke allenast uti de högst skiljaktiga åsigter, som i fråga om skogslagstiftningen vid denna tid förefunnos, utan äfven i de lokala förhållandena och befolkningens deraf beroende särskilda önskningar.

I de delar af landet, hvarest den odlade eller odlingsbara jorden hade i jemförelse med skogsmarken ringa utsträckning, utgjorde svedjebruket fortfarande ett vigtigt näringsmedel, hvadan de begränsningar, som den nya förordningen deremot uppställde, naturligtvis voro för invånarne i hög grad hinderliga. Enligt hvad en riksdagsman från Småland meddelade, måste »en bonde, som är nödtvungen att slikt för sin nödvändighet söka, först gå 2, 3, 4, 5 à 6 mil till tinget och derstädes anhålla om tillförordnade män, som dess fällehygge besigtiga, och sedan gå lika lång väg hem igen och törhända äfven få uppvakta den dertill förordnade jägeribetjent och för honom uppvisa det vid tinget erhållna syningsextrakt, samt sedan när en sådan jägeribetjent lägligt faller, emottaga hans och de flere syningsmäns ankomst till sig och vidare förfoga sig åter till tingsrätten att derstädes uppvisa den skedda utsyningen och deröfver afvakta tingsrättens resolution, hvarmed det ändock icke är nog, utan måste ändtligen med samma tingsresolution till landshöfdingen och afvakta hans ordres om verkställighet till jägeribetjenterne, hvilkas ordres en sådan stackars bonde sedan måste afbida ifrån den högre till den lägre, så att bonden såmedelst får göra ett fällehygge af 1 à 4 skeppland». Temligen likartade klagomål framställdes af personer från andra landskap, och till bevis att markens användande för ifrågavarande ändamål ej vore så farligt, som det förmenades, anfördes, hurusom å afsvedjade platser på en gång merendels uppvuxe en tät och vacker skog, så att ingen blädning med nytta eller besparing der kunde an våndas, medan annanstädes qvarvarande marbuskar ofta visade sig för återväxten högst skadliga. Härmed antyddes sålunda ett förhållande, som vid den nyare skogshushållningen tillmätits stor betydelse. De föreskrifter, som skogsordningen i § 16 meddelade rörande uppförande af stengärdesgårdar och jordvallar i stället för de brukliga hägnaderna, likasom förbudet att till tjärubränning nyttja annat än rötter, stubbar, gartallar samt andra förtorkade och odugliga träd måste naturligen i de trakter, der sådant af skogsbrist ej påkallades, för allmogen förekomma högst besvärliga, hvarföre detta stånd gerna förenade sig med dem, för hvilka medgifvande af en fri dispositionsrätt syntes vara egnad att framkalla en god hushållning. Yrkanden framställdes sålunda, att allt, som anginge enskildes skogar, skulle från den tillämnade skogsordningen uteslutas, att skatte-, krono- och frälseskogar något friare måtte få nyttjas in. m. Såsom en lämplig begränsning ifrågasattes, bland annat, dels meddelande af rätt för åbo att, såsom i Kalmar län före utfärdande af 1734 års skogsordning skulle hafva varit medgifvet, årligen svedja en viss areal, dels stadgande att innehafvare af hemman borde vid det såsom bekant uppgifna förhållandet, att kolskog uppvuxe under en tid af 30 à 40 år, vara berättigad att på sin skog, sedan en del blifvit afsatt för beredande af byggnadstimmer och ved, årligen kola 1/30- eller 1/40-del.

Emot den gällande skogsordningen erinrades inför besvärsdeputationen vidare, att en tillämpning af densamma i Norrland, der någon jägeribetjening ej fanns, och de befintliga byalagen icke hade från de stora skogarne afvittrade egor, vore både omöjlig och oförenlig med ett fortsatt bebyggande af landet. I afbidan å en skeende afvittring påkallades i följd häraf för denna landsdel särskilda bestämmelser, hvarjemte anmärktes, att med den dervarande ymniga skogstillgången och fåtaliga befolkningen, det allmänna förbudet uti § 31 emot safvande och skogs fällande till föda åt getter både saknade ekonomiskt berättigande och utgjorde ett betänkligt hinder för invånarne, särdeles under missväxtår, då tallens saflöpande, tagande af bark och hemförande af tallris, hvaraf sistnämnda djur underhöllos, för befolkningen vore, så vida den ej skulle af svält förgås, alldeles oundgängligt.[59] Den meddelade föreskriften, att stubbe ej finge huggas mer än högst 1 aln öfver marken, ansågs slutligen uti Norrland i anseende till de massor af snö, som der hopade sig vintertiden, omöjlig att efterkomma. Af nu antydda orsaker, syntes ändringar i skogsförordningen vara uti flere hänseenden nödvändiga särdeles för sistberörda landsdel.

Åtskilliga åtgärder föreslogos jemväl till begränsande af skogsförbrukningen. Uti detta syfte ifrågasattes förbud emot begagnande af takved, tilldelande af bestämda skogsanslag åt nybyggare, sedan frihetsåren lupit till ända, påbud om uppkastande af jordvall vid gator och vägar, stadgande att blott mogen skog skulle få huggas, tillsättande af uppsyningsman för kronoparkerna m. m.; och omtalades slutligen i besvärsdeputationens handlingar ett upprättadt förslag till stadga och förordning om skogarne i Vestergötland och Dalsland samt Göteborgs och Bohus län.

Resultatet af dessa arbeten visade sig uti den öfver kongl. förordningen om skogarne i riket den 12 december 1734 lemnade kongl. förklaringen den 5 april 1739, hvilken, utan att innehålla någon genomgående omarbetning af den förra, dock sökte att, der denna befunnits vara alltför sträng, införa sådana bestämmelser, som mera öfverensstämde med hushållningens behof samt i öfrigt meddela de tillägg, som befunnits behöfliga.

Om än stor svårighet yppade sig att förena de olika meningarne i fråga om skogslagstiftning, motto det likväl ännu [ 12 ]större hinder att rörande jagten finna tillfredsställande bestämmelser till ersättande af stadgan angående jagt och djurfång af den 29 augusti 1664. Det för ständerna framlagda förslaget till allmän lag innehöll uti 23 kapitlet af byggningabalken med nyssberörda stadga öfverensstämmande föreskrifter i fråga om jagt. Häraf uppväcktes emellertid en vid riksdagen år 1731 börjad strid, som hotade att förhindra hela lagens antagande. De ofrälse stånden, som medgåfvo, att rätten till fällande af s. k. högdjur tillkomme ensamt konungen och adeln, bestredo nämligen, att den s. k. mindre jagten å egna eller samfälliga egor, likasom å lands-, härads- eller sockneallmänningar skulle vara adeln förbehållen, men förmenas andra, under hänvisning till landslagen 19 kapitlet byggningabalken, hvars grundsatser om jagtens förbindelse med jordeganderätten, om än de af senare förordningar blifvit inskränkta, dock ständerna hade rätt att upplifva. Adeln påpekade åter till stöd för de i lagen föreslagna stadgandena, att derigenom ej ifrågasattes någon ändring af det, som var lagligen gällande och till förekommande af villebrådets utrotande erfordrades, samt anmärkte tillika emot det åberopade stödet af landslagen för en motsatt mening, hurusom samma lag, utan att betaga skattejordegaren hans ständiga besittningsrätt, ej visste af annan jordegare än kronan och frälseman, hvilket senare yttrande hos de öfriga stånden framkallade lifliga motsägelser.

Då ingendera ville gifva vika, blef adelns förslag om det ifrågavarande 23 kapitlets uteslutande ur lagen, såsom innehållande stadganden af privilegii natur, af ständerna samfäldt godkändt; i sammanhang hvarmed beslöts, att hos Kongl. Maj:t göra framställning, att 1664 års stadga skyndsamt måtte öfverses och förbättras på det sätt, som med hvar och ens rättigheter öfverensstämde, och att den nya stadgan sedan till allmän efterrättelse måtte utfärdas före närmast följande riksdag, då hvarje stånd, i fall något voro deremot att erinra, hade tillfälle att söka ändring. Skrifvelse härom innehållande jemväl förklarande, att 23 kapitlet af lagförslagets byggningabalk hade uteslutits, afläts den 13 december 1734 till Kongl. Maj:t, som derefter den 20 mars 1735 anmodade hofrätterna att inkomma med betänkande och förslag till öfverseende af 1664 års stadga. Sedermera tillsattes den 8 december 1749 en särskild kommission för behandling af ärenden, som med jagten hade sammanhang. Hos ledamöterna af kommissionen synes hafva varit förherskande en benägenhet att bibehålla det bestående; hvadan jemväl det förslag till en förbättrad och förnyad förordning om jagt och djurfång, hvilket emellertid blef upprättadt och för allmänheten publicerades,[60] icke kunde vinna behörigt godkännande.

Inom alla områden af ekonomisk verksamhet rådde under den s. k. frihetstiden ett lifligt bemödande att åvägabringa en högre utveckling, hvarvid synnerlig uppmärksamhet egnades åt den förut tillbakasätta landthushållningen.

Landets uppodling och bebyggande likasom allt, som dermed stod i förbindelse, blef ett ständigt föremål för de makthafvandes omsorger. För upptagande af de talrika ödeshemman, som under de sorgliga krigsåren i början af ifrågavarande århundrade uti alla delar af riket uppkommit, meddelades åtskilliga förmåner, hvilka i förening med de skilda förordningar, som till gynnande af nybyggesväsendet utkommo, verkade för odlingens utbredning. Icke allenast i de obebygda delarne af Norrland bereddes härigenom uppkomsten af nya hemman, utan äfven å kronoparker och allmänningar i andra orter uppstodo genom upplåtelse af odlingsbara platser sjelfständiga lägenheter, hvilkas värde genom innehafvarnes derå nedlagda arbete år ifrån år ökades. Härförutom vidtogos skilda anstalter för att hos jordbrukare väcka håg och lust för ett förbättradt åkerbruk. Uti detta syfte tillförsäkrades jordegare för tillkomna nyodlingar å hemmanets egor evärdlig skattefrihet; och vigtiga upplysningar uti förevarande hänseenden lemna ännu de berättelser, som landshöfdingarne i fråga om landthushållningen afgåfvo till ständerna.

Af det intresse, hvarmed allt, som rörde åkerbruket omfattades, följde jemväl omtanka för skogshushållningens höjande. Ju högre värde tillades jordbruksfastighet, desto angelägnare blef det att för framtiden betrygga en jemnt fördelad tillgång å skogseffekter, hvilka med dåtidens kommunikationsanstalter endast undantagsvis kunde bära kostnaden af en längre transport. Likaledes må härvid icke förglömmas, att, då för industrien skogens alster voro i hög grad nödvändiga, dess utveckling under ifrågavarande period äfvenledes ledde till ökad omsorg för skogens bibehållande. Detta yttrade sig väl förnämligast uti sträfvan att åvägabringa en tillfredsställande lagstiftning, utan att efterlefnaden deraf synnerligen noga öfvervakades. I de sydliga landskapen inrättades dock mångenstädes planterhagar och uti den mellersta delen af landet ställdes i detta syftemål allmänningarne för kortare eller längre tid under förbud.

Till förminskande af förbrukningen utaf skogseffekter meddelades en mängd påbud, hvilka med den stora utsträckning, som skogsmarken intog i förhållande till befolkningen, nu kunna synas ganska egendomliga, men förklaras af den då rådande föreställningen om en öfverafverkning.

Här må jemväl omnämnas, hurusom vetenskapsakademien, som år 1739 inrättades samt uti sitt sigill upptog och ännu bibehåller bilden af en man, sysselsatt att plantera träd, med öfverskrift »för efterkommande», länge var verksam för befordrande af allt, som kunde ega för skogshushållningen eller jordbruket ett gagnande inflytande.

Då i afseende å skogens vård de meddelade lagbestämmelserna visade sig icke uppfylla de förhoppningar, som derå grundats, leddes man till den öfvertygelsen, att för målets vinnande ändringar uti lagstiftningen vore behöfliga. Fråga synes härvid hafva uppstått att antingen i allmänna skogsordningen, mer än redan skett, taga hänsyn till de egendomliga förhållandena i olika delar af landet, eller vid sidan af densamma upprätta särskilda förordningar för de olika landskapen; och sedan ärendet till en början behandlats af landshöfdingarne samt dessa inkommit med yttrande, förordnade Kongl. Maj:t den 22 december 1749 med uttalande af nödvändigheten af en »för hvarje landsort i riket lämplig och förnyad skogsordning» åtskilliga personer att derom gå i författning.[61]

Dessa kommitterade, hvilkas verksamhet upphörde först år 1756, utarbetade ett den 24 februari nämnda år till Kongl. Maj:t öfverlemnadt förslag, hvilket med vissa förändringar, och sedan jemväl amiralitetskollegium uppsatt ett sådant, den 14 [ 13 ]derpåföljande maj tillställdes ständerna, som vid den då pågående riksdagen ansågo sig ej kunna fatta något afgörande beslut i saken. Anmärkas må likväl, hurusom städerna uti sina allmänna besvär vid denna riksdag, jemte klagan öfver den brist på vedbrand och bränsle, timmer och tjenligt virke till handtverkeriernas behof, till åker- och plogredskap för landtmannen, som allt mer yppade sig i Skåne och der hotade såväl städerna som slättbygden med oundviklig undergång, anhöllo om en för hvarje landsort lämplig skogsordning, helst härpå berodde »rikets och dess inbyggares välfärd, bergsbrukets, handelns, manufakturernas och fiskeriernas tillväxt»; i anledning af hvilken anhållan Kongl. Maj:t under förklarande af sitt välbehag med den samma utfäste sig att låta uti ämnet utfärda förordnande.[62]

Vid riksdagen 1766 förehade ständerna till pröfning två särskilda förslag till skogsordning, hvilka de uti skrifvelse af den 15 oktober samma år öfverlemnade till Kongl. Maj:t med anhållan, att förslagen måtte tryckas och kunniga göras, på det påminnelser deremot kunde till derpåföljande riksdag aflemnas; och samtidigt härmed förklarade ständerna, att å alla ställen, der blott enskilde skogar funnos, jägeristaten skulle indragas. Densamma indrogs också delvis år 1766, men återställdes 1770.

