Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870/Kronoparker, djurgårdar och jagbackar

←  Lands-, härads- och sockne-allmänningar.

Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870. Bidrag till Sveriges officiella statistik. Skogsväsendet (BiSOS Q).

Kronoskog, hörande till jordbruksfastighet.  →

Kronoparker, djurgårdar och jagbackar.

I Kristoffers landslag omförmäles likasom i den äldre landslagen »konungs park»^[1] med förklarande, att ansvaret för den, som jagade å sådan mark, utgjorde böter till belopp af 40 mark, konungens ensak, hvarjemte den brottslige hade förverkat häst och armborst.

Till park räknades emellertid blott konungens »enskylloga æghor som Vpsala öde oc annat tholight». Uppenbarligen inbegreps ej derunder skogsmark i allmänhet, som hört till konungens gårdar. Till en början ligger det i sakens natur, att oskiftade byskogar, der konungen för vissa landtbohemman haft del, ej dit hänförts. Äfven i de fall, då denne varit egare till en hel bysamfällighet eller enstaka gård, och dertill hörande skog varit af rå och rör omgifven, är det ej antagligt, att denna omständighet ensamt eller med andra ord eganderättsförhållandet skulle hafva verkat skogens betraktande såsom kungspark. Deremot talar det nyssberörda stränga ansvaret, som tyckes förutsätta, att den till park hänförliga markens omfattning varit på ett bestämdare sätt angifven än som i äldre tider merendels med till hjordevall ej afsedd skogsmark inträffade, desto heldre som, om än straff fanns för oloflig jagt å annans egoområde, vid sidan deraf bibehöll sig rätt att under vissa förhållanden dit förfölja och döda ett uppdrifvet djur. Med hänsyn härtill förefaller det sannolikt, att de områden, hvarå uttrycket kungspark syftat, blifvit genom uppförd inhägnad eller annan anstalt på ett för en hvar åskådligt sätt afstängde från sådan mark, der de allmänna bestämmelserna om ansvar för jagt hade tillämplighet.

Till enahanda antagande ledes man vid betraktande af det på ett utländskt ursprung hänvisande ordet »park», hvilket ej synes hafva varit brukligt i Tyskland och derföre troligen hit öfverflyttats från England, der »park» ännu utmärker inhägnad skog till skilnad från »forest».

Häntydde emellertid uttrycket park i äldre tider uppå en med hägnad afskild skog, torde med densamma, som, efter hvad förhållandena gifva vid handen, haft betydelse såsom jagtplats, hafva åsyftats en instängd djurgård.

Särskilda anstalter för uppfödande af vilda djur voro vid tiden för tillkomsten af den äldre landslagen och sedermera ingalunda ovanliga i de skandinaviska länderna. Derom vitna åtskilliga bestämmelser såväl i den yngre Vestmanlandslagen som i Skånelagen.^[2]

Inrättandet af djurgårdar, der rådjur, hjortar och andra djur genom uppförda hägnader bereddes ett visst skydd, stod för öfrigt i ett ganska nära samband såväl med den rådande hushållningen som med den allmänna benägenheten för jagt. Dermed möjliggjordes för de höge herrarne att å sina gårdar i det öfre Sverige hafva i sin närhet djurslag, hvilka i vildt tillstånd förekommo endast i det sydliga landet.

Under nu omförmälda förutsättning får det för oloflig jagt i konungens park uppgifna höga ansvaret, som efter dåvarande förhållanden svårt tryckte den sakfällde, men för konungen var inkomstbringande, sin naturliga förklaringsgrund deruti, att det inom höga murar eller gärdesgårdar inneslutna villebrådet så att säga ställdes under eganderättens helgd, så att ingrepp uti egarens förfoganderätt öfver detsamma blef nära jämförligt med stöld af annans utegående kreatur, hvilken förseelse i de gamla lagarne mycket strängt bestraffades.^[3]

Parker eller djurgårdar voro under medeltiden säkerligen icke talrika, hvartill anledningen må sökas uti den ymniga tillgång å villebråd som då förefanns och gjorde dem temligen obehöfliga.

Äfven Gustaf I synes icke hafva egnat stor uppmärksamhet åt inrättningar för ifrågavarande ändamål.

Åtskilliga omständigheter förekomma emellertid, hvilka häntyda derpå, att han haft djurgårdar.^[4] Sedermera blefvo de synnerligen vanliga. Särdeles konungarne Johan III och Carl IX ådagalade för anordnande af sådana mycket intresse. Skilda djurslag sammanfördes på olika platser, dervid försök till och med gjordes, att i mellersta Sverige underhålla renar till betydligt antal.^[5]

Djurgårdar uppstodo vid Stockholm,^[6] Kalmar, Upsala, Stegeborg med flera ställen.^[7] Med inrättande af sådana förenades åliggande för fogdarne att vid ansvar anskaffa djur till intagande i desamma. Så skulle enligt kongl. brefvet den 27 september 1577 en hvar af fogdarne i Östergötland böta 10 daler, för det att de ej kunnat anskaffa mer än 2 elgkalfvar till djurgården vid Stegeborg.

Den ekonomiska bestämmelse, som vid denna tid fortfarande tillades djurgårdarne, aftog dock sedermera. Benägenheten för jagt innebar dock tillräcklig anledning till ett fortsatt underhållande af slika inrättningar, hvadan desamma på åtskilliga ställen kommo att bibehållas. För konungarne voro de förenade med icke obetydliga utgifter. Anskaffande af foder och spanmål åt djuren var kostsamt, och dertill kom aflöning åt betjeningen. Förutom det kött, skinn m. m., som till konungen aflemnades, erhölls näppeligen någon egentlig inkomst derifrån, om än en sådan ibland blifvit beräknad.^[8]

Af djurgårdarne hade befolkningen ej ringa obehag. Icke nog att esomoftast till desamma inhägnades mark, hvarest allmogen förut haft rätt till skogsfång och mulbete, utan ansågs det åligga närboende hemmansbrukare att uppföra och underhålla den stängsel, som omkring djurgård borde förefinnas.^[9]

Såväl drottning Christina som konung Carl X, hvilka begge intresserade sig för jagt, lemnade ej djurgårdarne utan uppmärksamhet; och äfven konung Carl XI meddelade flera förordnanden för att å desamma införa den stränga ordning, som han öfverallt inom förvaltningen sökte bringa till stånd. Deremot förföllo djurgårdarne under början af 1700-talet. Konungens långa frånvaro från riket i förening med knappa tillgångar var dertill en naturlig anledning. Hägnaderne blefvo ej vederbörligen underhållna, så att djuren utgingo, och svårigheter yppade sig att erhålla erforderlig betjening.^[10]

Under medlet af sistlidna århundrade synas djurgårdarne hafva varit ganska talrika att döma åtminstone af det år 1755 upprättade förslaget till förordning om jagt och djurfång, hvarest djurgårdar vid Stockholm, Läckö, Skara, Höjentorp, Visingsö, Strömsholm, Omberg, Gripsholm och Lillö kungsgård omförmälas.

Emot slutet af samma århundrade minskades antalet af desamma. Den 26 februari 1787 förklarades sålunda beträffande Ombergs djurgård, som sedan äldre tider varit en ibland de förnämsta, att dervarande »krondjur» skulle »ödeläggas» och djurgården användas endast till befordrande af bättre höväxt, mulbete och skogsfång. För närvarande finnas sådana inrättningar blott invid Stockholm, Gripsholm och å Öland vid Ottenby.

Efter hvad förut blifvit anmärkt, uppstodo till en början kongl. parker och djurgårdar blott å mark, som tillhörde kronan. Dertill bidrog förutom här ofvan omförmälda omständigheter, att vid den tid, då sådana inrättningar först i lag omnämndes, befogenheten till jagt och djurfång å den byalag tillhöriga marken stod i nära förbindelse med jordeganderätten, medan åter å allmänningsjord ingen var derifrån utesluten, som hade rätt till skogsfång och mulbete. Emellertid inträdde såsom bekant härutinnan en förändring under slutet af medeltiden. Uti flera utfärdade påbud förbjödos de ofrälse stånden att jaga och deraf framkallades i flera hänseenden vigtiga rättsföljder.