De ifrågavarande förslagen befunnos emellertid ej antagliga; hvadan den 15 februari 1773 tillsattes en ny kommission[63] med uppdrag att öfverse och granska skogs- och jägeriförordningarne. På tillskyndan af densamma infordrades från samtlige landshöfdingarne yttrande beträffande vissa af komiterade uppgifna frågor, som till landshöfdingarne i olika län voro något skiljaktiga, men hufvudsakligen angingo skogarnes tillstånd och natur, de ändamål, hvartill de nyttjades, och om de voro dertill tillräcklige, orsaken till skogsbristen, svedjande och hvilka missbruk som dervid föröfvades, kontroll vid utsyningen, anledningen till planteringars åsidosättande äfvensom sätt att förekomma skogseld. Sedan dessa yttranden inkommit, afgaf kommissionen år 1787 ett förslag till skogsordning, hvilket lades till grund för den författning, som af en år 1790 förordnad ny kommission åtminstone delvis utarbetades, men först efter förnyad granskning af vissa dertill utsedda personer den 10 december 1793 af Kongl. Maj:t till allmän efterrättelse utfärdades.

Likasom förhållandet hade varit med föregående skogsordningar, så visade sig äfven den sist omförmälda vid tillämpningen möta svårigheter och vara i behof af förbättringar, hvarföre år 1798 åter en komité[64] nedsattes för att i sådant afseende utarbeta förslag. Till en början torde densamma haft för afsigt att lemna endast en förklaring till 1793 års skogsordning på sätt sextio år förut med hänsyn till 1734 års skogsordning egt rum, men i anseende till de olägenheter, som ansågos härmed vara förknippade, afgaf komitén ett förslag till ny förordning, hufvudsakligen öfverensstämmande med den gällande men med rättelser och tillägg i vissa punkter. I enlighet härmed utfärdades den 1 augusti 1805 ny skogsordning, innefattande jemväl stadganden rörande ek och andra bärande träd samt master och spiror.

Härmed ansågs dock ej skogslagstiftningen hafva fatt nödig fullständighet, utan förklarade Kongl. Maj:t uti sistnämnda dag aflåtet cirkulär till samtlige landshöfdingarne i riket, att de i skogsordningen meddelade föreskrifterna i fråga om återplantering å kronoparker och allmänningar ingalunda beredde trygghet emot skogsbristen för kommande tider, hvarför jemväl erfordrades vidtagande af lämpliga och verkande anstalter till återplanteringars befrämjande å enskilda egor, utan att dock en allmän författning, enär tillståndet i olika provinser erbjöde stora skiljaktigheter, vore tjenlig, vid hvilket förhållande Kongl. Maj:t anbefallde landshöfdingarne att hvar för sitt län ingifva förslag till en efter länets behof lämpad författning. Yttranden i ämnet inkommo också till Kongl. Maj:t, men desamma ledde icke till utfärdande af några särskilda stadgar för vissa län.[65]

För beredande af ökad insigt uti skogshushållningen lemnades nära samtidigt med skogsordningens utfärdande reseanslag åt professoren F. W. Radloff, hvilken, efter att hafva tagit kännedom om skogsvården och dermed sammanhang egande förhållanden uti Tyskland, vid sin återkomst till fäderneslandet derom afgaf en vidlyftig berättelse.[66] På Kongl. Maj:ts befallning utgaf han äfvenledes ett betänkande om återplantering och skogshushållning i allmänhet, och synes det hafva varit ifrågasatt, att han skulle förestå någon lärokurs för utbildning af forstmän, om hvars behöflighet öfverhofjägmästaren grefve Bunge till Kongl. Maj:t gjorde framställning utan att densamma dock lyckades tillvinna sig bifall. Hvad jagtlagstiftningen beträffade, utfärdades den 13 april 1808 ny jagtstadga med föreskrifter, som stodo i öfverensstämmelse med de förändrade principer, hvilka redan dessförinnan vid lagstiftningen tillerkänts giltighet. Dermed upphörde jagträtten att vara en stor del af den jordbrukande befolkningen förmenad, och meddelades tillika vigtiga bestämmelser i fråga om fridlysning af vissa djurslag, utödande af skadedjur m. m.


c) under tiden från 1809 till 1870.

Å den märkliga riksdagen år 1809, då det blef styrelsens och ständernas gemensamma uppgift att genom förändrade lagar och förordnanden möjliggöra ett återupprättande i ekonomiskt likaväl som politiskt hänseende af det svenska väldet, fattades jemväl för skogshushållningen i riket vigtiga beslut. Uti 77 § af den nämnda år antagna regeringsformen infördes i fråga om förvaltningen af kronans fastigheter, hvilken dessförinnan tillkommit ensamt rikets konung, stadgande af innehåll, att såväl kungsgårdar och kungsladugårdar med dertill lydande hemman och lägenheter som kronoskogar, parker, djurgårdar och kronans öfriga lägenheter utan rikets ständers samtycke icke finge kronan afhändas, utan skulle förvaltas efter de grunder, som rikets ständer derom föreskrefve; och erhöllo tillika ständerna i grundlagen bestämdt uttalad rätt att i ärenden, som angingo rikets allmänna hushållning, hos konungen framställa sina önskningar, hvarigenom tillfälle bereddes dem att å hela den ekonomiska lagstiftningen, som fortfarande blef konungen ensam förbehållen, utöfva ett ganska betydligt inflytande.

[ 14 ]Med den befogenhet, som de anförda stadgandena gåfvo, blef det nu ständernas sträfvan att söka åvägabringa först och främst en förändrad bättre hushållning med kronans skogar, hvilka dittills lemnat en afkastning, icke ens motsvarande kostnaderna för jägeripersonalens ytterst knappa aflöning, och att dernäst rörande den enskilda skogsvården bringa till stånd de lagförändringar, som kunde finnas behöfliga.

Väl öfverensstämde det sätt, hvarpå ständerna vid denna tid tänkte sig, att lösningen af dessa frågor lämpligast skulle ske, i åtskilliga delar med de grundsatser, som sedan medlet af nästföregående århundrade blifvit förfäktade, men den tystnad, som inom folkrepresentationen i detta ämne länge egt rum, samt den nu framträdande klarare uppfattningen af målet, dit man sträfvade, gifva giltig anledning att betrakta förhandlingarne vid denna riksdag såsom bildande utgångspunkten för den omgestaltning, som under den närmast följande tiden genomfördes.

Till underhållande af den farhåga för skogsbrist inom landet, hvilken sedan medlet af 1600-talet här varit en ständigt återkommande företeelse, förenade sig vid den tidpunkt, hvarom nu är fråga, flere omständigheter. Svedjande, hvars vådliga följder man väl kände, var fortvarande hos allmogeklassen, utom i Malmöhus län, öfligt. Bergsbrukets uppdrifna behof[67] ökade naturligen denna fruktan, hvartill ytterligare bidrog det slöseri med skogseffekter, hvilket sedan äldre tider äfven i skogfattiga bygder fortfor och bland annat yttrade sig uti det stora antal af hus, hvilka funnos i de tätt sammanbygda, ofta af vådeld hemsökta byarne, der egaren af en obetydlig hemmanslott skulle hafva alla de s. k. laga husen, vidare uti eldstädernas inrättning, hägnaderna m. m. Allt detta, i förening med en allmän sträfvan hos en hvar af bydelegarne att af de till slutet af sista seklet temligen allmänt oskiftade skogsmarkerna draga största nytta utan hänsyn till framtid en, hade å flere orter verkat en skogsförödelse, som enligt berättelser från offentliga myndigheter förekommit oroväckande, särdeles emedan någon förminskning uti förbrukningen af trä, hufvudsakligen för landets egna behof icke ansågs möjlig, samt dessutom det outvecklade kommunikationsväsendet merendels lade hinder för befolkningen uti de skoglösa bygderna att begagna sig af den skogsrikedom, som i andra trakter förefanns. En naturlig följd häraf var att emot bondeståndets fyrfaldiga gånger upprepade yrkanden om obegränsad rätt att svedja kraftiga protester framställdes af personer med mera öppen blick för framtiden, hvilka insågo den skada, som deraf för tillfredsställande af ögonblickets kraf föranleddes, och derför ej ville medgifva, att den fria dispositionsrätten skulle i detta hänseende framkalla en bättre vård af skogen, såsom mången af exemplet från frälsejord ville påstå. Emellertid utgjorde den omständigheten, att skogen å jord af sistnämnda natur och särskildt eken bättre vårdades, ett skäl, som med framgång anfördes af dem, hvilka, utan att fästa afseende å det inflytande, som egarens större bildning och bättre ekonomiska omständigheter medförde, blott uti friheten ville finna medlet till en bättre vård af skogen.

De af den engelske nationalekonomen Adam Smith under slutet af förra seklet i fråga om statens och den enskildes hushållning framställa läror, hvilka redan vid ifrågavarande tid hade uti flere af Europas länder haft ett genomgripande inflytande jemväl å skogslagstiftningen, gåfvo ökad styrka åt de påståenden, som på grund af flere bestående missförhållanden framställdes, att staten skulle afhända sig sådan jord, som ej vore för dess särskilda behof erforderlig, samt upphäfva jemte befintliga inskränkningar uti den enskilda dispositionsrätten allt, som innefattade en tillsyn å hushållningen.

Af mången framhölls omöjligheten för staten att utan synnerligen betungande kostnader å dess genom åverkan medtagna och af skogseldar härjade skogar åstadkomma en god skogsvård, hvarmed förenade sig förhoppningen, att desamma, efter att hafva blifvit enskild egendom, genom egarens intresse för deras bevarande skulle för framtida behof bättre bibehållas, på samma gång som staten genom den ifrågasätta upplåtelsen skulle erhålla af dessa skogsmarker ej mindre en efter dåvarande förhållanden ingalunda obetydlig skatteköpeskilling, än äfven uti de årliga skatter, som efter försäljningen vore att emotse, en viss ständig tillökning uti inkomst.

Benägenheten att till enskild egendom förvandla ifrågavarande fastigheter berodde jemväl å en temligen allmän önskan att finna en berättigad anledning till indragning af den illa aflönade skogs- och jägeripersonalen, hvilkens åligganden i följd af den gällande lagstiftningen om ek å krono- och skattejord m. m. voro egnade att underhålla en från de begge föregående århundradena fortplantad ovilja mot nämnda personal. Dertill kom den gängse uppfattningen, att kronans skogar voro ett slags för alla tillgängliga allmänningar, så att stadgandena om åverkan derstädes egentligen vore ett för tillfredsställande af de höges jagtbegär tillkommet ingrepp uti folkets rättigheter. Förtrytelsen häröfver drabbade i framsta rummet jägeribetjente; och oviljan emot dem stegrades ytterligare af det i lag påbudna deltagandet uti de jagter, hvilka för rofdjurens utödande skulle anställas, likasom af det sätt, hvarpå denna personal, hvars löneförmåner i icke ringa mån utgjordes af bötesandelar, uppfyllde sina skyldigheter.

Uti ordalag, som tydligen tillkommit under intryck af nu antydda förhållanden, anhöllo rikets ständer genom skrifvelse den 26 april 1810:

l:o att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla landshöfdingarne »att hvar och en i sitt län, der allmänna skogar funnes, höra invånarne genom deputerade öfver alla med skogshushållningen gemenskap egande delar äfvensom om vården och tillsynen deröfver samt med deras yttranden jemte eget utlåtande till Kongl. Maj:t skyndsamt inkomma och att Kongl. Maj:t, sedan kammarkollegium samt öfverhofjägmästare-embetet äfven blifvit hörde, måtte förordna en komité »för att på grund af alla inhämtade upplysningar och utlåtanden uppgöra förslag antingen till en fullständig allmänt gällande skogsordning eller till flere särskilda för olika delar af riket»;

2:o »att vederbörande kollegier och embetsman måtte anbefallas att ofördröjligen inkomma med fullständiga uppgifter och yttranden: 1:o angående huru många och åt olika namn varande kronans skogar, som ännu vore odisponerade, samt huru många eller stora delar deraf nödvändigt borde bibehållas och vården af dem handhafvas, 2:o om af de så kallade häradsallmänningarne några till hela deras vidd eller till vissa delar borde bibehållas för kronan eller publika behof, med uppgift af skälen [ 15 ]dertill, samt 3:o rörande häradsallmänningarnes delande emellan de socknar, som sådant åstundade, vid verkställande af hvilken delning alla på samma allmänningar tillåtna intagor och nybyggen likväl borde förblifva orubbade samt, der kärr och mossar eller tjenliga ställen till nyodlingar funnos, dessa till bibehållande af en jemn delning i sjelfva skogen derifrån undantagas, för att sedermera efter häradsboernas öfverenskommelse upplåtas till nybyggens anläggande, hvilka sedan, enligt gällande författningar skattlagda, kunde med befolkningens tillväxt bereda inkomster för staten;

3:o att Kongl. Maj:t efter dessa upplysningars erhållande täcktes bestämma, hvilka och huru stora de kronans skogar och parker skalle vara, som borde för allmänt behof qvarblifva, samt med afseende på lokala omständigheter och rikets förmån låta de öfriga för allmän räkning genom auktion försälja till den mestbjudande, som derå erhölle full eganderätt mot vilkor antingen af en vanlig skatt efter orternas olika metoder eller ock af bestämd grundränta för hvarje tunnland med eller utan frihetsår efter omständigheterna;

4:o att besigtningen och undersökningen å dessa allmänningar, så snart ske kunde, af landshöfdingarne förrättades, hvarvid noga borde utrönas: allmänningarnes vidd samt huru och på hvad sätt, i händelse några till odling upplåtna trakter derå funnes, sådana erhållits, i hvilket fall, om efter fem års förlopp, sedan innehafvaren derå undfått resolution, ingen odling skett, trakten syntes böra till allmänning återgå;

5:o att i fråga om hushållningen med de större kronoskogarne nämligen de uti Norrland, Dalarne och Vermland, Kongl. Maj:t efter sig företeende omständigheter samt invånarnes och vederbörande embetsmäns hörande, täcktes vidtaga de mått och steg, som för hvarje ort funnes tjenligast och för det allmänna nyttigast, antingen genom försäljning eller upplåtande till nybyggens anläggning, hvarvid, jemte områdets fastställande, skattläggning borde ske på samma gång, utan att derigenom hindrades beviljande af frihetsår, som enligt ständernas åsigt borde utsättas till minst tjugufem;

6:o att då en verklig eganderätt alltid medförde den bäst uträknade enskilda hushållning, de allmänningar, som voro till grufvor anslagna, till så stor del, som erfordrades för grufvedriften, lemnades under grufvelagets enskilda och omedelbara tillsyn och vård, samt, om något öfverskott blefve, detsamma försåldes lika med kronoparker;

7:o att egare af hemman i allmänhet af hvad natur som helst, men ej åbo, derefter enligt försäkringarne af den 21 februari och den 3 april 1789 lemnades full dispositionsrätt öfver de på deras egor växande skogarne med undantag af ekskogen samt de hemmansskogar, der lagligen bevakade förord enskilde emellan egde rum;

8:o att allmänna tillsynen öfver skogarne å boställs- och kronohemman på Kongl. Maj:ts förordnande skulle ankomma; att då undersökningar höllos å prestbol äfven vissa deputerade af församlingen måtte vara närvarande, samt att till den uti skogsordningen tillåtna kolning å boställen tillades rätt til afsalu af hvarjehanda skogseffekter, dock under samma kontroll, som lagen bjöde;

9:o att då erfarenheten visat olämpligheten af alla dittills vidtagna författningar till ekars fortplantning och konservation måtte stadgas: 1:o att sedan en ny besigtning i de orter, hvarifrån transport af ekvirke med förmån kunde ske, blifvit verkställd, alla för kronans räkning stämplade ekar å sådana hemmans egor, der åboen vore jordegare, antingen för kronans räkning fälldes eller ock, der de för dess behof ej vore erforderliga, genom allmänna auktioner till statskassans förmån föryttrades före utgången af år 1813, efter hvilken tid alla ekar borde jordegaren under fri dispositionsrätt tillhöra, dock att äldre författningar om ekbarkens samlande förnyades och förbättrades äfvensom att berörde besigtning sträckte sig jemväl till kronohemman och boställen, så att alla derå varande odugliga ekar finge af åboerna fällas och begagnas; 2:o att all ekfällning skedde genom rothuggning; 3:o att vissa indragna boställen i de orter, der eken trifdes och belägenheten för transport vore fördelaktig, ansloges till ekplantering; 4:o att hushållningen på krono- och boställsjord förblefve under kronobetjeningens vård på samma fot, som 1805 års kongl. skogsordning stadgade, likväl så att till större uppmuntran för vården af dessa träd åboerna sattes i åtnjutande af den vid samma författning bifogade taxas fulla belopp;

10:o att, enär med full eganderätt följde fri dispositions- och försäljningsrätt, de §§ af nyssnämnda kongl. skogsordning, hvilka stadgade om sågningar, bräders och timmers försäljande, tjärubränning, barktagande samt om svedjande, ej derefter lämpades till de hemman, af hvilka innehafvaren vore egare; samt

11:o att alla betalningssummorna för de kronoparker och skogar, hvilka komme att föryttras, insattes i rikets ständers bank samt endast till afbetalning å rikets skuld användes.

I sammanhang härmed gjorde rikets ständer framställning om sådan ändring af stadgan angående jagt och djurfång af den 13 april 1808, som lämpade sig efter de särskilda orternas olika omständigheter, dock att författningar, som rörde jagten icke dervid förändrades annorlunda än blott i afseende å ett meddeladt tillfälligt förbud emot fällande af högdjur, särdeles hjortar, elgar och vildrenar, hvilka ständerna i anseende till den skada, som dessa djur tillfogade landtmannen, ansåge jordegare böra vara berättigad att under den för jagt tillåtna tid skjuta, om de på hans egor skulle finnas.

En särskild behandling egnades vid riksdagen år 1809 åt de till bergverken upplåtna s. k. rekognitionsskogarne, hvilka jemlikt konstitutions-utskottets memorial af den 29 november 1809 skulle inbegripas under de i § 77 af regeringsformen omförmälda »kronoskogar». Äfven i fråga om dem afläto nämligen rikets ständer till Kongl. Maj:t den 16 december 1809 daterad skrifvelse, deruti med erinran, dels att staten, då samma skogar först genom anläggning af bruk och manufakturverk kommit kronan till något gagn, och den enskilde i förlitande å de en gång tillerkända förmånerna ingått i sådana kostsamma företag, lika litet kunde ovilkorligen disponera öfver desamma, som de af bergverken utan förbehåll af statens eganderätt finge begagnas, dels ock att, såsom rikets ständer vid 1747 års riksmöte uttalat, jernverkens rättigheter och privilegier till samma skogar rätteligen bestodo deruti, att de mot skäliga skogsören skulle oskiljaktigt förblifva vid de hammare och masugnar, hvarunder de blifvit anslagne, utan att staten deraf förhindrades att, sedan prisen å kol betydligt stigit, fordra högre betalning för den aflåtna skogen, rikets ständers till Kongl. Maj:t hemstälde, att vid den försäljning till skatte af kronans ifrågavarande fastigheter, hvilken af ständerna beslutades, [ 16 ]bergverken ovilkorligen måtte vara berättigade att deraf behålla så mycket, som för verkets drift och smidets underhållande tarfvades, under det att med hänsyn till den öfriga ouppodlade marken en hvar borde lemnas öppet att, sedan den blifvit till hemmantal indelad, med bruksegaren konkurrera, under vilkor, att den skog, som kunde denne tillerkännas, finge af honom emot sex års räntor till skatte lösas, samt med uttryckligt förbehåll för rikets ständer att vid ett följande riksmöte, i händelse bruksegare inom den tid af sex år, hvartill rättigheten till skatteköp till en början skulle inskränkas, ej deraf begagnade sig, med afseende å rekognitionsskogarne vidtaga sådana åtgärder, som de pröfvade nyttiga. Härtill lemnade Kongl. Maj:t sitt godkännande, och utfärdades i anledning af ständernas ifrågavarande hemställan kungörelse den 4 februari 1811 angående användandet af de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar.

Samma obenägenhet emot bibehållande af kronoskogarne såsom publik egendom samt önskan att vinna ändring uti den kronan medgifna rätt till ek å jord af viss beskaffenhet, som framgår af rikets ständers här ofvan omförmälda begge skrifvelser, framträdde jemväl vid påföljande riksdagar; och i samma mån som sträfvande till frihet inom de ekonomiska förhållandena gjorde sig gällande, förenade sig dermed, såsom här nedan vidare skall omförmälas, bemödanden att borttaga vissa band, som till skenbar nytta för några industrigrenar hämmade skogshushållningens utveckling.

Vid riksdagarne åren 1812 och 1815 afbidade rikets ständer i afseende å frågan om kronoskogarnes användning den utredning, som hos Kongl. Maj:t blifvit begärd, men samma förhållande egde ej rum med hänsyn till de ifrågasätta förändringarne uti lagstiftningen om kronans rätt till ekskogen. Rikets ständer gjorde nämligen vid den förstå af dessa riksdagar den 16 juli 1812 daterad framställning, dels att ekträd, som antingen voro eller genom sin växt lofvade att blifva af förmånlig beskaffenhet, skulle, såsom kronan tillhöriga, redan under år 1814 noga urskiljas från de ekar, som voro till sådant behof mindre dugliga och derföre fingo till kronoskattejordsinnehafvaren utstämplas, med rätt för egare af för kronans behof utsynade ekar att dem vid kronans varf eller hamn öfverlemna emot erhållande af två tredjedelar af gångbara värdet, dels att kronoskattejordegare eller kronoåbo vid skeende uppodling finge efter anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande till egen nytta använda de ekträd, som enligt kronobetjeningens dem inom tre månader från anmälningsdagen meddelade underrättelse ej vore för kronans behof erforderliga, hvarjemte hemställan slutligen gjordes om inköp af hemman att begagnas till ekplanteringar för kronans räkning. Sedan i anledning af denna framställning Kongl. Maj:t uti bref till kammarkollegium den 11 januari 1814 förklarat sig ej kunna bifalla, hvad af ständerna föreslagits, fäste desamma, dertill hufvudsakligen föranledde af bondeståndets upprepade klagomål öfver den skada, som de bestående förhållandena för allmogen medförde, vid det derpå följande riksmötet 1815 ånyo uppmärksamheten å detta ämne och anhöllo uti skrifvelse den 4 augusti samma år om en förändring af den gällande metoden för utstämpling af ek. Äfven vid riksdagen åren 1817 och 1818 förekom samma fråga hos ständerna.

Förhandlingarne vid riksdagen sistnämnda år ådagalägga det intresse, hvarmed alla de frågor, som berörde skogsförhållandena, af stånden omfattades. Uti flere särskilda skrifvelser framställde rikets ständer hos Kongl. Maj:t sina önskningar härutinnan; desamma äro visserligen fortfarande grundade å öfvertygelsen om olämpligheten af det bestående, men dock framträder klart vid jemförelse med de vid föregående riksdagar aflåtna skrifvelserna, att en förändring uti uppfattningssättet gjort sig gällande, utmärkande att man började inse skogens stigande värde.

Rörande skogshushållningen i allmänhet afläto rikets ständer skrifvelse den 11 juni 1818, innehållande erinran om den år 1810 gjorda anhållan, att från länens invånare skulle infordras yttranden och förslag till gagneliga och användbara ändringar och förbättringar i författningarne rörande skogshushållningen för hvarje särskild ort samt i förening härmed hemställan, bland annat, att den skogsordning, som för hvarje särskildt landskap möjligen blefve upprättad, skulle efter Kongl. Maj:ts egen pröfning, så snart förslaget hunnit inkomma, stadfästas.

I afseende å kronoskogarne gjorde ständerna uti skrifvelse den 13 juni 1818 framställning, att vid den försäljning af vissa kronoskogar, hvarom de redan uti skrifvelse den 26 april 1810 anhållit, skatteköpeskillingen skulle erläggas med sex gånger den ränta, hvarå högsta anbud för hvarje tunnland skog eller jord vid auktionen blifvit gjordt, och hvilken ränta ej finge understiga sex skillingar banko för hvarje tunnland, med skyldighet för köpare att för åtgörande såväl af den årliga räntan som skatteköpeskillingen, hvilka begge skulle beräknas i spanmål efter ett medeltal af länets markegångspris under de köpet närmast föregående tio år, ställa nöjaktig säkerhet, utan att Kongl. Maj:t derigenom vore förhindrad att, der i anseende till särskilda lokala förhållanden en försäljning å dessa vilkor möjligen skulle motverka nybyggens och odlingars anläggande, meddela de ytterligare föreskrifter, som kunde pröfvas nödiga; hvarjemte ständerna uti skrifvelse den 14 juli 1818 angående användande af de rekognitionsskogar, hvilka af vederbörande bruksegare inom den i kungörelsen den 4 februari 1811 fastställa tid af sex år efter kungörelsens utfärdande icke blifvit till skatte lösta, hemställde, att bruksegare under en tid af två år, räknade från den dag, då riksdagsbeslut^ undertecknades, skulle lemnas tillfälle att af rekognitionsskogarne till sina bruk inköpa så stor del, som till deras smide vore nödig, emot utgörande af skatteköpeskilling och årligen utgående grundränta, beräknad till minst 5 skillingar banko för hvarje tunnland skog i landskapen söder om Dalarne och Gestrikland men 3 skillingar i den öfriga delen af riket, samt under vilkor i öfrigt att alla å ifrågavarande skogar befintliga uppodlingar af åker och äng skulle skattläggas och i hemmantal indelas efter gällande metod å den ort, der de voro belägna, med rättighet för innehafvarne att till nödig vedbrand, stängsel och bete bekomma skogs- och hagmark, samt att de skogar, som vid 1821 års början icke blifvit på nu antydda sätt kronan afhända, skulle, med undantag för den händelse att bruksegare kunde lagligen bevisa det ej hafva å honom berott, att han ej dessförinnan fatt skatteköpa skogen, likasom öfverloppsmarker utbjudas och försäljas på allmän auktion efter de grunder, som rikets ständer enligt den här ofvan omförmälda skrifvelsen den 13 juni 1818 utstakat.