För uppehållande af de till konungens och adelns förmån utkomna förbuden kunde frälsemännen, som blott å egen mark och å allmänning hade jagträtt, föga uträtta, och äfven för regenterne visade det sig omöjligt att bereda noggrann efterlefnad deraf öfver hela riket. Med hänsyn härtill meddelades redan tidigt fridlysning för ett eller annat slags villebråd att ega giltighet blott inom ett bestämdt uppgifvet område, hvars utsträckning var ibland större, ibland mindre. I ett allmännyttigt ändamål fridkallade sålunda konung Gustaf I den 1 juli 1539 hjort och hind öfver Vestergötland.^[11]

Vid andra tillfällen deremot, då åtgärden blott angick en mindre trakt, afsågs dermed synbarligen endast konungens enskilda intressen.^[12] I detta fall synes likasom uti det föregående länge ingen skilnad hafva blifvit gjord emellan å ena sidan de områden, som till större del upptogos af byalag, och å den andra gammal allmänningsjord. Orsaken dertill låg kanske uti den omständigheten, att, der de förra voro af krono- och skattenatur, hvars innehafvare saknade rätt till jagt, ingen anledning till klagomål öfver en meddelad fridlysning kunde förekomma, medan åter samma åtgärd, om den angick skogsmark, hvarest frälseman egde jagträtt, ingrep uti den senares rättigheter.

Fridlysning beträffande villebråd å områden af förstberörda beskaffenhet förekom under 1500-talet flerfaldiga gånger. Omförmälda jägmästarefullmakt för Nils Claesson den 16 mars 1595 innehåller sålunda, att hvarken »adel eller oädel» skulle ega att sätta stockar eller nät, likasom att fånga harar i vissa härad omkring Skara och Orreholmen; och den 21 april 1607 befullmägtigades Christoffer Wernstedt och Michel Jägare att fredkalla skogen och marken omkring Upsala slott, efter som lägenhet kunde vara, på 3, 2 eller 1½ mils afstånd, dervid det fredkallade området med pålar jemte vapen skulle utmärkas.

Bland de ifrågavarande platserna hade Öland den största betydelsen. Dess läge med hafvet å alla sidor försvårade tillträdet af de å fastlandet talrika rofdjuren, hvarjemte dess milda klimat beredde möjlighet att dit med framgång införa vissa djurslag från det sydliga Europa.

Öland, som under konung Johan III:s regering förklarades af ålder hafva varit en för konungens räkning fredkallad trakt, bibehöll under de efter hans tid följande begge århundradena samma egenskap. Vid sidan af hemmanens små egoområden funnos derstädes vidsträckta allmänningsmarker, å hvilka allmogen hade mulbetesrätt och dess bekanta småväxta hästar större delen eller hela året kringströfvade.

Å ön var det icke tillåtet för allmogen att bära bössa; och sålunda bibehöll sig tillståndet under 1700-talet. De principer, som i 1789 års förordning uttalades, framkallade emellertid en förändring, hvarom här nedan skall vidare omförmälas.

Åland och tidtals Gotland voro likaledes fordom orter, der konungen förbehöll sig jagträtt. Förstnämnda ö synes hufvudsakligen haft betydelse för den ymniga tillgång af elg, som derstädes förefanns. Gotland omtalades deremot ej så ofta. Under 1600-talet förekom likväl kongl. förordnande, utmärkande, att ön vore en för konungens jagt fridlyst plats.^[13]

Härförutom är att märka, hurusom i instruktionen för riksjägmästaren af den 30 maj 1638 bland de såsom fridkallade och kronans enskilda parker angifna områdena upptages en mil kring Kalmar, en mil kring Jönköping och en mil kring Upsala äfvensom vid Stockholm, hvarmed jagträtten å dessa platser inom den uppgifna omkretsen med undantag endast af dervarande frälseegor blef konungen förbehållen.

Nu omförmälda förordnanden, som till formen bibehöllo giltighet intill utfärdandet af 1808 års jagtstadga,^[14] fingo för befolkningen inom de områden, som derför voro föremål, icke ringa betydelse, isynnerhet som med förbudet emot jagt förenades inskränkningar i afseende å rätt till skogsfång och möjligen rättighet att begagna bössor.^[15]

Vigtigare för framtiden blef emellertid den fridlysning, hvilken likaledes uti syfte att derstädes förbehålla konungen jagträtt träffade förutvarande allmänningsskogar. Dermed lades nämligen grunden till uppkomsten af de nuvarande kronoparkerne.

Om redan under konung Gustaf I:s tid eller dessförinnan marker af förevarande beskaffenhet funnits, torde näppeligen kunna med säkerhet uppgifvas. Uti merberörda bref deri 1 juli 1539 talade konungen om Edzweden^[16] såsom en plats »then dog är och alltid varit haffver cronones egin schog fridkallat och ingen annandz», med tillägg, att de, som der uppsatt hus, skulle åläggas att bortföra dem, vid äfventyr att de annars blefve nedbrända. Enligt ett senare bref den 10 juli 1552 tyckes likväl fridkallandet endast hafva omfattat vissa trakter nämligen Gummundsön, Kötkullsön och Långeön, och det tillika ifrågasatta inhägnandet af desamma, hvilket hade varit alltför besvärligt, om det blott haft till ändamål att afskilja det konungen förbehållna området från allmänningsskogen, häntyder å afsigten att der anordna en djurgård.

Fullkomligt ådagalagdt är dock, att under senare delen af 1500-talet förekommit hvarken till djurgård hänförlig eller jordbruksfastighet tillhörande skog af betydligare omfattning, som varit af konungen till jagtmark fridlyst. Uti förut omförmäldt bref den 7 augusti 1581 omnämnes såsom sådan »Edzweden och de skogar, som lågo utmed elfven». Denna trakt skulle emellertid, efter hvad det här förklaras, hafva af ålder varit betraktad såsom en konungens fridkallade skog. Samma benämning tillades kort tid derefter Omberg vid Vadstena, Halle och Hunneberg samt Kinnaskogen i Vestergötland.^[17] Antalet af parkerna, hvartill vid denna tid de fridkallade skogarne synes hafva räknats, tilltog till den grad, att hertig Carl skall hafva ärnat att vid riksdagen i Söderköping år 1595 framställa förslag om vidtagande af en särskild undersökning rörande parkerne i riket.^[18]

Den omständigheten att en sådan ifrågasattes, hvarmed antyddes en rådande ovisshet i ämnet, hade helt säkert sin grund deruti, att i förevarande syfte framställa kongl, anspråk beträffande viss skogstrakt icke alltid fortfarande upprätthöllos.

Kongl, påbud, innefattande fridkallelse af skogsmark, utfärdades och desamma kungjordes säkerligen från häradstingen eller af andra myndigheter för befolkningen; men då de till en början blott angingo jagten samt inskränkning uti rättigheten till skogsfång eller mulbete dermed ej bereddes, lemnades åt desamma ej synnerlig uppmärksamhet, hvarföre å ställen, der konungen för jagträttens utöfning ej anställde särskilda personer, och i följd häraf skeende öfverträdelser af förbuden gemenligen kommo att lemnas oanmärkta, den meddelade fridlysningen snart blef helt och hållet förglömd, desto hellre som vid densamma utsträckningen af den fridlysta marken ej sällan torde hafva blifvit ganska otydligt angifven.

Sålunda tyckas förhållandena till en början hafva i allmänhet gestaltat sig. Med anställande af en stadigvarande jägeribetjening uppstod emellertid ett synbart bemödande hos regenterne att för all framtid såsom kronans tillhörighet bibehålla de en gång fridlysta områdena. Detta kunde dock ej ske utan att särskilda anstalter vidtogos för utmärkande af parkernes lagliga gränser och konung Carl IX försummade äfvenledes ej att derom draga försorg.

Exempel derpå erbjuder den befallning, som uti kongl. bref den 8 mars 1604 meddelades Nils Berg att omkring Edsweden på ett armborstskotts afstånd uppsätta pålar, å hvilka eller uppå träd, som funnos i linien, skulle upphängas riksvapnet, måladt i sköldar, så att, efter hvad det anmärktes, en hvar måtte veta, att han ej finge jaga eller fälla skog inom konungens »fria park». Enahanda åtgärder förekommo säkerligen beträffande åtskilliga andra skogar af ifrågavarande beskaffenhet. Detta kan man sluta bland annat deraf, att, då under senare delen af 1600-talet undersökning egde rum i vissa trakter af landet beträffande dervarande allmänna skogar, ganska ofta åberopades till ådagaläggande att viss mark vore konungspark, hurusom nyssberörda märken der vant uppsätta. Ett förnyadt anbringande af dylika, der de saknades, anbefalldes samtidigt härmed.