Rörande den ifrågasätta förändrade hushållningen med kronoskogarne hördes Kongl. Maj:ts befallningshafvande, kammarkollegium och vissa andra myndigheter. De inkommo med [ 17 ]vidlyftiga yttranden i ämnet, innefattande jemväl upplysning rörande arealen å de ifrågavarande skogarne; och sedan dessa förberedande åtgärder blifvit vidtagne, framlade Kongl. Maj:t för rikets år 1823 församlade ständer särskilda propositioner om användande af ej mindre rekognitions- och grufveskogarne än äfven öfriga såsom kronans tillhörighet betraktade skogar och allmänningar.

Med hänsyn till de förra framhöll Kongl. Maj:t i proposition den 11 februari 1823 bland annat, att den rätt till rekognitionsskogarne, som vid olika tillfällen blifvit bergverken tillförsäkrad, icke förenats med någon ovilkorlig skyldighet att inom viss tid till skatte köpa, hvad som efter behörig undersökning kunde finnas till verkens drift och smidets underhållande nödigt, äfvensom att de uti kungörelsen den 4 februari 1811 fastställda grunder, hvarigenom beredts kronan, oberäknadt skatteköpeskillingen, genom ordinarie rotering, salpeterskatt och årlig hemmansbevillning en vida högre inkomst än den, som tillförene genom rekognitionsafgifterne erhållits, icke varit för bruksegarne, såsom framginge af deras mindre benägenhet att uti skatteköpen ingå, förmånliga, så att ingen bruksegare syntes kunna antaga de af rikets ständer vid 1818 års riksdag uppgifna grunder, enligt hvilka kronan af skogsmark, hvaraf densamma redan genom derpå grundade tackjerns- och smidestillverkningar åtnjöte icke obetydliga inkomster, skulle erhålla högre årlig ränta än för vanliga odlade kronolägenheter, som till skatte löstes. Af sådan anledning hade Kongl. Maj:t funnit vigtiga betänkligheter möta att bifalla riksdagens den 14 juli 1818 i ämnet aflåtna ofvan berörda skrifvelse; deremot föreslog Kongl. Maj:t riksdagen dels att utan afseende på, om och när anmälan om skatteköp af rekognitionsskog å bruksegares sida skett, den andel deraf, som denne ansetts berättigad att bibehålla, borde, så fort sig göra läte, till hemman indelas och skattläggas samt till skatte köpas, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som i 1811 års författning blifvit stadgade, dels att de så kallade grufveskogarne finge bibehålla» för de grufvors behof och nytta, till hvilka de varit upplåtna, så länge samma grufvor bearbetades och vid deras upphörande användas åt andra grufvor, som deraf kunde vara i behof, dock att, på det staten icke skulle sakna inkomst af samme skogar, vanlig rekognitionsafgift, i likhet med hvad för några af dem egt rum, skulle desamma åsättas att derefter till staten årligen ingå, dels att de öfverloppsmarker, som af rekognitionsskogarne uppkomme, likasom de skogar, hvilka åt indragna och upphörda bergslag varit upplåtna, och de rekognitionsskogar, hvilka genom bruksegares afsägelse återkommit under kronans disposition, borde behandlas på det sätt, som rikets ständer i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående kronoskogarne i allmänhet kunde vidare stadga.

Förslaget vann ständernas bifall och uti skrifvelse af den 15 december 1823 tillkännagåfvo de, att i enlighet med hvad Kongl. Maj:t framställa de funnit skäligt att, utan afseende på, om och när anmälan till rekognitionsskogs inlösen skett, den andel af dessa skogar, som bruksegare förklarats berättigad för smide bibehålla, borde efter de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder till hemman indelas och skattläggas samt sedan af bruksegarne till skatte köpas med skyldighet för den, som ej ville skatteköpa sådan skog, att derom inom ett år, efter det Kongl. Maj:ts beslut i ämnet meddelats, göra anmälan; hvarefter Kongl. Maj:t den 29 januari 1824 aflät skrifvelse i ämnet till kammar- och bergskollegierna, hvilka åter den 31 mars 1824 utfärdade kungörelse angående vilkoren för rekognitionsskogarnes inlösen.

Beträffande de öfriga kronoskogarne anfördes uti den härom aflåtna kongl. propositionen af den 19 februari 1823 flera omständigheter, som talade för ett delvis upplåtande af desamma åt enskilde. Särskildt påpekades svårigheten af deras bevakning, de i sakens natur liggande hindren för embetsförvaltningen att uti ifrågavarande ämne med framgång vara verksam samt framför allt det vanliga begäret att tillegna sig, hvad man ansåge ingen ega. En förändring erfordrades sålunda, men de af ständerna uti skrifvelse den 13 juni 1818 förordade föreskrifter, som dessutom icke syntes angå andra skogar än de, hvartill kronans egande- och dispositionsrätt i allmänhet vore ostridig, eller de s. k. kronoparkerne, betryggade ingalunda framtida beståndet af derstädes befintliga lägenheter, likasom det föreslagna sättet att bestämma räntan genom högsta anbudet å auktion icke medförde säkerhet för kronan att i fall af skogens utödande erhålla åsatt ränta, för hvilken personlig borgen icke vore på längden användbar, hvartill komme att ett bibehållande eller ersättande af åtnjutna, merendels af gunst och nåd efterlåtna skogs- och mulbetesrättigheter skulle å de flesta ställen alstra, att hela parken deraf medtoges. Efter erinran härom förklarade Kongl. Maj:t att den förändrade hushållning, som med alla de allmänna skogarne borde i ett sammanhang vidtagas, skulle afse: införande af en förbättrad skogsvård å de skogar, som för kronans räkning bibehölles, fastställande af lämpliga grunder för afyttrande af de öfriga kronan tillhörande skogarne, så att hvarken kronan eller de enskilde blefve lidande, samt utväg till öfverlemnande af de skogar, som egentligen tillhörde menigheter, men varit ställde under statens vård och inseende; hvarefter vidare anfördes, dels att någon försäljning icke kunde ifrågakomma hvarken med hänsyn till lands- eller häradsallmänningarne jemte de med dem likställda kronoallmänningarne, hvilka under full eganderätt borde upplåtas uppå de grunder, som kunde finnas lämpliga till intressenternes egen disposition eller af de vid afvittringen i rikets norra provinser öfverblifna marker, hvilka i anseende till folkbrist och felande kommunikationer vore af föga värde och icke kunde med större nytta för det allmänna användas än till nya hemmans anläggning, dels att af kronoparkerne och de kronans allmänningar, hvartill kronan hade enahanda dispositionsrätt, borde undantagas, för att under kronans disposition bibehållas, ej mindre hvad för flottornas och andra kronans behof befunnes nödigt än äfven mark, hvilkens afhändande skulle tillskynda hemman, som till skogsfång eller mulbete å skogen egde rätt, något verkligt, för hemmanets bestånd känbart lidande. Med hänsyn härtill föreslog Kongl. Maj:t ständerna, att de återstående, kronan tillhörande skogarne, efter det nödigt utrymme tilldelats dervarande jägeriboställen och lägenheter under ständig besittningsrätt och behöfligt anslag lemnats till ersättning för sådan skogs- eller mulbetesrätt, som ej af gunst och nåd eller å kortare tid blifvit medgifven, skulle afyttras och dervid sålunda tillgå, att den disponibla parken delades i lotter, som efter markens mer eller mindre göda beskaffenhet, oberäknadt impedimenter, utsattes från 15 till 40 tunnland samt att derefter de särskilda lotterna å offentlig auktion försåldes till den, som, efter det den årliga [ 18 ]räntan blifvit bestämd, derför bjöde den högsta skatteköpeskillingen, med förbehåll å kronans sida att anbudens antagande berodde af Kongl. Maj:ts pröfning.

Hos rikets ständer mötte den sålunda föreslagna försäljningen icke det allmänna bifall, som man af det sätt, hvarpå föregående riksdagar behandlat denna fråga, haft anledning förvänta. Stats- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskotten tillstyrkte väl i afgifvet betänkande rikets ständer, att hufvudsakligen antaga den kongl. propositionen, men vid ärendets behandling hos stånden bifölls betänkandet endast af bondeståndet, under det att det samma återremitterades af de öfriga stånden till förnyad handläggning hos de nämnda utskotten, hvilka i ett senare utlåtande funno sig icke böra i anledning af gjorda anmärkningar i väsendtlig mån frånträda sin förut framställda åsigt. Emot detta af utskottens majoritet fattade beslut reserverade sig bland andra bergsrådet C. M. af Robson, som efter en vidlyftig utveckling af ämnet tillstyrkte rikets ständer att till svar å den kongl. propositionen anhålla:

1:o att försäljandet af kronans skogar och parker samt öfverlemnandet till enskilde af läns- och häradsallmänningar måtte uppskjutas, intill dess en fullständig undersökning genom vederbörande konungens befallningshafvandes försorg kunde söder om Dalelfven hinna verkställas, och dervid blifvit utredt vidden och beskaffenheten af den mark och skog, öfver hvilken kronan egde att disponera äfvensom hvad rymd i och för enskildes tillhörigheter dessa skogar skulle frångå;

2:o att Kongl. Maj:t måtte tillsätta en komité af ledamöter, som med nit för saken förenade grundlig kännedom af ifrågavarande ämne och hvilken skulle hafva sig uppdraget att emottaga alla de underrättelser, som de i föregående moment tillstyrkta lokalundersökningar afsågo, äfvensom i anledning af dem granska närvarande förhållanden och bedöma samt till Kongl. Maj:t uppgifva, hvad verkan dittills förda hushållning haft på skogarnes bibehållande eller förstöring och vidare att efter gjorda beräkningar upplysa, huru stor afkastning och behållning kunde anses blifva af dem, då de behandlades efter den metod, som i andra länder vore bruklig, jemförelsevis med den, som härstädes dittills varit använd;

3:o att, efter verkställigheten af förenämnda undersökningar samt utan hinder af hvilande odlingsansökningar, Kongl. Maj:t skulle låta på öppen auktion åt den mestbjudande försälja alla sådana kronoskogar, vare sig jagbackar eller parker, söder om Dalelfven, hvilka vore under 200 tunnlands vidd, äfvensom till delegarne öfverlemna alla sådana läns och häradsallmänningar, som icke öfverstege nyssnämnda rymd, allt under de vilkor, som Kongl. Maj:t i dessa fall funne lämpliga;

4:o att Kongl. Maj:t måtte anbefalla vederbörande att så fort sig göra läte, inrätta uppå alla kronoparker, der den behållna rymden öfverstege 200 tunnland, skogshushållnings ut. öfning efter den förändrade metoden, som grundade sig på någon viss cirkulation af hyggen och med årlig afverkning af en bestämd del utaf sjelfva skogen med bibehållande af nödiga fröträd och med iakttagande af de gjorda hyggenas fredande, tills de hunne återväxa undan möjligheten af kreaturens åverkan;

5:o att af behållningen efter den skedda försäljningen äfvensom genom den årliga afkastningen en särskild kassa bildades, vid hvars användande man föreställde sig hufvudsakliga föremålet vara bibehållande^ vården och utvidgandet af denna hushållsgren samt att skogsplantering på skoglösa orter och förbättring af sådan skogsbetjenings lönevilkor, som deraf gjorde sig förtjent, till detta vigtiga ändamål hörde;

6:o att så snart de åtgärder föregått, som l:a, 2:a och 3:e mom. afsågo, alla söder om Dalelfven återstående läns- och häradsallmänningar, som öfverstege 200 tunnlands rymd skulle försättas under samma hushållningssätt, som för kronoskogarnes bibehållande pröfvades nödigt och nyttigt i anledning af hvad derom uti 4:e mom. föreslaget blifvit;

7:o att Kongl. Maj:t framdeles, när sig visat, huruledes det sålunda föreslagna skogshushållningssättet medfört de dermed åsyftade fördelar, äfvenledes sträckte sin omtanke till de allmänna skogar, som funnos norr om Dalelfven belägna, på det en för dessa orter lämplig hushållningsmetod jemväl måtte införas.[68]

När ärendet härefter hos ständerna till afgörande förekom, blef utskottens ofvanberörda utlåtande i ämnet bifallet af borgare- och bondestånden, under det att deremot ridderskapet och adeln äfvensom presteståndet för sin del antogo bergsrådet af Robsons särskilda mening. Vid detta förhållande och då någon jemkning emellan dessa stridiga beslut icke kunde ske, samt frågan, såsom inverkande å statens inkomster, jemlikt 69 § regeringsformen ej kunde förfalla, blef densamma öfverlemnad till förstärkt statsutskott, och här utföll voteringen så, att stats- och allmänna besvärs- och ekonomiutskottens omförmälda utlåtande med 82 röster mot 37, som afgåfvos för bergsrådet af Robsons mening, blef riksdagens beslut. Sedan rikets ständer härefter genom skrifvelse den 20 december 1823 meddelat Kongl. Maj:t, att ständerna med några få dervid gjorda tillägg helt och hållet antagit och bifallit den kongl. propositionen, aflät Kongl. Maj:t till kammarkollegium den 10 mars 1824 bref, innehållande de föreskrifter, som vid den förändrade regleringen med kronoskogarne och allmänningarne i riket borde gälla till efterrättelse, och hvilka finnas intagna uti kammarkollegii till Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 14 derpåföljande april utfärdade cirkulärbref.