Bland kongl. jagtplatser, som under 1500-talet uppkommo, må i sammanhang härmed erinras om de kronoegor, som äro kända under benämningen jagbackar. Desamma, som blott funnits i Södermanland och Nerike, uppstodo antagligen, såsom förut blifvit omnämndt, under den tid, då sedermera konung Carl IX såsom hertig förfogade öfver nämnda begge landskap. Utgörande ursprungligen afsöndringar från bestående hemman, bibehöllo sig jagbackarne såsom en kronans tillhörighet intill början af innevarande århundrade. Merendels blefvo desamma oaktadt till betryggande af kronans rätt någon gång inteckning^[19] vid domstolen i den ort, der de voro belägna, föranstaltades, icke afskilda från angränsande hemmansegor, hvilken omständighet i förening med den ringa utsträckning, som en hvar af dem gemenligen hade, beröfvade dem för kronan all betydelse.

Uti instruktionen för riksjägmästaren af år 1638 omförmäles särskildt såsom fridkallade parker: Omberg, Edsweden, Halle- och Hunneberg, Sundshagen, Billingen, Kinneskogen, Höjentorp, Mösseberg och Kronoberg; men det antydes härjemte att förutom de nu uppgifna skulle funnits andra Kongl. Maj:t och kronan tillhörande parker, å hvilka alla likasom å kronans jagtplatser, djurgårdar, skogar och lundar riksjägmästaren skulle utöfva tillsyn.

Sannolikt är, att de vid denna tid fridlysta skogarne egentligen varit afsedda till jagtmarker, så att befintliga inskränkningar i afseende å rätt till skogsfång och mulbete derstädes blott hade hänsyn till vildafvelns befrämjande.^[20] Så småningom ändrades dock förhållandet; och den uteslutande rätt, som tillkom kronan att tillgodogöra, hvad å dessa marker förefanns, alstrade, att en fridlysning äfven tillkom i ändamål att bereda tillgång å skogseffekter för en närbelägen kungsgård eller af annan orsak.

Derigenom kom omsider ett förändradt begrepp att fästas vid konungsparkerne. Deras egenskap att vara kongl. jagtplatser trädde alltmer i bakgrunden, och den strängare hushållning med skogen, som å dem iakttogs, blef den egentliga skilnaden emellan dessa skogar och de till menigheterna upplåtne allmänningarne, hvilket förhållande medförde, att benämningen konungspark utbyttes mot kronopark.

Förbättrande af skogsvården å parkerne blef redan tidigt en svår uppgift för styrelsen. Uti detta syfte innehöll nyssberörda instruktion för riksjägmästaren förbud emot anläggning af nybyggen likasom emot svedjande derstädes. Dermed förnades föreskrift om noggrann tillämpning af gällande skogsordningar eller med andra ord de särskilda påbud i ämnet, som blifvit än för en, än för en annan landsort utfärdade.

Hvarje medgifvande af skogsfång å dessa platser, der, efter den i senare delen af 1600-talet gällande rättsuppfattningen, ingen utan lof finge tillgripa ens en grön qvist, utgjorde ett kongl. ynnestbevis, hvarföre också hemman, hvars innehafvare förunnades rätt att å parken erhålla skogseffekter, voro skyldige att efterkomma de föreskrifter, som till utvisande af det verkliga behofvet och till förekommande af skogens förminskning kunde pröfvas lämpliga.^[21]

Uppå vissa inskränkningar uti den rätt till skogsfång å konungspark, som allmogen å flera ställen sedan de äldsta tider tillgodonjutit, häntyder redan resolutionen å allmogens besvär den 29 augusti 1664 § 8, utmärkande, att de härad, som dertill jemlikt kongl. bref hade laglig rätt, blott efter skogvaktarnes anvisning skulle få å parken taga vindfällen, medan de, som der hade mulbetesrätt, väl skulle till sin nödtorft få hugga odugliga träd, men endast under iakttagande att desamma dessförinnan af hejderidaren utstämplats.

Här förekommer väl ej antydt någon skyldighet att, förrän virke utlemnades, styrka behof derå, men äfven detta blef tidigt brukligt, dervid den inom jägeristaten införda stränga subordinationen vållade, att ärenden af obetydlig vigt måste handläggas på skilda ställen.

Sålunda uppgafs inför 1689 års skogskommission i Skaraborgs län, hurusom en bonde, som önskade å kronopark bekomma byggnadsvirke, skulle först vid tinget visa, huru mycket han behöfde, vidare med tingsrättens resolution och attest vända sig till landshöfdingen, från honom, i fall hans begäran bifölles, till öfverjägmästaren, som ofta bodde långt borta, för att sedan med dennes ordres begifva sig till underbetjente och slutligen derifrån till skogvaktaren.^[22]

Den praxis, som sålunda utbildat sig, återfinnes i 1691 års skogsordning för Skaraborgs län. Här tillförsäkrades de, som enligt kongl. resolutioner medgifvits att å kronopark afhämta ris, stubbar och vindfällen, rätt till fortsatt utöfning häraf, men dermed förenades skyldighet att följa skogvaktares anvisning; och om det befunnes nödigt att i saknad af dylikt till bränsle taga förtorkade eller friska träd, finge enligt nu ifrågavarande skogsordning sådant blott ske efter föregående utstämpling af hejderidaren. Till öfverjägmästaren öfverläts att bestämma om utsyning af byggnadsvirke, dock kunde han ej medgifva erhållande af sådant, innan husesyn försiggått och för kontroll häröfver skulle till landshöfdingen årligen insändas såväl förteckning å medgifna utstämplingar som de synehandlingar, på grund hvaraf virke utlemnats.

Mindre stränghet rådde i de öfriga delarne af riket. Å dervarande kronoparker mötte icke hinder att upptaga sådant, som endast till bränsle var användbart. Deremot synes erhållande af timmer för den, som derom framställde anhållan, hafva kraft ett visst ådagaläggande af befintligt behof derå m. m.; och sedan intyg härom erhållits från häradsrätten, tillkom det vederbörande landshöfding eller öfverjägmästare att bestämma och jägeribetjent att utstämpla, hvad som ansågs böra komma den sökande till del.

Att detta tillämpats i afseende å kronoparker, synes följa deraf, att för allmänningar ett dylikt tillvägagående genom det förut omförmälda kongl. brefvet den 24 november 1694 blef påbjudet. Att döma af kongl. resolutionen å adelns besvär den 26 januari 1698 § 8 skulle det till och med för rätt till hygge å kronans parker varit behöfligt att dertill hafva utverkat sig Kongl. Maj:ts tillstånd, men då sådant ej erfordrades enligt 1691 års skogsordning för Skaraborgs län, torde i allmänhet dylika ärenden oberoende af sistberörda föreskrift fortfarande blifvit afgjorda af underordnade myndigheter. Möjligen skedde dock tillämpning deraf å de parker, som af konungen personligen begagnades till jagtmark och för hvilka han således särskildt var intresserad.^[23]

Tydliga bestämmelser i ämnet meddelades omsider uti 1734 års skogsordning, hvarest i nära öfverensstämmelse med hvad dessförinnan synes hafva egt giltighet, stadgades, att de, som bodde uppå eller bredvid någon kronopark, derstädes finge, när sådant förut varit vanligt, med landshöfdingens tillstånd njuta mulbete för sina kreatur samt till vedbrand efter anvisning af vederbörande jägeri- eller skogsbetjente hämta förtorkade träd, vindfällen, lågor, stubbar och dylikt, utan att, så länge detta funnes att tillgå, friska träd finge fällas. I händelse hemmansinnehafvare efter tingsbevis oundgängligen behöfde hjelp, skulle landshöfdingen ega att låta genom jägeribetjeningen med kronans hammare stämpla gamla, till annat än bränsle ej dugliga träd, som utan skada kunde aflåtas; och tillhörde det landshöfdingen att genom de förteckningar å utstämpladt virke, som till honom borde ingifvas, öfvervaka hushållningen å kronoparkerne.