I samma bref meddelade Kongl. Maj:t äfvenledes förklarande, att i öfverensstämmelse med riksdagens uttalade önskan alla skogs- och jägeribetjentesysslor, som i följd af regleringen vid en del parker och allmänningar icke blefve behöfliga, vid innehafvarnes afgång tillsvidare skulle lemnas obesatte, deras löner ingå till staten, och boställen på fem år i sänder för kronans räkning utarrenderas, så vidt de icke till aflöning för skogs- och jägeribetjente å bibehållna parker och allmänningar erfordrades.

Hvad för allmogeklassen länge utgjort ett kärt önskningsmål, vann sålunda af den lagstiftande makten ett erkännande, som syntes komma att beröfva kronan den hufvudsakliga delen af dess skogar. Vid tillämpningen af de gifna föreskrifterna fästes dock ett icke ringa afseende å de åsigter, som af bergsrådet af Robson uttalats, hvilken omständighet föranledde, att, emot hvad mången önskat, åtskilliga kronoparker och allmänningar bibehöllos orubbade.

Om än erhållande af förfoganderätt öfver befintliga allmänningar likasom rätt till upptagande af odlingslägenheter å kronans särskilda skogar utgjorde ett temligen allmänt mål för [ 19 ]landtbefolkningens sträfvande, var ändring uti den gamla lagstiftningen angående kronans rätt till ek å krono- och skattejord icke mindre efterlängtad af innehafvare deraf, hvilka ansågo denna rätt synnerligen besvärlig.

I anledning af såväl rikets ständers under riksdagarne 1812 och 1815 framställda anhållan det Kongl. Maj:t måtte vidtaga en allmän reglering af ekskogarne, som kommitterades till reglering af flottornas ärenden derom gjorda hemställan, uppdrog Kongl. Maj:t under den 17 december 1816 åt öfversten af Borneman och majoren Fåræus att, efter erhållen del af flera handlingar och förslag rörande ekskogarne i riket och deras vård, derom gemensamt öfverlägga och med utlåtande, grundadt på egen kännedom och erfarenhet inkomma; hvarjemte vederbörande landshöfdingar anbefalldes att afgifva fullständiga berättelser om tillståndet med ekskogarne i länen samt dervid upplysa, huruvida tillfällen till inhägnader å kronoparker för ekars plantering förefunnos och i hvad mån kongl. förordningen om skogarne i riket den 1 augusti 1805 härutinnan tarfvade jemkning och rättelse. Sedan i följd af hvad sålunda blifvit förordnadt, öfversten af Borneman och majoren Fåræus inkommit med betänkande af den 11 oktober 1817 samt landshöfdingarne afgifvit yttranden, remitterades dessa handlingar till ofvanbemälde kommitterade, hvilka derefter uti utarbetadt förslag till vidtagande af nödiga anstalter i afseende å vården och hushållningen med ifrågavarande skogar den 6 februari 1819, med ogillande af den tanken, att en fullkomligt fri och oinskränkt dispositionsrätt öfver ekar, lemnad åt egare af skattehemman, säkrast skulle befrämja det åsyftade ändamålet af ekskogarnes vård och förkofran, ansågo hufvudgrunderna uti gällande skogsordning endast tarfva vissa jemkningar till uppmuntran och säkerhet för dess iakttagande, samt uti detta hänseende bland annat föreslogo förhöjning uti den för afverkade ekar af kronan lemnade stubbelönen, premier för väl vårdade ekar och för inrättande af planterhagar ro. m., under uttalande, att detta likväl ej vore tillräckligt för det åsyftade ändamålet, utan att derföre oundgängligen erfordrades att, jemte inhägnad, vård och fredlysning af kronans ekparker, till nya ekplanteringars inrättande för kronans räkning användes kronoallmänningar och parker, äfvensom att härförutom, så vida behofvet sådant skulle fordra och i den mån tillgång genom försäljning af kronoskog, som för kronan vore umbärlig och oanvändbar, erhölles, hemman, som funnes passande, inköptes till anläggande af ekplanteringar, hvilka under alla förhållanden borde skiljas från all privat inflytelse så i anseende till begagnande af skogen eller betet, som administrationen, hvilken skulle öfverlemnas åt flottornas konstruktionscorps; och hemställde kommitterade slutligen, att till vinnande af en säker och bestämd kännedom om ekskogarnes dåvarande skick i allmänhet och de tillfällen till planteringar af denna trädart, som erbjöde sig, en generel besigtning af ekskogarne måtte företagas i de län, der eken bäst trifdes.

Öfversten af Borneman, hvilken erhöll uppdrag att verkställa denna besigtning och som, sedan densamma förrättats, den 22 december 1822 deröfver afgaf berättelse, innefattande jemväl uppgift å de åtgärder, hvilka enligt hans åsigt vore att i saken vidtaga, upprättade i sammanhang härmed efter de vid besigtningen gjorda anteckningar för de af honom undersökta länen särskilda journaler eller liggare, hvilka ej blott i detail upptoge ekskogens beskaffenhet å hvarje krono- och kronoskattehemmman tillika med de för flottan dugliga ekar å frälsejord, der besigtning tilllåtits, utan äfven i allmänna uttryck bestämde skogens större eller mindre ymnighet.

Vid riksdagen år 1823 väcktes ånyo hos rikets ständer fråga om dispositionsrätten till ekskogen; och sedan Kongl. Maj:t lemnat dem del såväl af öfverste af Bornemans berörda berättelse, som af kommitterades till reglering af flottornas ärenden här ofvan omförmälda förslag, afläto ständerna till Kongl. Maj:t skrifvelse den 1 december samma år, deruti de, under åberopande ej mindre af det missnöje, som den skattskyldige erfore, vid erinran att den ek, som hans egen jord frambragte, ej tillhörde honom utan staten, än äfven af den benägenhet, som de gällande förbudslagarne alstrade, att hämma ekens fortplantning, bland annat anhöllo, att egare af kronoskattehemman tillätes uppå vissa vilkor tillköpa sig en fri och oberoende dispositionsrätt öfver alla å deras egor befintliga och framdeles uppväxande ekträd, med undantag endast af dem, som öfversten af Borneman vid besigtningen utmärkt såsom göda och för flottorna användbara, äfvensom att Kongl. Maj:t i afseende å det ifrågasatta anläggandet af ekplanteringsparker, hvarom rikets ständer i saknad af uppgjorda kalkyler öfver parkernas areal ej ville meddela något fullständigt yttrande, täcktes förordna, hvad derutinnan kunde pröfvas nödigt samt snarast och säkrast leda till ändamålet.

På grund af rikets ständers nu omförmälda skrifvelse meddelade Kongl. Maj:t uti bref till krigskollegium, förvaltningen af sjöärendena och kammarkollegium den 31 januari 1826, att Kongl. Maj:t, beträffande förslaget att emot uppgifna vilkor innehafvare af skattehemman och åbo å kronohemman, som till skatte löstes, skulle få förvärfva sig en fri dispositionsrätt öfver de å hemmanen befintliga eller framdeles uppväxande ekar, funnit detsamma stå i nära sammanhang med frågan, huru tillgång kunde beredas för inköp af tjenliga hemman och kronolägenheter till ekplanteringshagars inrättande för kronans räkning; af hvilken anledning och då rikets behof af ekvirke först i en framtid komme att fyllas genom sådana planterhagar eller parker, Kongl. Maj:t vid derpå följande riksdag genom proposition ville gifva rikets ständer tillkänna, huru lång tid borde framflyta efter planterhagarnes inköp för kronans räkning, innan Kongl. Maj:t funne lämpligt medgifva skatteman fri dispositionsrätt af den å hemmanet växande ekskogen, men att emellertid, såsom förberedande åtgärd i och för inköp af nödig mark för planterhagars anläggning, förvaltningen af sjöärenden anbefalldes att, efter det nödiga upplysningar blifvit infordrade, till Kongl. Maj:t uppgifva, hvilka platser vore dertill mest tjenliga.

Härefter aflät Kongl. Maj:t proposition den 21 februari 1829 till rikets då församlade ständer, i hvilken Kongl. Maj:t med gillande af den utaf ständerna antagna grundsatsen, att fri dispositionsrätt öfver ekskogarne borde skatteman beviljas, föreslog att den fria dispositionsrätten öfver ekskogar å skattejord, med undantag endast af de för kronans räkning redan stämplade ekar genast skulle vidtaga och vederbörande utan lösen för all framtid tillerkännas – under förbehåll dock att dessförinnan sådana beslut och åtgärder föregått, som betryggade kronans framtida behof af ekvirke, samt att ständerna medgåfve Kongl. Maj:t att för anläggning af planterhagar till beredande af framtida [ 20 ]tillgång å ek för kronans räkning med en rymd af 20 à 25 tusen tunnland disponera härtill lämpliga kronoparker och andra kronans lägenheter, äfvensom anvisade nödiga medel dels till ersättning åt innehafvare af desamma, dels till kostnaderne för sjelfva anläggningen och administrationen, dels till inköp af behöflig jord.

Hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit, blef ej oförändradt af ständerna godkändt. Deras skrifvelse af den 19 augusti 1829, hvarmed de besvarade den kongl. propositionen, innehöll nemligen, att ständerna, trots omöjligheten att beräkna rikets behof af ekvirke för dess flotta efter en tidrymd af 200 år, med afseende å den ekonomisk» betydelse, ekplanteringar städse för landet skulle ega, visserligen medgåfvo, under iakttagande likväl att lägenheter invid eller nära öppen farled derför disponerades till undvikande af allmogens betungande med besvärliga landttransporter, att 25,000 tunnland tjenlig jord finge till dylika planteringar i mån af behof användas och att Kongl. Maj:t för detta ändamål skulle ega, dock utan att uppoffring å statsverkets sida för häfvande af gällande kontrakt eller besittning» rätt föranleddes, använda till en början kungsgårdar, kronoparker och kronoallmänningar, med rätt för Kongl. Maj:t att efter lagligen skedd uppskattning kunna utbyta större eller mindre del af den kronan tillhörig», för ekplantering bestämda jord emot annan jord, tillhörig enskild man, men att ständerna, emedan ekplanteringen afsåge behofvet af virke efter en tidrymd af 200 år och den derefter följande tiden, samt följaktligen l/200 af den areal, som för det hela erfordrades eller 125 tunnland borde årligen med ek plantera», vid detta förhållande, och då hela jordrymden eller 25,000 tunnland icke på en gång behöfde vara disponibel, till Kongl. Majt:s pröfning hemställde, att början med ekplantering och planteringshagars inhägnande verkställdes vid Bispmotala kungsgård, Kongl. Maj:t dock obetaget att till det belopp, som rikets ständer i ett för allt i jord hade anslagit äfven å andra orter låta börja planteringen, utan att emellertid den sammanlagda areal, som öfver hela riket för hvarje år till plantering användes, finge öfverstiga de af rikets ständer anslagna 125 tunnland. I fråga om ekträdets öfverlemnande till kronoskattehemmansegarens fria disposition, vidhöllo ständerna på grund af den förmån, som derigenom bereddes denne, den vid 1823 års riksdag antagna lösningsskyldigheten, såsom vilkor för erhållande af rätt till ekskogen.

Sedan rikets ständer derefter genom skrifvelse den 17 september 1829 hos Kongl. Maj:t anhållit att, med upphäfvande af föreskriften uti 10 kapitlet 3 § 2 mom. byggningabalken att masteträd, som på skattejord funnes, ej finge huggas eller säljas, förrän det blifvit kronan hembudet, det måtte stadgas, att kronoskattehemmansegare skulle emot viss uppgifven lösen erhålla fri dispositionsrätt öfver alla antingen redan befintliga eller framdeles uppväxande maste- och storverksträd, utfärdade Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med ständernas derom meddelade bestämmelser, den 28 oktober 1830 förordning angående rättighet för egare af kronoskattehemman, berustade säterier och stadsjord af kronoskatte natur att förvärfva sig fri dispositionsrätt öfver ekskogen samt maste- och storverksträd; och blef enahanda rätt sedermera genom kongl. brefvet den 6 juli 1833 och krigskollegii den 1 derpåföljande oktober utfärdade kungörelse medgifven egare af Vadstena krigsmanshushemman.

Yttringar af det på många sätt märkbara sträfvandet att till befrämjande af en bättre kultur förskaffa den enskilde jordegaren fullständig dispositionsrätt öfver den jord, som af honom innehades, voro jemväl de sedan längre tid fortgående, men i synnerhet vid denna tid kraftigt fortsätta åtgärderna för att dels genom afvittring skilja kronans och den enskildes mark, dels genom skifte sammanföra bydelegarnes förut spridda lotter eller odeladt bibehållna marker.

Uti berörda syfte utkommo under den tid, hvarom nu är fråga, flera lagar och förordningar. Den 8 december år 1820 angående afvittringsverket i Jemtland utfärdad stadga efterföljdes den 10 februari 1824 af stadga i samma ämne för Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län. Kort tid härefter den 4 maj 1827 utkom stadga om skiftesverket, hvilken stadga påbjöd anordnande af s. k. laga skiften, vid hvilka egorna, så vidt möjligt vore, skulle bringas i ett sammanhang.