Alltför stränga ansågos dock nu omförmälda föreskrifter vara, hvarföre tillåtelse uti 1739 års förklaring lemnades att erhålla utsyning af sådana å parkerne befintliga kullfallna, till timmer och bygningsvirke tjenliga träd, som icke till publika behof befunnes erforderliga. Tillika berättigades landshöfdingen att till understöd åt hemmansinnehafvare, som deraf efter häradsrättens bepröfvande vore i behof och ej kunde förskaffa sig virke från andra skogar, medgifva hygge af friskt men föråldradt träd, som ej funnes vara användbart såsom maste-, spire- eller storverksträd.

Genom det i sammanhang dermed meddelade stadgandet, att penningar, som erhölles för mistlig skog å kronopark, skulle användas till planteringars inrättande och befredande å kronoegor, hvarest sådant lämpligen kunde ske, lades grunden till de skogsplanteringskassor, som sedermera i några län uppstodo. För enahanda ändamål skulle äfven få användas den betalning, som jemlikt kongl. förordningen den 10 januari 1746 lemnades vid utsyning af ek till skeppsvirke, klappholts och pipstäfver, och anledning finnes antaga att på vissa ställen för åverkan ådömda böter äfven fatt begagnas för planteringar.

Betydelsen af de medgifvanden, som meddelades i syfte att bereda erforderliga medel för planteringsarbetet, förminskades dock af det ringa intresse, som myndigheterna i allmänhet derför lade i dagen.

Till åtlydnad af Kongl. Maj:ts i bref den 27 juli 1774 åt landshöfdingarne lemnade befallning att afgifva berättelse om skogskassor och skogsplanteringar i de särskilda länen, inkommo de en tid derefter till Kongl. Maj:t med åtskilliga upplysningar i ifrågavarande hänseende. Det befanns härvid, att besparade medel för verkställande af plantering egentligen blott funnos i Skaraborgs och Östergötlands län. I det förstnämnda af dessa län utgjorde behållningen den 18 februari 1774 ett belopp af 15,734 riksdaler 22 ½ skilling; lån och förskotter för flera ändamål hade från denna kassa beviljats och uppgafs särskildt, hurusom allmogen år 1772 derifrån till inköp af spanmål bekommit försträckningar, som dock sedermera blifvit återbetalda. I Östergötlands län belöpte sig ifrågavarande medel ingalunda till ett så betydligt belopp. År 1762 uppgingo de till 834 riksdaler 29 skilling och växte derefter så, att de år 1774 ej utgjorde mer än 970 riksdaler 13 skilling. Anmärkas må tillika, att enligt uppgift af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län derstädes funnits för återplantering tillgängliga 350 riksdaler, som erhållits genom beviljad utsyning å ek. I Upsala län skulle för nyssberörda ändamål icke hafva varit att tillgå andra medel än för åverkan ådömda böter, uppgående för åren 1762-1774 sammanlagdt till cirka 450 daler s:mt; de hade dock ej blifvit dertill använda utan hufvudsakligen ingått till statskontoret.^[24]

Temligen allmänt framställdes klagomål, att å kronoparker likasom å allmänningar skogsvården ej var tillfredsställande. Å begge ställena förekom åverkan ganska ofta; och hvad värre var inträffade ej sällan skogseldar, hvilka af befolkningen snarare främjades än förhindrades. Trots de stränga föreskrifterna emot afverkning af andra träd än sådana, som ovilkorligen borde borttagas, yppade sig en oroväckande utglesning af skogarne, men på samma gång ett visst bemödande att åstadkomma en bättre skogsvård. Bevis härpå är, hurusom, efter det anmälan skett om den missvårdnad och förödelse, som egt rum å skogarne i Elfsborgs län samt isynnerhet å »kronoskogarne» Edsmärren och Lärkeberg äfvensom »kungsskogarne» Halle- och Hunneberg, Kongl. Maj:t den 15 juni 1773 förordnade om en besigtning derstädes samt om beredande i sammanhang dermed af upplysningar rörande dö bästa medlen till åvägabringande af en rigtigare hushållning.

Likartade uppgifter ingingo från andra håll. Fridlysning af skog å kronopark blef derföre på många ställen en anlitad utväg till hämmande af öfverafverkning, utan att lagen för mark af ifrågavarande beskaffenhet omtalade något dylikt, hvilket ock med hänsyn till gällande föreskrifter om utsyning m. m. borde hafva varit obehöfligt.

Nödvändigheten af en sådan åtgärd erkändes emellertid i 1793 års skogsordning. Derstädes blef nämligen öfverhofjägmästaren, till hvilken genom 1780 års instruktion, såsom förut blifvit nämndt, öfverlåtits tillsyn öfver kronoparker, förelagd, att, när sådant förekomme behöfligt, hos Kongl. Maj:t göra anmälan om fridlysning af kronopark. Stadgandena i denna skogsordning om den hushållning, som der borde iakttagas, öfverensstämde i öfrigt temligen nära med de förut gällande, dock gjordes här rättighet att å kronopark fälla och från platsen afföra skog, som stode å rot, eller kullfallna träd, som till timmer eller andra nyttiga behof voro tjenliga, i hvarje särskildt fall beroende af Kongl. Maj:ts tillstånd, hvarmed man ville förebygga, att medgifvande till skogsfång allt för lätt skulle kunna utverkas.

Omedelbart efter utfärdande af nyssnämnda skogsordning synas undersökningar rörande tillståndet å de skilda kronoparkerne egt rum, hvarvid tillika upplysning bereddes om areal och åtskilligt annat, som med hushållningen stod i samband.

Med ledning af sålunda från de lokala myndigheterna inkomna uppgifter afgaf öfverhofjägmästaren friherre Axel Oxenstjerna den 27 maj 1795 ett omständligt utlåtande beträffande kronoparkerne i riket. Kammarkollegium yttrade sig sedermera deröfver, hvarefter Kongl. Maj:t den 4 augusti 1796 meddelade beslut i ärendet. Härvid bestämdes för hvarje särskild park, om och till hvilken omfattning äfvensom för hvilken tid fridlysning skulle ega rum.

1805 års skogsordning bibehöll i den föregående skogsordningen meddeladt åliggande för öfverhofjägmästaren, att för hvarje park framlägga förslag å det antal timmer eller annat byggnadsvirke, ved, gärdsel och stör, som årligen kunde upplåtas under den närmast följande perioden af sex år, hvarjemte denne embetsman ålades att anmäla, om för viss tid kronopark borde fridlysas. De, som bodde uppå eller invid sådan, skulle efter gammal sedvana fortfarande der ega, jemte mulbete för boskapen, frihet att taga nederliggande skatar, grenar och dylikt, allt under jägeribetjents uppsigt och anvisning, utan att emellertid Kongl. Maj:t af sådan betesrätt vore förhindrad att för skogsväxt och till plantering inhägna någon trakt af parken och i sammanhang dermed förbjuda bete till dess uppkomna plantör hunnit undanväxa boskapens bett. För beviljad utsyning af timmer, ved, gärdsel och stör skulle de, som dertill icke kunde visa sig ega laga tillstånd, betala half ten af det belopp, som länets markegångstaxa utsatte, hvilka penningar, likasom hvad å auktion inflöte för virke, som för kronans behof vore fäldt, men såsom dertill odugligt blifvit försåldt, skulle, såsom redan uti 1739 års skogsordning blifvit föreskrifvet, ingå till fond för en kassa till bestridande af utgifter för inrättande och underhåll af nödiga planterhagar å parkerne. Derjemte stadgades, att å kronopark befintlig mosse eller kärr, som icke vore till skogsväxt tjenlig eller förut blifvit uppodlad, skulle få till odling upplåtas, med iakttagande dock att innehafvare af sådan jord ej egde begagna sig af skogen annorlunda än efter vederbörligt tillstånd och emot betalning.

Med stöd af sistberörda bestämmelse uppstodo under den närmast härefter följande tiden flerstädes å kronoparkerne en mängd spridda lägenheter. Upplåtelser af nu antydda beskaffenhet upphörde dock att meddelas efter utfärdande af kammarkollegii ofvanberörda cirkulär af den 14 april 1824 angående en förändrad reglering med kronoskogarne och allmänningarne i riket.

Anordnande af en bättre hushållning å kronoparkerne, som genom omförmälda föreskrifter uti 1805 års skogsordning i väsendtlig mån underlättades, upptog fortfarande i hög grad uppmärksamheten.^[25] Undersökningar angående beskaffenheten af skogstillgångarne skedde, och uti bref af den 12 november 1808 förordnade Kongl. Maj:t, huru hushållningen skulle inrättas å de särskilda kronoparker, som funnos i Östergötlands, Kalmar och Jönköpings län, dervid Kongl. Maj:t väl ansåg sig ej kunna lemna obetingadt bifall till vissa af öfverhofjägmästaren grefve Bunge föreslagna inskränkningar i afseende å betesrätt, såsom att boskap ej finge å parken utsläppas före den 1 juni m. m., men föreskref, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande i ämne t, efter det utredning vid vederbörande häradsrätt skett, om hvilka hemman hade betesrätt, om andra hemmans djur dit insläpptes till skada för skogen, huruvida de, som vore till mulbete berättigade, funnes benägne att ombesörja parkens inhägnande äfvensom huru sådane djur, hvilka såsom får och svin mest skadade de späda plantorna, kunde från skogen afhållas. Skadan af de s. k. servituten och nödvändigheten att, der de ej kunde upphäfvas, begränsa desamma, blef sålunda härstädes likasom i utlandet insedd. Till några lagbestämmelser i ämnet ledde dock ej nyss omförmälda skrifvelse.

Ju större svårigheterna visade sig vara att åvägabringa en bättre hushållning å kronoparkerne, desto mer framträdde, såsom redan här ofvan blifvit anmärkt, en benägenhet att afhända kronan desamma. Derpå häntyda flera kongl, beslut under början af innevarande århundrade.^[26]

De s. k. jagbackarne ådrogo sig härvid först uppmärksamhet. För ett upplåtande af desamma till egare af de hemman, inom hvilkas egoområde de voro belägna, anfördes den obetydliga utsträckning, som de intogo, äfvensom de olägenheter, som i flera hänseenden voro förenade med deras bibehållande såsom en kronans egendom.

Af dessa skäl anbefallde jemväl Kongl. Maj:t i bref till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län den 1 augusti 1805 en lokal undersökning i fråga om, dels hvilka jagbackar ostridigt vore kronans egendom, dels hvilka bland de, som kunde dit räknas, vore till skogsbörd tjenliga, med föreskrift att endast de sistberörda borde fortfara att tillhöra kronan, under det att öfriga skulle upplåtas till angränsande hemman.

Ärendet bragtes emellertid ej härmed till slut, utan följde förklarande af rikets ständer i riksdagsbeslutet år 1818 § 23, att alla i Södermanlands län belägna jagbackar skulle, derest de befunnos tillhöra kronan, försäljas. Till utredande af förhållandet härutinnan uppstodo en mängd rättegångar, hvilka, enär kronan ej ansågs kunna ådagalägga, hvad henne tillhörde, gemenligen slutades på det sätt, att kronans yrkanden underkändes. De återstående blefvo, för den händelse de ej förenades med närbelägen kronojord, skatteförsålda, under iakttagande af föreskrifterna uti kongl. brefven den 16 juli och den 2 september 1823. Efter utfärdande af kammarkollegii cirkulär den 14 april 1824 angående kronoskogarne i allmänhet torde emellertid dervarande föreskrifter äfven fatt tillämplighet för jagbackarne.

Vid flera tillfällen förekom jemväl å andra orter en upplåtelse af kronoskog. Den 30 juli 1808 medgaf Kongl. Maj:t, att kronoallmänningen Ormaskogen i Skaraborgs län, hvarest under de sjuttio förgående åren någon utsyning af virke ej hade ifrågakommit, skulle få till enskilda upplåtas. Beträffande nu nämnda skog blef visserligen utförandet häraf instäldt, såsom inhämtas af kongl. brefvet den 30 april 1810, men lik- artade åtgärder vidtogos med vissa andra kronoskogar.^[27]

Å Öland, der den alltsedan medlet af 1500-talet bestående djurgårdsinrättningen hade medfört icke obetydliga inskränkningar uti befolkningens rätt att begagna den hufvudsakligen såsom en kronans tillhörighet betraktade skogsmarken, inträffade under början af innevarande sekel en med den nyare tidsandan öfverensstämmande omgestaltning, som till förmån för dervarande jordegare upphäfde kronans förfoganderätt öfver större delen af skogen.

En mängd särskilda åtgärder voro emellertid nödvändiga, innan omsider målet vanns. Fråga om ett ordnande af förhållandena å ön uppstod redan under slutet af 1700-talet, men föga eller intet synes då hafva uträttats.^[28] Emellertid gjorde riksdagsfullmäktige från Öland vid riksdagen år 1800 hos Kongl. Maj:t framställning att djurgårdsinrättningen, hvaraf allmogens åkerbruk lede men och kronan blott både utgifter utan motsvarande fördelar, måtte upphöra.^[29] Dertill lemnade Kongl. Maj:t den 12 maj 1801 sitt bifall, under förklarande att af utmarkerne en del skulle användas till ek- och andra skogsplanteringar samt det öfriga tillskiftas socknar och byar med skyldighet för dem att omkring de allmänna planterhagarne verkställa hägnad. För att uppgöra förslag till närmare bestämmelser härom öfverlemnades ärendet till vissa kommitterade, hvarpå följde kongl. brefvet den 16 mars 1802, enligt hvilket fyra ekplanteringar skulle å ön anordnas, med skyldighet för innehafvare af i mantal satt jord ej blott att på uppgifvet sätt deltaga uti uppförande af stenmurshägnader än äfven att under fyra år till planteringarne bidraga med 1/6 tunna råg eller korn på hvarje helt hemman.

Uppå nu antydda grunder blef det till kommitterade öfverlemnadt att inom ön åstadkomma en annan, så att säga, rättsförfattning, hvarmed åvägabragtes en fördelning emellan dervarande hemmanen af den förut endast för nyttjande till dem upplåtna utmarken. Till efterrättelse för kommitterade gällde härvid kongl. brefven den 17 juli och 3 september 1812 samt utfärdad särskild instruktion af den 6 maj 1813.

Arbetet härmed synes hafva fortgått ganska raskt, i det att, sedan Kongl. Maj:t den 19 april 1814 bestämt vidden och gränserna för de afsätta skogsparkerne och den 7 juni samma år meddelat svar å vissa af kommitterade framställda frågor, förrättningen i Ölands norra mot var bragt till slut den 15 november 1816, då Kongl. Maj:t pröfvade anförda besvär i fråga om utmarksdelningen derstädes. Vid sistnämnda tillfälle framträdde äfven ett förhållande, som sedan upprepade gånger tog styrelsens uppmärksamhet i anspråk. Å de till gemensamt mulbete i forna tider upplåtna utmarkerne hade uppkommit till betydligt antal små lägenheter, hvars innehafvare besutit desamma å behaglig tid.^[30] r Alltför obetydliga att kunna skattläggas hade dessa lägenheter, hvartill »inhyseshjonen» uti kongl. brefvet den 8 april 1811 tillförsäkrats orubbad besittning under mannens och hustruns lifstid, förklarats sedermera tillfalla de å ön varande hemman, emellan hvilka de skulle fördelas. Härmed voro naturligen inhyseshjonen ingalunda belåtna; men de af dem beträffande anordningarne i norra Mot anförda besvären blefvo af Kongl. Maj:t den 5 november 1816 ogillade.^[31]

Ärendet fortsattes sedermera inom öfriga delar af ön och afslutades några år derefter.

Bibehållande af alla de vid regleringen för skogsplantering afsätta markerne befanns emellertid ej vara tjenligt, hvadan ock snart beslut fattades att sälja Köpings Tall, Strandskogen, Ramsättra, Lindby och Rölla Tall. Beträffande de trenne sistnämnda, hvars försäljning påbjöds den 8 maj 1821, stadgades, att de skulle, delade i smärre lotter, försäljas emot årlig ränta ej understigande 6 skilling banko och skatteköpeskilling till sexdubbla beloppet af den erbjudna räntan.

Härmed var början gjord till skatteförsäljning af kronans skogar och derpå följde såsom bekant likartad upplåtelse utaf större delen af desamma.

Enligt kammarkollegii cirkulär den 14 april 1824 skulle nämligen, såsom förut blifvit omnämndt, af kronoparkerne bibehållas under kronans disposition endast så mycket som för flottornas och andra kronans behof befunnes nödigt, men det öfriga, för den händelse dermed ej bereddes hemman, som till bete eller skogsfång å parken egde laglig rätt, något verkligt för dess bestånd känbart lidande, bringas under enskild eganderätt, Dervarande jägeri- eller skogsbetjentes boställen och under ständig besittningsrätt upplåtna lägenheter af en viss omfattning borde härvid först erhålla nödigt utrymme af skog och betesmark, sedan vederbörlig ersättning i jord lemnas för bestående rätt till mulbete och skogsfång, när sådant lämpligen kunde ske; och skulle det, som derefter till kronans fria disposition återstode, deladt i lotter, hvardera innehållande efter afdrag af impedimenter 15 à 40 tunnland emot årlig ränta, som efter markens godhet och skogens beskaffenhet bestämdes från ½ till 3 kappar spanmål under skattemannarätt upplåtas till den, som derför å allmän auktion bjöde den högsta köpeskillingen.