Från början af innevarande århundrade tog vetenskapsakademien ingen befattning med sådant, som direkt både afseende å landtbruket. Deremot stiftades den 26 december 1811 den sedermera genom kongl. brefvet den 3 december 1812 organiserade landtbruksakademien med uppgift att verka för jordbrukets och dertill hörande näringsgrenars förkofran; hvarefter ' med samma bestämmelse tillkommo inom de olika länen de s. k. hushållningssällskapen.

För åstadkommande inom landet af en bättre skogshushållning anslog konung Carl XIV Johan den 2 februari 1819 af enskilda medel en summa af 2000 riksdaler banko till belöning åt den, som före rikets ständers sammankomst år 1823 utarbetade ett antagligt förslag till den för Sverige fördelaktigaste skogshushållning med afseende å de i hvarje landsort sig företeende skiljaktigheter af jordmån och klimat. 13 särskilda arbeten framlades för vinnande af denna belöning, men förklarade Kongl. Maj:t den 5 juli 1826, att, då intet af dem uppfyllt ändamålet att utgöra en kort och lättfattlig framställning om det tjenligaste skogshushållningssättet, någon utbetalning deraf icke kunde ifrågakomma. Landtbruksakademien anbefalldes dock samtidigt föranstalta utarbetande af en dylik; och den 30 januari 1830 beslöts, att en af hofjägmästaren af Ström författad afhandling i ämnet skulle utdelas i rikets alla pastorat.

Innan de till skogslagstiftningen hörande frågor, som nu blifvit omnämnda, funnit en afgörande lösning, hade vid flera tillfällen yrkande blifvit framställdt om en genomgripande förändring af det vid början af innevarande sekel ännu rådande hushållningssystem, som för att gynna hufvudsakligen bergsbruket, förädlingsindustrien eller den inhemska skepps- och handelsrörelsen, innehöll en mängd, i synnerhet för den del af befolkningen, som ej inom dessa näringsgrenar hade sitt uppehälle, tryckande och förlustbringande bestämmelser, hvilka man med en k lärare insigt om lagarne för den ekonomiska verksamheten insågo snarare motverka än främja välmågan inom landet.

Särdeles inom skogsväsendet funnos sedan äldre tider åtskilliga förhållanden, hvilka ej öfverensstämde med den nyare tidsandan och hvilkas upphäfvande blef för samhällets utveckling en angelägenhet af vigt. Till dessa måste räknas den skyldighet, som till bergsbrukets uppehållande blifvit allmogen i flera trakter pålagd att ofta till underpris vid bestämda bruk afyttra sin tillverkning af kol, de till sågverkens eller [ 21 ]skeppsbyggeriernas skydd meddelade förbuden mot export af visst slags virke, vidare åläggande för allmogen att till användning vid garfverierna uppsamla ekbark, de till uppmuntrande af den inhemska skeppsrörelsen tillkomna bestämmelser, hvarigenom bland annat export af trävaror å främmande fartyg i hög grad försvårades samt slutligen flera stadganden till reglerande af förbrukningen och förekommande af prisstegring å skogseffekter, hvilka stadganden voro egnade att sätta skogshushållningen i en godtycklig ställning.

Den ekonomiska förlust, som i synnerhet skogsegaren af den bestående lagstiftningen tillfogades och den missrigtning af hans hushållning, hvilken densamma medförde, i förening med den af högre bildning alstrade sträfvan att uti sin verksamhet ega en förut kanske mindre saknad frihet, blef sålunda anledning dertill, att de yrkanden om förändring uti en friare riktning, som tid efter annan framställdes vunno alltmer betydelse, om än länge det gamla åskådningssättet fortlefde.

I den mån de friare åsigterna erhöllo allt större utbredning och förtroende, försvunno det ena efter det andra af de gamla banden; och vårt lands historia här att under de årtionden, som följde närmast efter statshvälfningen år 1810, uppvisa åtskilliga förordningar, som ådagalägga att frihetens betydelse inom den menskliga hushållningen hade blifvit insedd.

Redan genom kungörelsen den 31 augusti 1815 hade handeln med kreatur, viktualievaror och andra landtmannavaror, hvarunder inbegrepos bland annat åtskilliga skogseffekter och villebråd, blifvit fri och obehindrad, under det att först genom kungörelsen den 14 augusti 1828 blef förklaradt, att handeln med bräder likaså skulle vara så oinskränkt, att man egde när och till hvem man åstundade, på landet och i städerna föryttra berörda vara.

Till nu anförda lagstiftningsåtgärder kommo likartade inom andra för virkesåtgången vigtiga produktionsområden såsom bergsbruket, der genom kungörelsen den 16 maj 1835 handeln med och förbrukningen af tackjern inom riket förklarades fri och obegränsad samt genom förordningen den 27 april 1846 en utsträckt frihet lemnades stångjernssmidet och den gröfre jernförädlingen; och erfarenheten besannade äfven de förhoppningar, som man härvid grundat å tillämpningen af friare grundsatser för det menskliga arbetet.

Vid flera tillfällen framhölls under de efter år 1810 följande riksdagarne önskvärdheten af en ny tillfredsställande skogsordning antingen gemensam för hela riket eller med olika bestämmelser för olika landsorter likasom af en ombildning af skogs- och jägeristaten i öfverensstämmelse med de förändrade omständigheter, som blefve en följd deraf att flertalet kronans skogar öfverginge till enskild egendom och att kronans rätt till ekskogen å skattejord upphörde; hvarmed förenade sig angelägenheten att vidtaga anstalt för åvägabringande af en god hushållning å de skogar, som i kronans ego bibehöllos.

Vid behandlingen af dessa ärenden, som efter det frågan om kronoskogarne fatt sin lösning påkallade åtgärder från Kongl. Maj:ts sida, korn uppmärksamheten först att rigtas å nödvändigheten att bibringa forstliga insigter åt de personer till hvilka för framtiden närmaste vården af kronans skogar skulle öfverlemnas, och inrättades den 15 oktober 1828 invid hufvudstaden kongl. skogsinstitutet. Enligt de för detsamma nämnda dag fastställda stadgarne skulle dess direktör vid sidan af sin befattning såsom förste lärare vara skyldig att till Kongl. Maj:t afgifva utlåtande, när sådant af honom infordrades, uti frågor, som rörde skogsväsendet, samt att dessutom anmäla, hvad för skogsväsendet i riket erfordrades. Härigenom korn förste innehafvaren af detta embete hofjägmästaren Israel af Ström att beträffande skogshushållningen i riket intaga en betydelsefull ställning, i det att intet mera vigtigt ärende, som dit var hänförligt, afgjordes honom oåtspord.

Redan derförinnan hade Kongl. Maj:t den 28 maj 1828 anbefallt utsedde komiterade för skogsväsendets reglerande, dåvarande öfverhofjägmästaren, friherre J. W. Sprengtporten, lagmannen Leonard Cassel och af Ström att upprätta förslag till instruktion för jägeristaten, likasom förslag till inrättande af en centralstyrelse för hela skogsväsendet i riket; i anledning hvaraf de till Kongl. Maj:t inkommo med utlåtande i ärendet; deruti de, som ansågo den ifrågasätta centralstyrelsen alltför kostsam, och derföre afstyrkte inrättande af en sådan, i öfrigt hemställde att, förutom i de norra länen, en öfverjägmästare eller jägmästare skulle finnas i hvarje län med iakttagande, att endast en öfverjägmästare funnes för de begge skånska länen och Halland, att den för Örebro län föreslagna öfverjägmästaren skulle uti Vermland, der hvarken allmänningar eller kronoparker funnos, biträda enskilde, att jägmästaren i Kalmar län skulle hafva enahanda befattning inom Gotlands län samt att den föreslagne öfverjägmästaren i Kronobergs län borde biträda enskilde i Blekinge. Statskontoret yttrade sig härefter den 3 november 1835 i ärendet, hvarpå följde kongl. brefvet den 19 mars 1836, der de allmänna hufvudgrunder, som vid den nya regleringen af skogs- och jägeristaten borde tillämpas, angåfvos.

Slutligen utfärdades den 16 mars 1838 instruktion för skogs- och jägeristaten med bestämmelser i fråga om dels dess organisation och allmänna åligganden, dels de allmänna skogarnes affattning och indelning samt årsafverkningsförslagens upprättande, dels skogseffekters utsyning, stämpling, fällning och kubering samt deras afhämtande och försäljning, dels särskilda till hushållningen med de allmänna skogarne samt vården deraf hörande anstalter, dels rofdjurens och roffoglarnes utödande samt villebrådets fredande dels kompetens till befordran vid skogs- och jägeristaten, dervid varande tjenstemäns och betjentes tillsättande, tjenstledighet m. m., dels särskilda föreskrifter för skogs- och jägeristatens tjensteman i afseende å tjenstgöringen äfvensom angående tilltal och ansvar för deras tjensteförseelser.

Ifrågavarande instruktion blef sålunda för hushållningen å kronans skogar och äfven i andra hänseenden af ganska stor betydelse. Meningen var att vid sidan af densamma sätta en efter de förändrade förhållandena lämpad allmän skogsordning, hvarföre också samtidigt med utfärdande af instruktionen afgick kongl. bref till kammarkollegium att verkställa en omarbetning af 1805 års skogsordning. Åtskilliga omständigheter försvårade fullgörandet af detta uppdrag, och blef kollegium, efter att den 15 december 1843 afgifvit utlåtande om häradsallmänningarnes vård och förvaltning, genom kongl. brefvet den 21 januari 1859 derifrån frikalladt, hvarefter uppdraget öfverflyttades å skogsstyrelsen, som samtidigt härmed inrättades.

Efter den reglering, som med kronoskogarne vidtogs å 1820-talet, återkommo ofta klagomål öfver den pågående skogssköflingen likasom framställningar om behofvet af särskilda lagstiftningsåtgärder för åvägabringande af en bättre [ 22 ]skogshushållning, utmärkande, att man ej längre uti den fria jordeganderätten såg en tillräcklig borgen derför.

Till belysning af tillståndet må här anföras, hurusom uti den berättelse, som af öfverdirektören vid landtmäteriet afgafs rörande en år 1850 verkställa embetsresa genom rikets norra län och Gotland, yttras af denne: »Mig veterligen finnes i de norra länen ingen skogshushållning, men deremot den grofvaste misshushållning; och mången ler medlidsamt åt den, som tadlar den senare samt intresserar sig för den förra. Man handlar så, som bodde man under æqvatorn och icke på vägen till eller i närheten af polcirkeln. Man lefver för dagen, alldeles så, som vore någon framtid icke att förvänta. Blädningens förderfliga verkningar bekymra ingen; »barkning» är ett förment godt sätt att tillgodogöra skogen och att väl använda sin tid; och att »takveds» begagnande leder till skogens ruin, här det väl ännu icke fallit någon in att besinna, åtminstone i förening med begär att hålla upp dermed, innan det blir försent.»

»Skogseldarnes orsaker äro flera. En är redan anförd eller den, att nybyggaren bränner skogen för att hindra lappar komma till eller vistas på nybygget. För öfrigt uppkommer skogseld i följd af vårdslöst svedjande; eller genom liknöjda vallhjon, som upptända eld, för att medelst röken derifrån freda sig sjelfva och sin hjord för mygg och flugor, men oftast lemna elden, innan den blifvit släckt; eller genom vårdslösa vägfarande, som lägra sig i skogen och der uppgöra eld för värme eller skydd mot insekter, men afresa utan att släcka; eller ock tillställes den med berådt mod af dem, som önska förbättra sitt bete eller vilja bereda sig aska för en ofta lyckad, ofta usel sädesskörd, eller önska lätt åtkomma tjäruved eller torrskog till kolning.»

»Barkning såg jag först i Dalarnes norra del sedan i Helsingland utmed Karbölevägen och sist i Jemtland. Dermed förstås afskalning af den gulbruna bark, som 3 à 4 alnar ofvan roten och sedan ända till toppen finnes helst å yngre men äfven äldre tallar. Denna bark skrapas, torkas i hässjor och males till mjöl. På flera ställen i Dalarne och på Finnskogarne derstädes användes mjölet till bröd; då har barkningen ett försvar i behofvet och många träd medtager den ej. Men så är det ej längre norr ut, i Helsingland och Jemtland. Der begagnas mjölet till utfordring af fäkreatur men isynnerhet svin, som deraf skola blifva mycket feta. Der är det en handelsvara, som säljes fjerdingsvis mot 8 sk. banko; och till en fjerding mjöl fordras 15 à 20 tio till femton alnar höga tallar. Jag såg till barkning fällda tallar af 75 à 146 års ålder.»

»På några ställen sysselsätter folket sig med laggkärls förfärdigande. De fälla för detta ändamål de största och vackraste träd, men befinnes trädet vara ruttet eller icke »rättklufvet» som det heter, så kasseras det. Har det åter alla erforderliga egenskaper, så begagnas likväl blott den nedersta ändan till en längd af 4 à 6 alnar. Det öfriga lemnas att ruttna i skogen.»

»Till vedbrand tages ej af skogseld skadade, barkade eller för laggkärls förfärdigande fällda träd utan vill man hafva dem, som på rot blifvit skadade, emedan de innehålla mycken kåda och brinna väl. Följaktligen äro skogarne öfverfyllda med åt förruttnelse hemfallna stockar, på somliga trakter, helst der barkning eger rum till den grad, att hvarken menniskor eller kreatur kunna framgå utan fara att bryta benen; och det inses lätt icke blott, att dessa förderfliga insekter, som äro mäktiga nog att förstöra betydliga skogssträckor, hafva det bästa tillfälle att föröka sig i de gamla och torra trädstammarne utan äfven att uppkommande skogseld genom dem får en fruktansvärd näring».