Angående det sätt, hvarpå regleringen genomfördes, må nu länsvis omförmälas resultaten af densamma.^[32]

Beträffande först Upsala län funnos derstädes före år 1824 åtskilliga små kronoparker, nämligen Håga, Berga, Malma, Krisslinge, Hesselby, Råby, Orlösan, Flogsta och Hammarby, utgörande tillsammans 4,185,59 qvadratref, af hvilken areal 1,697,15 qvadratref skattlades och försåldes, under det att det öfriga bortlemnades i ersättning för åtnjuten förmån af mulbete och skogsfång. Äfven kronoparkerne Ramningshult, Högskogen och Tierp förminskades sammanlagdt med 8,948,00 qvadratref, hvilka blefvo utan vederlag kronan afhända. Den skattlagda marken, som fördelades i femton olika lotter, lemnade en skatteköpeskilling af 2,096 kronor 98 öre, med en årlig grundränta af 174 kronor 68 öre.

De i Stockholms län befintliga Adelsö och Vendtholms kronoparker lades vid regleringen under Drottningholms slott, hvadan de ännu för kronan äro i behåll.

I Södermanlands län skattesåldes sammanlagdt för 1,778 kronor 50 oro åtskilliga jagbackar och Klosters allmänning, utgörande inalles 2,888,76 qvadratref och från Sörby kronopark afhändes 548,95 qvadratref, medan deremot kronoparkerne Ridö och Obygdö blefvo oförminskade.

Inom Östergötlands län varande kronoparken Omberg förminskades med 2,320,50 qvadratref duglig mark, som emot årlig ränta till belopp af 209 kronor och 11 öre jemte 33 kronor 15 öre i kronotionde tillades åtskilliga inom Lysings och Dals härad varande hemman, hvilka å parken sedan längre tid tillbaka emot stadgad afgift åtnjutit mulbete. I öfrigt försåldes uti 148 särskilda lotter kronoparkerna Eneby park, Skälgen, Gap- eller Kopön, Östra Malmskogen och en del af Ycke kronopark med tillsammans 4,113,75 qvadratref förutom hvad som af den sistnämnde och af Östra Malmskogen i ersättning för mulbete och skogsfång afstods. Vestra Malmskogen undergick ej någon förminskning.

Jönköpings län förlorade den lilla kronoparken Kirsaberget, som, fördelad i två lotter, försåldes för 673 kronor 50 öre och årlig ränta af 24 kronor 97 öre. Visingsö kronopark bibehölls.

Kronoparkerna Bo och Österudd om 733,60 qvadratref, Fjälemyr om 884,80 qvadratref samt holmarne Störa och Lilla Grundet å Gotland blefvo skattelösta mot 130 kronor 13 öre i ränta och 770 kronor 15 öre i köpeskilling.

Å Öland blef Böda kronopark vid regleringen oförminskad; men samma förhållande egde ej rum med hänsyn till kronoparken Norrlandet, belägen å den till fastlandet hörande delen af Kalmar län, af hvilken 3,090,37 qvadratref tillades majorsbostället Stufverum, och återstoden omkring 1,390 qvadratref fördelades bland dem, som förut å parken åtnjutit mulbetesrätt.

Kronoparken Sönnarlöfs Kongsora med 157,80 qvadratref inom Kristianstads län försåldes för 4,171 kronor 50 öre samt 35 kronor 94 öre i årlig ränta.

I Inlands Fräkne härad af Göteborgs och Bohus län fanns vid tiden för regleringen en skoglös kronoallmänning vid namn Brefjellet, hvilken för kronans räkning uppmättes och såldes till skatte mot 3 kronor 58 öre i ränta och 559 kronor i köpeskilling.

Beträffande Elfsborgs län blefvo de å Dalsland belägna kronoparkerne Kroppefjell och Masteskogen med en sammanlagd areal af 52,712,80 qvadratref icke för kronan bibehållna; och om än med hänsyn till Edsmären, som före regleringen innehöll 130,941,80 qvadratref, icke förfogades på enahanda sätt, kom dock den del, som för kronan bevarades, icke att upptaga mer än 27,378,05 qvadratref. Kronoparkerne Halle- och Hunneberg voro de enda, som, hufvudsakligen på grund af sitt isolerade läge, förblefvo oförminskade.

Största antalet kronoparker fanns, då regleringen företogs, uti Skaraborgs län. Dervarande länsstyrelse sökte emellertid på allt sätt främja ett öfverlåtande af desamma till enskilde och detta skedde jemväl, så att nu återstår blott en obetydlighet. Utan att något för kronans räkning undantogs försvunno sålunda kronoparkerne Kungslenaberg, Himmelsberget, Stjelkaskogen, Mösseberg,^[33] Gryten, Binnebergsmo och Billingsliderna, Koflymarken, Anemossen, Billingen och Ormeskogen utan inberäkning af hvad utaf den sistnämnda lemnades till Göta kanalaktiebolag. Arealen derå sammanlagdt utgjorde 149,942,17 qvadratref. Dessutom skedde en högst ansenlig förminskning af kronoparkerne Varaskogen, Kinneskogen, Tiveden, Sundsmarken, Furubacken, Kungslena åsar och Stenåsen, så att af desamma, som förut hade en utsträckning af 167,452,87 qvadratref, blott kom för kronan efter regleringen att återstå 47,180,17 qvadratref. Klyftamon, Rådaås och Ledsjömo, hvarå arealen belöpte sig till 8,332,16 qvadratref, bibehöllos oförändrade.

I Vermlands län blefvo de begge kronoparkerne Sörmo och Gränsjö, innehållande den förra 3,399,20 qvadratref och den senare 6,210,23 qvadratref i 40 särskilda lotter till den högstbjudande å auktion försålda mot 14,848 kronor 6 öre i skatteköpeskilling och 444 kronor i ränta.

Skatteförsäljning och upplåtelse till betesberättigade skedde uti Örebro län af kronoparkerne Jägarebacken, Hällebråten, Immetorp jemte en del af Krämmaremarken med tillsammans 8,266,07 qvadratref; hvaremot kronoparken Tysslingen kom, sedan dess försäljning en gång lär hafva varit beslutad, att bevaras. Kronoräntan för inom detta län försålda kronoskogar, fördelade i 67 lotter, uppgår till 1,070 kronor 43 öre och köpeskillingen belöpte sig till 52,928 kronor 28 öre.

Slutligen förekom inom Kopparbergs och Gefleborgs län i följd af 1824 års cirkulär en skatteförsäljning af vissa skogslotter, hvilka inbragte till statsverket en ränta å 205 kronor 30 öre och en köpeskilling af 1357 kronor 50 öre.

I sammanhang med beslutet om ett delvis upplåtande till enskilde af kronoskogarne bestämdes, såsom ofvan blifvit omförmäldt, att å dem, som för kronans räkning bibehölles, skulle införas en ordnad hushållning.^[34] Föreskrifter uti sådant syfte meddelades också i samband med regleringen för de olika kronoparkerne.

Noggranna bestämmelser rörande den forstliga behandlingen af kronoparkerne förekommo först uti den år 1838 utkomna instruktionen för skogs- och jägeristaten, som derom bland annat föreskref, att först i afbidan på hushållningens definitiva reglerande en provisionel huggningsplan, enligt hvilken af arealvidden årligen finge afverkas endast l/150:del af barrskogen och 1/80:del af björk- al- och aspskogen skulle uppgöras och tillämpas, hvarefter kronoparkerne skulle indelas i block, skiften, afdelningar, periodiska hyggen och årshyggen. Härjemte borde behöriga skogskartor uppgöras, den växande skogen uppskattas och till trakthuggning förslagsvis indelas, upprättade kartor, hvarå afdelningarne och perioderna för hela omloppstiden skulle finnas utmärkta tillika med beskrifningarne deröfver, arealuträkningar, taxeringslängder, huggningsberäkningar och hushållningsplaner af Kongl. Maj:ts befallningshafvande insändas till kammarkollegium för att derefter vid skogsinstitutet undergå granskning, och det ena exemplaret sedan återställes till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som deraf skulle till distriksförvaltaren lemna en afskrift för att sedan vid skogsvården tjena till efterrättelse. Distriktsförvaltaren tillhörde det att, innan augusti månads slut till Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifva skriftligt förslag öfver afkastningen å hyggestrakten för året inom hvarje block särskildt, utan att vid den sedermera skeende afverkningen något finge tagas af kommande årshyggen, derest ej sådant oundgängligen erfordrades, med iakttagande städse att periodiska hygget för 10 år icke öfverskredes.

Enligt samma instruktion förekom upplåtelse af höslåtter för ett år å sidlända ängar uppå kronoparkerne. Mulbete derstädes blef på flera sätt begränsadt, i det att stadgande förekom, dels att ingå djur finge före den 1 juni eller efter den sista september dit insläppas, dels att afverkade eller skoglösa trakter borde för återväxten instängas, under vilkor dock att, derest kostnaden för den stängsel, som i följd af betningen måste uppföras, öfverstege 10 års betesafgift, något mulbete ej skulle å parken upplåtas; hvarjemte meddelades åtskillige föreskrifter om de åtgärder, som till beredande af återväxt borde iakttagas.^[35]

Skogseffekternas stegrade värde gåfvo under medlet af innevarande århundrade statens skogar en betydelse för dess finanser som man dessförinnan ej kunnat förutse. Följderne häraf framträdde uti flera derefter följande förordnanden. Särskildt må nämnas, hurusom i kongl. förordningen den 21 december 1865 meddelades föreskrift angående kronoparkers bildande i Störa Kopparbergs och de Norrländska länen, hvarigenom omfattningen af dessa marker kommit att i hög grad ökas, hvarefter uti kongl. förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket, med upphäfvande af förut i ämnet gällande bestämmelser, såsom allmän grundsats uppställdes, att »kronoparkerne skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana, på vetenskapliga reglor grundade för särskilda ortförhållanden lämpade hushållningsplaner, som afse skogens framtida bestånd och högsta afkastning.»

Närmare bestämmelser angående beskaffenheten af den hushållning, som sålunda borde å kronoparkerne inrättas äfvensom beträffande andra dermed i sammanhang egande frågor hafva sedermera vid särskilda tillfällen meddelats.