Längre ned uti ifrågavarande berättelse anmärkes:

»I Norrland brukas ej, mig veterligen, barkning; men hvad eld och blädning icke der förstöra, det medtages genom en öfverdrifven och oklok afverkning af de yngre och vackraste träden, i det man af dem gör så kallad takved. Både i städer och på landsbygden täckas gemenligen husen sålunda, att sedan takstolen blifvit försedd med vrakbräder eller bakar, så lägges på dessa ett tjockt lager af näfver som björkskogen sig till skada mast lemna, och näfvern fasthålles med takveden, hvilken består af de vackraste 20 à 30 år gamla oklyfda träd, lagda tätt intill hvarandra i kors öfver ryggåsen och räckande ända ned till takfoten. Tolf sådana träd fordras till en alns betäckning å takets båda sidor och på ett enda hus i Umeå har jag räknat 430 stycken träd. När man nu tillika vet, att takveden ej kan ega bestånd i mera än 15 år, och att Norrlands lyx är många byggnader, så inses lätt, huru förstörande för den unga skogen det beskrifna taktäckningssättet är»[69] etc.

Äfven i mellersta och sydliga Sverige ansågos förhållandena beträffande skogsvården vid samma tid oroväckande, i synnerhet förmärktes föga benägenhet, att vidtaga anstalt för åvägabringande af återväxt.

För att härutinnan, åstadkomma en förbättring blef uti kongl. cirkuläret den 30 oktober 1850 bland annat förklaradt: att hvar och en, som visade sig på egen eller arrenderad jord genom sådd ur hand af tall, gran eller lärkträdsfrön, inom fem år derefter hafva uppdragit eller uppdraga låtit barrträdsplantor på sådant sätt, att minst 3,000 stycken funnes någorlunda jemnt fördelade på tunnlandet, samt så vårdade och fredade att de icke af kreatur skadades, skulle, med iakttagande af vissa uppgifna vilkor, för odling af 5, 10, 20, 30, 40 och 50 tunnland men ej derutöfver bekomma en belöning, beräknad efter 10 riksdaler banko per tunnland; att hvar och en, som genom fröträds lemnande vid trakthuggning, af tall 40–50, af gran 50–60 stycken någorlunda jemnt fördelade å tunnlandet, och för öfrigt på lika sätt som nyss omförmäldes, uppdragit eller uppdraga låtit barrträdsplantor, skulle bekomma under enahanda vilkor för ofvannämnda tunnlandstal en belöning, beräknad efter 5 riksdaler banko per tunnland, samt att för hvarje län skulle bestämmas en belöning af 200 riksdaler banko, som tillkomme den bästa fröhandeln i länet, med vilkor att inom fem år derefter genom samma handel kunde anses föryttrade minst 1,000 ℔ för utsäde dugligt tall- eller granfrö och att dylikt frö medelst samma handel hållits tillhanda köpare under minst två år.

Med åtgärder af nu ifrågavarande beskaffenhet var man emellertid ej tillfredsställd, utan rigtades önskningarna å erhållande af en efter landets förhållanden lämpad skogsordning hvars bestämmelser voro egnade att motverka en fortsatt misshushållning med skogen.

Uti särskilda skrifvelser af den 30 november och den 4 december 1854 påpekade rikets ständer behofvet af genomgripande förändringar uti skogslagstiftningen; hvarefter Kongl. Maj:t den 20 juni 1855 tillsatte en komité, bestående af f. d. [ 23 ]statsrådet Jonas Wærn såsom ordförande äfvensom statsrådet L. Almqvist, presidenten i bergskollegium Fredr. Åkerman, öfverdirektören vid landtmäteriet Ludvig B. Falkman, hofjägmästaren Israel af Ström, öfverjägmästaren, t. f. direktören för skogsinstitutet Gustaf Segerdahl samt brukspatronen Baltzar De Maré, med åliggande för dem att afgifva utlåtande och förslag, om och hvilka åtgärder, som från lagstiftande eller verkställande maktens sida vore att vidtaga i ändamål att förekomma den öfverklagade, till framtida skogsbrist och menliga klimatiska verkningar ledande förödelsen af skogarne i landet samt att i allmänhet befrämja en förbättrad skogshushållning.

Komitén afgaf den 28 juni 1856 utlåtande, innehållande, efter framställning rörande de dåvarande förhållandena inom de olika landskapen, ett förslag till ny förordning om skogarne i riket samt till nya och förändrade föreskrifter uti vissa delar af skiftesstadgan samt flera andra till skogshushållningen hörande ämnen, äfvensom angående grunderna för inrättande af en särskild skogsstyrelse i hufvudstaden samt af skogsstat i landsorterna. Högsta domstolens yttrande infordrades i anledning af komiténs förslag till ny förordning om skogarne i riket samt till ändringar i skiftesstadgan; hvarefter Kongl. Maj:t uti skrifvelse den 30 maj 1857 öfverlemnade till rikets ständer det af komitén uppgjorda förslaget, med tillkännagifvande att Kongl. Maj:t för sin del funnit följande bestämmelser böra läggas till grund för ny lagstiftning uti ifrågavarande ämne:

att kronoparker samt andre kronans skogar och planteringar borde, derest särskilda omständigheter ej annat föranledde, bibehållas oförminskade och ställas under vård och förvaltning af en i hufvudstaden inrättad särskild styrelse med underlydande tjensteman och betjente i landsorterna, i ändamål att behandlas efter sådan, på vetenskapliga regler grundad hushållningsplan, som betryggade deras framtida bestånd och tillväxt;

att häradsallmänningarne likaledes borde bibehållas oförminskade och oskiftade samt stå under skogsstyrelsens vård och förvaltning, i ändamål af enahanda regelbundna behandling, som kronoskogarne, men med rättighet för dem, som efter dittills gällande grunder kunde anses såsom delegare i dessa allmänningar, att tillgodonjuta den behållna afkastningen deraf antingen in natura eller med de derför inflytande penningar, på sätt delegarne kunde sins emellan öfverenskomma, dock att kostnaden ej mindre för skogarnes indelning, der sådan ej redan skett, än äfven för deras vård och skötsel skulle i förstå rummet utaf afkastningen godtgöras;

att skogar å kungsgårdar, boställen och alla andra kronans och allmänna inrättningars hemman och lägenheter, skulle, så vidt med afseende å deras beskaffenhet pröfvades lämpligt, och hinder i öfrigt ej mötte, på allmän bekostnad till regelbunden hushållning indelas; dock att å hemman eller lägenheter, som ej vore under kronans omedelbara disposition, kostnaden för skogarnes indelning efter hand godtgjordes af den inflytande afkastningen;

att, hvad anginge de kronohemman och lägenheter, hvilka besuttes med stadgad åborätt, innehafvarne egde, så framt den vid indelningen föreskrifna hushållning iakttoges, fritt använda årliga afkastningen af skogen, hvilken, till dess sådan indelning skett, finge endast till husbehof begagnas, samt, i händelse hushållsplanen öfverträddes, kunde på lämplig tid sättas under förbud;

att samma rätt och förmån äfven tillkomme boställshafvare derest boställets skog ej öfverstege 500 tunnland eller, ehuru mindre, likväl vid dess indelning befunnes i betydligare mån öfverstiga boställets behof af skogsfång, i hvilket fall det skulle ankomma på Kongl. Maj:ts pröfning, om och under hvad vilkor skogen finge antingen af boställshafvaren bibehållas och nyttjas eller ock af skogsbetjeningen särskildt vårdas och förvaltas, med iakttagande att af skogens behållna afkastning i förstå rummet tilldelades boställshafvaren, hvad honom skäligen tillkomme;

att då skogen å kronans eller allmänna inrättningars på arrende upplåtna hemman och lägenheter ej funnes vara af den större betydenhet, att den borde ställas under särskild vård och förvaltning af skogsbetjening, men dess indelning till regelbunden hushållning dock pröfvades lämplig, hädanefter vid utarrendering af sådana hemman borde stadgas förbindelse för arrendatorn att, der indelning vore eller blefve verkställd, ställa sig vederbörligen uppgjord plan i afseende å skogens behandling till efterlefnad, emot rättighet för honom att fritt få disponera, hvad af skogens årliga afkastning icke åtginge till hemmanets behof;

att oskift skog tillhörande hemman, by eller socken ej finge, om någon delegare det bestrede, annorledes än till husbehof användas, derest en regelbunden skogshushållning icke iakttoges;

att sockneallmänning ej kunde skiftas utan pröfning och tillstånd af Kongl. Maj:ts befallningshafvande; att svedjande i skog och betesmark äfvensom getters utsläppande i skog förbjödes;

att, der i följd af särskilda förhållanden afrödjning af skogstrakt skulle finnas lända till men för klimatet eller växtligheten å angränsande jordområden, eller medföra fara för jord- eller bergras eller kunde föranleda annan våda, sådan skogstrakt skulle kunna fridlysas från annan än den mera inskränkta afverkning, som pröfvades vara i nämnda hänseende oskadlig, och hvilken under behöriga kontroller finge verkställas;

och slutligen att i sammanhang med införande af en sådan lagstiftning rörande skogshushållningen, förhöjda och i viss mån förändrade ansvarsbestämmelser för tillgrepp och åverkan i skog antoges.

Härjemte äskade Kongl. Maj:t beviljandet intill nästföljande statsregleringsperiod af ett ärligt förslagsanslag å 150,000 rdr rmt, för att, utom det bidrag, som kunde vara att påräkna från skogsplanteringskassan, från hvilken för år 1857 utginge till skogsstatens aflöning ett belopp af 64,145 rdr samma mynt, hvaruti likväl inbegrepes en del boställens afkastning, af Kongl. Maj:t i mån af behof disponeras till erforderliga utgifter för skogsinstitutet och de lägre skolor, som för skogsbetjeningens utbildning blifvit ifrågasätta samt för skogsstyrelsens inrättning jemte dess och öfrige till skogsstaten hörande tjenstemäns aflöning.

Rikets ständer, som erkände behofvet af en skogsstyrelse i hufvudstaden beviljade för inrättande af en sådan och de öfrige af Kongl. Maj:t ifrågasätta ändamål ett ärligt reservationsanslag och funno uti skrifvelse den 16 februari 1858 i allmänhet icke något att erinra vid de af Kongl. Maj:t, angifna bestämmelser eller grunder för en ny skogslagstiftning med förklarande dock att i afseende å den ifrågasätta dispositionsrätt, som skulle tillkomma innehafvare af kronohemman och lägenheter, hvilka med stadgad besittningsrätt besuttes äfvensom boställsinnehafvare, sådana betänkligheter förekommit, som förhindrat rikets ständer att samma stadganden godkänna, hvarförutom ständerna anhöllo [ 24 ]att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida det ovilkorliga förbudet emot getters utsläppande i skog borde utsträckas till Kopparbergs, Gefleborgs, Jemtlands, Vester-Norrlands, Vesterbottens och Norrbottens län.

Med anledning af ständernas nu omförmälda uttalande, förordnade Kongl. Maj:t uti bref den 21 januari 1859 till kammarkollegium om inrättande af skogsstyrelsen, och öfverlemnades till dess samtidigt utnämnda chef, förutvarande landshöfdingen i Norrbottens län Anders Emanuel Ros, att efter vissa uti det kongl. brefvet angifna grunder, utarbeta förslag till instruktion för styrelsen. Kongl. instruktion för skogsstyrelsen och skogsstaten utkom sedermera den 19 november 1869.

De efter skogsstyrelsens inrättande närmast följande tio åren utmärktes af flera för skogs- och jagtvården uti riket vigtiga förordnanden.

Den 25 maj 1860 utfärdades kongl. stadga för skogsläroverken i riket; och ny jagtstadga utkom den 21 oktober 1864.

För förhållandena inom den nordliga delen af landet blefvo af stor betydelse de förordningar, som utkommo den 21 december 1865, dels angående kronoparkers bildande i Stora Kopparbergs län och de norrländska länen, samt om vissa iakttagelser vid storskiften och afvittringar i nämnda län, dels angående utsyning och försäljning af skogsalster från kronans skogar i de nyssnämnda länen.

Angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, utkom den 29 juni 1866 förordning, hvarmed ett länge kändt behof blef fylldt.

Frågan om åvägabringande af en ny skogsordning för den enskilda hushållningen återstod emellertid. Norrland ådrog sig härvid i framstå rummet uppmärksamhet; och uppå derom af rikets ständer uti skrifvelse den 13 maj 1868 framställa begäran förordnade Kongl. Maj:t den 18 juni samma år en särskild komité, bestående af landshöfdingen E. V. Almqvist, förste landtmätare J. W. Pilo och J. E. Nyström, bruksegaren Eric Häggström, skogsinspektörerne A. M. Österdahl och Axel Fr. Kjellerstedt samt vice häradshöfdingen J. Å, Åstrand med uppdrag att efter inhämtad. kännedom om de norrländska skogsförhållandena till Kongl. Maj:t afgifva förslag såväl till lämpliga lagbestämmelser som till behöfliga författningsstadganden för åstadkommande af en förbättrad och af tidsförhållandena samt på vetenskapliga grunder ordnad skogshushållning i de norrländska provinserna, hufvudsakligen beträffande de under allmän vård stående, men ock i lämpliga fall vidkommande de enskildes dervarande skogar; hvarförutan särskildt utlåtande borde af komitén meddelas, på hvad sätt enligt komiténs åsigt kronan kunde beredas all den inkomst, som af dess ifrågavarande skogar skäligen vore att förvänta.

Komitén, af hvars ledamöter förste landtmätaren Pilo afled, förrän utlåtande afgifvits, framställde förslag till skogsordning för Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands och Gefleborgs län och ifrågasatte härjemte bland annat utsträckt rätt till utbrytning af skogsservitut, vissa tillägg i afvittringsstadgan m. ni.; dess utlåtande är dateradt den 21 december 1870.

Redan derförinnan hade för Gotland meddelats en den 10 september 1869 utkommen förordning, som till förekommande af skogsförödelse derstädes åvägabragte vissa inskränkningar i afseende å dispositionsrätten öfver skog å enskild egendom.



  1. Wiþerbobalken XIII: § 3.
  2. Samma ställe § 2.
  3. Detta svårfattliga ställe kan sålunda öfversättas: Vill man upptaga ett tjenligt ställe till anläggande af gård eller by å allmänning, då tage bredvid den, som derstädes uppbyggt sådant ställe, så att han ej intager något från den andre, tage så af skog till gård eller by så bred skog, som åker och äng Är. Utmark tage på två sidor så långt som en vanför menniska kan gå med kryckor utan att hvila. Så långt skall detta vara, åke hemifrån före soluppgången vid vintersolståndet och hugge ett lass stör och komme åter vid middagstid, det är ett lagligt intagande af förut obrukad jord. Vill han taga till åker och äng, di skall han upprödja till åker så mycken jord, som fordras för att derå kanna skörda tre trafvar säd, och tillika göra ett fyrknyta hus (d. v. s. sådant som endast här knutar i de fyra hörnen, men ej timrade mellanväggar) och gå omkring det intagna och utstaka det med två vitnen.
  4. Wiþerbobalken XVI: § 1.
  5. Samma balk XIII.
  6. Flocken VIII derstädes.
  7. Wiþerbobalken XIX.
  8. Bestämmelser härom återfinnas i Wiþerbobalken XVIII, XIX, XX.
  9. Wiþerbobalken XX: § 3.
  10. Wiþerbobalken XX: § 3.
  11. Stadgande om åverkan och skifte i skog återfinnas i Wiþerbobalken XIV.
  12. Wiþerbobalken VIII.
  13. Jorþæbalken XIV: eger man mindre än öre i by, då skall landbo åka (för hämtande af virke m. m.) med ett ök, eger man mindre än ett hälft öre, så hafve rätt begagna kälke; hafver man intet i by, då hafver intet i skogen. § 1 Nu hafver man öre i by eller mera, då må både egare och landbo i skog åka med så många ök de vilja. Tycka andra grannar att de göra för mycken huggning i skogen, då gifs dem vitsord som vilja skifta.
  14. Manhælgisbalken V.
  15. Wiþerbobalken XV.
  16. Bygningabalken XIX.
  17. Bygningabalken XIX: §§ 1–3.
  18. Bygningabalken XXVII.
  19. Bygningabalken 23.
  20. Bygningabalken 43..
  21. Bygningabalken 44..
  22. Bygningabalken XV..
  23. Äldre Vestgötalagen Jordþærbalk 7: »Hauir maþer topt i by ok oræssland ok sex lassa æng, þa a han vitu til vtskiptæ.» Uti yngre Vestgötalagen Jorþæbalken XIX förklarades egaren af en attundæ lot tillkomma andel »oc til skogs oc til lagha hugs, sum hans egho loter bær til. a han minnæ, þa a han eigh vitu til skogs vtan til löf oc loc oc vndir viþu, hugge kastlægge af vndir viþn til eldebrandæ, swa sum hans ægho loter ber til, oc taki sin lot huar ligger baþi i vndir viþu oc aldin viþu þy niþer ær fallin»..
  24. Äldre Vestgötalagen samma balk 14: »Eig mæ takæ intaku, num alli alli þer ær eghu attundæ lot af attunge», hvarmed jemföres § 4 af 13 flocken: »Byggir han ut a mark by ær gærþi um kring sik sialuær. Byggir a fæ marku gærþir um kring sik a III vitter ællær III vittrum længær a oxæbyrþi til skogs, til vndir viþæ ok til fægans, ængir a vitu innæn gard hanum ok han ingæ utæn garþ till allmænniga, þæt kallas holmsköp, han ma eig i bælgh binda». Härmed öfrerensstämmer yngre Vestgötalagen Jorþæbalken XXXII..
  25. Fornæmisbalken XIII. »Igh må þen man i scoghe huggæ vlouandis ær minnæ hauir æn attundæ lot attungs oc lagha tompt vtan han saker se at þrenni sæxtan orthughum»..
  26. Fornæmisbalken IX och X.
  27. Fornæmisbalken XXXIII och XXXIV.
  28. Södermanlandslagen Bygningabalken XXVIII och förklaras i Additamenta 5: »Landboe ma at saclösu threa eker hugga, ena til bat eller ekio, andra til snækkiu bonada, thridiu till kirkiu bygning, æi ma han saklösu mera hugga. Vil sidan annan mer hug a scogh göra, ak annar frid a legia, aghi tha friþmander vizord skipt a leggia sua huarium sum i by æghir».
  29. Äldre Vestgötalagen fornæmix sakir 2 och Yngre Vestgötalagen Fornæmisbalken VII.
  30. Yngre Vestgötalagen Vtgærþæbalken XV. Härmed antydes, att en hvar, som gripit en hare, uppdrifvit och dödat en räf, dräpt en varg, bundit och fasttagit en björn, fällt en elg eller ur ån uppdragit en utter, dertill var egare.
  31. Samma balk XVI. Dermed afsågs fångande af ungar;
  32. Östgötalagen Bygdabalken VIII § 1: Nu æn man köpir hump i skoghi ælla æng» etc.
  33. Samma balk XXXIII: »Nå aghær annar træn ok annars ær jorþin i skoghinum» och vidare rörande tvist om trädens qvarblifvande: »Nu æn træn standa a biærghum sum huarte nyter til akær ælla æng, ok hin vil hanum hans aldin skogh ælla hans wiþ forfængta, þa a þæn uitzorþ sum træ a. Þöm skulu dömas kuar standa ok egh up huggas.»
  34. Samma balk XXIX, »oþulbrut».
  35. Samma balk XXX.
  36. Sistnämnda flock: þæt ær ok andrum lana ælla skipa utan aghe tu bol i bynum» etc.
  37. Jemväl å detta ställe: »Brennir man suiþu» etc.
  38. Bygdabalken XXXVI: »Nu a biur sæ böle sum bonde, huar sum dræpær biur ok brytær hiþi hans, late atær biurin þem sum ængina atte ok mæþ þrea marker» etc; der meddelas ock åtskilliga andra stadganden om jagt.
  39. Gotlandslagen I: 25.
  40. III: 54;
  41. I: 59;
  42. I: 7 och 25.
  43. Bygningabalken XXIV och Þingmalabalken V.
  44. Bygningabalken XXV.
  45. Samma balk XXX.
  46. Bygningabalken XXVIII: § 7.
  47. Kunungxbalk XXX.
  48. Bygningabalken XVIII och XIX.
  49. »Konung Albrechts stadga gjord för Hammars Tridiung i Thrögd» förekommer uti Hadorphs Biörköarätt och samling af gamla stadgar. Stockholm 1687. Bland dess stadganden torde här intagas:
    1. Efter anmärkning att femte ting skalle hållas å sankt Jakobs dag. »Tha egho næmphnæs fyra mæn, the egho scuda, æn skoga æru skipan före, ok æpter thera vitnom thridiungx tingh kalla, ther egho the syw natta dagh forlæggiæ at skogha rensa, oc siw nætter i fridhi standha.
    5. Nu sighx um skogha skipan, ther aa hwar sinom lwt radha, alighr a man som annan, utan Wærnæmæn oc Synæmæn hafva mera, oc Howudzman, Wærnamannom oc Synamannom halfva mera. Hwar» etc.
    7. Nu sigx vm skoga aka, tha egho Synemæn thættæ först göræ, ridha till theræ byæ the vmgyæwær at schada hafva giort a Thridiunx skoghana, sea oc scudha hwat der sant vm ær.
    8. Nu scal Thridiungx thinghe aka lyusa, tw lass vm hwar dagh i Hamar swa mangha dagha som them asæmber. Hwar som mera aker æn som saght ær böte öre för hwart lass oc» etc.
    9. Hwar som gifva vill, skipfta, æller siæljæ ako sina innan thridiungx, sina göre det före thridiungx tingi, hafve oc engin eenwald at gifva æller siælliæ ako uthan thridiungx, utan hwgge siælfwer oc ake siælwer wt af skoghanom, ok göræ aff sidhan hwat han siælwer vill. Howdzman, Wærnæman ok Synærman eghan swa i ako som i skipan.
    14. Å fiæradagh pinghisdagh agha Wærnamæn vm skogh rijda, them» etc.
  50. Efter det kollegium först i anledning af åtgången af skog för bergsbrukets behof här anmärkt, att »hundrafalt mera skog igenom olagligt svedjande, skogselds utsläppande härjade och i grund förderfvade blifva, än alls de tarfva och till hushållenas uppehållande, lagligt rödjande och bergsbrukens kultur och andra requisita år ifrån är oundgängligen behöfves», förklarades »skogarne så till sägandes förhärjade, uppbrände och utan någon differens och några considerationer så utödda wordne och på många orter så vid sjökuster som uppe i landet, der som icke länge sedan öfver mannaminnet skog nog varit hafver af allehanda slag, groft timmer, nu mera icke utan största besvär fast litet till brännved och mångenstädes ock intet är att bekomma».
  51. Deröfver afgaf kammar- och bergskollegierna utletande den 3 April 1731.
  52. Adeln från Upsala, Stockholms, Skaraborgs och Elfsborgs län likasom från Nerike, Vermland och Östergötland anhöll, att lands-, härads- och sockneallmänningar mätte få delas efter hemman, öre och örtug. Se lergsdeputationens handlingar för 1734 års riksdag i riksarkivet.
  53. Kammar-, bergs- och kommerskollegiernas och statskontorets yttrande af den 7 april 1727.
  54. Bergsdeputationens handlingar för riksdagen är 1734, der man tillika finner flere upplysningar beträffande skogsbristen mångenstädes i riket.
  55. Resolutionen i allmogens besvär den 12 december 1734 § 25.
  56. Förordning angående oskiftade fäleds- eller utmarkers upptagande samt skogs och marks delning åboer och byar emellan.
  57. Redan resolution års städernas besvär den 12 december 1734 g 37 lemnar föreskrift om inskeppning af klappholtz-, pip- och tunnestäfver. Ytterligare stadgas härom uti resolution års städerna» besvär den 12 april 1739 § 29.
  58. Handlingarna rörande allmänna besvärsdeputationen till skogsordningens öfverseende år 1738 finnas i riksarkivet.
  59. Från Kronobergs län erinrades, att åtgången af tallris till föda åt getter vore en obetydlighet mot den förbrukning af skogseffekter, som anläggning af ett alunbruk medförde.
  60. Detta förslag finnes uti Modées författningssamling under den 31 december 1755.
  61. Ledamöter af kommissionen voro presidenten grefve Piper, krigsrådet Johan Wefverstedt, kammarråden Jonas Wulfvenstjerna och Samuel Ehrencrona, amiralitetskammarrådet H. Löfvensköld, assessoren Ulrik Rudenschiöld, kammarherren och assessoren G. B. Bonde samt assessoren Olof Rudebäck.
  62. Se härom resolution å städernas allmänna besvär den 19 Januari 1757 §§ 32 och 54.
  63. Uti denna kommission sutto riksråden, grefvarne Nils Bjelke och Mauritz Posse, bergsrådet Detlof Hejkensköld, hofrättsrådet F. Cronstedt, kammarrådet Anders Botin, öfverjägmästaren Olof Holmcreutz och ryttmästaren Johan Chr. Toll, den sistnämnde inkallad enligt kongl. brefvet den 22 April 1773.
  64. Åtskilliga personer tillhörde för kortare eller längre tid denna komité såsom riksdrotset Carl Wachtmeister, generallöjtnanten Toll, öfverhofjägmästaren Axel Oxenstjerna, kontreamiralen C. O. Cronstedt, kammarrådet V. Lagerheim, professor M. Calonius m. fl.
  65. För de skånska länen och möjligen äfven Östergötlands län funnos emellertid vissa af Kongl. Maj:t fastställa förordnanden om skyldighet att inrätta planterhagar eller vid landsvägarne verkställa trädplantering.
  66. Hans berättelse om skogshushållningen i Tyskland finnes tryckt i Ekonomiska Annaler för år 1807.
  67. Enligt bergskollegii betänkande den 10 Maj 1814 beräknades en tillverkning af 5,000 skeppund koppar kräfva 61,429 stafrum ved. Hvarje sådant hade 3 alnars längd, höjd och bredd.
  68. Den förtjente hofjägmästaren J. af Ström lär, enligt hvad hans efterlemnade papper gifva vid handen, omfattat de efter samråd med honom af bergsrådet af Robson såsom ledamot af ridderskapet och adeln uttalade åsigter.
  69. Detta taktäckningssätt har numera nästan alldeles upphört och ersatts af mindre virkesödande.