---

1. 34:de kapitlet af konungabalken.
2. I den yngre Vestmanlandslagen Manhælghisbalkær 18 1 förekommer med hänsyn derpå: »Föþer man diur hema ællær fughla, can þæt skapa giora, varþa swa fore þy som före aþro fæ sino i allom sakom» hvarjemte från Skånelagen I 102 här anmärkes: »Föþer man biorn ællr ulf ællær annær diur ællær fughlæ. þe ær af grymmæ naturæ, oc dræpe fe man bötæ han ær þem a ni marc, aæræ þe man bötæ þre mark. Föþer man þe diur ær af bliþe nature æræ, swa sam hiort ællær hök oc dræpæ þe man» etc.
3. Enligt 2 kapitlet Tiufva balken af landslagen skalle den för stöld af utegående boskap brottslige dömas till »green och galgha och ligge ogilder före sin gierning» samt målsegaren af hans lösören taga en tredjedel, konungen den andre och häradet den tredje.
4. I bref den 20 juni 1543 till Gustaf Olsson tackade konungen honom för de lefvande djur, han fatt, och ut,talade sin önskan att få villebråd upp med något skepp från Lödöse.
5. Åtskilliga föreskrifter meddelades i bref af den 10 April 1572 beträffande underhåll af renar på Svartsjö och Ventholm-, fogden der Måns Persson skulle bibehålla 50 å hvarje gård samt skicka de öfriga till Åkerön, Lidingön och andra närbelägna öar, hvarest djuren skulle behörigen vårdag och beredas erforderligt uppehälle. Dessförinnan hade i bref den 5 januari samma år fogden i Vesterbotten anmodats att nedsända 200 renar till Upland.
6. Kongl. bref afgingo den 8 november 1576 till fogdarne i Småland, Vestergötland, Upland, Vestmanland och Östergötland att skaffa elgkalfvar, som kunde tämjas i kongl. djurgården vid Stockholm.
7. Den 23 januari 1590 anbefalldes Philip Kern att inhägna skogen vid Flötesund till en elghage, dervid jordegare i närbelägna byar borde för skog, som dertill afstodes, beredas vederlag eller ersättning uti minskning af utlagorna; den 4 januari 1604 förekom befallning att inhägna ängen och ekskogen vid Konungsör till en djurgård och den 14 i sammma månad lemnades likartad föreskrift beträffande Mösseberg och Hunneberg, dit hjortar skulle föras från Gräfsnäs. Kongl. djurgårdar omtalades tillika vid Tynnelsö, Bråberg och Gripsholm.
8. I extrakt af 1654 åra anordningsstat, förvarad i statskontoret, förekommer under rubriken »Djurgård och skjuteri» en inkomst af 1,400 daler, hvilka dock voro anvisade till Kongl. Maj:ta hofstat.
9. Redan uti Kongl. Maj:ts svar på menige mans klagomål i januari 1582 omförmälas besvär från Hammarkinds häradsboer, som skulle hafva varit ålagda att föra 15 lass gärdsel till Stegeborgs djurgård och nu förskonades med 2 lass; hvarefter uti resolution å allmogens besvär den 13 december 1644 omtalas en »fast allmän klagan» öfver dagsverksskyldighet bland annat för djurgårdars hägnande och vidmakthållande, hvilken klagan dock ej ledde till någon lindring, utan förklarades att allmogen icke kunde befrias från att till hägnads upprätthållande förfärdiga och fullgöra sina vissa och vanliga famnar.
10. Hofjägmästaren Reutercrantz upplyste i memorial den 17 juli 1684, att vid denna tid underhöllos. i djurgården vid Stockholm emellan 500 och 600 djur, medan de i Köpings djurgård uppgingo till omkring 300. Samtidigt härmed omförmäldes kongl. djurgårdar vid Venngarn, Skara, Kegelholm och Ekolsund. Under Carl XII:s sista regeringsår blefvo djurgårdarne färre. Sålunda meddelade uti skrifvelse den 9 oktober hofjägmästaren C. G. Spens, att å Ekolsund ej funnes några djur samt att Köpings djurgård vore i ett jemmerligt skick; deremot skulle å Öland tillgången å villebråd varit synnerligt ymnig särdeles af kron- och dofhjortar. Vildsvinen hade under den kalla vintern 1709 dödt ut. Hofjägmästarnes handlingar i riksarkivet.
11. Dessförinnan yttrade konungen i bref den 24 november 1538 till åtskilliga herreman i Vestergötland: »Szom eder well förtencker N. ath vtaff oss ock menige riigsens rådh beleffvadt och samtyckt är, ath opå någre är tillgörendes skulle her udi rigit hjordt och hindh fridkallade wara, på thet the åter igen förökes motte, epter the så otilbörligen nu i månge år slagne och wtödde äre och then drygaste parten kombar ingenn til gangs, vtan löpe ther sedan i mosser och kier och rothne bortt then sielffve som sådan jagt bruge til lithett gangn ock menige rigit tiil stoor schada och huar same hög diur» etc.
12. 1572 den 11 april erhöll ståthållaren i Stockholm befallning att fridkalla hjortarne emellan Stockholm och Södertelje. Här var det synbarligen konungens jagtintresse, som dikterade beslutet.
13. Kongl. patentet den 7 april 1673.
14. Bestämmelse härom återkom uti instruktion af år 1780 för öfverjägmästaren.
15. Den 29 mars 1680 stadgade sålunda Kongl. Maj:t beträffande en fridkallad trakt att inom fredsmilen derstädes ingen finge fälla »någon skog, hög- eller underskog» på öar, holmar eller fasta landet, förutom så mycket af deras enskilda som till deras eget hushåll tarfvades. Rättighet att bära bössa, som genom resolutionen å allmogens besvär den 17 september 1723 8 37 medgafs allmogen förutom å Öland och der kungsparker funnos, undantog visserligen ej de fridkallade trakterna, men då förbudet hade giltighet å en ort, der en kungspark var belägen, samt dylik ofta fanns inom fredsmilarne, låg deruti en utväg att dit räkna dessa trakter.
16. Edsveden omförmäles i addimenta till Vestgötalagen bland de i Vestergötland varande allmänningsskogarne, se sid. 33.
17. Jägmästarefullmakten för Nils Claesson till Alebäck af den 16 mars 1595.
18. Enligt riksregistraturet för den 4 oktober 1595 förekom bland de punkter, som skulle föredragas ständerna, fråga om ransakning i hvar landsände beträffande kronans och konungens enskilda parker.
19. Vid Selebo häradsrätt fördom den 18 februari 1661 en sådan åtgärd. I domboken för denna dag anmärktes: »Intecknades konungens parker uti Selebo härad, Kiernbo socken», hvarefter följa åtskilliga namn.
20. Den 16 juli 1598 till Sigge Arvidsson meddeladt kongl. bref stadgade, i sammanhang med klagan att »ekeskogsfällning» tagit öfverhand, hurusom ransakning skulle ske om de ekar, som å kronans parker och skogar blifvit fällda. Fullmakt för Nils Berg den 23 mars 1603 innehåller, att denne skalle hafva noga inseende deröfver att å Edsweden, som vore en kronans enskilda park, djur icke fälldes samt ej heller skogen högges och utöddes, och den 19 april 1609 anmodades landsprofossen i Vestergötland Lars Eriksson att ransaka om en hop ekvirke, som adeln och andre låtit hugga utmed elfven i Ale, Viste och Väne härad på kronans skogar samt att låta sätta »kronomärke å allt, som ej var hugget å adelns enskilda skogar. Dessa och andra fall gifva vid handen, att till en början blott de ållonbärande träden i samband med fridlysningen ställdes under ett större skydd. Derefter följde öfriga s. k. bärande träd och omsider inbegreps derunder skogen i sin helhet.
21. Utsyning förekom tidigt å kronopark i afseende å ek, hvars fällande för skeppsbyggnad eller annat ändamål ibland medgafs enskilde. Så förklarades i bref den 16 november 1616, att Kongl. Maj:t ville förordna några män, som skulle bese och utmärka de träd, som kunde efterlåtas att huggas, så att ekskogen icke olagligen förspildes, uthögges och förderfvades.
22. Se kommissionens handlingar i riksarkivet.
23. Med de allt strängare föreskrifterna för erhållande 8 laglig väg af virke ökades åverkansförseelserna. Derpå lemna flera förordnanden bevis. För Öland tillkom af sådan orsak kongl. brefvet den 20 oktober 1716 angående olofligt skogshygge å Öland, utmärkande att, när den brottslige ej anträffades, hela häradet skulle vara pligtigt utbetala böterna.
24. De ingifna yttrandena härom finnas i riksarkivet bland den vid ifrågavarande tid verksamme skogskommissionens handlingar.
25. Bland hindren för anordnande af en bättre hushållning hade äfven kostnaden för anskaffande af dervid nödigt arbetsbiträde en viss betydelse. För besparing uti ifrågavarande hänseende förekom i 1805 års skogsordning § 62 stadgande angående skyldighet för personer, som för åverkan å kronopark blifvit dömde till böter, men ej kunde betala dem, att aftjena dessa med dagsverken vid kronopark efter beräkning af markegångstaxan; hvarefter Kongl. Maj:t i bref den 16 oktober 1809 medgaf, att dylik» personer finge, i brist af egen tillgång på födoämnen, förskottsvis under arbetet bekomma underhåll af kronans medel, dock sådant blott till hälften af det, som markegångstaxan för dagsverke utstakade, och med iakttagande, att arbetstiden förlängdes i sådan mån, som svarade emot förskottet.
26. Angående reglering af några kronoparker i Upsala län handlar kongl. brefvet den 9 juni 1807. Här tillåta delning af kronoparken Håga backar med undantag af den s. k. Lundaparken, hvarest funnos vissa märklig» fornlemningar, om hvars vårdande af egare till de hemman, som der fingo mulbetesrätt, föreskrift meddelades. Samma år den 7 maj lemnade Kongl. Maj:t vissa bestämmelser angående ekogsvården å Visingsö.
27. Den 28 augusti 1808 medgaf Kongl. Maj:t delning af kronoparken Anemossen i Skaraborgs län, der enligt uppgift skog i mannaminne ej skulle hafva funnits. Från delningen undantogs till ekplantering en plan af omkring 125 tunnland. Någon delning synes dock sedermera ej hafva skett före den allmänna regleringen.
28. Redan 1780 inkom till Kongl. Maj:t en framställning från landshöfdingen Kautbars om befolkningens å Öland oro och bekymmer öfver dervarande skogars befarade utödande. Deröfver afgaf amiralitetskollegium den 21 november 1781 utlåtande, hvaraf inhämtas, att allmogen på flera uppgifna sätt sökte göra ekar odugliga. Kongl. Maj:t gillade uti bref den 11 februari 1782 ett ifrågasatt öfverlåtande till åboerna af ekskogen. Derefter förekom en ansökning från Ölandsallmogen att utan jägeribetjeningens åtal och utsyning få hugga bränsle, hvaröfver Kongl. Maj:t den 25 juni 1795 meddelade yttrande.
29. I sammanhang dermed framhölls, hurusom en sådan åtgärd skulle möjliggöra en bättre vård af skogen, hvarigenom tillfälle komme att bereda» kronan att från Öland få för flottans behof erforderligt ekvirke.
30. Enligt kongl. bref den 24 april 1781 hade landshöfdingen Rappe vid denna tid till Kongl. Maj:t inlemmat en ansökning från allmogen å Öland, att de af 1,763 hushåll å dervarande kronoallmänningar gjorda intägter måtte utläggas och till hemmansegarne emot skatt upplåtas. Här må jemväl omnämnas kongl. resolutionen den 3 december 1823 med afslag års inhyseshjonens ansökan om ärftlig besittningsrätt till deras å Ölands allmänningar upptagna lägenheter.
31. Betydelse för ordnande af förhållandena å Öland ega härjemte kongl. brefven: den 21 januari 1817 beträffande utdikning af vissa från utmarksdelningen undantagna kärr och mossar å Ölands norra Mot, den 15 juli samma år angående användande af berörda kärr och mossar, upplåtelsebref å dervarande lägenheter m. m., samt den 19 januari 1825 angående trädplanteringar å Öland, och den 25 augusti samma år angående enahanda sak.
32. Se härom Tidskrift för Skogshushållning för är 1877.
33. Nuvarande kronoparken Mösseberg här uppkommit genom Gökhems och Klefva socknars afsägelse års den på dem belöpande marken.
34. Kammarkollegii cirkulär af den 14 april 1824 innehöll föreskrift att, sedan genom tagen kännedom af kartor handlingar m. m. erforderliga upplysningar vunnits, en särskild lokalundersökning, som förrättades af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i närvaro af kronoombud m. fl., skulle ske och, efter det vederbörande dervid sig yttrat, förslag till reglering uppruttas. Detta tillika med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes yttrande samt öfrige handligar skulle sedan insändas till Kongl. Maj:t, hvarförinnan dock, i fall någon vid nämnda undersökning påyrkade eganderätt till större eller mindre del af allmänning, sådant yrkande, som inom tre månader skulle vid vederbörlig domstol anhängiggöras, borde hafva blifvit slutligen pröfvadt. I anledning af anmälan om års kronoparkerne i Skaraborgs län, inträffade skogseldar, enligt antagande åstadkomna i beräkning att erhålla utsyning å brandskadadt virke och bereda bättre mulbete, förordnade kongl. brefvet den 15 mars 1826 dels om inhägnade af en viss afbränd del af skogen, dels att, om stängseln nedrefvos utan att upphofsmännen upptäcktes, alla, som af gunst och nåd å parken åtnjutit mulbete, skulle sådant förvägras, och de, som till mulbete hade laglig rätt, tillhållas att vakta kreaturen.
35. Kongl. skogsstyrelsens cirkulär den 29 juni 1867 angående grunder för de allmänna skogarnes indelning till ordnad hushållning. Samma styrelses cirkulär den 18 Maj 1869 angående sättet för tillämpningen af åtskilliga utaf de år 1867 meddelade föreskrifter rörande indelning af allmänna skogar. Kongl. instruktionen för skogsstyrelsen och skogsstaten den 19 november 1869 m. fl. sedermera utfärdade författningar.